Hur skulle vi leva om vi levde i enlighet med vår natur? Om vårt innersta väsen fick välja fritt? Myrna Lorentzon försöker hitta sin naturliga vilja och inre längtan.
Människans natur är ett mystiskt begrepp. Drivs hon av förnuft eller irrationella begär? Är hon född syndare eller tomt blad? Drivs hon av självförverkligande, av sitt undermedvetna, av evolution? Arv eller miljö? Är hon självisk och tävlingsinriktad eller social och hjälpsam? Finns det över huvud taget något som på ett tillfredsställande sätt ringar in konceptet? Jag menar, existerar ”människans natur” bortom språket eller har vi hittat på det själva? Och om det är vi som konstruerar vår natur, säger det i så fall någonting annat om oss?
Ett perspektiv som brukar förbises när man talar om vad människan är, är hennes flexibilitet. Ett spädbarn föds med ungefär 40–50 procent fler synapser än vad man senare hittar i den vuxna hjärnan. Det finns alltså ett större antal förbindelser mellan nervceller, där information överförs från den ena till den andra. Det kan kännas kontraintuitivt att vi har fler sådana när vi föds än när vi är vuxna, eftersom det låter som ett mått på hjärnans komplexitet – man får i stället försöka förstå det som brist på effektivitet. Barnet har flera vägar att välja mellan, och överflödet gör henne flexibel men det är miljön som avgör vilka förbindelser som behövs och är funktionella.
Barn föds öppna för världen, inte som tomma blad utan snarare tvärtom – vi föds med allt, och sedan försvinner mer och mer längs vägen. När vi lämnar livet är vi bättre anpassade, mer effektiva, men också, så klart, mer begränsade.
Man brukar säga att människan har svårt att förstå oändligheten, att våra hjärnor inte är tillräckligt avancerade. Om det beror på något medfött strukturellt eller på att konceptet inte existerar i den värld som finns framför våra ögon vet jag inte, men kanske säger det något om hur våromvärld begränsar vårt tänkande: vi kan inte föreställa oss det vi inte redan vet om, de enda färger vi kan tänka fram är de färger vi kan se.
Det betyder inte att våra hjärnor inte är utvecklade och mer generellt anpassade för en annan miljö än den vi lever i i dag. Vi verkar tycka om socker för att socker var en bristvara. Vi kanske inte är ”skapta” för att ha med så många människor att göra, som sociala medier i dag gör det möjligt för oss att ha. Många relativt orimliga fobier lever kvar – spindlar, ormar, mörker. Jägare och samlare verkade dessutom inte arbetat för överflöd, utan nöjde sig med välstånd.
Men detta säger nödvändigtvis ingenting om människans grundläggande natur, eftersom det inte finns något ”neutralt” med den tidiga miljö ur vilken människohjärnan evolverat. Vad är det människor menar när de säger att vi i dag inte lever i enlighet med vår natur? Vilken natur? Menar ni att det går att leva fritt, utan spärrar och hinder? Hur skulle jag i så fall leva?
Somligt är så klart mer verkligt begränsande än annat. Hur skulle jag exempelvis leva om jag hade oändligt med pengar? Eller kanske snarare, om pengar inte var något som behövdes för att röra sig fritt. De materiella restriktioner vi byggt in i samhällets struktur är något som kraftigt begränsar människors frihet. Skulle man på allvar vilja göra människan mer fri är det materiella antagligen en god plats att börja på. Vi pekar ofta ditåt när vi vill bevisa hur befängd idén om fri vilja är, vilket inte är konstigt, det är så tydligt, men jag undrar om vi behöver gå så långt?
Tyvärr är inget av detta något jag verkligen tänker på när jag funderar över vad jag vill göra med mitt liv och hur jag vill leva. För tillfället är kanske till och med blicken jag har på mig själv mer korrumperad än någonsin, eftersom jag befinner mig i en relationell svacka som jag, hur mycket jag än försöker, inte lyckas se ett slut på. Det enda jag vill från platsen jag står på just nu är att min kille inte ska lämna mig, att allt ska bli bra mellan oss, och i det blir jag beredd att kompromissa med drömmar och begär jag tidigare tänkt på som fundamentala. I det kan jag plötsligt tänka mig att bo utomlands, bo i kollektiv, skjuta fram familjebildandet. Så hur vet jag vad jag verkligen vill? Och är jag någonsin ren nog att se mig själv som den jag verkligen är, om en sådan sak ens existerar?
Under stora delar av mitt liv har min största drivkraft varit rädsla: rädsla för att vara ensam, rädsla för att bli lämnad, rädsla för sjukdomar, för döden, för galenskap, rädsla för plötsliga förändringar. Dessa rädslor har styrt mina tankar och mina beteenden, de har styrt mina begär och drömmar. I de perioder jag haft som mest ångest har min högsta önskan varit ett normalt liv. En helt vanlig tillvaro. När ångesten sedan lagt sig har jag längtat efter något extraordinärt, något alldeles särskilt. Är rädslan jag, eller är den någonting som lägger sig mellan mig och allt annat?
Det verkar ibland som om vi inbillar oss att vi inte kan svara på frågan om vilka vi är innan våra förutsättningar är perfekta, att vi måste skala bort lager efter lager för att hitta kärnan, för att hitta det ”verkliga” som gömmer sig under, i oss själva och i allt annat. Men tänk om vi är allt det vi försöker se bortom.
Det vi är med om är en del av vår natur, både den egna och den gemensamma. Vi är beroende av andra, av riktiga sociala band, men vi är också beroende av bekräftelse och status och uppskattning. Ibland längtar vi efter frihet, och ibland, när den friheten kommer lite för nära, längtar vi bara hem.
Ändå känns somligt mer autentiskt än annat. När jag ägnar mig åt tankeleken ”vad är det första jag skulle göra om jag vann jättemycket pengar på Lotto?” hamnar jag snabbt i bilden av ett vackert hem, ett stort och vackert hem jag kan bo i för alltid, och jag tror på allvar att det skulle göra mig lycklig. Men hade jag längtat efter det om det inte var svårt att få tag på en bostad? Om allt såg annorlunda ut?
Något annat som också känns mer autentiskt är behovet vi har av andra människor – antagligen skulle varken jag eller du byta bort våra närmsta, viktigaste relationer mot någonting. Inte mot våra största begär, inte mot våra innersta drömmar, vilket är intressant eftersom det på många sätt är dessa andra som i störst utsträckning begränsar vår frihet – att leva med dem, älska dem, att ha fungerande relationer.
När vi blir vuxna inser vi hur komplicerade våra familjer är, våra vänskapsrelationer, att vi och alla omkring oss har tvetydiga sociala behov, motsägelsefulla krav, så kanske är det inte konstigt att vårt svar på detta alltmer kommit att bli ensamhet. Samtidens självhjälp kretsar ofta kring att avsluta svåra relationer, att sätta sig själv främst. Frihet blir att inte vara tyngd av den börda andra människor lägger på oss. Och ensamhet gör oss definitivt mer fria, men till vilket pris?
Det är svårt att prata om vilka vi är utan att prata om det som finns omkring oss. Vi gör misstag. Ibland lär vi oss av dem och ibland gör vi det inte. Ibland upprepar vi dem igen och igen och ofta måste vi förlora det som är viktigt för att kunna förstå att det är viktigt. Jag försöker sluta kämpa emot. Försöker acceptera att livet är smärtsamt, men att den smärtan också behövs för att annat ska kännas meningsfullt.
Vi är oss själva, varandras, vi är ingenting och vi är allting.
Myrna Lorentzon, frilansskribent och programledare för podden Forum