Inlogg - Arkiv

Tre dagar efter Rysslands invasion av Ukraina ändras den tyska utrikes- och säkerhetspolitiken som genom ett trollslag. Vad betyder vändningen för tysk socialdemokrati? Vad vill man nu? Paula Carvalho Olovsson skriver om ett parti som söker en ny identitet. 

Nu har det gått drygt ett år sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion i Ukraina, och kriget har satt sina spår i Europa. Vi talar ofta om en ”Zeitenwende” – en vändpunkt i europeisk politik. Begreppet myntades av den tyske förbundskanslern Olaf Scholz bara tre dagar efter invasionen och jag tänkte titta närmare på hur kriget har påverkat tysk socialdemokrati under det gångna året. 

Vi backar först till valet i september 2021. Det är mitt under pandemin. Och det är första gången sedan efterkrigstiden som en sittande kansler inte har ställt upp för omval. Frågan alla ställer sig är vem kan vara kansler om inte Angela Merkel längre är det? Svaret framstår som allt tydligare ju närmare valdagen kommer – Olaf Scholz är rätt man för jobbet. CDU:s Armin Laschet framstår som svag och lite fånig när han blir påkommen med att skratta framför tv-kamerorna under en översvämningstragedi.

Varken liberaler eller gröna har någon riktigt seriös utmanare om kanslerposten. Scholz med sin trygga, lugna framtoning framstår som Merkels rätta efterträdare – och samtidigt som man får kontinuitet och erfarenhet hos den sittande vicekanslern så får man också något nytt eftersom han står för en delvis ny politik med profilfrågor som höjd minimilön, pensioner, bostäder och klimat. 

Efter valet sätter Scholz och hans SPD i gång och förhandlar ihop en koalition tillsammans med liberalerna och de gröna. Ett ambitiöst program tas fram. Man kompromissar ihop sig om allt från ekonomi till klimat- och energifrågor. Pandemin fortsätter att sätta sina spår på dagordningen, men den nya regeringen åtnjuter stort förtroende hos befolkningen.  

Och så, mindre än 100 dagar in i den nya regeringens maktinnehav, så slår Ryssland till. Redan under veckorna före invasionen fick Olaf Scholz mycket kritik för att han hade en så avvaktande hållning till det överhängande hotet. När andra ledare tydligt uttryckte vad de tänkte göra om de misstänkta ryska planerna sattes i verket, så ville Scholz knappt ens säga hur det skulle bli med gasledningen NordStream 2 om Ryssland attackerade Ukraina.  

Bakgrunden till den tyska motviljan att dra en tydlig och skarp gräns mot Ryssland är trefaldig…

Kapitalismen förändras och med den löntagarnas förutsättningar för att organisera sig. Göran Therborn beskriver resan från industrikapitalism till finanskapitalism och vad den innebär.

Marknadsekonomi och kapitalism

Under det kalla kriget och 1950–60-talens högkonjunktur utestängdes begreppet kapitalism från respektabelt språkbruk. I Västeuropa och Nordamerika användes det nästan enbart av socialistiska och kommunistiska kritiker. Efter Sovjetunionens upplösning har begreppet förlorat sin ideologiska stämpling och används gärna av amerikanska företagsledare om deras egen verksamhet. Ändå, särskilt i Europa, är ”marknadsekonomi” fortfarande den dominerande beteckningen.

Men under första hälften av 1900-talet var ”kapitalism” ett centralt analysämne för flera av de största ”borgerliga” namnen i, framför allt, tyskspråkig samhällsvetenskap, till exempel Werner Sombart, Den moderna kapitalismen (1902), Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1905), Josef Schumpeter, Kapitalism, socialism och demokrati (1943). För några år sedan publicerade en av Tysklands allra mest ansedda historiker, Jürgen Kocka, en kort Kapitalismens historia (2014). Samma år publicerade Cambridge University Press sin Cambridge History of Capitalism i två volymer, redigerade av Larry Neal och Jeffrey Williamson.

Kapitalism förutsätter marknadsekonomi, men inte tvärtom. Grovt och enkelt uttryckt är kapitalism att tjäna pengar på andras arbete i konkurrens med andra egendomsägare. Förutom marknader med möjligheter till marknadshandlande förutsätter och skapar kapitalism en tudelning mellan egendomsägare, kapitalägare och egendomslösa. Egendomslösheten är relativ och inte absolut. En person som äger sin bostad, sin bil, kanske till och med båt och fritidshus, kan vara tvungen att ta ett jobb som arbetare, löntagare åt en kapitalägare.

Att tjäna pengar på andras arbete kan också vara arbetskrävande, amerikanska undersökningar har visat på en aktuell tendens bland företagsägare och -ledare till långa arbetstider. Men hur mycket en Steve Jobs än arbetade, så kunde han och Apples övriga ägare inte tjäna sina stora pengar utan andras arbete…

Vad driver världen framåt? Moral eller ekonomi? Sven-Eric Liedman redogör för Karl Marx historiematerialism, den digitala revolutionen och drar slutsatser för svensk politik.

Vandeln på Tidö slott

Det är ett ord i Tidöavtalet som tilldragit större uppmärksamhet än något annat: ”vandel”. Det förekommer elva gånger i texten och används enbart om ”den som åtnjuter svensk gästfrihet”, alltså invandrare. Bristande vandel definieras omständligt på den otympliga svenska som avtalet är skrivet på. Den bristande vandeln kan gälla allt från kriminalitet till prostitution.

Det är tydligt att vandeln har med moral att göra.

Bas och överbyggnad, innehåll och form

Man skulle kunna säga att vandeln hör till ett samhälles överbyggnad. Om man gör det, använder man sig av ett traditionellt marxistiskt språkbruk.

Ordet ”överbyggnad” går främst tillbaka på den ”Leitfaden”, den ledtråd som Karl Marx formulerade i förordet till sin skrift Till kritiken av den politiska ekonomin (1859). Det är en text med meningar lika långa som Tidöavtalets men långt elegantare. Marx säger där att samhället har ”en ekonomisk struktur” som är oberoende av människors vilja och att denna struktur utgör samhällets reella bas medan allt annat är överbyggnad. Denna överbyggnad utvecklas med basen. När nya produktivkrafter, alltså nya grundläggande sätt att framställa varor utvecklas, kommer hela samhällsbygget att förändras. Människor blir medvetna om dessa förändringar genom politiken, juridiken, religionen, filosofin eller konsten. Det är också där som de utkämpar sina konflikter…

Den ekonomiska forskningen har vänt. Förr ansågs jämlikhet hota ekonomisk tillväxt, i dag ses den som en förutsättning. Men vilken jämlikhet är viktig? Och varför växer ojämlikheten? Per Molander analyserar ojämlikhetens orsaker.

Se barnet

Alla politiska partier ställer upp på tanken att alla barn så långt möjligt ska ges samma möjligheter i livet oavsett vilka föräldrar de har råkat få. Att det här inte innebär identiskt lika möjligheter för alla är uppenbart; den som föds med en svår syn- eller hörselskada kommer att ha det svårare än genomsnittet att utbilda sig, hitta en plats på arbetsmarknaden och hävda sina medborgerliga rättigheter. Men ambitionen att så långt möjligt jämna ut sådana skillnader som den enskilda människan inte rår över och kan hållas ansvarig för kan ändå finnas där.

Att de politiska partierna i princip är eniga om jämlika livschanser betyder inte att de omsätter den tanken i praktisk politik. I Täby kommun har skolor med goda resultat fått förhöjt bidrag per elev oavsett barnens socioekonomiska bakgrund, vilket innebär att barn med gynnsamma förutsättningar får extra resurser och skillnaderna i förutsättningar förstärks. Fördelningen har underkänts som lagstridig i både förvaltningsrätt och kammarrätt, men kommunen har sökt prövning i högsta instans. Om det skiljer mellan ord och handling, är det handlingen som räknas.

Varför jämlikhet?

Argument för och emot jämlikhet hör till politikens kärnområde. Högerns position har alltid varit att jämlikhet kanske kan låta tilltalande men att det är en lyx vi inte har råd med. Utan ojämlikhet finns inga incitament att utbilda sig och anstränga sig. Det går ut över den ekonomiska tillväxten, vilket på sikt drabbar alla. För några decennier sedan var detta en etablerad sanning också bland ekonomer, så självklar att den inte behövde undersökas.

Nu är läget ett annat. Organisationer som OECD, Världsbanken och Internationella valutafonden imf har numera ojämlikhet högt på agendan, därför att det har visat sig att fördelnings- och tillväxtfrågor inte kan separeras. En central fråga för dessa organisationer har blivit hur man ska utforma en politik för inkluderande tillväxt, det vill säga en tillväxt som alla medverkar till och vars frukter kommer alla till del…

Varför existerar fortfarande ojämställdhet? När Yvonne Hirdman försöker svara på frågan ser hon både bekanta genusmönster och mindre revolutioner.

Den banala frågan! Orden kom i en utandningssuck. Den banala frågan! Jag stirrade på henne. Banal? Det är sent sjuttiotal på jorden, vi – ett gäng akademiska kvinnor – har just bildat Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning. Skalar vi av alla motiv bakom – att vi är så få kvinnor på kurser och seminarier, att det bara är ett par procent kvinnor som är professorer, att kurslitteraturen bara handlar om män, män, män (finns kvinnor alls? undrar vi ibland uppgivet) – så ligger ju ”den banala” frågan där mitt i och vill ha svar: VARFÖR är det på detta viset? Varför är kvinnor underordnade män? Förtryckta av män? Skulle det vara en banal fråga?! Var den inte tvärtom den allra viktigaste av frågor: hittade man svaret skulle man ju också hitta lösningen – eller hur?

Nu tänker jag två tankar. Den ena är att det är så sjuttio-tal, så förtjusande rationellt, en tanke värdig en värld som styrs av ett klart förnuft som löser allt med vetenskap och teknik. Låt oss hitta mekanismen som håller kvinnor – som sort – underordnade män, och där har vi lösningen. En fråga – ett svar.

Den andra tanken är att vi inte kunde nöja oss med banaliteten, den enkla förklaringen att kvinnor – som sort – underordnas, förtrycks, därför att de är annorlunda såtillvida att de föder barn. Så enkelt kunde inte svaret vara på en fråga av sådan tyngd. Dessutom, och det är ingen liten sak, på den tiden var allt tal om kvinnokroppen belägg för kvinnors sämre förmåga på alla områden där män verkade. Att ens nämna menstruationer, klimakteriet, barnafödandet i samband med kvinnors emancipation var direkt kontraproduktivt. Det ledde oss bara tillbaka in i kök och sovrum.

I jakten på ett ”varför” började vi leta efter ”hur”. Hur har kvinnor behandlats, underordnats, sidoordnats i historien, i samtiden?   

Och den kunskapen pekade mot det mönster jag har kallat för en genusordning och visade att den banala frågan ägde ett svart djup och att det enkla ”varför” inte räckte till. Jag urskiljde två ”lagar” eller ”logiker” som verkade i samhällen då – och nu…

Fördjupade samhällsproblem. Fler kommer bli fattiga vilket riskerar att leda till ökad kriminalitet. Klimatmålen kommer inte nås och Sverige tappar förtroende både internationellt och bland de företag som investerat i klimatomställning. Det saknas arbetsmarknadspolitik och utbildningsplatser för att rusta arbetskraften i den lågkonjunktur som regeringen ser framför sig.     

Urholkad skiktad välfärd. Det finns inga löften om resursförstärkningar till välfärden och inte heller en demokratisk styrning som gör det möjligt att garantera en jämlik välfärd. Invandrare används som murbräcka för en skiktad välfärdsmodell. En utredning ska ta fram en modell för kvalificering till välfärden. Det ska ta längre tid att bli medborgare, minst åtta år, och icke-medborgare ska inte få välfärdsförmåner som barnbidrag och ekonomiskt bistånd. Både arbetskraftsinvandrare och anhöriginvandrare tvingas ha en heltäckande sjukvårdsförsäkring för att få komma till Sverige. Detta kommer skapa en ökad efterfrågan på privatfinansierad välfärd, parallellt med den gemensamt finansierade. Det eldar på en utveckling mot en skiktad välfärd med en otillräcklig offentligt finansierad basvälfärd och olika former av tillägg för den som har råd.   

I Sverige och västvärlden har näringslivet byggt en effektiv allians med värdekonservativa gräsrotsrörelser. Vad ska vänsterns svar vara? Johan Söderberg hämtar inspiration från akademien.

Näringslivshögerns beslut för ett par år sedan att närma sig Sverigedemokraterna gav utdelning i valet 2022. Detta närmande var ingen isolerad händelse. Framgångsreceptet har en förlaga i USA. Armkrok med evangeliska väckelserörelser, konspirationsteoretiska subkulturer och vit makt-miljöer har den ekonomiska eliten i USA säkerställt ett varaktigt opinionsstöd för privatiseringar och skattesänkningar. Delar av arbetarklassen och medel-klassen lockas att rösta fram en ekonomisk politik som de själva missgynnas av. Samma valtaktiska allians mellan näringslivets företrädare och den populistiska ytterkantshögern har nu kopplat greppet om den svenska politiken. Risken finns att den parlamentariska majoriteten för marknadsliberala reformer kommer bestå i många mandatperioder som komma skall.

För vänstern är det en ödesfråga hur man väljer att svara på denna utveckling. Dock saknas det samsyn kring problembeskrivningen inom vänstern. Under valrörelsen försökte såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet stävja väljarflykten till Sverigedemokraterna. Bland annat med utspel om brottsbekämpning (S) och subventionerad energikonsumtion (V). Interna kritiker inom båda partierna tar valförlusten som intäkt för att detta var en felsatsning. Försöken att gå väljarna till mötes i lag-och-ordningsfrågan och genom att tona ner klimatomställningen resulterade endast i att mediedebatten kom att föras på högerns planhalva.

På ett djupare plan handlar eftervalsdebatten om hur vänstern ska förhålla sig till det värdekonservativa och fosterländska tankegodset, och i förlängningen, till de många väljare i löntagarkollektivet som attraheras av dylika idéer. Väsentligen är det den gamla motsättningen inom vänstern mellan ”klass” respektive ”identitet” som spelas upp på nytt. Uppfattar man ambitionen att vinna tillbaka lo-väljare från det konservativa blocket som på förhand utsiktslöst, då kommer man förorda en återgång till den tidigare strategin, att mobilisera kvinnor, unga och marginaliserade grupper.

Tvistefrågan är mångbottnad och har långtgående, handlingspolitiska konsekvenser. Därför är det motiverat att höja blicken från eftervalsdebatten och fördjupa sig i närliggande diskussioner som förs i den akademiska världen…

SSU har intervjuat 50 ledare på lokal- och distriktsnivå, genomfört fokusgrupper med unga väljare och djupdykt i SVT:s vallokalsundersökning. Bilden som framträder oroar SSU:s ordförande Lisa Nåbo som presenterar delar av SSU:s valanalys.

Att få regera i åtta år. Vilken enorm möjlighet. Tillräckligt länge för att ro stora politiska projekt i hamn, både utredningar och implementering av stora reformer. Det är ofta de tidsperspektiven som behövs för att åstadkomma politisk förändring.

Under åtta år hade Sverige socialdemokratiska statsministrar. Det Sverige som väljarna gick till val i var Socialdemokraternas Sverige, och väljarna tyckte inte om vad de vaknade upp till på valdagen. Socialdemokraterna är ett regeringsbärande parti, vår partiledare är statsministerkandidat för alla partier till vänster om Moderaterna. Det går inte att hävda annat än att vi förlorade valet när en majoritet av riksdagen ville ha en annan statsminister.

Efter valet inledde ssu en omfattande valanalys. Vi har intervjuat 50 ledare på lokal- och distriktsnivå, genomfört fokusgrupper med unga väljare som valde Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna och vi har djupdykt i SVT:s vallokalsundersökning. Bilden som framträder oroar mig…

Södertälje har gjort en skolresa och i dag har kommunen länets högsta lärartäthet. Efter åtta år som skolpolitiker i Södertälje reflekterar Elof Hansjons om skolans funktion och prestation.

Jag vill berätta om min tonårsrevolt. Den började jag utklädd till en antilop i en sommarglänta. Längs grusvägen och hasselbuskarna i ett naturreservat i Järna. Längs med ån där vi plurrade. Den började med att vi vägrade dansa eurytmi i ett klassrum i waldorfskolan som blev känd i tv-programmet Dokument inifrån: De utvalda barnen. Jag blev tonåring som elev i Solviksskolan. Min revolt var att bli en socialdemokrat som gillar färdigrullade köttbullar, koncentrerad blandsaft och kommunala styrdokument.

Jag har nog egentligen aldrig avskytt min egen skolgång. Det var förstås inte okej när vi satte oss i ring och alla i turordning skulle säga vem man var kär i. Så gör man inte mot barn. Men det gick bra för mig och jag är tacksam för varje lärare som hjälpt mig på vägen – i Solviksskolan, på kommunala Täljegymnasiet och på Stockholms universitet. Men jag fick syn på saker under min skolgång i waldorfskolan i Järna och några lärdomar bär jag med mig om vad som är viktigt när man styr över skolan. Jag skriver utifrån hur mina upplevelser var när jag var elev på 1990-talet. Inte utifrån hur det är på skolan i dag.

Maktstrukturer och regler bör vara nedskrivna och uttalade.

Det finns i alla sammanhang någon eller några som har mer makt än andra. I min gamla grundskola ville man inte låtsas om det. Man ville vara fri från maktstrukturer och ha ett kollektivt beslutsfattande. Men det funkar inte så. När maktstrukturer, regler och hierarkier är outtalade blir de bara exkluderande mot dem som inte kan läsa av det alla andra i rummet vet. En skola bör styras med tydliga regler, tydlig styrkedja och tydligt mandat till den som är rektor respektive huvudman. Gör maktstrukturerna tydliga. Friheten från maktstrukturer är bara en illusion, lite som en enhörning. Den finns inte på riktigt…

Jag måste erkänna att jag inte såg det komma, och jag är inte ensam om det. De allra flesta av oss är uppväxta på en plats och i en tid där demokratin har varit självklar. Vi har levt i föreställningen att det bara finns en riktning som historien kan röra sig mot; mer liberal demokrati. Timothy Snyder kallar det i sin korta och lättlästa bok Om tyranni (On Tyranny) från 2017 för ofrånkomlighetens politik. Men i vår historielöshet så sänke vi vårt försvar, begränsade vår fantasi och öppnade på så vis vägen för den sortens styre som vi aldrig trodde skulle kunna komma åter.

Vi befinner oss i en ny politisk tid där Sverige utgör en del av en högerpopulistisk och nationalistisk europeisk våg. Sverigedemokraterna är dess banérförare och de konservativa partierna svansar efter.

Vår nya politiska tid kräver något nytt av oss. Den kräver att vi bildar oss i ämnen som vi inte tidigare känt behov av att bilda oss inom, det kräver att vi försvarar värden och institutioner som vi inte tidigare trodde var hotade, och det kräver att vi gör motstånd. Men hur gör man det?

Det är här den amerikanska professorn Snyder hjälper till. Han har i sin bok samlat 20 lärdomar för hur vi kan göra motstånd mot ett auktoritärt styre. Han gjorde det i en kontext av att Trump precis blivit vald till president men trots att den är skriven ur en amerikansk verklighet så är den oerhört läsvärd för en svensk…  

Joel Stade skriver i Tiden (3/2022) att socialdemokratin gått vilse i frågor om arkitektur och stadsplanering. Måns Lönnroth kommenterar.

Stade anser att ”modernismen” är ful, att den arkitektur som byggdes före modernismen – det vill säga i stort sett före demokratins genombrott – är ”populär” och att det inte går att bygga moderna hus i gamla miljöer. Tre exempel från Frankrike visar att han har fel:

Nîmes i södra Frankrike har ett mycket väl bevarat romerskt tempel mitt i den gamla staden. På andra sidan gatan ligger stadens nya konstmuseum, ritat av Norman Foster. Naturligtvis inte en ”klassicistisk byggnad” utan helt modernt och som går väl ihop med det 2000-åriga templet just eftersom det är en kontrast.

Ming Peis glaspyramid vid Louvren i Paris och Centre Pompidou också i Paris är två andra exempel. Båda hårt kritiserade i början men är en eller annan generation senare i stort sett accepterade.

Enligt Joel Stade ledde modernismen till glesa städer med punkt- och lamellhus som i sin tur tvingar fram trafikapparater som blir oöverstigliga hinder…

Världens mest älskade städer är täta och promenadvänliga. Stadsdelen Manhattan i New York har 27000 invånare per kvadratkilometer, centrala Paris har 21000 och Barcelona 16000. Det är urbana miljöer som är enkla att röra sig i och där tätheten skapar underlag för restauranger, kultur och butiker. Befolkningstätheten i Stockholms stad är 5000 invånare per kvadratkilometer.

Stockholm är tätare än de extremt glesa och bilberoende amerikanska storstäderna (Houston i Texas har 1300 invånare per kvadratkilometer och ligger i USA-toppen avseende bensinkonsumtion per invånare), men långt efter täta europeiska städer. Det är olyckligt att Måns Lönnroth insisterar på att vi ska sitta kvar i urban sprawl, det glesa och bilberoende.

Modernismens löfte är rationalitet. Som stadsbyggnadsideal bygger modernismen på att bensinen är oproblematisk, städerna enkla att planera och att människor inte behöver privata ytor. Men antagandena är felaktiga…