Det finns mycket vi socialdemokrater är emot. Stora vinster i välfärden, den borgerliga sjukvårdspolitiken i Stockholm, köer och dålig tillgänglighet. Men vad är vi för? Karin Sundin, regionråd i Örebro beskriver sin verklighet och ger sina svar.
Den nationella bilden av svensk sjukvård präglas av ett stort, dyrt och nybyggt sjukhus i landets huvudstad. Av Stockholms privatiseringar och ett vårdvalssystem som gjort det svårt för medborgare att navigera rätt och få rätt vård i rätt tid. Av stora varsel, brist på personal och brist på vårdplatser. Och av den ytterst ansvariga för denna politik, den moderata regionstyrelseordföranden Irene Svenonius, som nyligen har skrivit en bok om att hon vill avskaffa ”politisk detaljstyrning” av sjukvården och därmed sig själv.
Det finns förstås gott om exempel på problem och kriser från andra delar av landet. Från min politiska vardag i Region Örebro län blir ibland den svåra frågan om den stängda förlossningskliniken i Karlskoga en nationell nyhet. I Sollefteå och Mora känner man igen sig. Ekonomiska underskott, stafettläkare, doktorer i appen, långa väntetider och rapporter om Lex Marior hör också till bilden av svensk sjukvård.
Samtidigt passerar en och annan god nyhet också. Regeringens miljardsatsningar på sjukvården hör dit, liksom lokala satsningar och intervjuer med personal och patienter som uppfattar att det faktiskt finns en fungerande sjukvård i Sverige. Ibland tränger det rent av igenom att Sverige har en sjukvård i världsklass, att överlevnaden i en rad sjukdomar ökar och att medellivslängden är hög. Banbrytande forskningsframsteg som röner stort utrymme i medicinska tidskrifter fladdrar ibland förbi också i dagstidningarna eller på tv.
Sverige har en sjukvård att vara verkligt stolt över, till en rimlig kostnad och i internationellt perspektiv jämlikt fördelad över befolkningen.
Dessa bilder av svensk sjukvård är sanna. Sverige har en sjukvård att vara verkligt stolt över, till en rimlig kostnad och i internationellt perspektiv jämlikt fördelad över befolkningen. Det finns samtidigt stora problem och utmaningar som måste hanteras politiskt.
Välfärd och sjukvård är Socialdemokraternas kärnfrågor. Vi socialdemokrater brukar i alla fall hävda det, när vi lyfter blicken ovanför dagspolitikens begränsningar, decemberöverenskommelser och januariavtal.
Frågan är dock vad Socialdemokraterna egentligen vill med svensk sjukvård. Som ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden i en av landets 21 regioner är jag inte säker på svaret. Visst; Socialdemokraterna är emot stora vinster i välfärden, regeringen är i opposition mot den borgerliga sjukvårdspolitik som förs i Stockholm, vi ser behov av att reglera de digitala vårdtjänsterna, vi är emot köer och dålig tillgänglighet.
Men vad är Socialdemokraterna egentligen för? Hur ska framtidens socialdemokratiska hälso- och sjukvårdspolitik utformas?
”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet.
Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”
- kap 1 § hälso- och sjukvårdslag (2017:30)
På Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf vilar den svenska sjukvården. Man skulle kunna läsa den paragrafen som renodlad socialism i författningstext. Det vore dock inte rättvisande. Det har funnits en bred politisk enighet om utgångspunkterna för svensk hälso- och sjukvård – det kokar ner till de gamla grekerna och till kristen värdegrund. Men lagstiftningen har antagits och reviderats under socialdemokratiska regeringar, drivna av idéerna om alla medborgares rätt till samma goda sjukvård, oavsett tjocklek på plånboken.
Grunden för portalparagrafen är de tre etiska principerna som ska styra prioriteringar inom hälso- och sjukvård och som ska fungera som ett stöd i konkreta vårdsituationer. Principerna formulerades i Prioriteringsutredningen Vårdens svåra val (SOU 1995:5) och antogs av regeringens proposition Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop 1996/97:60).
Människovärdesprincipen: Alla människor har lika värde och samma rätt, oberoende av personliga egenskaper, inkomst, ålder, etnicitet, social ställning eller funktion i samhället.
Behovs- och solidaritetsprincipen: Resurserna bör i första hand fördelas till de områden där behoven är störst. Hur stort behovet är bedöms utifrån hälsoproblemets svårighetsgrad och varaktighet och utifrån vilken potentiell hälsoförbättring vården kan ge. Behoven hos svaga grupper och grupper som har svårt att göra sina röster hörda ska särskilt uppmärksammas, vilket medför ett ansvar för att utreda var det finns otillfredsställda behov.
Kostnadseffektivitetsprincipen: Hälso- och sjukvården har en skyldighet att utnyttja sina resurser så effektivt som möjligt. Man bör eftersträva en rimlig relation mellan kostnader och effekt då man väljer mellan verksamhetsområden eller åtgärder mätt i hälsa och livskvalitet.
Rangordningen av de tre principerna innebär att svåra sjukdomar och väsentliga livskvalitetsförsämringar ska prioriteras framför lindrigare, även om vården av de svårare tillstånden kostar väsentligt mycket mer.
De tre principerna är i dag satta under hård press och pressen kommer att öka under de kommande åren. Samma mekanismer som satt hela välfärdssystemet under press i decennier pressar också sjukvården: med industrisamhällets omdaning, urbanisering, nationella skattesänkningar, klassklyftor och utanförskap har kommunernas och regionernas förutsättningar för att ge en likvärdig vård försämrats.
Lägg till att antalet invånare över 80 år enligt scb kommer att öka med 54 procent mellan åren 2018 och 2030. Med fler äldre ökar också antalet personer med kroniska sjukdomar och behov av vård. Antalet 20–64-åringar ökar däremot bara med 6 procent under samma tidsperiod. En minskande andel av befolkningen ska med andra ord både bemanna och betala för välfärden. Den ekvationen kommer inte att gå ihop. Finansminister Magdalena Andersson talar om ett finansieringsgap om 90 miljarder kronor om vi ska kunna behålla kvaliteten i de offentliga välfärdstjänsterna på samma nivå som i dag till 2026.
Samtidigt ser vi en fantastisk utveckling inom forskningen, som resulterar i nya effektiva behandlingsmetoder och läkemedel. I dag går det att bota sjukdomar som tidigare har varit obotliga. För patienter med svåra och sällsynta sjukdomar finns i dag hopp om bättring och bot genom nya innovativa läkemedel – läkemedel som kan kosta flera miljoner kronor per patient.
Socialdemokraterna sätter fokus på tillgänglighet och trygghet. Just nu är rubriken för politiken ”En närmare sjukvård, med mindre köer!”
Socialdemokraterna sätter fokus på tillgänglighet och trygghet. Just nu är rubriken för politiken ”En närmare sjukvård, med mindre köer!”. Det ska åstadkommas genom mer pengar till vårdcentraler och närakuter, fler anställda och studielön för vårdens anställda som vill bli specialister. De viktigaste sakfrågorna inför valet 2018 var behovet av fler ambulanser, insatser för att korta köer i cancervården, bättre stöd vid psykisk ohälsa och bättre förlossningsvård, bättre eftervård och plats på patienthotell inför förlossningen om resvägen är lång.
Vart och ett för sig förslag som visar att Socialdemokraterna verkligen vill skapa en tryggare vård, förslag som är lätta att paketera och kommunicera och som skulle kunna underlätta för sjukvården beroende på var i landet man befinner sig. Men det kan också bli tvärtom.
För att ta det mest brännande exemplet från min hemmaregion. Debatten om förlossningens framtid i Karlskoga handlar mycket om trygghet i form av närhet till ett brett vårdutbud.
Debatten handlar mindre om skälet till att verksamheten stängde: Tryggheten för de svårt sjuka nyfödda barnen. Verksamhetens ansvariga chef, chefläkarorganisationen och Inspektionen för vård och omsorg (ivo) har sett brister i patientsäkerhetskedjan, både vad gäller det akuta omhändertagandet och i transporten till nästa vårdnivå, neonatalavdelningen på Universitetssjukhuset i Örebro.
En av de viktigaste förutsättningarna för att bedriva en trygg och säker förlossningsvård är tillgången till neonatologer, alltså läkare som är specialister på nyfödda barn. Det tar under de mest gynnsamma förhållandena 14 år att utbilda fram en sådan. Det krävs elva terminer läkarutbildning, därefter allmäntjänstgöring, sedan specialisttjänstgöring i barnhälsovård och efter det vidareutbildning i vård av just nyfödda barn.
I den frågan spelar det ingen roll hur många miljoner som regeringen satsar på tryggare förlossningsvård – det löser inte problemet med bristen på neonatologer. Ur regionalt perspektiv blir det nationella politiska fokuset på mer pengar till förlossningsvården i stället kontraproduktivt genom att det skapar förhoppningar om en snabb och enkel lösning på ett svårlöst problem.
I frågan om förlossningens framtid i Karlskoga är alla de tre etiska principerna under press: Alla barn har rätt till en trygg och säker vård – oavsett om de föds i Karlskoga eller i Örebro. De nyfödda barnen har dock ingen egen röst, utan måste företrädas av andra. Och även om alla politiska partier hitintills har varit överens om att det ska bedrivas förlossningsvård i Karlskoga så finns det någonstans en gräns för hur mycket av sjukvårdens resurser det kan få kosta.
tillgänglighet och trygghet kan inte vara viktigare än alla människors rätt till vård på lika villkor oavsett resurser, inte viktigare än principen om att den som har störst behov ska få vård först.
Tillgänglighet och trygghet är frågor som måste hanteras politiskt. Men tillgänglighet och trygghet kan inte vara viktigare än alla människors rätt till vård på lika villkor oavsett resurser, inte viktigare än principen om att den som har störst behov ska få vård först. Detta måste sägas i en tid när svensk sjukvård blöder ekonomiskt och när efterfrågan på vård är mycket större än den offentligt finansierade vårdens utbud.
Efterfrågan är inte samma sak som verkliga behov. Ändå har efterfrågan på vård fått företräde framför behoven på den marknad som svensk vård utgör i dag. Att den med mest resurser köper sig före i kön med privata sjukvårdsförsäkringar är det mest iögonfallande exemplet, men det är bara ett av många. Marknadsmekanismerna gör att patienter med enklare åkommor söker läkare direkt via vårdappar i stället för att ringa 1177 eller söka sig till sin vårdcentral. Och på varenda akutmottagning finns det exempel på hur patienter överskattat sina egna behov, men som ändå får sin efterfrågan på avancerad specialistvård tillgodosedd.
Just nu pågår tävlingen om kömiljarden i den svenska sjukvården. Den sjukvårdsregion som snabbast möter patienternas efterfrågan på vård kommer belönas rikligast. Den tävlingen gynnar inte principen om att den som har störst behov av vård ska ha företräde. Sjukvårdens framgångar låter sig inte heller mätas i staplar som visar hur många dagar i snitt som patienter har fått vänta på vård, eftersom staplarna i sig inte säger någonting om de enskilda patienternas behov.
Sjukvårdssverige står inför viktiga vägval. De statliga utredarna Göran Stiernstedt och Anna Nergårdh får peka ut hur vården ska organiseras och styras. Deras uppgift är att balansera mellan å ena sidan det snabbt växande antalet äldre och därmed den snabbt växande andelen som behöver vård och som kommer sluka ännu mer av vårdens resurser, å andra sidan nödvändigheten att kunna utveckla och erbjuda den mest avancerade sällansjukvården i ett stort land med liten befolkning och starkt kommunalt självstyre.
Organisationen och styrningen är naturligtvis avgörande för samhällets förmåga att erbjuda sjukvård. Men när de ekonomiska förutsättningarna och behoven skiljer sig stort mellan olika regioner krävs det också svar på frågan om hur en långsiktig och stabil finansiering av jämlik vård ska se ut. Det behövs också nationella strategier för hur kompetensförsörjningen ska ordnas och hur fler ska lockas till att jobba i vården.
Utredningar i all ära; det behövs en tydligare socialdemokratisk idé om sjukvården. Hur ska Socialdemokraterna säkerställa att vi i framtiden kan ge en vård på lika villkor för hela befolkningen och så att den som har störst behov av hälso- och sjukvård ges företräde – före den som har lättast att ta för sig, som kräver mest eller betalar bäst?
Utan en sådan tydlig idé kommer det svenska sjukvårdssystemet avskaffa sig självt och marknadsmekanismerna få fritt spelutrymme.
Karin Sundin, ordförande i Tankesmedjan Tiden och ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Örebro län (S)
