Att öka jämlikheten i ett samhälle handlar om mer än skattepolitik. Marika Lindgren Åsbrink har undersökt varför ojämlikheten ökar i Sverige, vad som krävs för att den ska minska och vad som krävs för att människor ska vilja ha jämlikhet.
För den som är intresserad av att förstå de politiska implikationerna av den ökade ojämlikheten är en amerikansk forskningsstudie från 2015, med den torra rubriken ”How elastic are preferences for redistribution?”, av högsta intresse. Deltagarna i en internetpanel får veta hur mycket mer pengar de skulle ha haft om klyftorna i USA inte hade vuxit sedan 1980. Föga förvånande leder detta till att en stor del av de svarande blir mer negativt inställda till ojämlikhet.
Det får dem dock inte att ändra inställning till fördelningspolitik i någon större utsträckning. De blir bara marginellt mer positiva till förslag som högre skatter för höginkomsttagare och högre minimilön. En liknande utveckling syns också i verkligheten. Det som har hänt i ett antal OECD-länder är att politikens omfördelande kraft minskat, samtidigt som inkomstskillnaderna vuxit i nästan alla länder.
Trots att människor i undersökningar ofta säger sig ogilla ojämlikhet, vill de alltså inte automatiskt göra något åt klyftorna när de faktiskt växer. Åtminstone inte på politisk väg.
På 1980-talet var Sverige förmodligen världens mest jämlika land. Sedan dess har klyftorna vuxit och i dag är ett antal europeiska länder mer jämlika än Sverige.
På 1980-talet var Sverige förmodligen världens mest jämlika land. Sedan dess har klyftorna vuxit och i dag är ett antal europeiska länder mer jämlika än Sverige. Den så kallade gini-koefficienten, ett vanligt mått på ojämlikhet, har i Sverige gått från 0,2 i början på 1980-talet till att i dag ligga på cirka 0,31.
Sedan 1991 har tiondelen som tjänar mest ökat medelinkomsten med 138 procent, samtidigt som tiondelen med lägst inkomster bara fått en inkomstökning på 28 procent.
Även om klyftorna vuxit i hela inkomstfördelningen är det just den stora skillnaden mellan den rikaste och den fattigaste tiondelen som förklarar mycket av ökningen av den svenska ojämlikheten. Det har i sin tur olika förklaringar, varav flera har direkt med politiska beslut – eller avsaknad av politiska beslut – att göra.
Till skillnad från många andra länder har inte löneskillnaderna ökat i någon större utsträckning. Medan låg- och ibland även medelinkomsttagare i vissa västländer stått stilla i inkomstutvecklingen i decennier, har alla som har ett jobb i Sverige sett goda reallöneökningar över tid, det vill säga lönen har ökat mer än kostnaderna för att leva. Det är ett kvitto på att den svenska lönebildningsmodellen med kollektivavtal fortfarande levererar.
Politiken? Inte fullt lika mycket.
Det som förklarar de snabbväxande inkomsterna hos dem som redan tjänar mycket är framför allt att kapitalinkomsterna – räntor, utdelningar, reavinster – har vuxit. Större delen av befolkningen har i princip inga kapitalinkomster, men just i tiondelen som tjänar mest är de ett vanligt inkomstslag.
Att kapitalinkomsterna vuxit beror bland annat på stigande aktievärden och bostadspriser, att arven blivit större, finansmarknadernas utbredning och på att skattesystemet över tid förändrats på ett sätt som framför allt gynnar kapitalinkomster. Arvs- och gåvoskatten samt förmögenhetsskatten har slopats, fastighetsskatten har blivit regressiv och skattereglerna för delägare i fåmansbolag har blivit mer generösa.
Att gruppen med lägst inkomster släpat efter kan primärt förklaras med att de offentliga transfereringarna – försäkringar och bidrag – har skurits ned eller inte räknats upp i takt med övriga inkomster i samhället. Det gäller exempelvis a-kassan och sjukförsäkringen. Bidrag som barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag ligger ofta still på samma belopp i många år. Det krävs aktiva politiska beslut för att höja beloppen, men det sker sällan och inte i takt med inkomstutvecklingen. Detta har medfört att politikens omfördelande kraft har minskat, i Sverige liksom i många andra länder.
Om vi återvänder till den amerikanska studien av hur människor reagerar på ökad ojämlikhet: Vad beror det på att deras upprördhet inte översätts till ökat stöd för fördelningspolitik? Genom ytterligare experiment menar forskarna sig kunna visa att det har att göra med att informationen om den växande ojämlikheten får människors förtroende för staten och regeringen (som i USA redan är lågt) att bli ännu lägre. Denna ökande misstro gör att de helt enkelt inte litar på att politiken kan fixa utvecklingen – ”om politikerna har låtit klyftorna växa så här mycket är de knappast rätt personer att åtgärda problemet”.
Forskarna diskuterar inte om det bristande förtroendet slår olika beroende på deltagarnas politiska preferenser, men det vore inte förvånande om just denna mekanism ligger bakom det faktum att det på senare årtionden gått relativt dåligt för den traditionella vänstern, inklusive socialdemokratin, i många västländer.
Jämlikhet är socialdemokratins grund. När socialdemokratiska partier inte lyckats leverera i frågan skadar det rimligen trovärdigheten mer än för partier som inte sätter jämlikheten lika högt.
Jämlikhet är socialdemokratins grund. När socialdemokratiska partier inte lyckats leverera i frågan skadar det rimligen trovärdigheten mer än för partier som inte sätter jämlikheten lika högt.
Det är egentligen inte särskilt svårt att veta vad man borde göra om man vill minska inkomstklyftorna. Utvecklingen styrs till del av internationella tendenser som förvisso är svåra att kontrollera för ett enskilt land – exempelvis utbredningen av de globala finansmarknaderna – men som vi sett beror den också på politiska beslut.
Vi har också berört att lönebildningen spelar roll. I ett land som USA har ökade tendenser till monopol bland företagen bidragit till att lönerna i dessa branscher pressats ner, eftersom arbetsgivare i monopolställning har större makt att sätta de löner de vill. I Sverige har vi inte sett samma utveckling, eftersom kollektivavtalsmodellen fortfarande utgör en tung motvikt mot ensidig arbetsgivarmakt.
Att arbetsmarknadsmodellen kommer att fortsätta att leverera jämlikhet är dock inget vi kan ta för givet. Det sker bara så länge facken är tillräckligt starka. Här finns stora utmaningar i att allt färre är medlemmar i facken, särskilt bland arbetare. Detta är därför ett av tre centrala områden där det krävs politiska reformer för den som är intresserad av att minska klyftorna: att säkra den fackliga styrkan.
Det handlar förstås i hög grad om fackets eget arbetssätt, där det krävs flera förändringar för att göra sig mer relevant för befintliga och potentiella medlemmar. Men det handlar också om vilket samhälle facket verkar i, där det finns ett tydligt samband mellan anställningstrygghet och benägenhet att gå med i facket. Politiska beslut som skapat allt fler möjligheter till otrygga anställningar har urholkat fackets styrka.
Även försämringarna av a-kassan fick många att lämna facket. Ökad anställningstrygghet och en bättre a-kassa skulle därför kunna säkra den fackliga styrkan och därmed jämlikheten. Politiska beslut som pressar parterna i negativ riktning när det gäller arbetsrätt och omställning hjälper däremot knappast.
Det andra stora området som är centralt för att skapa jämlikhet är hur samhällsekonomin fungerar. Den modell arbetarrörelsen stått för under 1900-talet, där tillväxt och jämlikhet varit två sidor av samma mynt, är fortsatt giltig. Lågproduktiva branscher och företag ska inte kunna överleva genom att erbjuda låga löner. På så sätt skapas en press uppåt på lönerna, vilket är bra för jämlikheten, samtidigt som näringslivet tvingas hålla sig konkurrenskraftigt eftersom bara branscher och företag som är produktiva överlever.
Diskussionerna om sänkta lägstalöner och senare års subventioner av lågproduktiva branscher, exempelvis RUT, är återvändsgränder. De skapar inte särskilt många jobb men riskerar att leda till en press nedåt på lönerna för många. Det som krävs är i stället fortsatta insatser för att hålla kompetensnivån på arbetsmarknaden hög.
Det är otvetydigt en utmaning, inte minst mot bakgrund av den höga invandring Sverige haft på senare år, där många saknar den utbildning och erfarenhet som är nödvändig på svensk arbetsmarknad. Med riktade utbildningsinsatser, åtgärder för att motverka segregation och möjlighet att kombinera jobb och studier är det dock fullt möjligt att skapa en hög sysselsättning också bland invandrare, även om det tar några år. Det kräver dock relativt stora investeringar, att invandringen inte blir större än vår kapacitet för integration och en jämnare fördelning av mottagandet över landet än vad som hittills varit fallet.
Det tredje området som är centralt för jämlikheten är välfärden och fördelningspolitiken. Välfärden är direkt utjämnande eftersom den fördelas efter behov, men framför allt för att den rustar människor. Människor som fått en utbildning av god kvalitet och som litar på samhällets skyddsnät behöver inte nöja sig med dåliga löner och villkor.
Den generösa och generella välfärd vi har i Sverige är en viktig förklaring till de relativt små klyftorna. När alla får något tillbaka av välfärden blir det ett allmänintresse att den funkar bra
Den generösa och generella välfärd vi har i Sverige är en viktig förklaring till de relativt små klyftorna. När alla får något tillbaka av välfärden blir det ett allmänintresse att den funkar bra, och ett högt skatteuttag accepteras. Men människor kommer inte att vara lika benägna att betala vad välfärden kostar om de inte tycker att den levererar.
Att säkra finansieringen är den mest akuta frågan att hantera när det gäller välfärdens kvalitet och legitimitet. Att välfärden länge varit underfinansierad kan också kopplas till svårigheten att rekrytera inom stora delar av offentlig sektor – arbetsmiljön har helt enkelt blivit för pressad. Även detta är nödvändigt att komma till rätta med för att kvaliteten i välfärden inte ska sjunka.
När det gäller fördelningspolitiken har den blivit mindre generös i Sverige. Det kan både kopplas till försämrade trygghetsförsäkringar och till att skattesystemet blivit oproportionerligt gynnsamt för personer med kapitalinkomster, vilket i hög grad ”råkar” vara höginkomsttagare. Ett rättvisare skattesystem, med högre skatt på kapitalinkomster, skulle både direkt bidra till ökad jämlikhet och vara en viktig finansieringskälla för exempelvis en bättre välfärd.
Sammanfattningsvis kan sägas att den som varaktigt vill skapa en hög jämlikhet inte bara kan fokusera på fördelningspolitiken. Det är minst lika viktigt att förebygga att klyftor över huvud taget uppstår. I Sverige har facket, ekonomin och välfärden samfällt bidragit till just detta: att rusta enskilda människor att stå starka i den ständiga förhandlingen om resurser, så att de ska kunna kräva mer och själva påverka förhandlingsresultatet.
Politiska beslut som slår vakt om detta är helt nödvändiga.
Det svåra är alltså inte att veta vad som ska göras. Det är lätt att hitta på konkreta reformer som kan öka jämlikheten – flera finns redan färdiga i olika socialdemokratiska program.
Det svåra är att parlamentariskt få stöd för den typen av reformer. För det krävs att vi övertygar fler om behovet av den sortens politik.
Forskarna i den amerikanska forskningsstudien visar att när respondenterna får information om hur olika politiska åtgärder konkret förbättrar situationen för låginkomsttagare, så ökar stödet för sådana insatser. De pekar också generellt på vikten av förtroende. Socialdemokratin måste göra det trovärdigt att man faktiskt förmår göra konkret skillnad när det gäller centrala ideologiska mål, som ökad jämlikhet. Att utvecklingen de fyra senaste decennierna gått åt fel håll, även när S styrt landet, är en utmaning som inte ska underskattas.
Avslutningsvis: det är inte bara ett ideologiskt mål för socialdemokratin att öka jämlikheten. Det är också ett egenintresse om vi vill överleva som rörelse. Tendensen de senaste decennierna är tydlig: ju större klyftorna blir, desto svårare verkar det bli att få stöd för en utjämnande politik. Det finns naturligtvis inget deterministiskt i detta – arbetarrörelsen byggde under 1900-talet ett jämlikt samhälle från en mycket högre nivå på ojämlikheten i dag – men mycket tyder på att det knappast blir enklare för oss att verka i en framtid där klyftorna vuxit.
Det är bråttom att vända utvecklingen.
Marika Lindgren Åsbrink, analyschef på Tankesmedjan Tiden
