
Sedan åtminstone hundra år tillbaka har det varit relevant att följa amerikansk utrikespolitik. Vad USA gör eller inte gör säkerhetspolitiskt påverkar hela världen. Men ärligt talat har det svenska intresset för turerna i amerikansk inrikespolitik i regel varit överdrivet. Vårt politiska klimat har skilt sig mycket från det amerikanska. Till exempel har USA saknat starka politiska krafter till vänster om mitten. Religion har tagit en mycket större plats. Värdefrågor om sexualitet, abort, etnicitet och vapen har ofta varit i fokus.
Sedan en tid tillbaka sker emellertid en likriktning. Betydande delar av Demokraterna ”socialdemokratiseras”, om än i en annan tappning än den vi är vana vid.
Samtidigt sveper en högernationalistisk vind över hela västvärlden. Och i land efter land byter de politiska blocken väljare med varandra: Högutbildade storstadsbor vandrar vänsterut medan arbetarna i industribygderna går åt höger.
Det är i det landskapet USA går till val i höst. Vad betyder det för Demokraternas chanser att ta tillbaka presidentposten? Och vad kan det lära den breda vänstern i Sverige?
Hur hamnade vi här?
För att svara på de frågorna krävs en kort bakgrund till utvecklingen. I en artikel på Labourlist sammanfattade nyligen den brittiske kulturvetaren och debattören Jonathan Rutherford det politiska paradigmskifte som nu sker. Hans analys avser brittisk politik men går att använda på hela västvärlden, inklusive Sverige och USA. Fritt översatt skriver Rutherford så här:
”När Blair och Brown vann Nya Labours jordskredsseger i valet 1997 hade de anpassat Labour till de fyra primära agenterna till den nyliberala mix som formade brittisk politik. Dessa var globalisering, framväxten av den urbana medelklassen, värde- och marknadsliberalism samt en administrerande och teknokratisk inställning till politik. […] De ersätts nu av … nationalstaten, arbetarklassen, välfärdskonservatism och demokrati.”
Om brittiska Labour, USA:s demokrater och Sveriges socialdemokrater anpassade sig till liberal ekonomisk politik, så anpassade sig Tories, republikaner och moderater till liberala värderingar. Åtminstone vad gäller synen på individualism och globalisering.
Nu har pendeln slagit tillbaka, särskilt i den traditionella högern. Den fokuserar i allt högre grad på nationen, arbetarna, socialkonservatism och populism (snarare än ”demokrati”). Vänstern ligger efter och har till och med i vissa avseenden dragit åt ett annat håll.
Så vann Trump
Exakt vad som föranledde skiftet kan diskuteras, men det är uppenbart att förändringen har slagit igenom med kraft. Trump är själva sinnebilden för politikens nya era. Hans seger i presidentvalet 2016 hör starkt ihop med Rutherfords fyra utpekade agenter.
Åtta år tidigare valdes Obama till president.
Receptet för hans seger beskrivs ofta som den så kallade Obamakoalitionen – kvinnor och den växande andelen minoriteter och unga väljare. Det är en sanning med modifikation. Visserligen fick Obama ett historiskt starkt stöd i de tre grupperna i valen 2008 och 2012. En genomgång av statsvetaren och journalisten Nate Cohn visar dock att Obama vann en hög andel vita arbetarväljare i Mellanvästern och i industribygder i norra USA, det så kallade rostbältet. Det gjorde hans seger möjlig.
I valet 2012 tappade Obama många vita arbetare i södern. Men eftersom motsvarande väljare stannade kvar i de norra delstaterna vann han igen.
I valet 2016 stöddes Hillary Clinton av en för Demokraterna normalt hög andel minoriteter och unga väljare. Däremot sjönk deras valdeltagande. Samtidigt förlorade Clinton stort bland vit arbetarklass i mellanvästern och i rostbältet.
I valet 2016 stöddes Hillary Clinton av en för Demokraterna normalt hög andel minoriteter och unga väljare. Däremot sjönk deras valdeltagande. Samtidigt förlorade Clinton stort bland vit arbetarklass i mellanvästern och i rostbältet. Trump gick starkt fram i den gruppen. Det förde honom till Vita huset.
Om mönstret känns bekant är det inte utan orsak. Vi ser samma trend här. Socialdemokratin i både Sverige och Storbritannien miste tidigt arbetarväljare i syd men behöll dem i norr där facket var starkt. Men i vintras stansade Boris Johnson och Brexit ut rejäla hål i Labours ”röda mur”. Här hemma backade vi som mest i röda Norrland i valet 2018. Samtidigt gick både Labour och svenska S relativt sett bättre i storstäderna.
Inför valet 2016 hette det ofta att usa:s demografiska utveckling skulle göra jobbet åt Demokraterna. Snart skulle flera stater i söder domineras av minoritetsgrupper. Så skulle Demokraterna kunna abonnera på makten. Problemet är bara att den trenden, som är verklig, togs ut av en annan: Den vita arbetarklassen i norr har blivit äldre – och börjat rösta republikanskt.
Trumps populism gick hem hos dem. Detsamma gjorde hans välfärdskonservativa linje – ”jag tänker inte skära ner på sjukvård och socialförsäkringar” – och hans nationalism. Make America great again!
Demokraternas dilemma
Så slutade valet 2016. Inför årets val finns i princip tre scenarier. Det första bygger på Trumps impopularitet. I det här scenariot vinner vilken normalt populär demokrat som helst. Fram tills nyligen har Trump också haft historiskt låga förtroendesiffror. Kruxet är bara att stödet för honom stiger, särskilt för hans ekonomiska politik. Demokraterna kan inte förlita sig på att väljarna avvisar Trump som extrem.
I det andra scenariot besegras Trump till sist av demografin. Flera av delstaterna i norr är numera republikanska, men i söder hägrar North Carolina, Georgia, Arizona och till och med Texas. Vad är haken? Ja, att demografin kanske inte har förändrats tillräckligt mycket där än. Och förresten är latinoväljarna i söder inte lika trogna Demokraterna som i norr.
Det tredje scenariot är nog det troligaste. I det har Trump hyfsade popularitetssiffror, ekonomin är stark och de demografiska trenderna fortsätter att ta ut varandra. Risken är stor att en ”folkomröstning” om presidenten slutar 50–50, med fördel Trump. Alltså skulle Demokraterna behöva växa rejält i minst en målgrupp för att säkert ta hem segern. I praktiken handlar det om fyra typer av väljare: vita högutbildade väljare, den vita arbetarklassen i norr, soffliggarna samt unga och minoriteter.
Vägen fram för Demokraterna
Demokraternas ekvation är svår. Målgrupperna skiljer sig åt, geografiskt och politiskt. Den kandidat som tilltalar den ena gruppen är ogillad av den andra och tvärtom.
Demokraternas ekvation är svår. Målgrupperna skiljer sig åt, geografiskt och politiskt. Den kandidat som tilltalar den ena gruppen är ogillad av den andra och tvärtom. Det i kombination med att valet lär bli en folkomröstning om Trump innebär sannolikt att de kvarvarande kandidaterna, från vänster till höger är ungefär lika valbara – eller ovalbara. I stort sett alla tillgängliga mätningar stöder den slutsatsen.
Således tyder inget på att en socialdemokratiskt sinnad kandidat skulle ha sämre chanser än en centerdemokrat. I ärlighetens namn talar heller inte mycket för att en kraftig vänstergir i ett slag skulle locka tillbaka vita arbetare. Varken i Sverige eller i USA eller i Storbritannien. Men vem tror i dag att mitteninriktat kumbaya är svaret på vänsterns alla frågor?
Slutsatsen blir att det är svårt att hoppas på något annat än att socialdemokratiseringen av Demokraterna får blomma ut i en presidentkandidat. Inte för att det är sannolikt att en socialdemokratisk president skulle få kongressen med sig på all politik. Utan för att det finns oerhört mycket som ändå kan göras från Vita huset. Men också för att ägarskapet av presidentposten har en starkt normerande effekt. Republikanerna är numera Trumps parti, och han har nästan halva befolkningens stöd.
Kan så många amerikaner vänja sig vid populistisk högernationalism, så kan de vänja sig vid en vänsterpopulär socialdemokrati.
Vägen fram för oss
Trots att Sverige i allt högre grad delar samma politiska klimat som USA återfinns alltjämt grundläggande skillnader. Vi har ett betydligt högre valdeltagande. Att här få ännu fler till valurnorna har knappast samma potential att förändra valutgången. Vi delar heller inte den systemkritik som frodas på andra sidan Atlanten mot det ekonomiska etablissemanget, långt in i republikanska led. Innan vi skulle få förståelse för en vänsterpopulär agenda skulle arbetarrörelsen uthålligt behöva opinionsbilda mot de enorma klyftor i makt som existerar också i vårt land. Men vad väntar vi på? Självklart finns det en vänstertagning på nation, arbetarklass, kommunitarism och demokrati/populism.
Medan vi gör det kan vi både lära av och hoppas på USA. Det finns en historisk möjlighet att amerikanerna väljer en socialdemokratisk president.
Måtte de ta den chansen.
Daniel Johansson, medlem i Tidens redaktionsråd