
Den här artikeln är ursprungligen publicerad i tidsskriften Tiden nummer 4 2019. Prenumerera här!
Klimathotet är vår tids stora hot. 2020-talet blir vår sista chans. Vad krävs för att möta hotet? Kajsa Borgnäs skriver om statens roll och politikens utformning. Om hur klimatfrågan är ekonomi, kultur och värderingar allt i ett.
Lyssna på vetenskapen, säger Greta Thunberg, och med henne en av västvärldens historiskt största ungdomspolitiska rörelser – Fridays-for-Future. Budskapet är enkelt och självklart, men för att förstå varför hållbarhetsarbetet går så långsamt räcker det inte att lyssna på klimatologerna, biologerna och andra naturvetare. Vi måste också lyssna på den del av vetenskapen som ägnar sig åt samhälleliga förändringsprocesser: statsvetarna, sociologerna, psykologerna och ekonomerna. Det är inte bara jordens anpassningsförmåga som är begränsad; också människans och samhällets förmågor att hantera komplexa processer är det.
Att dekarbonisera välfärdssamhället, det vill säga att fasa ut fossila bränslen och processer, inom loppet av en generation hör till mänsklighetens största utmaningar någonsin.
Att dekarbonisera (välfärds-)samhället, det vill säga att fasa ut fossila bränslen och processer, inom loppet av en generation hör till mänsklighetens största utmaningar någonsin. Att göra det i en tid när ojämlikheter växer, digital teknik förstärker den ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska polariseringen och växande migration utmanar etablerade samhällsinstitutioner, är en herkulesutmaning. Och som om detta inte vore nog stiger temperaturen i en tid när väljarbasen blir alltmer labil, partierna har genomgått oändligt många politiska metamorfoser, skyttegravarna är djupare än på länge och tilltron till det politiska systemet sjunker.
Omställning kommer därför att behöva handla lika mycket om att säkra politiskt stöd för en permanent förändringsprocess som om smarta styrsystem och ny teknik. För socialdemokratins del måste vi ta oss an klimatfrågan från två håll. Å ena sidan på det sätt vi historiskt löst samhällsproblem: ur löntagarperspektivet, det vill säga som ett social-ekologiskt moderniseringsprojekt av vårt industri- och välståndssamhälle. Å andra sidan som en fråga om gemensamma mål och värderingar – alltså en vision om ett bättre samhälle för alla, byggt på solidaritet och rättvisa.
Klimatfrågan kan, lika lite som andra frågor, reduceras till enbart en fråga om ekonomi eller kultur. Det är bara om människors intressen likväl som deras värderingar kan mobiliseras för den omvälvande samhällsförändring klimatpolitiken kräver, som vi har en chans att klara omställningen och samtidigt förhoppningsvis bryta det frysta tillstånd i vilket västvärldens (social-)demokratier just nu befinner sig.
Den aktiva staten som central aktör
Låt oss börja med löntagarintresset. Tack vare Sveriges geografiska läge högt på norra halvklotet, vårt tekniska kunnande, stora vattenkraftsreserver, låga befolkningstäthet och medlemskap i en av världens största ekonomier (EU), finns det knappt något annat land i världen som har så goda förutsättningar att nå målet om ett fossilfritt välfärdssamhälle före 2050. Dessa styrkor måste vi utnyttja.
Tekniskt bör den svenska klimatpolitiken ha tre tyngdpunkter: bilen, biffen och basindustrin. Dessa står för över 80 procent av de svenska utsläppen. Omställningen måste genomföras inom dessa sektorer, liksom mellan dem, det vill säga i infrastrukturen som binder dem samman med övriga samhället.
För att dessa kapitaltunga nyckelindustrier, såsom exempelvis stål- och cementindustrin, ska lyckas bli fossilfria måste staten vara central aktör. Enskilda företag utvecklar tekniker och reagerar på tillväxtmöjligheter på specifika marknader. Det är statens uppgift att skifta tillväxtmöjligheterna från fossila aktiviteter till hållbara dito.
Detta handlar dock om mycket mer än att ”korrigera marknadsmisslyckanden”. Snarare än att ändra prisrelationer på marginalen, så måste staten vara med och skapa de nya marknaderna för hållbara produkter och tjänster från grunden. Konkret kräver det en stat som sätter mål för teknikutveckling, tillhandahåller billiga krediter, själv investerar långsiktigt och ser till att på alla sätt snabbt öka utbudet av hållbara teknologier.
På efterfrågesidan måste staten skapa de nya marknaderna genom konsekvent hållbar upphandling, grön skatteväxling och – där det är nödvändigt – förbud.
På efterfrågesidan måste staten skapa de nya marknaderna genom konsekvent hållbar upphandling, grön skatteväxling och – där det är nödvändigt – förbud. Det nyliberala motargumentet – att politiker inte kan veta vilka tekniker som är överlevnadsfähiga och därför ska nöja sig med att ”begränsa marknadens externaliteter” – stämmer inte. Staten kan inte veta vilka tekniker som är bäst, men staten kan definiera vilka samhällsproblem som måste lösas. Snabb dekarbonisering är ett sådant problem, vilket marknaderna själva inte löser.
Det krävs alltså en långt mer aktiv industri- och innovationspolitik där den enorma potentialen i nya tekniker snabbt omsätts i produktion och konsumtion. På så sätt kan den ekologiska omställningen också bli en del av ett socialt moderniseringsprojekt där rätten till arbete och välståndsutveckling kopplas ihop med byggandet av det hållbara samhället. För socialdemokratin gäller det här att tänka mer innovativt kring staten och dess styrmedel. Konkreta frågor att lösa är:
◆ Vilka institutioner krävs för ambitiösa teknik- och infrastrukturprojekt? Här borde den amerikanska forskningspolitiken med långsiktig finansiering också av högriskprojekt stå modell, eller EU-övergripande investeringsprojekt i likhet med Airbus.
◆ Hur kan vinster och risker fördelas bättre mellan offentliga och privata aktörer när de initiala kostnaderna är enorma och vinsterna ligger årtionden bort? Bättre public-private-partnerships (ppp) eller genom ägarandelar i patent som staten varit med att finansiera fram, borde höra till verktygslådan.
◆ Hur mäter vi lönsamheten i omställningsprojekt bortom endimensionella kostnadsintäktsanalyser, exempelvis genom värdering av nytt kunnande, långsiktigt förändrade prisrelationer och ändrade beteendemönster?
◆ Och hur finansierar vi det hela? Svar: med en modigare skatte- och kreditpolitik och genom att långsiktiga investeringar inte räknas in under löpande budgetbalans.
Stärker vi inte statens roll som innovationsmotor och marknadsreglerare, och stärker vi inte statens möjlighet att bära risker, ta del av vinster och finansiera långsiktiga projekt, klarar vi inte klimatomställningen till 2050. Så enkelt är det.
Mellan rättvisa och solidaritet – socialdemokratin som social-kompromissparti fokuserar på konsumentval, moralism och koldioxidprisökningar ofta socialt orättvis. Många reagerar skeptiskt, och ansluter sig till mer social- och värdekonservativa partier där rättvisa i form av traditionell ordning går före solidaritet.
Det är nödvändigt att minimera denna konflikt. Och det är nödvändigt att inte spela ut olika grupper av människor – vilka mobiliseras olika starkt av de olika imperativen – mot varandra. Gula västar, bensinuppror och kolkraftskramare bör inte avfärdas som uttryck (enbart) för klimatförnekelse; vi bör se dem som en uppmaning att skapa mer rättvisa – och därmed effektiva – omställningssystem.
Liksom det historiskt varit möjligt att överbrygga skillnader i ekonomiskt intresse genom reformer som riktat sig till breda löntagargrupper (ATP, a-kassa, barnbidrag och så vidare), är det möjligt att genom smarta policy-kedjor överbrygga de växande motsättningarna mellan solidaritetens och rättvisans imperativ inom politikens nya, starkt värdeladdade frågor.
Några exempel: Klimatpolitiken blir mindre regionalpolitiskt explosiv om en höjd flygskatt kombineras med utbyggnad av snabba tåg, eller en högre bensinskatt kombineras med högre reseavdrag för dem som pendlar till jobbet. Investeringsstöd till industrin är samtidigt bra regionalpolitik om företagen avkrävs löften om att investera i regional produktion.
Fasas en teknik eller sektor ut (exempelvis kolkraften eller den fossila förbränningsmotorn) bör folk få en arbets- eller vidareutbildningsgaranti. Laddstolpar är dyrast i skogs- och glesbygdsområden men kan ändå vara nödvändiga för reformens politiska legitimitet. Ska man ställa vindkraftverk i någons trädgård är det bra om den drabbade får lägre elräkning på kuppen. Och så vidare.
En effektiv klimatpolitik måste alltså både motsvara förväntningarna hos de solidariskt sinnade väljarskikt som vill ha omställning här och nu.
En effektiv klimatpolitik måste alltså både motsvara förväntningarna hos de solidariskt sinnade väljarskikt som vill ha omställning här och nu. Samtidigt måste mer skeptiska väljare – vilka ofta misstror den politiska eliten i besvikelse över att det alltid verkar finnas pengar för att rädda banker, båtflyktingar och bin, men aldrig för att stärka sjukförsäkringen eller hjälpa långtidsarbetslösa – förmås att se hur en snabb omställning kan vara rättvis och förbättra livet även för dem.
Till detta hör också att partierna äntligen lämnar den snäva intressegruppsdefinition av politiken som präglat debatten sedan de reinfeldtska jobbskatteavdragen. De flesta väljare är inte enbart skattebetalare, bilägare eller urbana medelklassglobalister, utan har komplexa och ofta motstridiga intresse- och värderingssystem. Det är politikens uppgift att kanalisera och binda ihop dessa många motstridiga signaler i ett samhällsbyggnadsprogram som håller ihop.
Chans till förnyelse
Att omställningen går så långsamt beror inte främst på starka motståndare eller illvilliga klimatförnekare. Dessa finns, men framför allt sitter vi fast i fel konstruerade marknader, med en alltför passiv och icke-innovativ stat samt i en omställningsdiskussion som lägger mycket av kostnaderna och ansvaret på enskilda grupper och individer. Kanske ligger den största svårigheten dock däri, att även om vi kan lära mycket av andra partier och länder, finns det inga färdiga lösningar på vår specifika omställningsproblematik. Vi måste uppfinna dem själva.
Och här kommer socialdemokratin som parti, slutligen, in i bilden. Det politiska samtalet, och förväntningarna på politiken, blir snabbt mer komplexa. Greta Thunberg har rätt i att det inte längre räcker att bara släcka bränder. Vårt hus – vårt Folkhem – har visat sig vara fundamentalt brandfarligt. För oss socialdemokrater handlar hållbarhet inte främst om miljöskydd, utan om samhälls(om)byggnad från grunden: om en ny industri-, teknik-, forsknings-, regional- och arbetsmarknadspolitik. Här har vi historiska kompetenser att ösa ur, men måste orka föra en kontinuerlig och intensiv förnyelsediskussion oavsett den aktuella maktpolitiska situationen i landet.
Klimatutmaningen må ibland kännas övermäktig. Vi har inte oändligt med tid. Men lyckas vi göra den social-ekologiska moderniseringen till riktsnöre för politiken, förankrad i en vision om ett solidariskt och rättvist välfärdssamhälle, är jag övertygad om att socialdemokratin kan återetablera sig som dominerande politisk kraft även under detta sekel.
Kajsa Borgnäs, Stiftung Arbeit und Umwelt der IG BCE elt der IG BCE