Den europeiska socialdemokratins nedgång är det populärt att tala om. Men med socialdemokratiska regeringar i Sverige, Finland och Danmark – samt troligen en på ingång i Norge – är läget ett annat. Varför vinner socialdemokratin i Norden igen och vad kan vi lära från varandra?
Den röda tråd som går igenom vår politiska samtid är ojämlikheten. På ytan bubblar migration, brottslighet, land/stad, sjukvård, trygghet och allmän social oro, med finanskrisen 2008 som den utlösande faktorn. Den växande ojämlikheten har skapat en oro hos människor för framtiden. Högerextrema populistiska partier har på kort tid ökat kraftfullt när människor sökt enkla förklaringsmodeller och accepterat en ”vi och dom”-retorik. Men i takt med att det stått klart att de konservativa inte hade någon framtid för vanligt folk att erbjuda och allt fler började ana vad som skymtade bakom populisternas fasad förändrades läget. I Norden började samtidigt socialdemokratin att söka sig tillbaka till en mer klassisk välfärdspolitik och det är den påbörjade vandringen som är intressant att följa.
När de danska socialdemokraterna utvärderade regeringsåren 2011–2015 drog de slutsatsen att den ekonomiska politiken hade varit för liberal och välfärden inte tillräckligt prioriterad
När de danska socialdemokraterna utvärderade regeringsåren 2011–2015 drog de slutsatsen att den ekonomiska politiken hade varit för liberal och välfärden inte tillräckligt prioriterad. När Mette Frederiksen valdes till ny partiledare inleddes ett förnyelsearbete som präglades av satsningar på välfärden, en ansats att hantera klimatförändringarna och en antikapitalistisk retorik riktad framför allt mot giriga banker och globala företag som skattefuskar.
För att kunna styra den ekonomiska politiken mer mot vänster söktes stöd för en enpartiminoritetsregering och i den ambitionen var inget parti tabu att samtala med. Det danska politiska samtalet skiljer sig åt radikalt från Sverige. Dansk Folkeparti har många likheter med Sverigedemokraterna men partiets ursprung kommer inte på samma sätt från nazismen och fascismen som Sverigedemokraternas historiska rötter gör.
Delar av det danska samtalsklimatet skulle, med rätta, i Sverige betraktas som främlingsfientligt och det har också gjorts uttalande (och förslag kring nyanländas rättigheter) från danska socialdemokrater som är beklagliga och som bidragit till en stigmatisering av människor i förorter. Den danska migrationspolitiken har i stort kommit att omfamnas av större delen av det politiska fältet, med följden att nya progressiva partier har dykt upp men också mer högerextrema partier. Som nyvald partiledare var Mette Frederiksen själv den som tog ut socialdemokraternas kurs mot en mer restriktiv migrationspolitik som baseras på att Danmark ska ta emot så många som man klarar av att integrera.
På valnatten 2019 stod det klart att många väljare lämnade Dansk Folkeparti för Socialdemokraterna när skillnaderna i migrationspolitiken var mindre och Socialdemokraterna gick till val på rätt till tidigare folkpension och ökade resurser till en mer decentraliserad barn- och äldreomsorg. Samtidigt förlorade Socialdemokraterna en del väljare till de progressiva partierna med generösare migrationspolitik. När Mette Frederiksen utropade segern på valnatten konstaterade hon att detta var Danmarks första klimatval. Klimatet stod i centrum för de regeringsförhandlingar som enade en bred konstellation av partier och gjorde det möjligt att bilda en socialdemokratisk minoritetsregering.
Den uttalade ambitionen från partiet, som länge ansetts lite gammalmodigt, var att gå ”från förvaltare av välfärdsstaten till dess framtida arkitekt”.
I Finland föll, precis som i Sverige och Danmark, en trött högerregering i valet 2019 vars politiska förslag hade nått vägs ände. Bakgrunden till de finländska socialdemokraternas framgångar stod att finna i ett ordentligt förnyelsearbete. En flerårig öppen process att ta fram ny politik med sikte på 2030 gav ny energi till partiet och resulterade i valmanifestet ”Framtidslinjen”.
Den uttalade ambitionen från partiet, som länge ansetts lite gammalmodigt, var att gå ”från förvaltare av välfärdsstaten till dess framtida arkitekt”. Siktet mot 2030 och kopplingen till hållbarhetsvisionen Agenda 2030 var en del av framtidssträvan, och klimatet kom att prägla såväl regeringsdeklarationen som EU-ordförandeskapet.
Valresultatet var trots framgången i att kunna bilda regering ljummet. Partiet lyckades inte i slutspurten att nyttja att högerregeringen fallit ihop och de välfärdsskandaler som skedde till följd av privatiseringar. I stället för migrationen är det stad/land-dimensionen som dominerar. Den förklarar Sann-finländarnas framgång som efter en period med kriser och partisplittring i dag är Finlands största parti. En oavsiktlig del av finska socialdemokraternas förnyelse blev turbulensen i den stora koalitionsregeringen som ledde fram till bytet av statsminister från Antti Rinne till Sanna Marin.
Segervissa socialdemokrater i Norge missade dock att möta väljarnas oro när det kom till migrationen och därför förlorade de i trovärdighet i välfärdsfrågorna.
Valet i Norge 2017 var en besvikelse för Arbeiderpartiet som i praktiken hela mandatperioden ledde stort men föll kraftigt på slutspurten. Den norska högerregeringen som tillträdde 2013 var den första som främlingsfientliga Fremskrittspartiet ingick i och den rosade inte väljarna. Arbeiderpartiet under partiledare Jonas Gahr Støhre hade emellanåt stöd på 40 procent. Segervissa socialdemokrater i Norge missade dock att möta väljarnas oro när det kom till migrationen och därför förlorade de i trovärdighet i välfärdsfrågorna.
Samtidigt lyckades Hoyre ta greppet om jobbfrågan och Arbeiderpartiets förslag om ökade skatter skrämde mer än vad välfärdssatsningarna lockade. Valförlusten var en realitet. Direkt efter valet inleddes ett gediget analysarbete som resulterade i förändrad migrationspolitik som mer kom att likna Danmarks och Sveriges och starkare fokus på välfärd och jobb. Dessutom inleddes en starkare facklig-politisk samverkan för att vinna tillbaka arbetarväljare inför nästa val 2021.
Regional- och lokalvalen 2020 blev inte den succé som Arbeiderpartiet hade hoppats på, mycket på grund av den växande land/stad-dimensionen som har motsvarande roll som migrationsfrågor i Sverige. Bompeng (vägtullar) kom att bli dess stora symbolfråga som också visar på hur klimatfrågan dels attraherar, dels skrämmer. I Norge är det Senterpartiet som har lyckats dra nytta av detta. Samtidigt vann Arbeiderpartiet alla de mer tättbefolkade regionerna och hade det varit ett nationellt val hade regeringsskiftet varit ett faktum.
Sedan dess har den norska högerregeringen mest krisat och Arbeiderpartiet har ett gott utgångsläge inför 2021. Men kommer troligen, precis som i Sverige, Danmark och Finland, att behöva en bredare koalition för att styra. De politiska trenderna är desamma, socialdemokraterna i Norge fokuserar på välfärd, arbete och klimatet.
Det finns ett antal liknande utmaningar även om de tar sig olika uttryck. I alla länderna är land/stad-dimensionen eller migrationen starkt närvarande och samspelar med såväl välfärden, sjukvården och klimatet. En ny giv mellan stad och land, en förnuftig migrationspolitik och välfärdssatsningar är nödvändigt för att stoppa högerpopulisternas framfart. Klimatfrågan hänger starkt ihop med land/stad-dimensionen och socialdemokratin behöver formulera en politik för jämlik klimatomställning i hela landet. Klimatfrågan kommer fortsatt vara avgörande för att formera socialdemokratiskt ledda regeringar.
Den viktigaste förklaringen till att socialdemokratin i Norden åter vinner val och regerar är ett tydligt fokus på välfärd, att höja eftersatta nivåer i pensions- och socialsystem och att ge skola, sjukvård och äldreomsorg mer resurser. Välfärdsfrågorna har återigen blivit riktmärket mot framtiden och jämlikheten den röda tråden för att hantera de utmaningar som driver den politiska dagordningen. Frustrationen över det politiska landskapet må vara stor och de begränsningar som koalitionsregeringar innebär skymmer sikten. Men ställer man sig lite vid sidan om och betraktar socialdemokratin i Norden så håller vi faktiskt på att hitta hem till välfärden och framåt till hållbarheten.
Johan Hassel, Internationell sekreterare (S)
