Pensionerna är nästa stora projekt för arbetarklassen. Nu behöver det bli socialdemokratins stora projekt menar Ardalan Shekarabi, socialförsäkringsminister.
När hade vi senast en ordentlig offentlig diskussion om pensionerna? Jag måste gå tillbaka till en av de första skrifterna jag fick som nybliven SSU:are i Gävle. Om ATP-striden. När Socialdemokraterna valde att sätta allt på spel för att ta en ordentlig fajt om anständiga pensioner.
Då stod striden om huruvida Sverige skulle införa ett nytt pensionssystem som svar på den framtid i fattigdom många arbetare hade framför sig efter ett långt yrkesliv. Socialdemokraterna vann den kampen och Sverige fick ATP-systemet och därefter dagens pensionssystem.
Till en början var oron för ekonomin i 90-talskrisens Sverige långt större än den för pensionerna. Men den tiden är förbi.
Till en början var oron för ekonomin i 90-talskrisens Sverige långt större än den för pensionerna. Men den tiden är förbi. I stället har trenden vänt och pensionsnivåerna i dag och i framtiden är allt annat än tillräckliga. Den här utvecklingen har skett utan en egentlig större offentlig diskussion. Valrörelsen 2018 blev ett startskott för en socialdemokrati som åter lyfte pensionsfrågan på sin dagordning.
När vi nu blickar mot 20-talet börjar vi närma oss en situation likt den om ATP på 50-talet. Pensionärskollektivet blir alltmer beroende av tjänstepensionen för sin ekonomiska trygghet. Den allmänna pensionen levererar för dåligt. Det är dags att åter blåsa till strid om pensionerna och initiera en ordentlig och kritisk diskussion.
Jag vill peka ut tre tydliga problembilder med dagens pensionssystem. Tre problem som tydligt visar på hur framför allt arbetarklassen missgynnas.
Problem 1 – Otillräckliga pensioner
När pensionssystemet skapades var målsättningen att den totala pensionen skulle bli ungefär 70 procent av slutlönen. Men för väldigt många är så inte fallet. LO:s pensionsrapport visar att varken industri- eller kommunalarbetaren landar på den
nivån utan får nöja sig med 60 procent, även efter att tjänstepensionen inkluderats.
Orsakerna till detta är framför allt två; att vi lever längre och pensionen därför ska finansiera längre tid i pension samt att pensionssystemet är underfinansierat, tillräckligt mycket pengar kommer inte in. Därför är det en avgörande fråga att höja pensionsavgiften. Detta borde inte vara kontroversiellt eftersom pensionsavgiften sedan systemet utformades aldrig har nått upp till den nivå som ursprungligen var avsedd på 18,5 procent. För de yrkesgrupper som inte kan trygga sin pension med en rejäl tjänstepension måste den allmänna pensionen ge än större trygghet än vad den gör i dag.
Problem 2 – Respektavståndet
Det så kallade respektavståndet – skillnaden i pension mellan de som arbetat ett helt yrkesliv och de som inte gjort det men får garantipension – är för litet. Det blev ännu mindre vid årsskiftet när grundskyddet, alltså garantipensionen och bostadstillägget, höjdes. Det är rätt och rimligt att vi har en stark grundläggande trygghet för de sämst ställda pensionärerna. Men att det ska löna sig att inte bara arbeta, utan att ha arbetat är en grundläggande fråga om moral. Den som gjort sin plikt, arbetat hela livet, ska också kunna kräva sin rätt. Därför måste pensionerna höjas – och framför allt för den grupp som arbetat hela sitt liv, till låga löner, de som byggt vårt land. Arbetarklassen.
Problem 3 – Orättvisa pensionsåldrar
Den 1 januari i år togs första steget i processen att höja pensionsåldrarna. Bakgrunden till detta är att vi lever längre och pensionen måste räcka längre. I grunden är detta nödvändigt om vi ska ha schysta pensioner i framtiden.
Men de nya åldersgränserna tar inte hänsyn till människor med utslitna kroppar, som gjort allt det samhället har bett om: arbetat hela sina liv, betalt skatt, många av de här människorna har burit välfärden på sina axlar eller byggt husen vi bor i.
Men de nya åldersgränserna tar inte hänsyn till människor med utslitna kroppar, som gjort allt det samhället har bett om: arbetat hela sina liv, betalt skatt, många av de här människorna har burit välfärden på sina axlar eller byggt husen vi bor i. Att samhället ser efter deras trygghet är en fråga om moral och rättvisa.
För att fördjupa behovet av detta behöver man bara peka ut ett otvetydigt faktum. De som arbetar i fysiskt krävande arbeten och riskerar slita ut kroppen är också de som, på grund av sitt yrke, lever kortare och finansierar pensionen för de mer välbeställda och mer långlivade tjänstemännen och akademikerna.
Faktum är att den som säger ”dagens pensionssystem är riggat” är inte långt ifrån sanningen. Det går inte att komma ifrån att systemet, som det ser ut i dag, är till nackdel för arbetarklassen, de som slitit hela livet och byggt vårt samhälle. Därför krävs ånyo en ordentlig politisk debatt om pensionerna och en ny politisk strid. Det var länge sedan sist men orättvisorna i pensionssystemet behöver åtgärdas. Pensionsgruppen – det pensionssamarbete som i dag inkluderar S, M, C, KD, L och MP – som sedan 90-talet hanterat pensionsfrågorna har fortfarande mycket kvar att göra. I den konstruktionen finns förutsättningarna att hitta blocköverskridande lösningar för de långsiktiga utmaningarna.
Men. Det kräver också att pensionsfrågan blir mer publik. Det kräver att partierna i Pensionsgruppen får mer press på sig från aktörer runt om i samhället och från hela arbetarrörelsen.
Pensionerna är nästa stora projekt för arbetarklassen. Jag hoppas det även blir ett av socialdemokratins stora projekt. Blir det så kan det bli första gången på länge som arbetarklassen och välfärdens hjältar står i centrum för svensk politik.
Ardalan Shekarabi, socialförsäkringsminister
