Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Postliberal socialdemokrati - Payam Moula & Martin Rynoson

Vilka principer ska vägleda arbetarrörelsen i framtiden? Payam Moula och Martin Rynoson förespråkar en ny socialdemokrati bortom liberalismen. En socialdemokrati där ekonomisk jämlikhet överordnas och där gemenskap mellan människor bejakas.

 

VID TREDJE VÄGENS ÄNDE

Vad bör socialdemokratins inriktning vara i en värld där det inte finns några alternativ till kapitalismen?

Frågan väcktes 1998 av den brittiska sociologiprofessorn Anthony Giddens i boken Den tredje vägen. Som en av de främsta teoretikerna bakom brittiska New Labour gav Giddens en intellektuell röst åt försöken att förnya den västeuropeiska socialdemokratin under 1990-talet. Omdaningen skulle innebära en mer marknadsliberal ekonomisk politik, samtidigt som visionerna om social rättvisa kunde bibehållas. Under det liberala kvartsseklet, från Sovjetunionens fall till Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet, präglades socialdemokratin av detta synsätt.

I förordet till sin bok Rättsfilosofin skriver den tyska filosofen Hegel att ”Minervas uggla börjar flyga först med den inbrytande skymningen”. Två århundraden senare, i ett anförande på tioårsdagen av sitt tillträde som statsminister och partiordförande, gav Göran Persson uttryck för samma insikt. ”När tidsandan flagnat lite grand”, sa han, ”ser vi lättare det som var typiskt och viktigt för vår samtid”.

Om vi reste 40 år tillbaka i tiden och berättade för dåtidens socialdemokrater hur vi mer eller mindre kommit att acceptera den extrema ojämlikhet som präglar Sverige i dag, hade någon trott på oss?

Den tredje vägen var en produkt av sin samtid. De tidigare politiska verktygen fungerade inte. Verkligheten hade förändrats. Men löftet, att ökad marknadsliberalism kan kombineras med social rättvisa, har inte in-friats. Tvärtom ser vi hur verkligheten ånyo förändrats och hur avregleringen av kapitalismen bidragit till att förvärra problemen. Om vi reste 40 år tillbaka i tiden och berättade för dåtidens socialdemokrater hur vi mer eller mindre kommit att acceptera den extrema ojämlikhet som präglar Sverige i dag, hade någon trott på oss?

Det sägs att om man stoppar ner en groda i kokande vatten så hoppar den ur kastrullen. Om man däremot placerar den i ljummet vatten och gradvis höjer temperaturen, sitter grodan kvar tills vattnet i kastrullen kokar. Drygt två decennier efter Giddens doktrin om den tredje vägen, när skymningen slutligen brutit in, när tidsandan flagnat och vattnet börjat koka, förändras också perspektiven.

Även vi, författarna till denna text, stod tidigare upp för tredje vägens principer, försvarade friskolesystem, varnade för farorna med en alltför radikal vänsterpolitik. Men i en tid av grotesk ojämlikhet som försvagat västvärldens demokratier, med en
växande klimatkris som hotar hela vår civilisation, är frågan inte längre vad vi bör göra i en värld utan alternativ till kapitalismen.

Frågan är vad vi bör göra i en värld där dagens kapitalism inte är ett alternativ.

 

SAMTIDEN

Människan är en kontextuell varelse som formas av sin samtid. Följaktligen har det liberala kvartsseklet också kommit att prägla arbetarrörelsen, framför allt vad gäller synen på politik och synen på människan.

Politiken

Under de senaste decennierna har arbetarrörelsen tappat historiematerialismen och synen på vad politik kan åstadkomma.

1990-talskrisens budgetsanering var i allra högsta grad nödvändig för att säkra välfärdsstatens överlevnad. Samtidigt innebar det en reträtt för den reformistiska socialdemokratin; en reträtt som aldrig vändes till offensiv när krisen väl kuvats. Bland LO-kollektivet inleddes nedgången för den fackliga organisationsgraden. Socialdemokratins klassbas försköts stegvis från arbetarklass till välutbildad medelklass. Detta medförde att politikens gränser flyttades tillbaka vad gäller synen på kapitalismen. Samtidigt flyttades gränserna i stället fram vad gäller synen på identitet och livsstil, i linje med 1968-rörelsens paroll om att det personliga är politiskt. Den sahlinistiska socialdemokrati som tog vid efter valförlusten 2006 blev ett uttryck för detta: godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet.

I dag har politik reducerats till symboler, bildsättning och narrativ. Det kulturkrig som blivit politikens nya frontlinje handlar om värderingar, med form och semantik som vapen

I dag har politik reducerats till symboler, bildsättning och narrativ. Det kulturkrig som blivit politikens nya frontlinje handlar om värderingar, med form och semantik som vapen. Vi har slutat ägna tankemöda åt vad som formar oss människor, varför vi får vissa värderingar, vilka strukturer som ger upphov till samhällsproblemen vi ser. I stället fokuserar vi på identitetsuttryck, värderingar och smak. Vi menar att detta bryter mot en grundpelare i vänsterns tradition, att politik i grund och botten handlar om det materiella, om kollektiva intressen som står mot varandra. Värderingar formas utefter de intressekonflikter som finns – inte tvärtom.

Människan och samhället

Människosynen i vårt samhälle har kommit att bli alltmer individualistisk. Detta har flera förklaringar.

Dels är utvecklingen, i viss mån, en konsekvens av socialdemokratins egna framgångar. Idéhistorikern Lars Trädgårdh myntade på 1990-talet begreppet ”statsindividualism” för att beteckna den nordiska välfärdsmodellens samhällskontrakt; funktioner och roller som tidigare uppfyllts av familjen, kyrkan, lokalsamhället, privat välgörenhet och försäkringsbolag ersattes i stor utsträckning av en direkt och oförmedlad relation mellan staten och den enskilda individen. Denna statsindividualism är på det stora hela något för svenska socialdemokrater att vara stolta över; vår samhällsmodell har möjliggjort en närmast ojämförlig nivå av frihet för den enskilda människan att forma sitt liv och, som Hjalmar Branting uttryckte det, nå sina bästa stämningars längtan. Det vi främst ser som problematiskt är snarare hur individualismen förvridits av en alltmer ohämmad kapitalism.

Det liberala kvartsseklet introducerade en allt starkare betoning på den egna individens självförverkligande och den självupplevda identitetens helgd. Det nyliberala credot ”satsa på dig själv” kompletterades från vänster med ett ökat fokus på identitet och livsstil. Jantelag baktalades och bannlystes. Samtidigt försvagades det omfattande civilförsvaret, värnplikten, folkrörelserna, fackförbunden och andra viktiga institutioner som fostrade gemenskapskänsla och främjade samarbete för det gemensammas bästa.

Konsekvensen av gemenskapens och vi-känslans borttynande är att Sverige håller på att bli ett land där allt fler upplever sig kränkta när julmust marknadsförs på nya sätt eller någon tilltalas med fel pronomen. Ett land där människor i allt större utsträckning förväntar sig positiv särbehandling och tar sig rätten att gå före i kön.

I grunden handlar det om hur man ser på människan.

I ett välkänt uttalande uttryckte den dåvarande brittiska premiärministern Margaret Thatcher att det inte finns något som heter ”samhälle”, att det enda som finns är summan av alla individer. Detta speglar den liberala människosynen där individen är frikopplad från sitt sammanhang, där frihet innebär skydd från andra människor.

Vår människosyn är i grunden annorlunda. Vi vill hämta inspiration från mer kommunitära strömningar, som betonar människan som en i grunden social och gemenskapssökande varelse. Ett exempel på detta är den tidiga Karl Marx, som var kritisk mot idén att frihet är något som finns i isolation från andra. Han menade tvärtom att verklig frihet är något som existerar i samvaro med andra, genom delaktighet i samhället.

 

VÄGEN FRAMÅT

Vi ser stora möjligheter för en socialdemokrati bortom liberalismen. Detta fordrar ett paradigmskifte, där ökad jämlikhet överordnas andra politiska prioriteringar, där gemenskap mellan människor främjas.

Jämlikhet

”Varje miljardär är ett politiskt misslyckande”, skrev Dan Riffle, rådgivare åt Alexandria Ocasio-Cortez. Det kan tyckas vara en anmärkningsvärd uppfattning, men Riffle har rätt. Att vissa föds till att bli miljardärer, samtidigt som polisen och välfärden lider av underfinansiering och pensionerna är alldeles för låga, är inget annat än ett systemfel.

År 2016 uppgick svenska hushålls samlade kapitalinkomster till 300 miljarder kronor. Av detta fördelades 90 procent till den rikaste tiondelen i Sverige.

I LO:s jämlikhetsutredning, Program för jämlikhet, framgår hur ojämlikheten vuxit. På knappt 30 år har snittlönen för verkställande direktörer på svenska storföretag gått från att vara nio gånger högre än en genomsnittlig industriarbetarlön till att bli 59 gånger högre. Ännu mer extrema är skillnaderna när det gäller kapitalinkomster, det vill säga inkomster genom ägande av till exempel aktier eller bostäder. År 2016 uppgick svenska hushålls samlade kapitalinkomster till 300 miljarder kronor. Av detta fördelades 90 procent till den rikaste tiondelen i Sverige. Över hälften, 55 procent, gick till den rikaste procenten. Helt vid sidan av löneinkomsterna har vi i dag enorma rikedomar som nästan uteslutande kommer den förmögna eliten till del. Den här utvecklingen är irrationell, skadlig och moraliskt förkastlig. Det är ett enormt resursslöseri som slår direkt mot breda löntagargrupper.

Problemen med att den superrika eliten blir allt rikare är inte bara den djupa orättvisan i sig. Runt om i världen ser vi de problem som uppstår när denna elit använder sina ekonomiska muskler för att köpa sig politisk makt. De använder sina resurser för att kringgå ansvar för sin klimatpåverkan, för att slippa betala tillräckligt mycket skatt och för att kunna krossa facklig organisering.

Historiskt sett har vare sig fackföreningsrörelsen eller det socialdemokratiska partiet sett det som prioriterat att beskatta de superrika. I stället har man fokuserat på så kallade breda skattebaser, framför allt skatt på löneinkomster, som en större och mer pålitlig intäktskälla för att finansiera den svenska välfärden. Vi menar att det inte längre räcker.

Vår tids stora intressekonflikt står inte mellan välbeställd medelklass och traditionell arbetarklass. Intressekonflikten står mellan de allra rikaste procenten och det stora flertalet.

Gemenskap och dess förutsättningar

Den svenska arbetarrörelsen har en lång tradition av att se gemenskap som förutsättningen för ett gott liv, för att människor ska kunna känna en mening med tillvaron. ”Den demokratiska socialismen”, konstateras det i Socialdemokraternas partiprogram från 1975, ”bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet”.

Arbetarrörelsen måste hitta tillbaka till denna strävan efter gemenskap, en gemenskap som vi menar bör vara aktivitetsbaserad.

Arbetarrörelsen måste hitta tillbaka till denna strävan efter gemenskap, en gemenskap som vi menar bör vara aktivitetsbaserad. Det handlar inte om reaktionära myter om kronan, korset och svärdet, inte om att återgå till en samhällsgemenskap på grundval av folkdräkter, reaktionär religiositet eller gamla tiders bygemenskap. Det handlar om en gemensam lojalitet till det svenska välfärdssamhället, baserat på det vi har gemensamt. Detta synsätt skiljer sig från de perspektiv som finns hos både främlingsfientliga krafter och den identitetspolitiska så kallade vänstern, som tvärtom betonar de olikheter som skiljer grupper från varandra.

Känslan av ömsesidig gemenskap förutsätter att folk känner att deras medmänniskor också drar sitt strå till stacken och att ingen åker snålskjuts på andras arbete. Det är fullt rimligt att människor vill att deras hårt förvärvade skattepengar i första hand ska komma dem själva och andra medborgare till del. Samma sak gäller för uppfattningen att de som flyttar till Sverige också ska anstränga sig för att integreras i det svenska samhället, samt att människor utan svenskt medborgarskap ska utvisas om de begår grova brott.

Samtidigt kan förväntningarna på ömsesidig lojalitet inte bara gälla utlandsfödda. På samma sätt måste vi även ställa krav på att företag som verkar inom landets gränser också ska vara med och finansiera välfärdsstaten. Vi bör också fråga oss om det är rimligt att skattebetalarna bekostar till exempel dyra civilingenjörs- och läkarutbildningar för människor som flyttar utomlands direkt efter examen – och sedan skyller på att de hade behövt betala så hög skatt om de bott kvar i Sverige.

Vi tror på att bejaka människans inneboende strävan efter gemenskap, men också att denna strävan måste styras till något positivt. Genom ömsesidig plikt och ansvarstagande för det gemensamma, kan vi bygga en samhällsgemenskap som utgår från vad du bidrar med, inte hur du ser ut eller var du kommer ifrån.

 

FRAMTIDEN

Denna text är en principförklaring för en ny socialdemokrati, snarare än ett fullödigt reformprogram. Med det sagt vill vi avslutningsvis, i någon mån, konkretisera vad som bör göras.

Huvuduppgiften för svensk socialdemokrati framöver är att förbättra de materiella levnadsvillkoren för vanligt folk och jämna ut de ekonomiska klyftorna mellan de besuttna och det stora folkflertalet.

Huvuduppgiften för svensk socialdemokrati framöver är att förbättra de materiella levnadsvillkoren för vanligt folk och jämna ut de ekonomiska klyftorna mellan de besuttna och det stora folkflertalet. Det innebär att de som har mest måste bidra mer, så att vi kan finansiera till exempel en kraftig höjning av pensionerna, fler vårdplatser och bättre löner för landets poliser.

Utöver att säkra breda skattebaser, inklusive återinförd värnskatt och förändring av dagens regressiva fastighetsavgift, föreslår vi även ett reformpaket vi kallar 95/5 – en ekonomisk omfördelning från de rikaste fem procenten till resten av befolkningen, genom ökad beskattning av förmögenheter, arv, gåvor och kapital.

Vi behöver även reformera svensk välfärd. Det finns till exempel ingen samhällsvinst i att aktiebolag bedriver skolor, tvärtom. Inte heller att vi har ersättningssystem som premierar byggandet av vårdcentraler i de orter och stadsdelar där behoven är som lägst.

Såväl migrationens omfattning som integrationspolitikens utformning har klass- och fördelningspolitiska effekter, vilket påverkar förutsättningarna för jämlikhet och gemenskap. Vi förespråkar därför en restriktiv migrationspolitik, med lägre nivåer av invandring till Sverige än det vi haft under de senaste decennierna. Samtidigt bör Sverige höja ambitionerna för biståndspolitiken och deltagandet i internationella insatser som bidrar till att färre behöver fly från sina hemländer.

Vidare måste vi påbörja byggandet av en aktivitets-baserad samhällsgemenskap. Till exempel menar vi att Sverige skulle gagnas av att införa en modern civil värnplikt, med utbildning och arbete inom exempelvis räddningstjänst eller volontärorganisationer för de som inte omfattas av landets numer relativt begränsade militära värnplikt.

Tiden är mogen för en postliberal socialdemokrati, som återerövrar synen på politik som en kamp för löntagarnas intressen, som bejakar människans sociala natur och behov av gemenskap.

Den enda bestående mening vi kan skapa i tillvaron, den enda frihet som verkligen är värd att kämpa för, är den vi skapar tillsammans.

 

Payam Moula, chefredaktör Tiden
Martin Rynoson, samhällspolitisk strateg Tankesmedjan Tiden