Slumpen eller den individuella ansträngningen, vad avgör ditt liv? Hanna Alexandersson ägnade 2019 åt att läsa skandinavisk samtidslitteratur samt biografier från 60- och 70-talen. Skillnaden är slående.
Under 2019 hade jag som nyårslöfte att bara läsa skandinavisk samtidslitteratur. Det visade sig vara ett fruktansvärt misstag. Efter ett tag blev berättelserna från min egen generation och dess besatthet av genren autofiktion öronbedövande repetitiva. Jag gav upp och fick till slut utvidga löftet. Böckerna på nattduksbordet fick lov att varvas med biografier, gärna från 60-eller 70-tal. Då hände något.
När genrerna låg rygg till rygg synliggjorde de vad den andre saknade. Trots att innehållet hade stora likheter och ibland till och med utspelade sig på samma gator fanns en skillnad. Och då menar jag inte att det tidigare fanns bostadsförmedlingskontor i centrala stan eller sladdtelefoner, jag syftar på någonting annat. En outtalad skillnad som först var svår att sätta fingret på, men sen svår att tänka bort. Tillfälligheten.
Visst gick livet att påverka, men knappast att regissera. Det fanns en tyst acceptans inför det oförutsägbara som är livet.
Vad såväl alla generationer innan som efter ens egen har gemensamt är att ungdomen är kantad av avgörande val och funderingar inför framtiden. Men det tycks ändå finnas en påtaglig skillnad i synen på just hur formbar framtiden har varit. I många av biografierna beskrivs förvånansvärt ofta livets stora händelser just som någonting slumpartat: något som bara råkade hända. Visst gick livet att påverka, men knappast att regissera. Det fanns en tyst acceptans inför det oförutsägbara som är livet.
Ganska befriande läsning för en 90-talist som sedan den första skolvalsmässan fått höra att livet är resultatet av ett antal beslut som börjar nu. Men också skrämmande och rent ut sagt provocerande att läsa om någon som snubblar in på en tidningsredaktion eller teaterscen och råkar göra succé. Det är inte så vi har lärt oss att framgång förvärvas.
Tillfälligheterna bör fascinera oss mer. Tanken på hur en vägkorsning, en inställd fest eller en lärare i årskurs nio kan avgöra resten av ditt liv är både trivial och svindlande. Slumpen kan skrämma, trösta eller inspirera – beroende på om den kommer i form av ett löfte eller hot om förändring.
Men det oförutsägbaras makt utmanar på många sätt en av vår tids starkaste föreställningar: att vi styr över våra liv och vår framtid. Bara du jobbar tillräckligt hårt så kan vad som helst bli ditt. I det finns en inneboende föreställning om rättvisa; att ens ansträngningar tar oss dit vi förtjänar att nå. Och må, för den delen. Därför ska berättelser om nederlag helst delas först när de har kunnat vändas till en solskenshistoria som går att profitera på. Varje motgång ska efterföljas av en lärdom och om du inte kommer ut starkare på andra sidan så behöver du inte komma ut alls.
Vad gör det med ett samhälle i längden? Ett ensidigt budskap om att vägen till förändringen går genom individuella i stället för kollektiva ansträngningar gör att unga troligtvis aldrig kommer se några bostadsförmedlingskontor på gatorna igen. De kommer ha fullt upp med att spara en insats till bostadsrätten. Och när en själv väl sitter där i en bostadsrätt, så kan väl dagens ungdom ta sig i kragen och spara ihop de med. Du klarade det ju, varför skulle inte de?
Det är konstigt hur slumpen tycks vara något att vilja fjärma sig från när det borde vara det mest relaterbara av allt. Ingen har valt i vilken del av världen, i vilken samhällsklass eller i vilket kön de startar sina liv i. Det är en tanke som borde inbjuda till större ödmjukhet. Inför slumpen är vi alla jämlikar.
Hanna Alexandersson, kulturredaktör på Tiden
