Inlogg - Arkiv

 
För tio år sedan fick jag på nationella provet i gymnasiet i uppgift att hålla ett tal om framtiden. Orolig för den existentiella klimatkrisen talade jag om BECCS – en teknik för att fånga in och lagra koldioxid under marken.
 
Jag såg framför mig hur hälften av Sveriges klimatutsläpp permanent skulle läggas tillbaka under jorden redan år 2020. Jag avslutade med orden: ”Jorden har feber, vi har länge försökt lindra febern, men med BECCS kan vi också bota febern.”

 
Tio år senare är vi fortfarande flera år ifrån att ens den första procenten av Sveriges utsläpp fångas in och lagras genom BECCS. Högljudd kritik har väckts mot lönsamheten och energibehoven av svenska flaggskeppsprojektet att producera stål genom grön vätgas.
 
Efter slopad elbilsbonus skrivs nu prognosen för svenska elbilsförsäljningen ned. Samtidigt fortsätter klimatutsläppen slå nya globala rekord och riskerar öka till och med i Sverige.

 
Det väcker frågan; är det dags att överge hoppet om tekniska lösningar på klimatkrisen? Behöver vi i stället tänka om och minska vår konsumtion, ja kanske överge hela kapitalismen, om vi ska klara klimatet?

 
Inställningen till teknikoptimism är en av de mest grundläggande i hela klimatdebatten. Tyvärr intas positioner i frågan alltför ofta utifrån ideologiska skygglappar och människors känsla för vilka lösningar som bäst passar in i just ens egna kulturella bubbla.
 
Om vi menar allvar med att lösa klimatkrisen borde vi i stället börja i de största klimatutsläppen. Den här artikeln analyserar de viktigaste tekniska lösningarnas teknologiska mognad och ekonomiska överkomlighet för att kunna dra politiska slutsatser om tekniken kan rädda klimatet.

 
Den sektor som svarar för de största klimatutsläppen, en tredjedel av totalen i Sverige, är industrin. Inom industrin är stål- och järnproduktionen värst med sina 13 procent av Sveriges utsläpp. De huvudsakliga industrilösningarna är tänkta att ersätta fossila bränslen med biomassa, el eller vätgas, alternativt samla in koldioxiden vid förbränningen (genom så kallad CCS).
 
Alla större industrianläggningar omfattas i dag av EU:s utsläppshandel där snabbt stigande koldioxidpriser effektivt fördyrar klimatutsläppen. Det bidrar till lönsamheten för de svenska projekt som nu växer fram, särskilt med nya tekniker för att producera stål med grön el (genom vätgas) i stället för kol som energikälla. Investeringarna är redan på plats och inom ett par år väntas produktionen vara i gång.

 
Förutom kompetensförsörjningen blir den politiska utmaningen att snabbt skala upp tillräckligt med billig grön el för att producera vätgasen. Lyckligtvis har priserna på såväl vindkraft som solenergi kraftigt sjunkit de senaste åren, mycket snabbare än energiexperter förutsett.
 
Att det förnybara blivit lönsamt ser vi via det stora intresset från företag som ansöker om att bygga havsbaserad vindkraft, så pass stor att det skulle täcka hela Sveriges energiproduktion flera gånger om. På mycket lång sikt kan även ny kärnkraft bidra, dock är riskerna stora då internationella marknadsbedömare menar att det är klart dyrare än såväl land- som havsbaserad vindkraft.
 
Kärnkraftens fördel, att inte vara väderberoende, minskar i betydelse då vätgas kan produceras när det blåser och lagras tills det är dags att användas. Utmaningen ligger i stället i att hitta modeller för att överkomma det lokala motståndet mot (särskilt landbaserad) vindkraft, men såväl teknisk som ekonomisk mognad får bedömas vara hög för både förnybar energi och vätgas.
 

 
Klockan är 07:30 och det långa malmtåget med 30 vagnar järnmalm från Kirunagruvan anländer. Med säkert 20 ton i varje vagn rullar tåget in i godsterminalen på SSAB:s stålverk samtidigt som morgonskiftet avslutar sin första fikarast.

 
Från kommunstyrelsens sammanträdesrum på stadshusets nionde våning kan man se ut över ett samhälle i omvandling. I horisonten möter Luleälven havet samtidigt som byggkranar och nya lägenhetskomplex reser sig upp, ett levande tecken på att det just i Luleå sker något som inte skett på väldigt länge.
Norrbotten har länge varit ett län präglat av avfolkning och nedlagda arbetsplatser. Det naturliga för många unga har under lång tid varit att flytta söderut för jobb eller utbildning. Men den senaste tiden har något förändrats, en glimt av framtidstro har tänts hos många där den saknats.

 
Den gröna industrivågen har lett till att många företag nu vill etablera nya industrier. Allt ifrån tillverkning av fossilfritt stål till anoder för batterier och gödsel står på tur att etablera sig i Luleå. Befolkningen förväntas öka kraftigt de kommande åren och samhället står i startgroparna för att påbörja en resa där hela samhället kommer förändras.

 
Men riskerar dessa satsningar att hotas av bostadsbristen? Jag ställer frågan till Carina Sammeli, kommunstyrelsens ordförande i Luleå, som berättar om sina tankar kring omställningen och behovet av fler bostäder.

 
– Inom en tioårsperiod kommer mellan fem- och tiotusen nya arbetsplatser skapas i Luleå och Norrbotten. För att samhället ska klara av en sådan explosionsartad tillväxt så behöver det göras satsningar redan nu för att fler ska välja att bosätta sig i Luleå. Då måste det utöver arbetstillfällen även finnas tillräckligt med bostäder och bra välfärd.
 

 
Under de senaste åren har omvälvningar ägt rum på Europas politiska och ekonomiska karta. Brexit, flyktingkris, finsk och svensk Natoansökan och Rysslands invasion av Ukraina, för att nämna några händelser. Med dagens splittrade Europa i minne är det tankeväckande att läsa historikern Johan Svanbergs bok ”Europas kärna och utkanter” som handlar om efterkrigstidens Europaintegration och besluten som sedermera blev EG och EU.

 
I centrum för denna Europaintegration stod frågor som rörde industrin, framför allt stålindustrin. Svanberg undersöker mer specifikt de fackliga verksamheternas agerande i den alltmer internationella och integrerade ekonomiska politiken.
 
Dels undersöks det internationella fackliga organet för stålindustri, Internationella Metallfederationen (IMF), dels svenska Metalls arbete på den internationella arenan. På så vis riktas fokus på Europaintegrationen i relation till frågor som berörde arbetarna, snarare än företagen och industribranscherna i sig.

 
En utgångspunkt i boken är att arbetarrörelsens strävan mot internationell klassgemenskap inte alltid överensstämt med lokala intressen. Arbetarpartier och fackförbund har i typfallet organiserats med nationen som ramverk. Kalla kriget och den europeiska järnridån delade även de fackliga rörelserna och symboliserade tydligt svårigheten att nå en transnationell klassgemenskap.
 

Det är en mild fredagsmorgon i november på 16:e gatan i Washington dc. Ett stenkast söderut ligger Black Lives Matter Plaza, den två kvarter långa blandningen av gatumålning och gågata som avslutar 16:e gatan innan Vita Huset tar vid.

 
I en imponerade byggnad i korsningen med M Street har USA:s största och äldsta fackförening sitt hem. The National Education Association (NEA) bildades 1857 och har lite knappt 3 miljoner medlemmar – i första hand lärare och skolpersonal. Två rulltrappor ned under markplan ligger en stor, fönsterlös konferenslokal. Nu är den utlånad i dagarna två till en akronym – TPCC – som kräver sin förklaring.

 
– Det står för Transatlantic Progressive Campaign Committee. Kanske borde vi byta namn, säger akronymens formella ordförande Jim Arkedis och skrattar.
 

Bakgrunden är följande. De flesta konferenser om politiska kampanjer och kommunikation – en stor industri i USA – är stora spektakel med konsulter från alla politiska läger. De konferenser som enbart samlar progressiva tenderar att kretsa kring politiker som håller tal samt paneler om policy och nya rapporter.

 
– På vår konferens ska du vara progressiv eller facklig i bred bemärkelse, och vi fokuserar på kampanj, kommunikation och nya digitala metoder. Framför allt ska vi lära av varandra – något som extremhögern dessvärre är bra på, säger Jim Arkedis.

 
TPCC är en så kallad non-profit: Den låga deltagaravgiften för konferensen täcker nätt och jämnt utgifterna – och NEA har lånat ut lokalerna gratis. En första konferens hölls 2019, därefter kom pandemin emellan.

 
– Men med tanke på supervalåret 2024 var vi tvungna att köra igen. Världens tre demokratijättar, USA, eu och Indien, går ju till val, förklarar Jim Arkedis.

 
Ett drygt fyrtiotal deltagare tar för sig av frukostbuffén och samtalen runt kaffet handlar inte om Indien eller Europaparlamentsvalet. Det är presidentvalet i USA som är den berömda elefanten i NEA:s konferensrum.

Socialdemokraternas kräftgång i modern tid är inte bara en fråga om deras svårigheter att förklara vad de vill med den politiska makten. Det handlar också om en rad policyval man gjort alltsedan 1980-talet och som i dag gör det svårt för många av deras tidigare väljare att känna igen sitt parti. Men framför allt handlar det om socialdemokratins reträtt från idén om folkhemmet, vad som historiskt varit ett nästan unikt framgångsrecept i den demokratiska världen: en berättelse om Sverige och svenskhet som byggt på en omvärdering av den klassiska socialismens avfärdande av nation, stat, kapitalism.

En sammanhängande och övertygande berättelse är avgörande för att kunna erbjuda såväl partiet som väljarna en karta och kompass som knyter samman förståelsen av det förflutna med en föreställning om morgondagen. Berättelsen om Sverige blir effektiv först när den ges en narrativ båge och en inre moralisk och politisk logik.

En central fråga blir om det folkhemska samhällskontraktet måste bedömas som förlegat, knutet till en svunnen tid, redo för historiens papperskorg. Är det, som det ibland hävdas, en idé som bygger på en föreställning om ett etniskt homogent folk som rimmar illa med nya visioner om det mångkulturella samhället? Och som kanske grundar sig på en syn på statens roll som är otidsenlig i ett alltmer globaliserat marknadssamhälle där valfrihet och pluralism övertrumfar tankar om gemenskap och medborgaruniversalism?

Eller är det tvärtom så att en del av de förment nya idéer som i dag förs fram – som mångkultur, gruppidentiteter, minoritetsrättigheter, mänskliga rättigheter – snarare är ett steg tillbaka, inte minst om det är demokrati och individuell frihet vi eftersträvar?

Inflationen lämnar ingen oberörd. Skenande priser på basvaror som el, mjölk, bensin, blöjor och räntan på bostadslånet. Tio års löneökningar bortblåsta. Vart är samhället på väg egentligen? Tur är i alla fall att vi är i goda händer. De höga herrarna på Riksbanken har läget under kontroll. Det är bara att bita ihop och dra åt svångremmen. Eller?

Nej, menar Elinor Odeberg, ekonomhistoriker och chefekonom på Arena Idé i sin nya bok ”Dyrtider”. Boken är inte bara en alternativ berättelse om hur vi bör bekämpa kostnadskrisen utan en uppgörelse med det rådande paradigmet inom både finans- och penningpolitiken.

När jag frågar Elinor hur det känns att boken är färdig är hon nervös men framför allt förväntansfull på den fortsatta debatten som ska följa. Idén till Dyrtider föddes när Elinor arbetade som politiskt sakkunnig på finansdepartementet samtidigt som inflationen började ta fart för cirka ett och ett halvt år sedan.

Elinor berättar: ”Jag blev förbryllad av den här uppdelningen mellan finans- och penningpolitik. Inflationen är Riksbankens område och alla rådde finansministern att sitta still i båten och hänvisa till Riksbanken när han blev tillfrågad om inflationen. Jag minns att jag vid ett tillfälle tänkte högt: ’Är det inte bättre att höja skatterna [i stället för räntan] för att dämpa efterfrågan?’ Då var det någon som skrattade och sade: ’Du vill ändra på hela det institutionella ramverket för inflationsbekämpning?’ Och då tänkte jag: ’Ja, det kanske jag vill.’”

När jag höll mitt öppningsanförande inför de omkring 300 ombuden så var det inför en helt ny generation SSU:are som samlats. En generation som fått sitt engagemang begränsat av en global pandemi, och som fick ta över ett SSU på stiltje.

Decennier av falangstrider som splittrat vänskapsband och tagit fram det sämsta hos många goda människor har skrämt iväg nya medlemmar. Skandalrubriker som blåst bort stoltheten och dämpat engagemangsviljan. Trots alla insatser i valrörelsen 2018, och att vi fick en ny socialdemokratiskt ledd regering, så var det en bakbunden socialdemokrati som tvingats till omfattande eftergifter till två små liberala partier.

När pandemin svepte över Sverige och satte stopp för all lokal verksamhet fanns det inte mycket som höll kvar medlemmarna och som höll engagemanget vid liv. SSU dränerades på eldsjälarna som bär vår organisation lokalt och regionalt. Det var en tuff tid för SSU.

När jag under mitt inledningsanförande bad alla ombud som var på sin första kongress att ställa sig upp så var det mer än hälften, när jag frågade hur många som var på sin tredje kongress var det endast en handfull. En tydlig illustration över de snabba generationsskiften pandemin orsakat.

Som tur var inledde SSU:s förbundsstyrelse diskussioner för fem år sedan i syfte att ge förbundet en mer hälsosam internkultur, fri från de konflikter som präglat SSU:ares engagemang sedan generationen som ledde SSU vid millennieskiftet. Ett ärligt och genuint försök att överbrygga tidigare konfliktlinjer, att enas om vad som är viktigt och arbeta gemensamt för att nå våra mål. Tidigare fiender grävde ner stridsyxorna och skakade hand på att hoten utifrån är mycket större än vad våra meningsskiljaktigheter är inom förbundet.

De flesta får något lite vagt i blicken när löntagarfonder kommer på tal. För mina studenter på Handelshögskolan säger ordet i regel ingenting. Det var länge sedan datumet den 4 oktober, numera ”Kanelbullens dag”, förknippades med löntagarfondsmotstånd och demonstrerande direktörer. Den äldre generationen vet mer men få känner till vad som faktiskt hände med fonderna efter att de införts och vart tillgångarna tog vägen efter att Bildtregeringen avskaffat dem 1991.

Att pengarna delvis gick till att finansiera avregleringen av marknaden för välfärdstjänster är inte särskilt välkänt och syftet med min bok Sista striden det är – historien om löntagarfonderna är att förstå hur det minst sagt kontroversiella förslaget om löntagarfonder bidrog till vad Carl Bildt kallade för valfrihetsrevolutionen på 1990-talet. Det var ett decennium då offentliga monopol avreglerades i många länder men i Sverige var förändringstakten exceptionell.

Bland annat fick vi en närmast världsunik möjlighet för privata entreprenörer att bedriva utbildning och omsorgsverksamhet finansierat via skattesystemet. Den här så kallade marknadsvändningen hade naturligtvis kommit till Sverige ändå men jag är övertygad om att den extremt hetsiga debatten om löntagarfonder bidrog till att fondernas motståndare stärktes i sin övertygelse om behovet av mer marknad och mindre stat. Två av dramats huvudpersoner, partiledaren Olof Palme och Arbetsgivareföreningen saf:s informationschef Sture Eskilsson, var bägge helt klara över att fondfrågan var en del av en större politisk kamp om vilket typ av samhälle vi skulle ha: ett baserat på kollektiv och begränsad marknad eller ett baserat på individualism och fria marknader?

Om du är sugen på att lära dig mer om nationalekonomi är handelsforskaren Jesper Roines nya bok ”Därför är ojämlikhet viktig – om rika, fattiga och alla däremellan” en bok för dig. På bokens 330 sidor går det att läsa sig till varifrån alla pengar kommer, varför vi mäter BNP samt hur ojämlikheten mellan länder och inom länder har förändrats.

Om du däremot har tragglat dig genom en hel del nationalekonomiska kurser kan boken vara en god repetition – men också väldigt tråkig. ”Girig-Sverige” av Andreas Cervenka är en annan relativt ny bok om ojämlikhet och den är direkt pulshöjande. Med sammanställningar av förmögenheter och illustrationer av topp-procentens miljardarv växer kampglöden inom en. Roines bok har däremot ingen sådan effekt. I stället beskriver boken sakligt teori efter teori och begrepp efter begrepp. Inte förrän 300 sidor in blir det en riktigt en bladvändare när långsiktiga konsekvenser av ojämlikhet diskuteras.

I början av juni i år gick en tidigare militär och högt uppsatt tjänsteman inom det amerikanska underrättelseväsendet, David Grusch, ut i media som visselblåsare, med nästintill ofattbara påståenden.

I en längre intervju med Ross Coulthart, en av Australiens främsta grävande journalister, hävdade Grusch bland annat följande:

Det finns ett hemligt program i USA för baklängeskonstruktion (reverse engineering) av kraschade och upphittade UFO:n.
Icke-mänskliga piloter har påträffats i vissa farkoster.
Det pågår en kapprustning mellan USA, Ryssland och Kina vad gäller UFO-relaterad teknologi.
Programmet har olovligen undanhållits kongressens insyn.

Det låter som galenskap, med andra ord. Borde vi inte kunna stämpla ”tokdåre” på Grusch och gå vidare med våra liv?

Nja, det är inte riktigt så enkelt.

Men först måste vi backa bandet.

Kanske blir man lite dum i huvudet av att vara intresserad av politik. Mer eller mindre oförmögen att uppskatta vissa estetiska kvaliteter, utan att sätta dem i tråkiga ideologiska eller kanske än värre dagspolitiska sammanhang. Ungefär så gick tankarna när jag stängde ner laptopen efter att ha sett klart andra säsongen av The Bear. Serien, vars första säsong sändes på HBO förra året, handlar om ex-stjärnkocken Carmen Berzatto (Jeremy Allen White) som återvänder till hemstaden Chicago för att ta över en mackresturang han ärvt av sin äldre bror Michael (Jon Bernthal) efter dennes självmord. Resturangen är i fritt fall och Carmen, med erfarenhet från en Michelindekorerad restaurang i New York, bestämmer sig för att rusta upp den och få ordning på den färgstarka personalstyrkan. Serien skildrar ömsom den mardrömslika, ömsom den familjära stämningen, i restaurangen och de varma men problemtyngda människorna som arbetar där.

Den första säsongen var närmast hypnotisk i sin skildring av den frenetiska stressen inne i köket. Långa tagningar av den ständigt skrikhese och svettige Carmen när han springer runt och lagar mat med ett sorts kallt ursinne till ständigt stegrande gitarriff. Lika fängslande var karaktärerna och deras relationer. Det är människor som har haft det svårt, som är lika delar rädda och arga och ständigt hamnar i konflikt med varandra. Men ingen är en skurk eller ett monster. Snarare är alla mänskliga, alltför mänskliga och kärleken de har till varandra skiner igenom i slutändan. Säsong ett var en historia om fattigdom, psykisk ohälsa, tuffa arbetsförhållanden. Men också om hantverksskicklighet, yrkesstolthet och värdet av vänskap och familj.

På pappret innehåller säsong två allt det här. Men något har förändrats. Till det värre, mer banala. Karaktärerna börjar läsa självhjälpsböcker, och i ett märkligt fantasy-artat drag för en serie med ett realistiskt uppslag så blir de bättre människor av att göra det. En sorts smörighet har smugit sig från kylskåpet in i var och varannan scen. I säsong ett var den amerikanska drömmen en sorts skrattspegel för karaktärernas liv. Ett ideal som är ständigt närvarande men aldrig inom räckhåll. Carmen är en otrolig kock och hänsynslöst dedikerad till sitt värv men branschen knäckte honom och lämnade honom ensam, arbetslös och substansberoende. Karaktärerna i The Bear var fångade mellan sin vilja att utveckla sina talanger och skapa något vackert och en värld utan hopp, en USA-skildring tydligt influerad av den psykosociala miljön efter finanskrisen 2008.