Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Migrationens begränsningar och integrationens potential - Åsa Eriksson

Vad gör man som kommunalråd i en kommun med 5600 invånare när antalet asylsökande når 1000? Åsa Eriksson berättar i en personlig text om hennes erfarenheter. Om hennes lärdomar från Norberg, om hur migration och integration hör ihop och om hur vi skapar den goda mångkulturen.

Den där rundan i kommunhusets korridor blev vändningen. Rundan med kaffekoppen i hand för att kolla av läget. Höra vad som bubblar. Den där dagen, i oktober 2014, blev den oskyldiga frågan till administratören om hur hon mådde till ett ögonblick som förändrade min syn på samhällets kapacitet. Hon svarade, uppgivet och med axlarna nära skrivbordskanten, att det inte var så bra. Hon hade nyss fått sitt första barnbarn. Hon hade längtat men orkade nu inte känna någon glädje.

Den ständiga pressen på jobbet där antalet asylsökande som skulle få plats i olika verksamheter som redan var överfulla fortsatte att öka varje dag.

Den ständiga pressen på jobbet där antalet asylsökande som skulle få plats i olika verksamheter som redan var överfulla fortsatte att öka varje dag. Hon och kollegorna räckte inte till trots att de gjort allt de förmådde i flera år. Hon berättade att hon var tom inombords. Det skrämde henne och hon skämdes över oförmågan att glädjas över sitt efterlängtade barnbarn.

Fram till den här stunden hade jag försökt hävda inför invånare och personal att det måste gå. Antalet flyktingar är orimligt och staten brister i sitt uppdrag men vi klarar lite till. Det handlar om människor i nöd och vi har ett ansvar att ge dem vad vi kan i form av trygghet. Men i trotjänarens arbetsrum brast något även hos mig. Jag tvingades inse att jag haft fel. Det här går inte längre. Vi hade gjort allt i vår makt men priset som våra invånare och kommunens personal betalar kan jag, som ytterst ansvarig politiker, inte försvara. Vi måste lägga om politiken.

Den lilla Bergslagskommunen Norberg i Västmanland hade knappt 5600 invånare när jag valdes till kommunalråd 2010. Vi hade många utmaningar, där en var att det varje år dog fler än vad som föddes och fler flyttade ut än in. Flyktingströmmarna till Sverige ökade och Migrationsverket upphandlade boendeplatser till asylsökande där det var billigast.

Smarta, ibland skrupelfria, entreprenörer såg sin chans att tjäna pengar och köpte billiga kursgårdar som de erbjöd i Migrationsverkets upphandlingar. Det fanns inga tankar om fördelning mellan kommuner eller hur tillgång till skola och samhällsservice såg ut. Efter några upphandlingsomgångar fanns ungefär tusen platser för asylsökande i vår lilla by.

Bergslagen har en lång tradition av att välkomna människor från andra delar av världen och göra deras erfarenheter till vår gemensamma styrka. Vi behövde verkligen fler och yngre invånare. Norbergare är ett synnerligen omtänksamt och solidariskt folk, så vi var till en början glada att människor på flykt placerades hos oss. Trots utebliven eller bristfällig information från Migrationsverket gjorde vi allt vi kunde från kommunens håll för ett bra mottagande.

Fantastiska insatser av många inom civilsamhället hjälpte till för att flyktingarna skulle få en bra start i sitt nya livskapitel, trivas i samhället och förhoppningsvis vilja stanna kvar. Människor ställde upp, var nyfikna och generösa. De ordnade språkcaféer, raggade prylar och kläder till de som behövde. Det blev dråpliga situationer med språkförbistringar och kulturkrockar men vi löste det mesta med en konstruktiv attityd.

När de nya, okända människorna på byn blev så många att norbergarna inte hängde med, då blev det som inte funkade i samhällssystemet enormt och skymde allt som gick bra.

Men när antalet flyktingar under flera år bara ökade och ökade, då hände något. När de nya, okända människorna på byn blev så många att norbergarna inte hängde med, då blev det som inte funkade i samhällssystemet enormt och skymde allt som gick bra. När folk inte kände igen sig, inte förstod vad som hände med deras by, förbyttes nyfikenheten mot misstro. När den enda skolan redan använder aulan, textilslöjdsalen, personalrummet och förråd för undervisning av asylsökande, och det fortsätter komma bussar med fler flyktingar, vad ska vi göra då? Integrationen gick i baklås, trots alla goda intentioner.

I någon TV-intervju hotade jag med utomhusundervisning, trots att det var vinter, om antalet barn skulle fortsätta öka. Det var inte bara pengar eller fysisk plats i skolan som saknades. Personalen hann inte med sina vanliga arbetsuppgifter – att undervisa de bofasta barnen eller hjälpa familjer med sociala problem – när alltför mycket tid gick åt till att hitta lösningar för nytillkomna flyktingar. Pensionerade lärare och andra yrkesgrupper ryckte in och gjorde ett jättefint jobb i skola, förskola och socialtjänst för att rädda en del av situationen men det räckte inte. Jag är oerhört stolt över det arbete som gjordes men jag är inte i alla delar stolt över resultatet.

Integration sker där människor möts. Då kan fantastiska saker hända. Men när mötena uteblir, för att majoritetssamhället inte hinner med, blir det ingen integration. I stället får vi segregation, nyfikenheten vänds till misstro och allt fler upplever att samhället tappar kontrollen. När personal inom skola och barnomsorg signalerade att de bofasta barnen började dra sig för att knyta an och bli vän med nya barn i gruppen, av rädsla för att än en gång bli besvikna och sårade när den nya vännen plötsligt försvinner, då är det farligt för tilltron och sammanhållningen.

För att mångkultur ska fungera måste det finnas ett starkt majoritetssamhälle som vi alla kan förhålla oss till och influeras av.

Jag är socialdemokrat för att jag är övertygad om att alla som lever i Sverige, oavsett bakgrund, ska ha jämlika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Det krävs för att ett samhälle ska hålla ihop socialt och ekonomiskt. Jag tror på det mångkulturella samhället och dess styrkor men vi måste också inse våra begränsningar. För att mångkultur ska fungera måste det finnas ett starkt majoritetssamhälle som vi alla kan förhålla oss till och influeras av. För att vi ska lyckas med mångkultur och för att invandring ska bli något positivt för alla måste integrationen få den tid den behöver.

Erfarenheterna från Norberg lärde mig att migrationen till vårt land kan bara vara så stor som integrationen klarar av att hantera. Det räcker inte med att människor får en fysisk plats att bo på; de måste även få plats och en uppgift i vårt samhälle. Det tar ibland tid. Den erfarenheten försöker jag ta med mig i mitt nuvarande uppdrag som riksdagsledamot.

Jag har hört fantastiska berättelser från norbergare som fått nya vänner, insikter och erfarenheter tack vare möten med asylsökande och nyanlända. Jag har fått uppleva styrkan och glädjen hos flyktingar som på riktigt blivit en del av vårt samhälle. Dessvärre har jag också fått höra alltför många berättelser om hur destruktiv och nedbrytande den evighetslånga väntan är. Väntan på besked. Väntan på studier. Väntan på att bli en förälder som ens barn med stolthet kan se gå till jobbet.

För många av oss är Syrien sinnebilden av helvetet på jorden. Så kan det vara, men den syriske mannen som med tårar i ögonen berättade att han ångrade att han tagit sig till Sverige, eftersom den destruktiva väntan och osäkerheten här var värre än det han flydde ifrån, fick mig att ifrågasätta vad vi utsätter flyktingar för i Sverige.

Mycket fungerar bättre i dag än under de sju år då jag var kommunstyrelsens ordförande. Tiden det tar tills nyanlända får fäste på arbetsmarknaden är betydligt kortare nu än under alliansregeringen men det går fortfarande långsamt och skuggsamhällen växer. Det påverkar individerna och det påverkar vårt samhälle. Vi socialdemokrater har väl alltid slagits för schysta jobb och bra bostäder?

För många nya svenskar är verkligheten dessvärre en annan. Mellan år 2008 och 2018 har andelen utrikesfödda ökat från 14 till 19 procent. Det har på flera sätt gjort vårt samhälle rikare men när integrationen inte fungerar tillräckligt bra sätter det sina spår.

Hur är det i Norberg i dag? Jo tack, vi mår ganska bra. Flera hundra som fått uppehållstillstånd är numera bofasta norbergare. Migrationsverket har plats för knappt 300 asylsökande i vår kommun. Skolresultaten är skrämmande låga och arbetslösheten bland utrikesfödda skyhög. Bostadssegregationen har ökat men nu har vi en lång bostadskö mot tidigare tomställda lägenheter.

De allra flesta av de tusentals människor som har placerats i Norberg har lämnat orten. De som stannat är barnfamiljer som har fått uppehållstillstånd. Många föreningar har fått fler aktiva barn tack vare det ökande antalet utrikesfödda. Det är positivt. De yngre flyktingarna, som ville studera, har tyvärr lämnat vår kommun.

Jag hoppas att de någon dag kommer tillbaka.

 

Åsa Eriksson, riksdagsledamot (S) från Västmanland