Inlogg - Arkiv

På vårt systerparti PSOE:s högkvarter på Calle de Ferraz var stämningen lite tryckt. Ju längre natten hade lidit och ju mer valresultatet i regionalvalet hade framträtt i full skrud, desto sämre hade stämningen blivit. Att det regerande partiet inte briljerar i regionalvalen i Spanien är skåpmat, men få trodde faktiskt att det skulle sluta så här illa med tanke på att ekonomin gick bra, arbetslösheten var låg och inflationen var lägre än resten av Europa. Ekonomin talade helt enkelt för de spanska socialdemokraterna i PSOE och premiärminister Pedro Sanchez tidigare i år.

När jag under kvällen hade tagit chansen att mingla med delar av partiledningen för PSOE, nämnde många att det var tur att parlamentsvalet inte behöver genomföras förrän i mitten av december i år. I Spanien är det premiärministern som utlyser val.

När valnatten övergick till morgon och solen steg upp över Madrids hustak var det många som blev överraskade. Pedro Sanchez ändrade helt oväntat den politiska spelplanen och välte bordet. Måndagen den 29 maj i år sammanträdde PSOE:s partistyrelse klockan tio. Senare samma dag upplöste Pedro Sanchez parlamentet och utlyste valet. Mitt i sommarvärmen den 23 juli gick Spanien till parlamentsval.

Varför gjorde Pedro Sanchez och PSOE så? Var det en lyckad strategi? Finns det någon lärdom som vi i Sverige kan dra?

När 90 minuter har gått av VM-finalen 1978 är ställningen 1–1 mellan Nederländerna och värdnationen Argentina. En frispark sveper in i Argentinas straffområde, och holländaren Rob Rensenbrink lyckas skarva bollen förbi Argentinas målvakt Ubaldo Fillol. Under en kort sekund ser det ut som om bollen ska gå in i mål, men den träffar stolpen. Det blir förlängning, Argentina gör två mål och vinner sitt första VM-guld.

Om Rensenbrinks skarv hade gått stolpe in skulle militärjuntan i Argentina ha gått miste om en rejäl glädjeyra. Hade de i så fall vågat inleda operationen som ledde till Falklandskriget? Och utan Falklandskriget hade Margaret Thatcher aldrig blivit omvald. Då hade nyliberalismen förlorat sitt europeiska brohuvud och jämlikhet hade präglat vår kontinent. Eller?

Resonemanget ovan är naturligtvis hypotetiskt, men jag har använt stolpträffar och fotboll för att inleda otaliga samtal med holländska socialdemokrater. Resultatet blir vindlande diskussioner om Johan Cruyff, totalfotboll, och Zlatans tid i Ajax, men också premiärministern Wim Kok, poldermodellens likheter med vår svenska modell och läget för landets klassiska socialdemokrater Partij van de Arbeid (PvdA) – och annat som gör livet värt att leva.

På en konferens i Berlin tidigare i år tillkom ett nytt tema när jag samtalade med en holländsk socialdemokrat: Hur samarbetet mellan PvdA och GroenLinks (GL) intensifieras. Diskussionen blev kvar i bakhuvudet tills jag läste att premiärministern Mark Ruttes borgerliga regering hade kollapsat, och att nyval ska hållas 22 november. Hur ska PvdA – som har varit i opposition sedan 2017 – positionera sig nu? De två senaste valresultaten – runt 5,7 procent i parlamentsvalen 2017 och 2021 – har inte imponerat.

Hade en psykologiforskare besökt Socialdemokraternas valvaka på Waterfront i höstas så hade den upplevt en intressant fallstudie i kognitiv dissonans. Stämningen var låg och lite tryckt, men under ytan florerade ett mischmasch av känslor. I alla fall hos alla oss stockholmare som i månader kämpat för en enda sak. Att få Stockholmsväljarna att kanalisera all den frustration man under så många år byggt upp i en röst på Socialdemokraterna. Det hade vi äntligen lyckats med.

I Stockholms kommun ökade Socialdemokraterna med sju procentenheter till ett valresultat på 29,4. I regionen var ökningen ännu större. Där landade resultatet på 33,3 procent och vi lyckades efter sexton år äntligen putta bort Moderaterna och Iréne Svenonius från den tron de så länge suttit på. Stockholmaren hade gått och blivit socialdemokrat – men hur kom vi dit? Givetvis finns det på den frågan ett antal svar, jag tänkte peka på några saker jag tror var viktiga.

Inför valet 2022 var stockholmarna mycket riktigt missnöjda – ungefär hälften uppgav i en opinionsundersökning att stadens utveckling gick åt fel håll. En ännu större andel, över 60 procent, uppgav detsamma om sjukvården i vår region. Kanske var det utförsäljningarna, skandalerna, den misstänkta vänskapskorruptionen eller känslan av att det skapats ett sjukvårdssystem som gav mer ångest än hjälp? Oavsett orsak till missnöjet toppade sjukvården listan som den viktigaste frågan för stockholmarna inför valet.

Samtidigt kunde man ana att samma resa höll på att göras i Stockholms stadshus. Där hade Moderaternas arbete med ideologiska utförsäljningar och marknadsstyrning legat lite i skymundan under mandatperioden jämfört med hur de härjade tidigare under 00-talet. Men när det grönblåa styret, under sista året vid makten, började sälja ut skollokaler så vaknade opinionen även här. Ett agerande från Moderaterna, i både stadshuset och regionen, som gjorde det enkelt för oss socialdemokrater i Stockholm att koppla ihop högerns utförsäljningspolitik med det övergripande budskapet från partiet om att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden.

Förutom sjukvården var de viktigaste frågorna för stockholmarna inför valet trygghet, integration, skola och äldreomsorg. Alla är frågor där kommunen kan göra skillnad. Eftersom de också stämde väl överens med partiets nationella prioriteringar blev det naturligt att fokusera våra lokala vallöften kring dessa.

På trygghetsområdet lovade vi bland annat att öka resurserna till det förebyggande arbetet och dubblera antalet fältassistenter. Inom välfärdsområdet gick vi fram med att stoppa privatiseringar och utförsäljningar, att garantera alla elever lika rätt till bra lärartäthet och införa mer läxhjälp och skolfrukost på fler skolor, men också att ta tillbaka verksamheter med dokumenterade missförhållanden och öka grundbemanningen i äldreomsorgen.

En viktig del till den lokala framgången var också folkrörelsearbetet. Vi var ett av de partidistrikt som genomförde många väljarsamtal genom dörrknackning. En förutsättning för det är att vi under flera år haft ett ledarskap som fokuserat arbetet mot tre tydliga mål: fler medlemmar, roligare verksamhet och större förtroende hos stockholmarna. Partidistriktets främsta ledare har inte bara upprepat detta som ett mantra utan själva förkroppsligat dessa prioriteringar.

Jag tror inte att det går att underskatta hur viktigt det har varit att de i handling visat att detta är våra främsta prioriteringar. På samma sätt har det förväntats att vi förtroendevalda ska vara med och leda arbetet i organisationen. Och det ger resultat, för när fler medlemmar har roligare tillsammans blir det mycket lättare att möta stockholmarna i dörrarna.

På det nationella planet hände mycket annat, och till stora delar hjälpte den diskussionen stockholmaren till beslutet om en röst på Socialdemokraterna. Nationellt var vi återigen i en valrörelse som kretsade kring ett enda parti, Sverigedemokraterna. Moderaterna, som så länge stått pall och hållit partiet ifrån reellt inflytande, hade nu vikt ned sig. Så även Liberalerna. Två partier som historiskt varit starka i just Stockholm fick nu väljarnas hårda dom.

Det förvånar mig att Moderaternas och Liberalernas strateger inte kunde förutse styrkan i stockholmarnas aversion mot högerpopulism och rasism. Även fast de respektive partiorganisationerna i Stockholm desperat försökte markera avstånd mot Sverigedemokraterna hade väljarnas tillit till stor del försvunnit. Moderaterna gjorde sitt sämsta val sedan 1970-talet i Stockholm.

Med valresultatet fick vi Stockholms-sossar en relativt okänd och ny väljarbas. Under valrörelsen gjorde influencern och näringslivsprofilen Amanda Schulman ett inlägg där hon proklamerade till stöd för Magdalena Andersson och Socialdemokraterna.

En influencer boende på Östermalm, vars innehåll generellt kretsar kring lyxiga semestrar, inredning och smink, valde nu att profilera sig politiskt. I vissa valkretsar på Östermalm och Vasastan ökade Socialdemokraterna med upp till 12 procent. En stor del av Moderaternas egen valanalys kretsade kring deras oro att denna väljargrupp, storstadsväljaren med god privatekonomi, nu lämnat deras parti. Och vi socialdemokrater kan på inget sätt ta dem för givet.

 
Att ställa krav på att få en större del av samhällets välstånd kan lätt få kravställaren att framstå som osympatisk. Att i stället kräva sin beskärda del, en rättvis andel beroende av det egna bidraget till samhällets välstånd, uppfattas däremot oftare som rätt och riktigt. På så vis är rättvisa en kraftfull idé.

 
För att majoriteten ska uppfatta en viss fördelning av samhällets tillgångar och inkomster som rättvis behöver de intuitivt känna att fördelningen i viss mån speglar människors bidrag till det som ska fördelas. Det nyliberala tankegodset säger att det är entreprenörerna och kapitalägarna som är grunden i värdeskapande produktion, och därför förtjänar de en stor del av kakan. Om en mer jämlik fördelning av både makt och ägande ska betraktas som mer rättvis behöver den nyliberala idén utmanas.

 
Vill arbetarrörelsen ta strid mot kapitalkoncentration och ”ta tillbaka [den demokratiska] kontrollen”, och samtidigt ha rättvisan på vår sida, behöver vi återupptäcka en gammal analys av hur ekonomiskt värde skapas. Med tanke på att Socialdemokraterna är på jakt efter en samhällsanalys tror jag att det kan vara dubbelt nyttigt att gå tillbaka till grunderna för hur samhällsekonomin faktiskt fungerar.

 
Därför bör arbetarrörelsen i sin analys ta utgångspunkt i arbetsvärdeläran. Arbetsvärdeläran är insikten om att arbete kommer först i produktionsprocessen och att kapital endast är frukten av arbete. Kapitalägarna är inte ekonomins motor, löntagarna är det. Med denna analys av värdeskapande kan man sedan använda rättvisa som argument för ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle. Vi begär inte mer än vad rättvisan kräver, vi kräver frukterna av vårt arbete.

 
Värdeskapande och fördelning

Den dominerande nyliberala bilden av hur värde skapas grundar sig i neoklassisk nationalekonomi – eller marginalvärdeskolan. Idén är att alla, både löntagare och kapital, får betalt för sitt bidrag till värdeskapandet i samhället. Kapitalister gör därför inga vinster, utan får betalt i form av ränta på det kapital de ”lånar” ut till produktion. Räntan, likt löntagarnas löner, reflekterar bidraget till produktionen. Det innebär att ”what a social class gets is, under natural law, what it contributes to the general output of industry”, som nationalekonomen John Bates Clark hävdade i slutet av 1800-talet.

 
Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut.” Citatet brukar tillskrivas Frederic Jameson och Slavoj Žižek och dess träffsäkerhet blir tyvärr alltmer tydlig.

 
Sedan efterkrigstiden har giftermålet mellan demokrati och kapitalism i västvärlden kantats av kriser. Ändå är det detta system som vi klamrar oss fast vid, gång på gång. Trots ökande klyftor, en fullt pågående miljökatastrof och med flera finanskriser i bagaget så kvarstår marknadsstyrning och privatiseringarna. Inte ens finanskrisen 2008 banade en ny väg, vi var till och med villiga att betala enorma summor för att ”köpa ut” bankerna bara för att i princip ha kvar samma system som visat sig inte hålla i längden.

 
Och nu presenteras även marknaden som lösning på de klimatproblem som kapitalismen har skapat. Det är inte tal om någon systematisk förändring, krisen kommer enligt denna logik även kunna lösas med ett marknadssystem för utsläppsrätter.

 
Nyliberalismen kanske inte är ”inne” som under 80-talet, men faktum kvarstår att finansiella institutioner har fått en ökad styrmakt i samhället och New Public Managements marknadsstyrning är numera djupt rotad, särskilt i Sveriges förvaltning. Vissa påpekar att covid-19-pandemin öppnade upp för tankar om att statligt ingripande och bidrag faktiskt kunde vara bra, vilket till viss del är sant. Liknande åsikter kan nu även pekas ut i och med inflationen och elkrisen. Grace Blakely skriver dock i tidskriften Tribune att covid-19:s statliga spenderande inte var slutet på nyliberalismen, eller ens utmanade systemet. Detta med tanke på hur resurserna fördelades. Stater behövde återigen köpa ut storföretag och finansvärlden, samma dynamik vi såg efter finanskrisen menar Blakely.

 
Hur har nyliberalismen då, trots sina brister, vunnit stöd för att avreglerad kapitalism faktiskt är ett nödvändigt ont? Mitt försök till att förklara det nuvarande läget står på tre ben:
 

Demokratiskt inflytande och demokratiska institutioner har förlorat sin slagkraft.
Nyliberalismens normativa inflytande som underminering av det demokratiska tänkandet självt.
Det saknas något reellt och omfattande alternativ.

Vi kan börja med att se tillbaka på historien. I boken ”How will capitalism end?” redogör Wolfgang Streeck grundligt för nyliberalismens väg till makten. Efter andra världskriget fanns ett brett antagande om att kapitalismen behöver kontrolleras politiskt för att vara kompatibel med demokrati, och för att skyddas från den fria marknaden. Men gradvis så förvrängdes denna slutsats. Enligt nyliberala husgudar som Hayek och Friedman behövde i stället den fria marknaden skyddas från demokratin. Lösningen på våra ekonomiska problem var mer marknad och mindre demokratisk kontroll, vilket i sin tur har försvagat våra demokratiska verktyg.

 
Streeck menar att de ekonomiska kriser vi har sett i den demokratiska kapitalismen sedan 70-talet handlar om konflikten mellan demokratiska anspråk på social rättvisa och kapitalistiska krav på distribution genom marginell produktivitet (”ekonomisk rättvisa” enligt kapitalet). Under 70-talet utspelades konflikten på nationella arbetsmarknader och under 80-talet kring den växande skillnaden mellan offentliga utgifter och inkomster. Dessa strider låg nära den vardagliga människan. De berörde arbetsplatser och regeringsfrågor. Men sedan dessa har arenorna för dess motsättningar flyttats utom räckhåll.

 
Vissa menar att de ekonomiska problemen som uppstod hos kapitalistiska demokratier efter 70-talet berodde på ökade krav hos och rättigheter för medborgare. Streeck anser dock att detta berodde på en avtagande skatteplikt.

 
De ökade kraven kom snarare från kapitalägare, och den ekonomiska globaliseringen gjorde vidare att dessa kunde undvika skatt. Förstärkt skattemotstånd, särskilt hos medelklassen, gav sedan momentum för ytterligare skattereformer under 80-talet.

 
Det finns förmodligen ingen period som definierat den moderna ekonomisk-politiska debatten i Sverige lika mycket som 90-talskrisen. Alla har någon form av relation till denna period. Det kanske var då mamma tvingades sälja sitt hus med förlust för att räntekostnaderna blev för höga. Eller kanske var det då pappa köpte en etta i Stockholms innerstad för 10000 kronor som nu gjort honom till mångmiljonär. Men detta var det få som anade när räntan toppade på 500 procent under ett par dagar 1992 och bostadsmarknaden tvärnitade.

 
Vad var egentligen upprinnelsen till 90-talskrisen? I ett ord: nyliberalism.

 
På 1980-talet avreglerades kreditmarknaderna och valutaregleringen slopades. Besluten öppnade upp för valuta- och värdepappershandel över gränserna. Det var en enorm ekonomisk-politisk förändring som öppnade upp för spekulation och finansiellt risktagande på en helt ny nivå.

 
I princip alla tidigare restriktioner för bankernas utlåning avskaffades över en natt. När bankerna inte längre var lika begränsade i sin utlåning beviljades finansbolag och fastighetsbolag stora lån som trissade upp priserna på bostadsmarknaden. Samtidigt fortsatte bankerna att låna ut baserat på en marknadsvärdering av fastigheterna, snarare än bolagens faktiska förmåga att betala tillbaka lånen. Finanspolitiken eldade samtidigt på prisutvecklingen på bostäder genom ränteavdrag som sänkte hushållens lånekostnader. Inflationen steg.

 
När sedan ränteavdragen stramades åt i samband med skattereformen 1990 ökade räntekostnaderna kraftigt. Många bäckar små ledde till den flodvåg som till slut kraschade bostadsmarknaden, drog med hela den svenska banksektorn i fallet och ledde till en valutakris.

 
Det var inte ”den svällande offentliga sektorn” som var det stora problemet, vilket ibland blivit en borgerlig efterhandskonstruktion av hur 90-talskrisen kom till, utan det var snarare så att offentlig sektor fick ta smällen för aningslösa avregleringar.

 
Flera institutionellt viktiga förändringar infördes efter 90-talskrisen. Riksbankens oberoende befästes, inflationsmålet upprättades och industriavtalets ”märke” blev norm för den svenska lönebildningen. Växelkursen släpptes fri. Ett ramverk för finanspolitiken upprättades med statsbudget i balans som en av dess viktigaste pelare. Överskottsmålet infördes, som innebär att staten löpande ska betala av på statsskulden. Riksdagen beslutade även att budgeten ska beläggas med ett utgiftstak, det vill säga på förhand enas om hur mycket välfärden får kosta.

 
Sedan dess har staten med några undantag stadigt gått med överskott. Men samtidigt som den svenska statsskulden sjunkit till ett av världens lägsta, har det privata skuldberget vuxit.

 
Ett krig utkämpas just nu i Sveriges närområde. De är människor av kött och blod, precis som vi. Människor som får uniformer att klä på sig och vapen att bära, för att sedan skickas ut i de grymmaste våldsamheter moderna vapen kan orsaka. En kalkylerad risk med människors liv som det ultimata priset att betala.

 
Det är nödvändigt att stanna upp och reflektera över vilka fasor människor genomlider. På så vis får vi perspektiv på våra individuella vardagsbekymmer i ett fredens Sverige. Kanske får vi även skäl att rannsaka oss själva, hade jag likt hundratusentals ukrainare valt att strida för mitt land?

 
För dem som tagit värvning i ukrainska armén upplevs det nog inte som ett val. Det är inte ett alternativ att ge upp demokratin som det ukrainska folket offrat så mycket för redan. Det är inte ett alternativ att leva under en ockupation. Det är inte ett val att se sina familjer och vänner torteras, våldtas och mördas under Putins diktatur.

 
När Putin valde att storskaligt invadera Ukraina hade han inte räknat med att det skulle finnas så pass många ukrainare, som till skillnad från Kremls lismande ja-sägare, motiveras av större värden än sitt eget liv och sin egna plånbok. Ukrainska folket skulle ju fly eller ge upp var tanken i Moskva, inte skulle de flockas i massor utanför militärens rekryteringscenter.

 
En framgångsrik politisk ledare behöver förstå vad som motiverar människor och förmå att omsätta det i politisk handlingskraft. Makthavare kan många bli, även en kallblodig mördare i Moskva.

 
Ukraina försvarar inte bara sina territoriella gränser. Det handlar om att försvara värden, som att här i Ukraina är vi alla jämlikar. Här väljer folket sina ledare, även presidenten måste vara redo att försvara landet. Att se sin ledare uppoffra sin egen säkerhet genom att stanna kvar i landet för att leda försvaret betyder något för dem som ombeds ställa sig längst fram i ledet.

 
Det ukrainska folket är motiverat. Det är därför de kommer att vinna.

 
Ledarna i Ukraina har uppenbarligen förstått vikten av ett motiverat folk. Även den tidiga socialdemokratin förstod att en rörelse kan inget uträtta utan motiverade medlemmar.

 
Det kan vara svårt att känna igen sig i bilden av arbetarrörelsen som en utsatt grupp i Sverige. Men så var det. Att socialdemokratiska partifunktionärer, fackliga organisatörer och vänsteraktivister kunde fängslas, misshandlas och i värsta fall förlora livet var spelreglerna för det arv vi socialdemokrater i dag förvaltar och ska bygga vidare på.

 
Hur kunde en fattig rörelse som levde under ekonomiska och fysiska hot från både arbetsgivarna och statsmakten växa fram och till slut organisera en betydande del av partiets väljare under 1900-talets början? Svaret är enkelt. Motivation.

 
Motivationen som den tidiga arbetarrörelsen lyckades ingjuta hos väldigt många bestod av flera delar. Den mest uppenbara är de stora politiska förändringarna som ett socialdemokratiskt maktinnehav skulle innebära. Socialdemokraterna lovade demokrati till folk som knappt hade några rättigheter, åtta timmars arbetsdag och socialförsäkringar till människor som levde i svält och armod. Det var värt riskerna ett engagemang i Socialdemokraterna och facket skulle innebära.

 
Vi fick i Sverige en demokratisk revolution som skulle efterföljas av en ekonomisk revolution. För det krävdes ingen väpnad revolution, det räckte med en stark och organiserad socialdemokrati.

Vem som blir åtrådd och vem som inte blir det är en politisk fråga om man frågar Amia Srinivasan, professor i politisk teori vid Oxfords universitet. Hon skriver i boken Rätten till sex att det inte finns någon ”rätt” till sex, men vågar ändå ställa sig frågan, om det skulle finnas en sådan, vem skulle då ha tillgång till den och vem skulle bli utan?

 
I Srinivasans värld handlar inte sex om reproduktion eller god folkhälsa. Inte heller om att använda sex som ett självstärkande identitetsprojekt eller som drivmedel för kulturdebatt. Sex är politik bortom svartvita diskussioner om samtycke och porr. Det är mycket större än så. Srinivasans tankar om det nakna mötet är bortom det socialdemokratiska familjeideal som vi medvetet eller omedvetet lever efter, förhåller oss till eller tar avstånd från. Inte för att Srinivasan skulle motsätta sig en socialistisk syn på relationer där jämställdhet och individuell frihet är målet. Men den typen av begrepp räcker inte till om vi vill förstå vad sex är och gör med oss på riktigt.

 
I sex essäer, somliga snårigare och radikalare än andra, skriver hon bland annat om vilka män som blir anmälda för sexualbrott (icke-vita) och vilka som blir felaktigt misstänkta för sexualbrott (icke-vita.) Hon går på djupet av konflikten mellan sexnegativa- och sexpositiva feminister samt beskriver hur fenomenet ”incels” (män som lever utan sexuella och/eller romantiska relationer mot deras vilja) hänger ihop med strukturell rasism, eftersom det ofta är den typen av män som blir utan sex och kärlek.

 
Genom att ta avstamp i klassisk feministisk teori presenterar hon tankebanor som känns nya och rent av fräscha. De väcker lust på ett sätt som den feministiska diskussionen inte gjort på flera år. Samtidigt som Srinivasan kritiserar mainstreamfeminismen visar hon vägen för en annan typ av praktisk feminism genom att plocka isär givna sanningar från det feministiska arvet och låta läsaren sätta ihop dem på nytt.

 
Hon påstår exempelvis att antiprostitutionsfeminister, som är för en kriminalisering av sexköp, någonstans vet om att allt annat än en legalisering försvårar situationen för sexarbetaren. Men Srinivasan påstår att den psykologiska tillfredsställelsen i att straffa män med hjälp av lagen, övertriumferar viljan för att göra villkoren bättre för kvinnorna som tjänar pengar på patriarkatet och på så vis också upprätthåller den. Det kanske stämmer, eller så gör det inte det. Oavsett är det en skrämmande och kittlande tanke att närma sig.

Herregud, vart har vi taget vägen egentligen? Efter att ha fallit in i virusångornas trötta oas, och därefter krigsutbrottets mörker, börjar samtiden komma tillbaka till en chockartad explosion av kulturkrig. Varför hatar vi varandra?
 

Jag läser Houellebecqs ”Underkastelse”. Det är en befrielse att få umgås med författaren vars verk verkligen förkroppsligar den apokalyptiska våren och hösten 2016. Verket vibrerar av fascismens antågande och plötsligt vädrar alla desillusionerade konservativa krafter morgonluft. När inte ens liberalerna eller de fria klarar friheten, är inte då underkastelsen oundviklig? Som vi fått se är den inte det, vi är fortfarande fria, men det känns som att vi på något sätt tappat luften ur våra lungor. Vi kvävs, idémässigt, socialt och i karriären. Jag tror inte ens de rika är lyckliga, att få hantera en lönsam värld utan ande eller själ. Vi är alla offer.
 

För Houllebecqs huvudkaraktär var det nog det islamiska månggiftet som var befrielsen från ledan och meningslösheten men för mig var det nog att få underkasta mig Underkastelse. En roman på riktigt engagerad med sin samtid som fångade något av den. Det finns så många ekokammare i dag att en intellektuell, forskare, politiker eller konstnär, som faktiskt engagerar sig med sin samtid blir revolutionerande, en morgonluft. Visar inte Boris Johnson, Michel Houellebecq eller till och med Kajsa Ekis Ekman på det? På för många ställen bryr sig fler om sitt personliga varumärke än människorna runt omkring sig, till och med när deras jobb bokstavligen är att bry sig om någon annan än sig själv?

Riksdagsvalet i Finland den 2 april 2023 ser ut att leda till en skarp politisk kursändring, inte i utrikespolitiken, men i inrikespolitiken. Högerpartierna och Sannfinländarna segrade relativt stort jämfört med resultatet fyra år tidigare. Samlingspartiets retorik om att få skuldsättningen i bukt gick hem, trots att Finland inte befinner sig i någon skuldkris.
 

Socialdemokraterna, under ledning av en populär statsminister i Sanna Marin, gick till val i en situation där väldigt många var nöjda med den förda politiken. Inte minst vad gäller hur regeringen hade hanterat pandemin och energikrisen. Skuldsättningen som diskuterades i valet berodde till stor del på det akuta krisläget och största delen av regeringens krisåtgärder hade accepterats av högern när det begav sig, även om man inte skulle ha trott det när man lyssnade på kampanjtalen.
 

Socialdemokraterna ökade kraftigt i Helsingfors där man gick om De gröna och kom på andra plats efter högerpartiet Samlingspartiet. En lång rad tidigare tunga förluster för Socialdemokraterna i huvudstaden hade lett till en konstellation där Samlingspartiet och De gröna dominerade. De gröna hade till och med varit det största partiet i Helsingfors efter riksdagsvalet 2019, men kom nu på tredje plats i deras traditionellt starkaste fäste.
 

De tre största vinnarna i hela landet var Samlingspartiet, Sannfinländarna och Socialdemokraterna i ett val som uppfattades som ett statsministerval. Alla tre partierna befann sig runt 20 procent i opinionsmätningarna och vilket som helst av dem hade kunnat bli etta och inleda regeringsförhandlingarna som största parti. Nu blev Samlingspartiet etta med 20,8 procent, Sannfinländarna tvåa med 20,1 procent och Socialdemokraterna trea med 19,9 procent, men alla tre befann sig inom en procentenhet.
 

Likt många andra greker utomlands följde jag söndagens val i Grekland med spänning. Tyvärr slutade det med besvikelse över att den sittande högerregeringen fick förnyat förtroende. Högerpartiet Ny Demokrati som leds av premiärminister Kyriakos Mitotsakis fick ungefär lika högt stöd som i förra valet 2019 (cirka 40 procent).

De kommer dock till skillnad från förra valet inte kunna bilda en regering på egen hand direkt. Grekland har ett speciellt valsystem som ger det största partiet 50 bonusmandat för att enklare möjliggöra majoritetsregeringar. Reglerna ändrades dock med start detta val vilket innebär att bonusmandaten är möjliga att få först efter en andra omgång. Eftersom det gick så bra för Ny Demokrati har de meddelat att de kommer avvakta en andra valomgång den 25 juni för att få egen majoritet i parlamentet i stället för att regeringsförhandla med andra partier nu.

Det största oppositionspartiet Syriza, motsvarigheten till Vänsterpartiet i Sverige, gjorde ett katastrofval. De tappade 11 procentenheter, från 31 procent till 20 procent, trots att de suttit i opposition den senaste mandatperioden. Vårt systerparti, socialdemokratiska Pasok, gjorde däremot ett bättre val och ökade sitt stöd med över 3 procentenheter, dock från låga nivåer; från 8 procent till 11 procent.

Valresultatet blev ett misslyckande för vänsteroppositionen som det senaste året har haft flera gyllene tillfällen att öka sitt stöd då regeringen skakats av flera skandaler. Bland annat avslöjades det att en säkerhetsmyndighet, som genom ett politiskt beslut placerats under premiärministerns kontroll, hade avlyssnat flera journalister och oppositionspolitiker, däribland Pasoks partiledare Nikos Androulakis. Bland annat ledde detta till att Grekland tappade stort i ”World press freedom index” och landade lägst i rankningen bland EU-länder. I mars i år skedde också en tragisk tågkrasch där 57 människor miste livet. Stor kritik riktades mot regeringen för att man inte investerat tillräckligt i järnvägsunderhållet.

Skälet till att dessa händelser inte gett någon större effekt i valresultatet tror jag är för att många inte litar på vänsteroppositionen. Syrizas ledare Alexis Tsipras har haft problem med trovärdighet eftersom han regerade mellan 2015 och 2019 och inte lyckades genomföra det han sa att partiet skulle göra om det kom till makten. Ekonomin var förvisso dålig då, precis efter finanskrisen, medan ekonomin har återhämtat sig de senaste fyra åren under Mitsotsakis regering. Även om det berott på korrelation snarare än kausalitet har han belönats för det i detta val.

En annan fråga där regeringen har starkt stöd är att ta hårdare tag mot migranter. Många flyktingar söker sig till Grekland som första eu-land. Mitsotsakis som tycks ha kopierat ett vallöfte från Trump gick till val på att bygga en mur mellan Grekland och Turkiet med kravet att eu ska betala för muren.

Tyvärr finns det också en uppgivenhet gentemot politiken generellt i Grekland, något som visar sig i det låga valdeltagandet på 61 procent. Många anser att de politiska alternativen är dåliga och att det inte spelar roll vad man röstar på. Grekland är ett land som likt usa haft dynastier inom politiken. Nuvarande premiärminister Kyriakos Mitsotsakis pappa har också varit premiärminister mellan 1990 och 1993 och Papandreousläkten har haft tre socialdemokratiska premiärministrar under 1900- och 2000-talet. Det i kombination med hög korruption har skapat ett stort politikerförakt i Grekland.

Den fackliga kampen handlar om fördelningen av arbetets värde. Den kampen vinner vi inte längre och därför behöver vi ompröva vår fackliga och politiska strategi. Vi behöver en ny moteld, skriver Susanna Gideonsson. 

Rättvisa kan betraktas som ett moraliskt rättesnöre. Ett begrepp olika personer kan lägga olika värdering i. Det är naturligt, i någon mån pratar vi filosofi. Här kan alla välja sin favorithållning och ägna sig åt teoretiska övningar. 

Men en facklig organisation ägnar sig inte åt värderingar eller teoretiska övningar. Vi är grundade i den enkla materiella principen att värdet som arbetare skapar ska fördelas mer jämlikt. Mer rättvist.  

När materiella orättvisor eller snedfördelningar övergår till värderingskonflikter försvinner något mycket viktigt. Nämligen upphovet till orättvisorna. Organisationen av vår ekonomi.  

Först och främst. Värde skapas av arbete. Och för att vara mer specifik, arbetare. Den fackliga kampen handlar om fördelningen av det värdet. Under en period har vi sett löneandelen i ekonomin minska. Större del går i stället till vinster. Sedan 2018 har vinstandelen ökat från drygt 35 procent till drygt 40 procent av förädlingsvärdet 2022, med en särskilt hög ökning de senaste två åren. Andelen som går till forskning och utveckling minskar också. Det senare är inte främst orättvist utan främst dumt och kortsiktigt. Men låt mig fokusera på den förändrade balansen mellan löneandel och vinstandel…