Arkiv

Om rättvisa innebär att alla drabbas lika blir det svårt att nå klimaträttvisa. Men att genomföra omställningen långsamt snarare än kraftfullt innebär en större orättvisa, menar Felix Antman Debels. 

Vi lever i en värld där spelreglerna är riggade. Visst, det finns alltid de som genom tur eller hårt arbete radikalt kan förändra sina levnadsförhållande. Men för det mesta är det enklare för den som redan har att få mer. I korta tider sätts spelregler som rättar till denna grundläggande orättvisa, ibland skakar krig och katastrofer om spelplanen, men genom historien har regeln snarare än undantaget varit att ojämlikheten i världen har ökat. Några lever i överflöd, de allra flesta lever i armod. Under de senaste 40 åren har vi också vant oss vid att omvälvande samhällsförändringar också stärkt dessa ojämlikheter: internet och digitalisering blev inte en motor för fri demokratisk opinionsbildning. Det blev ett sätt för en ny elit att bli snuskigt rik. 

Jag tror därför det finns en tämligen välgrundad skepsis mot att stora samhällsomvandlingar skulle leda till ett rättvisare samhälle. Välfärdsstatens period av utjämnande politik är faktiskt ett historiskt undantag, makt utövas generellt av de härskande för att gynna sig själva. När mänskligheten nu måste genomdriva en av de mest strukturella förändringarna någonsin, övergången till ett fossilfritt samhälle, blir frågan än mer akut. 

Det finns hos många progressiva partier en närmast existentiell ångest över att närma sig klimatfrågan i tron att en radikal omställning ska slå undan levnadsförutsättningarna för dem med små resurser, medan de starkaste ska kunna leva sina liv så som det alltid har varit…

Människor har starkare intuitioner kring rättvisa än jämlikhet. En rörelse som tar avstamp i både människors moraliska intuitioner och deras materiella intressen kan vinna framtiden, skriver David Zachariah. 

Att samhällets fördelar och bördor inte fördelas jämlikt är de flesta väl medvetna om. Inom den breda vänstern delas uppfattningen att en stor ojämlikhet skapar ett instabilt och oanständigt samhälle. Folkflertalet har dock starkare intuitioner kring frågor som direkt berör deras erfarenheter och materiella välfärd än vad det har om den skenande ojämlikhet som formas genom dunkla marknadsrelationer och obestridda byråkratiska beslut.

Det är exempelvis bara omkring 15 procent av medborgarna som anser att ”klasskillnader och ekonomiska klyftor” är en av de tre viktigaste samhällsfrågorna, enligt Demoskops undersökningar mellan 2018 och 2022. Det ska jämföras med lag och ordning (36 procent) samt sjukvård (34 procent) som tillsammans dominerade under denna period. 

Den liberala högerns försvar av ojämlikhet bland fria medborgare är att det är ett nödvändigt ont – eller i alla fall irrelevant – så länge samhällsordningen levererar en förbättrad välfärd för alla. Det är visserligen en empiriskt felaktig uppfattning, då efterkrigstiden kombinerade en exceptionell ekonomisk expansion med radikalt ökad jämlikhet, men det ställer frågan om jämlikhetens plats i ett politiskt projekt på sin spets. När högern framhäver fördelar med stor ojämlikhet så propagerar den inte öppet för dess innebörd i termer av förväntad livslängd eller materiell trygghet därför att det strider mot folkflertalets moraliska intuition och materiella intressen. 

Människors intressen formas av deras möjlighet att tillgodose sina behov och beror på tre centrala faktorer: tillgång till resurser, utsatthet för risker och grad av självbestämmande. Ett politiskt projekt för en mer jämlik fördelning av dessa centrala faktorer ställs inför formidabla utmaningar att vinna stöd, inte minst eftersom människors behov är olika vilket kräver jämkning av heterogena intressen.  

Människor innehar dock djupgående moraliska intuitioner om vad som är rättvist – en egenskap som uppvisas redan i väldigt tidig ålder. Ett politiskt projekt som förmår att koppla samman folkflertalets moraliska intuitioner med dess materiella intressen kan få en kollektiv kraft och strategisk riktning…

Allt fler föräldrar behöver hjälp från civilsamhället för att kunna ge sina barn mat. I dag, i Sverige. Det ligger nära till hands att tro att levnadskostnadskrisen beror på saker utanför politikens kontroll. Men då gör vi det lite väl enkelt för oss, skriver Amanda Schulin. 

Hos kronofogden jobbar man med samtalsverktyget ”Den goda spiralen” för personer som är i, eller riskerar att hamna i, ekonomiska problem. I det pekas ett antal skyddsfaktorer ut som minskar risken för privatekonomiska problem. Dessa är bland annat att ha ett sparande, ett socialt nätverk, en regelbunden inkomst samt en god hälsa.  

Jag tickar, mer eller mindre, alla dessa boxar. Dessutom äger jag mitt boende, har en avslutad eftergymnasial utbildning, är medlem i a-kassa och fack sedan många år och är gift med mina barns pappa (som även han tickar boxarna). Vi har alltså två inkomster i hushållet.  

Ändå har jag det senaste året känt en tilltagande ekonomisk stress. Det har delvis att göra med personliga omständigheter. Någon av oss har varit föräldraledig hela tiden och vi har således inte haft två hela inkomster på ett tag. Våra jobbsituationer har blivit mer osäkra, nästan skrattretande otajmat (det vill säga samtidigt) och att gå från ett till två barn var ekonomiskt lite mer kännbart än vad vi förväntade oss.  

Men den absolut tyngsta anledningen är, föga förvånande, inflationen. Och vissa saker går inte att införa köpstopp på…

Klarar S av att vara i opposition? Stig-Björn Ljunggren granskar partiets historia av oppositionsåren och drar viktiga lärdomar för mandatperioden. 

Socialdemokraterna är bäst i kristider och sämst i opposition. Ungefär så kan vi lite tillspetsat beskriva partiets historiska
erfarenheter. Förklaringen står att finna i det där med att Socialdemokraterna brukar beskrivas som ”det statsbärande partiet”. Det är inget tomt ironiskt uttryck. Folk ser Socialdemokraterna, på gott och ont, som samhällets politiska grundbult. Går det bra för Sverige är det Socialdemokraternas förtjänst. Går det dåligt, är det deras fel. 

Socialdemokraterna själva tycker att de ”äger” staten på samma sätt som högern, innan demokratins genombrott, tyckte att det var deras territorium. På så sätt kan vi inte bara förklara varför socialdemokratin har svårt att orientera sig i oppositionsställning, utan också högerns djupa förakt för arbetarrörelsen, som en gång i tiden berövade dem något de sett som en slags förstfödslorätt. 

För att illustrera socialdemokratins försök att brottas med oppositionsrollen tänkte jag här kort beröra fyra exempel. Valen 1928, 1979, 1994 och 2010. Med detta som inspirationskälla kan vi därmed också spekulera om 2026 års val… 

Femton år efter att Blue Labour lanserades som svaret på att New Labour hade nått vägs ände så har förgrundsfiguren Maurice Glasman skrivit en bok. Är Blue Labour vägen fram för socialdemokratin? Helena Markstedt skriver. 

Mitt politiska engagemang var från slutet av 90-talet och tio år framåt nästan lika stort för brittisk politik som för svensk politik. Men efter att jag flyttade från London år 2007 har det blivit allt svårare att hämta någon form av politisk kraft ur att följa brittisk politik. Så det var med låga förväntningar, men inte utan förhoppningar, jag gav mig på Glasmans något tillkrånglade manifest.  

Den fragmentariska bild jag hade av idén kring Blue Labour var att det i grund och botten handlade om hårdare invandringspolitik. En triangulering av triangulering av GAL-TAN-skalan som skulle vinna tillbaka de blåställsväljare New Labour lämnat bakom sig.  

Men Glasmans bok väcker helt andra tankar hos mig. Kritiken av identitetspolitiken och en marknadsorienterad globalisering finns där. Men lösningarna är inte lika förväntade. Glasman lutar sig tungt på den ungerska ekonomen och antropologen Polanyis kritik av såväl marknadsdominans som den starka statens destruktiva kraft mot sociala institutioner och mänskliga relationer.  

I vissa delar känns Glasmans resonemang som en inlaga i den 40 år gamla SSU-debatten mellan självförvaltare och traditionalister. Gillesocialism eller korporativism är ord som använts för att beskriva den socialdemokratiska inriktning där lokal organisering hålls högre än den enhetliga välfärdsstaten.  

Glasmans resonemang om behovet av ett starkare civilsamhälle är inte utan poänger…

Det handlar om okunskap. En okunskap som leder till brist på politiska reformer. Den diagnosen ger Edvina Palmcrantz socialdemokratin efter att ha läst flera valanalyser. 

Det har snart gått ett halvår sedan vallokalerna stängde, efter en valrörelse som många beskriver som den hårdaste hittills. Korta punchlines och omöjliga löften premierades. Men den politiska substansen sken med sin frånvaro. 

Sedan valdagen har en rad valanalyser presenterats för att förstå varför Socialdemokraterna förlorade regeringsinnehavet. I partiets egen valanalys inleds avsnittet om slutsatser och rekommendationer med texten ”Att Socialdemokraterna efter åtta år i regeringsställning lyckades gå fram i såväl riksdags- som region- och kommunvalen är en framgång som på intet sätt var självklar.” 

Där har vi problemet. 

En nöjd socialdemokrati är en socialdemokrati som aldrig kommer nyttja de reformistiska verktyg som den svenska demokratin faktiskt består av. I partiets valanalys är man visserligen självkritisk nog att synliggöra den egna bristen på politisk substans, men samtidigt måste man, efter sitt näst sämsta valresultat sedan 1914, förstå att den framtida regeringsmakten inte säkras genom enskilda innehållsrika vallöften. Vi måste kunna erbjuda människor ett bättre alternativ till dagens samhälle, och vi måste kunna göra det med trovärdighet. 

Bristen på kraftfull politisk substans är på intet sätt unikt för det socialdemokratiska partiet. Tvärtom tycks avsaknaden av förmåga att presentera omfattande reformer sträcka sig långt över såväl parti- som blockgränser. Vid första anblick kan det ses som ett val – att man med hänsyn till oroliga ekonomiska tider, globala pandemier eller andra kriser väljer att inte presentera reformer som kan ändra inte bara samhällets funktioner, utan samhällets struktur.  

Jag tror snarare att det handlar om okunskap….

Hur ska vi förstå de reaktionära och vår tids högekonsservativa våg? I Fronesis nr 76–77 undersöks ideologin och den politiska strategin hos reaktionära rörelser på frammarsch.  

Att vara progressiv är att tro på att en mer demokratisk och rättvis värld är möjlig och önskvärd. Det är en tro på att orättvisor och förtryck inte är något naturligt och ofrånkomligt, utan en effekt av en politisk och ekonomisk ordning. Från denna horisont kan det te sig obegripligt att vissa människor väljer att sträva bakåt – inte bara utifrån en föreställning om att ”det var bättre förr” utan till synes också i längtan efter en samhällsordning med asymmetriska maktförhållanden som inte kan omförhandlas.

Sådana personer beskrivs ofta som ”reaktionära” av sina progressiva meningsmotståndare, eftersom deras åsikter uppfattas just som en reaktion mot förändring. Reaktionen betraktas ofta som irrationell och känslodriven. Hur kan någon förnuftig människa motsätta sig självklarheter som mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, lika rättigheter och möjligheter att rösta i demokratiska val, rätten att bestämma över den egna kroppen och leva ut sin sexuella läggning?  

Svaret har ibland handlat om att det måste röra sig om en psykosocial avvikelse. Den nederländske statsvetaren Cas Mudde har beskrivit detta antagande som att reaktionära rörelser patologiseras på så sätt att deras åsikter ses som en avvikelse från de värderingar som bärs upp av befolkningsflertalet i de västerländska samhällena. Ett exempel på ett sådant synsätt är den amerikanska studien av den ”auktoritära personligheten”, genomförd strax efter andra världskrigets slut under ledning av den kritiske teoretikern Theodor Adorno.  

Spolar vi fram till mer dagsaktuella händelser kan en liknande tendens skönjas i förklaringarna till att Donald Trump kunde väljas till usa:s president 2016. Plötsligt dök det upp en rad artiklar i dagspressen som uppmärksammade neurovetenskaplig forskning om att hjärnorna hos personer med konservativa respektive liberala åsikter tycks fungera på olika sätt…