Arkiv

Just nu pågår en kraftig omprövning av de politisk-ekonomiska teorier som dominerat de senaste decennierna. Anne-Marie Lindgren har läst två nya böcker och påminns om lärdomarna från 1930-talet.
 

 
Sedan 1980-talet har både politisk debatt och politisk praktik satt marknadsmekanismerna i centrum. Inte bara för att hantera ekonomiska utan också sociala och samhälleliga uppgifter. Det har inneburit att utrymmet för privatekonomiska beslut, för hushåll och för företag, ökats medan utrymmet för offentliga åtaganden på motsvarande sätt har krympts.
 
Statens roll för ekonomin sågs snarast som negativ, och ökade marknadsinslag, inklusive privata producenter, inom offentligt finansierade tjänster sågs som önskvärda för att förbättra såväl effektivitet som kvalitet.
 
Så där tre fyra decennier senare har glansen runt ”marknaden” minskat högst påtagligt. Den ekonomiska tillväxten har varit god, och skillnaden mellan rika och mindre rika länder har minskat. Dock har tillväxten skett till priset av ökad negativ klimatpåverkan, effekter som i sig själva nödvändiggjort ingripanden i form av politiskt beslutade regelverk för ”marknaden”.
 
Skillnaderna inom länderna har samtidigt ökat, inte minst då i de redan tidigare rika länderna. Statsvetare och sociologer är numera eniga om att de ökade känslor av orättvisor och osäkerhet inför framtiden som det skapat hos grupper som förlorat på utvecklingen, eller sett risken att bli förlorare, är en betydande förklaring till den högerradikalism som nu stadigt växer och håller på att utvecklas till ett demokratiskt hot.
 
Många ser likheter med 1930-talet i dagens utveckling, och det går inte att förneka att likheterna är otrevligt många. Men det kan vara värt att påminna om att 1930-talet särskilt i de nordiska länderna också var en period av konstruktiv omprövning och förnyelse av både det ekonomiska och det socialpolitiska tänkandet.
 

 
Det vi kallar keynesianism – fast många ekonomer vid sidan av Keynes var inne på liknande tankar – som gav staten en självständig, och aktiv, betydelse för den ekonomiska utvecklingen formulerades på allvar under 1930-talet. Det omtänkandet innebar också en större förståelse för sociala faktorers betydelse, och med det för fördelningsfrågor av olika slag.
 
Den ekonomiska debatt som nu pågår och som på ett antal punkter innebär en kraftig omprövning av de teorier som dominerat inte minst politisk-ekonomisk debatt de senaste decennierna har en del likheter med 1930-talet. Den inkluderar återigen fördelningsfrågorna, den tillerkänner staten en självständig, och nödvändig roll för ekonomin, och visat på tvärs mot äldre teorier att stora ekonomiska klyftor skadar tillväxten.
 
Så Claes Bergs biografi, Gunnar Myrdal. ”Ett liv med många dilemman” (Dialogus) får väl sägas ligga ovanligt väl till i tiden. Och kan mycket väl ses som ett bidrag till dagsdebatten.
 
Att Myrdals rent yrkesmässiga insatser som i ett antal decennier fått stå tillbaka för det kittlande familjedramat kring sonen Jan kanske också är ett tecken i tiden; centrering på det privata och individuella även i offentlig debatt börjar ju långsamt ersättas med en längtan efter något bredare perspektiv både på individen – och på samhällsproblemen.
 

Det är uppenbart att Sverige lider av en rad marknadsmisslyckanden. Men problemet går djupare än så, skriver Elfva Barrio och pekar på brister i den högre utbildningen.
 
Magdalena Anderssons linjetal för en ny riktning för Sverige var tydligt: vi ska göra upp med marknadsmisslyckandet i det svenska samhället. Det inger hopp. Socialdemokratiska studentförbundet välkomnar problembeskrivningen och ser fram emot att ta del av de lösningar som läggs fram för att bygga det nya Sverige.
 
Att år av privatiseringar och marknadisering av samhällssektorn inte har funkat är det få som kan förneka. Förståelsen för marknadens negativa krafter har återuppstått. Det är en viktig insikt som socialdemokratin nu verkar ha fallit tillbaka till. Precis som Magdalena Andersson stolt citerade i sitt tal är marknaden, trots allt, en god tjänare – men en usel herre.
 
Att förbjuda vinster i välfärden, att förstatliga järnvägsnätet och demokratisera apoteken är bland de självklara och viktiga reformer som studentförbundet ser som avgörande för att bygga det nya Sverige.
 
Men marknadsmisslyckandet innehåller mer än de verksamheter som har privatiserats och avreglerats. Vi behöver även förstå att marknadstänket har översköljt hela samhällslivet. Vi har lärt oss att se på vinstjakt och marknadsliberalism som en naturlag. Ska vi på riktigt dödförklara nyliberalismen behöver vi därför också göra upp med just marknadstänket.
 
Den politik som lades fram under 80- och 90-talen handlade inte bara om att överlåta olika verksamheter till marknaden, vi trodde även att marknadslogiken skulle svara på de problem vi såg inom de verksamheter vi fortsatte driva i egen regi. Styrningsmodeller hämtade direkt från företagsekonomiska teorier skulle bygga en starkare statsapparat. Allt i effektivitetens namn.
 
I dag ser vi resultatet av det vi kan konstatera var ett otroligt misslyckat experiment. Otillräckliga investeringar, minutstyrning i äldreomsorgen, och bolagiseringshets har inte lett till bättre arbetsmiljö och en mer effektiv användning av våra skattemedel. Snarare tvärtom.
 
På sistone har den högre utbildningen diskuterats flitigt. Utbildningsminister Mats Persson har gjort sig ökänd bland akademiens högsta sfär med sin utredning av cancelkultur på våra lärosäten, med regeringens förslag om att förkorta universitetsstyrelsernas mandatperioder och nu, senast, när han presenterade att antalet fristående kurser ska bantas.
 

Statsministern menade nyligen att invandrare har lägre försvarsvilja än inrikesfödda. Uttalandet saknade grund och regeringen verkar inte förstå sig på försvarsvilja, skriver Nicole Ilias.
 
Traditionsenligt har barn och unga under april månad varit ute på gator och torg i hela landet för att sälja årets majblomma. Barnrättsorganisationen Majblomman gör det för att sprida kunskap och samla in resurser för barn som lever i fattigdom.
 
Årets design är skapad ur det faktum att ett av tio barn i Sverige lever i just barnfattigdom. Att folk, år efter år, förvånas över hur dåligt ställt vissa kan ha det i vårt land blir nästan tjatigt, precis som när vissa blir tagna på sängen över snöväder som slår till under våren. Vid detta lag borde fler faktiskt känna till hur såväl många barns verklighet ser ut, som hur den svenska våren kan vara förrädisk
 
Men innan våren och årets insamling mot barnfattigdom så började året med rubriker från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Företrädare från regeringen talade om att det finns en reell möjlighet för krig i Sverige och vad ordet försvarsvilja innebär. Statsminister Ulf Kristersson ville betona vad det svenska medborgarskapet innebär, att det inte bara är en resehandling utan innebär att man också ska ha viljan att försvara landet.
 
Udden var riktad mot invandrare. Sedan dess har en debatt pågått om vad försvarsvilja betyder och vilka samhällsgrupper som besitter den mest.
 

Om dagens orättvisor är ett resultat av gårdagens politiska misslyckande så krävs en ny generation med nya lösningar. Det menar Lisa Nåbo, ordförande för SSU.
 
2024 är valmöjligheternas år. Den 9 juni är det val till Europaparlamentet. När svenskarna går till valurnan gör även polackerna, fransmännen och portugiserna detsamma för att utföra sin demokratiska plikt.
 
Samtidigt på andra sidan Atlanten samlar sig USA till presidentval. Valet tycks bli en favorit i repris – amerikanerna ska för tredje valet i rad bestämma sig för om Donald Trump ska bli president. För andra gången kommer Joe Bidens namn finnas med på valsedeln.
 
Skillnaderna mellan presidentkandidaterna är stora. Men en sak förenar dem: deras ålder. Den ena har passerat 80 år medan den andra inte är långt bakom. Trots Bidens relativa framgångar sett från ett sakpolitiskt perspektiv jämfört med andra demokratiska kandidater, tycker en majoritet att presidentens första mandatperiod varit en besvikelse.
 
Men politiska avtryck avgörs inte bara i policydokumentet, det avgörs också i vilken utsträckning som förtroendet finns mellan politikerna och medborgarna. De båda presidentkandidaternas höga ålder är ett återkommande ämne i debatten.
 
De senaste åren har präglats av att den ena krisen avlöser den andra. Pandemin, krig i vårt närområde och ekonomisk nedgång har satt chocker i våra system och satt vår politiska lösningsförmåga på prov. Men det finns parallella utmaningar som har en annan strukturell karaktär som beror på systemfel. Utmaningar som är resultat av tidigare generationers politiska misslyckanden.
 
Klimatkrisen, välfärdskrisen och en skenande ojämlikhet är exempel på dessa. Det är problem rotade i fundamentala brister i hur vi organiserar våra samhällen.
 
Ovannämnda kriser har alla en gemensam nämnare: de är avgörande för vår generations framtid. Kriser som redan gått långt men som fortfarande går att lösa innan det är för sent. Klimatkrisen är redan här, men den har ännu inte kulminerat, vilket innebär att det finns tid för att avvärja krisen och se till att vi når utsläppsmålen.
 

Var går skiljelinjen mellan de närande och tärande? Pelle Rödin har läst Jan Emanuel och Anders Kalats nya bok ”Gemenskap” och finner brister i klassanalysen.
 
Hur kan man skapa ett vi? Det är kärnan i Emanuel och Kalats bok ”Gemenskap”. Författarna engagerar sig för hur man får människor i ett samhälle att känna samhörighet med varandra.
 
Inte för skojs skull eller av nostalgiska skäl, utan för att en upplevd gemenskap är en förutsättning för solidaritet och för både viljan och förmågan att förändra samhället tillsammans.
 
Det är vanskligt att sammanfatta drygt 200 sidor i drygt två meningar, men jag tror inte att författarna skulle invända mot det. Det är tankar i tiden, och det är förstås relevant.
 
Kritiken mot dagens socialdemokrati är inte särskilt kättersk – det är mer Den tredje vägen eller millennieskiftets socialdemokrati som är måltavlan, eller väderkvarnen om man så vill givet vår samtid. Det senaste decenniets interna vänsterdebatt om de frågor författarna tar upp har dock sällan förts genom längre resonerande artiklar eller i bokform, och därför är det välkommet när så sker.
 
Flera avsnitt är också tänkvärda. Såsom avsnittet om migration, med en både jordnära och ideologisk redogörelse för varför arbetarrörelsen historiskt oftast haft en restriktiv syn på invandring. Det finns saker att invända emot i författarnas analys.
 
Men debatten sedan flyktingkrisen 2015 har varit plågsam genom blindheten för klass, där de mest tongivande kritikerna till politikens omläggning oftare haft sitt sommarställe på Gotland än sina barn i Gottsundas skolor.
 
Sådant märktes, och det skadade svensk vänster och förutsättningarna att samla många människor för progressiv politik. Författarna närmar sig åtminstone frågan underifrån; de som drabbas av trångboddhet, av ökad fysisk otrygghet, och den exploatering på arbetsmarknaden som väldigt många migranter utsätts för – och som många i medelklassen tjänat på.
 
Intressant är också avsnittet om hur svensk arbetarrörelse varit världsmästare i att skapa allianser och se till det som förenar. Inte av pur maktlystnad, utan för att det varit det bästa sättet att skapa legitim och långsiktig förändring.
 
Författarna redogör väl för skillnaden mellan att föra samman stora grupper som kan göra gemensam sak för sin egen skull, gentemot att snarare skapa koalitioner mellan välavgränsade minoriteter och identiteter med udden riktad mot majoritetssamhället. Den senare strategin går – föga överraskande – ofta inte så bra.
 
Det finns mer att invända mot författarnas resonemang om vår samtid och framtid. Författarna tecknar en klassanalys där det främsta engagemanget består i att dela upp medelklassen i närande och tärande. Närande är de som utövar något praktiskt och nyttigt för mänskligheten; sjuksköterskor och lärare med flera. Tärande är de som främst utövar kontroll och normgivning; som HR-personal, kommunikatörer och internrevisorer.
 
De är bokens och samhällsutvecklingens skurkar. De vi kan kalla överklass, högsta chefer eller företagsägare, nämns knappt alls i ekvationen. Och för att få ihop det tvingas författarna bortse från att även rätt många i de yrken som de medger har ett stort värde, såsom sjuksköterskorna, lärarna och bibliotekarierna, också de har ”fel” åsikter och agerar normerande.
 

Ännu en gång kritiseras nämndemannasystemet. Men hur ser alternativet ut? Katarina Stjernfelt försvarar allmänhetens representation i våra domstolar.
 

 
Återigen ifrågasätts några nämndemäns opolitiskhet. Efter flera tidigare uppmärksammade fall kring nämndemän väcks nu diskussion efter en dom där en afghansk man nekats asyl. Han dömdes av en juristdomare och tre nämndemän. Nämndemännen visade sig samtliga vara nominerade av Sverigedemokraterna.
 
Enligt dagens regelverk nominerar de politiska partierna lämpliga personer till uppdraget som nämndeman. Kommunfullmäktige utser sedan nämndemännen. Den tydliga koppling som finns mellan de politiska partierna och nämndemannauppdraget anses av vissa medföra ökad risk för att den som får uppdraget är ”politisk”.
 
Nämndemännens roll är att vara allmänhetens representanter i domstolen. De ska garantera insyn och de ska upprätthålla förtroendet för domstolsväsendet. Nämndemännen ska vara opolitiska, de ska följa gällande lagstiftning och vara objektiva och sakliga.
 
Kraven på att en nämndeman ska vara lämplig för uppdraget kan tyckas självklart. Men vad innebär det egentligen att vara ”lämplig”? Personen ska ha gott omdöme och kunna agera självständigt, hen ska också ha ett engagemang i samhällsfrågor. Det ska vara en redbar person som är förtroendeingivande.
 
Det går naturligtvis inte att garantera att trots att en person anses vara lämplig enligt beskrivningen, att den personen för den skull lyckas vara helt opolitisk vid dömandet i domstolen.
 
När nämndemannasystemet kritiseras måste det vägas mot alternativen. Finns några alternativ för att öka möjligheten för ett helt opolitiskt dömande? Kan nomineringen av en nämndeman göras någon annanstans? Kan någon annan församling än den högst beslutande i en kommun vara mer lämplig att sedan utse de nominerade personerna?