Arkiv

I Borgholm ökar S för fjärde valet i rad och når 43,3 procent i stöd. Chefredaktör Payam Moula intervjuar kommunalrådet Ilko Corkovic och skriver om vad som gör lokalpolitiker framgångsrika.

Lundegård Camping, stuga nummer 110. Efter tre dagar i Ystad hamnade Ilko Corkovic, hans fru och dotter på en camping i Borgholm. Men resan dit hade inte varit lätt.

Som 17-åring förlorade Ilko sin pappa i cancer. Därmed försvann den stora förebilden. Men även drömmen om att plugga vidare efter gymnasiet gick förlorad. För även om viljan till studier fanns, och höga betygen, så saknades andra förutsättningar. Familjen bodde då i Banja Luka i Bosnien och mamman var hemmafru. När pappan gick bort så föll ett ansvar på Ilko att försörja familjen. Därför blev det jobb inom plastindustrin i stället för studier.

Sedan kom kriget.

Relativt nygift och med en nyfödd dotter blev situationen ohållbar. Familjen flydde därför till Sverige i december 1992 och hamnade slutligen i Borgholm. När jag en tidig morgon i oktober ringer upp Ilko för ett samtal minns han den första tiden i Sverige väl.

– På campingen i Borgholm var vi många, 500–600 flyktingar från Bosnien. Och då kunde jag ju ingen svenska, inte heller någon engelska, så jag ville lära mig svenska direkt. Efter en vecka fick jag tag i ett lexikon och övade ofta….

Med ett stöd på 16 procent gjorde socialdemokratin ett rekorddåligt val bland unga. Elsa Alm reflekterar över varför.

Den 10 september är det sorg i luften. På tåget hem till Göteborg ser jag tomma och nedslagna blickar. På sociala medier kan man läsa vittnesmål om rasism. De höger-extrema har flyttat fram sina positioner och Sverigedemokraterna kan utropa sig till valets enda segrare. Hur kunde det gå så långt?

Jag har ofta hört äldre generationer sätta sitt hopp till min. Vi har kallats generation Greta och många har misstagit oss för att vara woke, trots att många trendmätningar faktiskt länge visat på motsatsen. Därför blir det nästan skrattretande när förvåningen sprider ut sig över hur unga röstat. Bland de unga väljarna får M+SD nästan egen majoritet. S hamnar på historiskt svaga 16 procent. Det har sina förklaringar.

Samhället har en skuld till de unga efter pandemin. De unga fick se sina gymnasieskolor stänga och endast träffa vänner på zoom. Nattklubbarna bommade igen, alkohol slutade säljas klockan 20:00 och idrott- och kulturlivet slaktades. I stället för att korttidspermitteras som de grupper som har en fast anställning på arbetsmarknaden, fick man i stället gå på dagen när det kom nya restriktioner. Mina vänner som jobbar i besöksnäringen blev av med sina jobb och tvingades flytta hem till sina föräldrar. Trots att unga löpte en ganska liten risk för att drabbas av allvarliga komplikationer av coronan så tog man ett stort ansvar. I stället för att mötas med sympati och förståelse kallades det till presskonferenser där unga uppmanades att skärpa sig.  

Det går inte heller att bortse ifrån att unga röstar efter kön. Killar är höger i betydligt högre utsträckning än tjejer. Det är inte konstigt att killarna i en post woke-generation försöker stärka sin position efter att faktiskt ha blivit negligerade i samhällsdebatten i ett antal år….

Klimatfrågan blev inte den positiva murbräcka vi hoppades på i valrörelsen. Tvärtom hamnade vi på defensiven. Vad hände egentligen? Hur vinner vi tillbaka frågan? Annie Ross skriver.

”Klimatet känns ju rätt viktigt. Så jag har nog tänkt rösta på Moderaterna. För kärnkraft liksom.”

Det var i början av september och jag stod i dörrposten hos en manlig student i ett av Stockholms få centrala studentboenden. Det var inte första gången jag mötte unga som fastnat för högerns enkla budskap om kärnkraft för klimatet. Trots att Socialdemokraterna ett par dagar tidigare släppt sin generalplan för energisektorn. På kongressen i november slog Magdalena Andersson fast att klimatet är ett av partiets och hennes tre prioriterade frågor. Men i slutet av valrörelsen var det få som kände till partiets klimatpolitik.

Varför och när tappade vi greppet om klimatpolitiken, vår tids ödesfråga? Och hur ska vi ta oss an den igen?

Låt oss blicka tillbaka till valrörelsen 2018. Stora skogsbränder härjade i Mellansverige och klimatkrisen fick stort utrymme i media och människors verklighetsuppfattning. Det verkade som att klimatet skulle kunna bli en avgörande fråga. Energipolitiken däremot var en högoddsare. Alla partier utom SD hade kommit överens i energiöverenskommelsen år 2016 om hur det svenska energisystemet skulle utvecklas. Marknaden skulle bestämma vilka energislag som utvecklades inom ramen för ett förnybart energisystem till år 2040. Inte politikerna.

De borgerliga partierna och SD hade länge undvikit klimatpolitiken och hade få trovärdiga svar. Men sent på sommaren när bränderna satte agendan bestämde sig KD och Ebba Busch plötsligt för att börja prata om kärnkraft, i avsaknad av annan politik och i ett desperat försök att ändra riktning i debatten. De lyckades inte vända spelplanen, men Ebba Busch klarade debatten. KD gjorde ett bra val om 6,3 procent, och valanalyser visade att en grupp borgerliga väljare valt KD på grund av kärnkraften. Moderaterna uppfattade detta och i EU-valet 2019 fortsatte de på samma spår; deras enda svar på hur de vill bemöta klimatkrisen var kärnkraft, kärnkraft, kärnkraft. Trots att energiproduktion inte bestäms på EU-nivå och att det fanns en svensk energiöverenskommelse som M stod bakom. Men M gick framåt i valet och tolkade det som en del av sin framgång. Och på hösten 2019 lämnade M och KD energiöverenskommelsen. Sedan dess har de i opposition envetet fört fram detta budskap…

Politik har alltmer blivit en kamp vid skrivborden där lösningarna sker på papper och inte i verkligheten. Marika Lindgren Åsbrink skriver om en övertro på politiska strategier och om behovet av policyutveckling.

Vallokalsundersökningen visar att förtroendet för politiker sjunkit de senaste valen. Enligt DN/Ipsos får årets valrörelse rekordlågt betyg. Andelen som tycker att den var dålig var dubbelt så hög – 42 procent – i år som 2006, medan bara 15 procent tyckte att den var bra. Exakt varför framgår inte, men det är en oroande utveckling.

Jag tror att ett skäl till den politiska utvecklingen, både vad gäller väljarnas missnöje och vilka partier som gör framgångar, handlar om ett växande gap mellan politik och verklighet. Tendensen att lösa samhällsproblem semantiskt snarare än reellt finns i flera partier, även inom S. En marginell förändring av en budgetpost blir rent kommunikativt att fixa skolresultaten/få fler växande företag/stoppa kriminaliteten. Som politiker är det ju omöjligt att ha annat än ambitiösa mål. När vi själva glömmer bort att det är skillnad på kommunikativa och reella lösningar uppstår dock problem.

De flesta samhällsproblem existerar för att de är komplexa och genuint svåra att lösa, inte för att politisk vilja saknas. Icke desto mindre känns det allt oftare som att partierna inte ens försöker på riktigt. Den nya högerregeringen (som i skrivande stund ännu inte tillträtt) kommer med all säkerhet att lägga fram ett omfattande program med straffskärpningar och ökade repressiva inslag i kriminalpolitiken. Det kommer att vara lite av deras flaggskepp, och är ett viktigt skäl till att de valdes. Ändå är det ytterst tveksamt om det kommer att ha annat än marginell påverkan på brottsligheten.  

En del av problemet handlar om en övertro på strategier. Vänsterpartiets misslyckande i årets val är kanske det tydligaste exemplet. V:s valstrategi var i grunden djupt sympatisk: att bredda väljargrupperna och på så sätt ta matchen med SD. Men det var aldrig realistiskt att tro att partiet genom drastiska förändringar i kommunikation och klimatpolitik på kort tid skulle lyckas vinna över väljare som nyss stått långt ifrån dem – män, arbetarklass, bruksort och så vidare. Det är en slutsats som enbart går att dra vid ett skrivbord, när man tittar på människor som på positioner i ett kalkylblad….

Under 50-talet präglades socialdemokratin av en viss visionslöshet. Som svar menade Ernst Wigforss att rörelsen behövde provisoriska utopier, visioner för samhället med förslag på hur vi når dit. Nu behövs nya provisoriska utopier skriver Fredrik Jansson och nämner några förslag.

Vi har precis lämnat en valrörelse bakom oss. Men om någon skulle fråga mig vad den handlade om och vad partierna egentligen vill med samhället skulle jag bli denne svaret skyldig. Vi vet det numerära resultatet, vi vet hur många mandat de olika partierna fick. I skrivande stund verkar det också som om den nya regeringen kommer att vila på en riksdagsaxel av moderater och sverigedemokrater. Det är givetvis obehagligt för den med vänsterprogressiva värderingar. Men vi vet inte vad det kommer innebära för politiken den här mandatperioden, och vi vet absolut inte vad den här typen av majoritetsförhållandena kommer att innebära över en längre period. Även om säkert många ser Ungerns ”illiberala demokrati” torna upp som ett hotfullt åskmoln vid horisonten.

Vi lever i en konservativ tid. Men vår tid är inte konservativ för att konservativa partier tar plats på regeringstaburetterna. Den är inte heller konservativ i meningen att begrepp som församling, flagga och familj har satts mitt i byn. Det finns mycket lite i den politiska debatten och i partiernas praktiska reformförslag som i dag syftar till att stärka traditionella konservativa värderingar och strukturer. Vår tid är i stället konservativ för att det inte finns utrymme att föreställa sig en kvalitativt annorlunda samhällsordning än den vi faktiskt lever i.

Den dominerande samhällstanken är i dag marknadsdoktrinär. Vi förväntas inte längre engagera oss som medborgare och föreningsmedlemmar. Vi förväntas i stället agera som kunder och solitärer. Lite hårdraget skulle man kunna säga att vi inte längre försöker påverka våra barns skola tillsammans med andra föräldrar i dialog med rektor och lärare. I stället förväntas vi genom skolval byta skola om betygen inte är tillfredställande. Vi engagerar oss inte längre i våra barns idrottsföreningar. I stället går vi till en annan klubb om vårt barn inte får spela anfallare. Det som borde vara en fråga om mellanmänskliga relationer har reducerats till val av butik, och det har försvagat vår förmåga till kollektiv handling och fantasi.

Och kanske är det den här marknadsdoktrinära dystopin som ställer sig i vägen för socialdemokratin när det ska formuleras visioner för framtiden. För den brist på visioner som absolut finns på höger planhalva finns i minst lika hög utsträckning på den vänstra planhalvan…