Philip Botström, ordförande SSU, går igenom vad han fick lära sig och vad han lärde andra. En rannsakan som inte var smärtfri, men som var nödvändig.
Jag kastas mellan förtvivlan och kämparglöd. Jag pratar med nya medlemmar i SSU runt om i landet och får bränsle för den låga som tändes i mig när jag själv blev medlem. För deras skull, för vår skull, för min familjs skull. Jag vill lämna efter mig ett bättre samhälle än det min generation riskerar att ärva.
Jag deltar på partistyrelsemöten, träffar riksdagsledamöter och kommunalråd. Lågan svalnar, energin sugs ut ur rummet. Det finns inget vi kan göra, det här är det bästa vi kan få. Om vi redan förlorat, varför gör jag detta? Det är många kvällar och helger jag tvingas ifrågasätta om jag verkligen borde ha spenderat dem på kursgårdar, ABF- och partilokaler. Är det verkligen värt att fortsätta?
Varför kunde socialdemokratin under 1900-talets första hälft och efterkrigstiden bygga världens mest framgångsrika samhälle. Från inget reste sig en socialdemokrati som gjorde uppror mot den politiska och ekonomiska makten. Mot alla odds. Utan tidigare exempel att utgå ifrån. Det omöjliga blev det möjliga. Nästan ett århundrade av social ingenjörskonst som blivit den främsta källan till stolthet som socialdemokrat. Ett kapitel som avhandlas under en skolvecka av dagens unga.
Jag fick lära mig att det inte går att höja skatter för de rika. De sa att riskkapitalbolagens vinstjakt i skolan, sjukvården och äldreomsorgen inte ska ifrågasättas. Vi skolades i att socialdemokratins framgångar byggdes på pragmatism och små reformer. Den unga arbetarrörelse jag gick med i präglade väldigt länge hur jag såg på politiken. Makten var målet. Jag övertygade fler unga SSU:are om det.
Vi hade fel.
Ni har fel.
Det går inte att föreställa sig modet och det radikala hoppet bakom kravet på lika stort demokratiskt inflytande, när demonstrationer för demokrati var olagligt vid 1900-talets början. Självsäkerheten och målmedvetenheten bakom sjukvårds- och apotekmarknadens förstatligande. Längtan efter jämlikhet som återspeglades i världens högsta marginalskatter för höginkomsttagare och världens mest generösa socialförsäkringssystem.
Socialdemokratin var inte nöjd med sakernas tillstånd. Folket som varje dag slet och sålde sin tid för sitt uppehälle förtjänade bättre. Så vi förändrade verkligheten. Vi fick det bättre. Det var inga små reformer. Det var inte heller pragmatism. Borgerligheten i Sverige applåderade inte åt svensk socialdemokratis kompromissvilja. Pragmatismen hittar vi i de konkreta och verklighetsbaserade förbättringarna av människors vardag.
Jag vet att ett mer jämlikt samhälle är möjligt. Jag är övertygad om att de teknologiska framstegen kan komma alla till gagn. Jag måste tro att vi kan rädda klimatet.
Jag har slutat lyssna på er. Jag lyssnar på den unga generation socialdemokrater som vill ha skäl att känna framtidstro. Hos er finns uppgivenhet. Hos dom finns politiskt mod, vilja och självförtroende.
Jag har fått nytt bränsle till den låga som brinner inom mig.
Philip Botström, ordförande SSU
