Arkiv

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Mats Hulths nya självbiografi påminner om en annan tid samtidigt som den bär på lärdomar för dagens politiker. En ärlig och gripande bok, skriver Johan Sjölander.

 

Mitt under drevet hade vi ett möte. Vi, det var styrelsen för Socialdemokraterna i Stockholm. Jag satt med som ung SSU-representant. Längst fram i lokalen satt Mats Hulth. Utanför lokalen prydde hans ansikte stadens löpsedlar. Svenska Dagbladet hade grävt fram vad de ansåg var ett extremt överanvändande av representation. Mängder av öl och vin på skattebetalarnas bekostnad. Ofta med kompisarna. Och historien växte. Krognota för krognota.

 

Drevet och den kommande avgången finns med precis i slutet av Mats Hulths nya självbiografi Stockholmare är också människor… fast fler. Jag får börja med att säga att det är en fantastisk bok. Politiska självbiografier kan lätt bli för mycket av partsinlagor, som Mona Sahlins, för oreflekterande över vad som faktiskt hänt, som Anna Kinberg Batras, eller för tillrättalagda och ointressanta, som Fredrik Reinfeldts. Hulth går inte i någon av dessa fällor. Det är kul. Mustigt. Framför allt i de tidiga delarna av boken.

 

På ett extremt effektivt språk får vi följa den unga Mats som på ett sätt som leder tankarna till Jan Guillous Ondskan spöar överklasskillar och slipper bli mobbad. Vi får följa med på lägenhetsfester i Blackeberg med KGB-agenter, besök hos nordkoreaner, magiska valrörelser och i största allmänhet en politisk resa som närmast får beskrivas som sprudlande. Vi får se människor hissas och dissas med samma glimrande energi. En sorts Stockholmspolitikens Röde Orm…

 

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

De unga männen ratade socialdemokratin i år. Varför? Tobias Sundin skriver om självhjälp som kultur och eget ansvar. Om varför socialdemokratin måste återerövra idén om det goda livet samtidigt som man bejakar en materiell samhällsanalys.

 

Ack du unge man! Varför är du inte socialdemokrat?

Om det är något som socialdemokratin måste fundera ordentligt på i ljuset av det senaste valresultatet så är det ovanstående fråga. I det senaste skolvalet var Moderaterna största parti och Sverigedemokraterna hade en klar andraplats. Går man till Ungdomsbarometerns rapport från 2022 görs det tydligt att särskilt männen lutar åt höger, rent ideologiskt. De vill i mycket högre grad än kvinnorna minska invandringen, sänka skatterna och feminister är de verkligen inte!

 

Det finns självklart påtagliga materiella förklaringar till det här. Det är inte så konstigt att gruppen unga män i bruksort inte ser det som i sitt intresse att deras skattepengar går till feministiska internutbildningar. Särskilt inte i tider av stigande bränslepriser. Det sägs ibland att vänstern måste prata mer om klass och mindre om mjuka värden och identitetspolitik, saker som i hög grad är livsstilsmarkörer för den övre medelklassen. Det har blivit trendigt med materiell analys. Något som i min mening är både gott och nödvändigt. Samtidigt är det viktigt att inte glömma att väljaren röstar inte bara med magen utan också med själen. Kultur och livsstilsfrågor är alltjämt viktiga för människor. Vad är det då som särskiljer unga män kulturellt i dag?

 

Enkelt, deras intresse för självförbättring och personligt ansvar. Den nya högerns mest entusiastiska unga företrädare är nationalistiska bodybuilders som ser varje repetition på roddmaskinen som en viktig byggsten i sitt ideologiska projekt…

 

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Resultatet från den första valomgången blev inte alls den seger som vänstern hoppats på. Men hoppet inför andra valomgången lever. Barbara Magalhães Teixeira är på plats i Brasilien och rapporterar om ödesvalet.

 

Under veckorna fram till den första valomgången i Brasilien, den 2 oktober, fanns en allmän känsla av hopp och förväntan inför att Lula skulle vinna en direkt seger över Bolsonaro. Undersökningarna de föregående veckorna hade visat en stadig ökning för Lula med ett stöd runt 49 procent och en stagnation för Bolsonaro runt 38 procent. Andra kandidater som hade försökt skapa ”en tredje väg” bort från Lula eller Bolsonaro låg långt efter med runt 7 procent och 5 procent.

 

Efter fyra år av korruptionsskandaler, djup social och ekonomisk kris, återkomst av extrem fattigdom, hunger och den förödande effekten av covid-19 i landet, så var vänstern och progressiva sidor av det politiska spektrumet övertygade om en tuff men lovande seger för Lula i första omgången.

 

Samtidigt fanns en rädsla inför att offentligt ta ställning mot Bolsonaro, efter flera fall av våldsamma attacker och till och med dödsfall som främjats av Bolsonaroanhängare. I min valkrets, ett traditionellt kvarter i utkanten av Belo Horizonte – en av de största städerna i Brasilien med fem miljoner invånare – var Bolsonaroanhängare inte blyga med att visa upp sin politiska tillhörighet genom att klä sig från topp till tå i gult och grönt, de brasilianska färgerna. I gengäld var det få av Lulas anhängare som öppet bar rött (färgerna från Arbetarpartiet PT) eller som visade stöd för ett progressivt alternativ mot Bolsonaro.

 

Under den mer än en och en halv timme som jag tillbringade i kön för att rösta, mötte jag ständigt blicken hos andra unga kvinnor och log när de bar ett klistermärke med hbtqia+-färger, med ursprungsbefolkningens motståndsmotiv eller med Lulas ansikte. Vi gjorde vad vi kunde för att finna tröst och för att signalera att en tyst men kraftfull förändring var på väg senare samma kväll…

 

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

I Italien lyckades fullblodspolitikern men outsidern Giorgia Meloni vinna valet. Kommer hon att bli ett skyltfönster för högerkonservativa nationalister i Europa? Matilda Malmquist Glas skriver.

 

Italienarna har gått till val, igen, och regeringen som nu tillträder kommer att bli den sjuttionde i ordningen sedan andra världskrigets slut. Sedan dess har italienarna bytt regering i snitt var trettonde månad. Giorgia Melonis parti Fratelli d’Italia (Italiens bröder) blev klart störst och samlar tillsammans med högerpartierna Lega och Forza Italia en majoritet i parlamenten. Nu väntar den mest högerkonservativa regeringen sedan Mussolinis dagar.

 

Den tillträdande italienska premiärministern är en målmedveten politiker som varit politiskt aktiv sedan 15-årsåldern. Ända sedan studenttiden har Meloni tillsammans med några förtrogna anhängare haft en långsiktig strävan – att föra det delade landet högerut och väcka liv i en nygammal nationalism. Hon var den första kvinnan på posten som ordförande för studentförbundet till Alleanza Nazionale, ett parti med rötterna i det gamla fascistpartiet.

 

Meloni var också ungdomsminister i Berlusconis regering och har ställt upp i ett flertal val, men har fram tills nu nästan alltid förlorat – till exempel förlorade hon kampen om att bli Roms borgmästare 2016. Vi talar med andra ord om en fullblodspolitiker som under lång tid sökt maktens inre rum.

 

Under den senaste mandatperioden var Italiens bröder det enda parti som stod utanför samlingsregeringen som bildats i kölvattnet av den kris som uppstått under pandemin. En gynnsam position som till slut gav Meloni nycklarna till det italienska premiärministerpalatset, Palazzo Chigi. 

 

Melonis bas är arbetarväljarna. Akademiker och tjänstemän valde framför allt att rösta på det socialdemokratiska partiet, Partito Democratico. Trenden, att progressiva krafter numera främst vinner mark hos högutbildade i storstäderna, är knappast unik och finns även i Sverige. Konflikten mellan arbete och kapital hamnar ständigt i skuggan av konflikten mellan vi och dom…