Jag är döpt efter min gammelfarmor Elsa. Elsa jobbade som städerska i det lilla samhället Bölemåla i Småland och var ensamstående mamma då hon vägrat gifta sig. På den tiden var hennes val inte socialt accepterade, framför allt inte i den lilla byn.
Trots att Elsa blev utfryst stod hon på sig och lyckades så småningom på egen inkomst bygga ett eget hus. Dagens samhälle är annorlunda. Bättre. Elsas liv hade underlättats av förskola, föräldraförsäkring, avskaffandet av sambeskattning och andra socialdemokratiska reformer.
Jag tänker på allt som finns i dag, som inte fanns när Elsa levde, och hur vi tar det för givet.
Jag tänker på alla stolta barnskötare, undersköterskor, bespisningspersonal, elevassistenter som samhället skulle falla sönder utan. Trots att välfärdsarbetarna har olika yrkesroller har de en sak gemensamt: De älskar sina jobb men kan inte längre acceptera dåliga arbetsvillkor. De hinner inte längre göra sina jobb. Deras kroppar orkar inte mer.
Jag tänker på undersköterskeuppror, nattarbetaruppror och hemtjänstuppror. På kvinnor som går ner i arbetstid för att ta hand om familj. På att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män.
Jag tänker på det som inte var socialt accepterat för Elsa men som är socialt accepterat i dag. Jag tänker på det som fortfarande inte är socialt accepterat. För kvinnor. För mig. Hur jag behandlas annorlunda än mina killkompisar. På krogen, på arbetsplatsen, i hemmet.
Jag tänker på kvinnor i mitt liv och känner hur dagens jämställdhetsdebatt inte utgår från dem utan från den övre medelklassen. Glastak för karriärkvinnor och kvotering i bolagsstyrelser.
Kära socialdemokrati. Jag blir glad när jag tänker på hur långt vi har kommit.
Kära socialdemokrati. Jag blir ledsen när jag tänker på hur långt vi har kvar.
Om jag någon gång blir gammelfarmor, vad kommer skrivas om mig?
Vad saknade jag som finns i framtiden?
Elsa Alm, Tankesmedjan Tiden
