Inlogg - Arkiv

Vet ni vilken Sveriges minsta storstad är? Jo, Älmhult med våra knappt 18000 invånare. Här finns sedan länge en internationell blandning av människor som kommit hit för att arbeta, här pågår design- och innovationsarbete inom flera världs-ledande företag, det finns en god infrastruktur och ett rikt kulturutbud. 2017 utsågs Älmhult till ”Årets tillväxtkommun” och befolkningsutvecklingen har fram tills för något år sedan varit positiv. Vårt Folkets hus har mottagit priser som ”Årets jazzklubb” och ”Årets bioinnovatör”, vi har en egen cricketförening och en internationell skola. Är ni här måste ni också besöka Hot Stuff – Sveriges största affär för LP-skivor, belägen i en gammal banklokal, och tur är det för prisutvecklingen på LP-skivor har varit enorm de senaste åren. När Visit Småland marknadsför oss så lyfts så klart Ikea fram. Här startade Ingvar Kamprad sitt första varuhus och numera driver bolaget Smålands största hotell, ett museum och den senaste utvecklingen är att de köpte upp Möbeldesignmuseum Stockholm som nu flyttar till Älmhult. Vi ska inte heller glömma att Carl von Linné föddes i Råshult där vi nu kan stoltsera med Kronobergs enda kulturreservat.

Men frågar du mig vad som är bäst med Älmhult är svaret att det är nära till allt och enkelt att leva här. Samtidigt så är Älmhult en småstad och har också de utmaningar som följer med det. Svårt att få unga personer att bo kvar efter gymnasiet, brist på människor med rätt utbildning och en avveckling av statlig service, snart har vi bara Systembolaget kvar.

Under mandatperioden 2014–2018 styrde vi socialdemokrater i minoritet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tog över som kommunstyrelsens ordförande mitt i mandatperioden. I oppositionen fanns en före detta kommunchef som sökt lyckan i Liberalerna, och ett före detta kommunalråd, och de drevs båda av bitterhet. Debatterna var osakliga och vi lyckades inte driva igenom några tuffare beslut, mycket tog stopp, bland annat våra budgetar.

Kommunen gick som tåget men ändå lyckades oppositionen svärta ner oss och Älmhult och det lät som om allt bara var elände.

Kommunen gick som tåget men ändå lyckades oppositionen svärta ner oss och Älmhult och det lät som om allt bara var elände. Detta trots att kommun, näringsliv och föreningsliv blomstrade. När vi gick mot valet 2018 förstod vi att det skulle bli tufft. Mediabilden var inte vacker. Vi knackade dörr och kampanjade, men när valresultatet kom så backade vi med 7 procent och gick från 15 till 12 mandat i kommunfullmäktige.

Valnattens besvikelse lade sig och vi gjorde en ambitiös valanalys, något som antagligen aldrig tidigare gjorts i vår arbetarekommun. Slutsatsen var glasklar – vi ska aldrig mer styra i minoritet, då får det hellre vara.

Jag sträckte på mig och upprepade för mig själv och andra ”vi backar bara för att ta sats”. På en utbildning med partiet sade någon klok person ”det är roligt att vara i opposition, men viktigare att styra”. Jag tog det till mig. Ingen tjänar på att vi har tråkigt. Valrörelsen började 1 januari 2019 och med facit i hand prickade vi in flera framgångsfaktorer: ett bra valprogram, en röd tråd och bygge av nätverk. Vi var också noga med att påminna medborgarna om och om igen gällande vad som inte fungerade. Låt oss titta närmare på vad vi gjorde rätt.

Att arbetslöshet är skadligt för de individer som drabbas är allmänt känt. Vi vet att arbetslösa löper högre risk att drabbas av stress, oro, nedstämdhet, sömnsvårigheter och depressioner. Vi vet även att de som genomgått perioder av arbetslöshet får mentala ”ärr” som påverkar dem negativt livet ut. Både dödlighet och självmordsfrekvens är högre hos dem som är eller har varit arbetslösa i perioder. Vidare så förvärras situationen av den nyliberala synen på arbetslöshet, att den beror på tillkortakommanden hos individen, snarare än att det är ett samhällsproblem. På sociologspråk talar man om internalisering av skuld, att offret, här ”den arbetslöse”, tar på sig skulden för sin egen arbetslöshet. Detta trots att det knappast är den enskilda arbetslösa individens fel att samhället misslyckats med den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. För arbetslöshet beror i grunden på att det finns för få jobb, i kombination med att många inte har kompetens att ta de jobb som finns. Men i vår nuvarande individualiserade samhällsmiljö ökar tyvärr de psykiska skador som arbetslösheten bidrar med.

Hög arbetslöshet är dock inte enbart ett individuellt problem. Självklart får det som drabbar individer negativa effekter på samhällsnivån genom ökad sjuklighet, försämrad folkhälsa och minskad medellivslängd. Men det påverkar hela samhället och arbetsmarknaden än mer negativt.

Arbetsmarknadspolitiken är i dag på den nivå som försvarspolitiken var för tio år sedan. Utarmad, efter långvarig nedrustning. I baklås, på grund av en politik som bortser från forskningsresultat och beprövad erfarenhet. Arbetsmarknadspolitiken är nu den svaga länken i den ekonomiska tillväxtens grund, kompetensförsörjningen för växande företag och verksamheter.

Detta är den brutala sanning som vi beskriver i vår rapport ”Kompetens för Sverige – ett bidrag till en ny progressiv arbetslinje”. Vi som skrivit rapporten – och denna artikel – har lång erfarenhet som beslutsfattare, analytiker och genomförare av arbetsmarknadspolitik. Vi har skrivit rapporten på eget initiativ. Inga organisationer eller partier har kommit på tanken att ge oss något uppdrag. Det är vår egen analys, våra egna slutsatser och rekommendationer. Vi har till och med finansierat projektet på egen hand. Vi är alltså fria att säga som det är!

Vår rapport är ett politiskt dokument, men inte ett partipolitiskt dokument. Vi har utformat det så att det ska kunna ligga till grund för partsgemensamma initiativ och för samarbeten över partipolitiska gränser. Vi har därför valt ”kompetens” som det överordnade begreppet, en kvalitet som arbetslösa behöver för att kunna få ett jobb och en kvalitet som behövs i framgångsrika företag – ett gemensamt intresse på arbetsmarknaden, som alla bör kunna engagera sig för.

Robotar har funnits länge, och fascinationen för dem likaså. Från de komiska plåtburkarna r2d2 och c-3po i Star Wars till de mjölkvita själlösa humanoiderna i I-Robot. Ändå har det hänt något bara i år. Elon Musk gjorde nyligen ett oväntat uttalande när han sa att om några år kommer 80 procent av intäkterna i hans imperium av självkörande bilar, rymdskepp och AI-Hitler komma från hans robotverksamhet.

Om du såg actionfilmen med Will Smith omgärdad av likgiltiga humanoida robotar så har du en bild av vad det är vi pratar om. Elon Musks kommande superfabrik för att tillverka humanoida, AI-integrerade robotar.

Under de senaste decennierna har ”befolkningsfrågan” genomgått en dramatisk förvandling. Till följd av den mycket snabba befolkningstillväxten i subsahariska Afrika kommer världens befolkning fortsatt att växa under ytterligare några decennier, men världen befinner sig samtidigt redan inne i en tilltagande befolkningsimplosion, med omvälvande konsekvenser.

Utmaningarna är globala, och konsekvenserna långtgående. Den brittiske demografen Paul Morland tecknar en ödesmättad bild i en nyutkommen bok, ”No One Left – why the world needs more children” (Forum, 2024). Han beskriver en förestående befolkningskollaps och menar att ”ingenting är viktigare för mänsklighetens framtid” än att uppmärksamma det som sker, att ”förstå dess materiella och ideologiska orsaker, och förstå vad vi kan göra om vi vill att mänskligheten ska frodas, och till och med för att fortsätta att existera”.

Den spanske ekonomen Jesus Fernandeza-Villaverde varnar för att den förestående befolkningskrisen ”kommer att förändra världen”. Samtidigt konstaterar han i DN att orsakerna är ”en öppen fråga”.

Vari ligger marxismens särart? Det frågadesig filosofen Georg Lukács i 1923 års ”Historia och klassmedvetande”. Svaret lär förvåna de för vilka marxismens främsta kännetecken är dess ekonomism: Idén att den kulturella och politiska ”överbyggnanden” endast kan förstås i relation till en materiell ”bas”. ”Det är inte det ekonomiska motivets dominans i förklaringen av historien, som är den avgörande skillnaden mellan marxismen och den borgerliga vetenskapen”, skrev Lukács, ”utan totalitetens perspektiv.” Det ekonomiska, politiska och kulturella var ofrånkomligt relaterade till varandra; endast utifrån helheten kunde dess delar göras begripliga. Så länge marxister håller fasta vid denna metod, menade Lukács, kan de förkasta varenda en av Karl Marx enskilda teser och ändå med rätta påstå sig gå i hans fotspår.

Mer än 100 år senare kan Lukács betoning av totalitet fungera som en inramning till den nyutkomna antologin ”Samtida marxistisk teori”. Antologin består av 37 korta introduktioner till tongivande marxistiska tänkare. Jag har själv bidragit med ett kapitel om den indiske historikern Jairus Banaji, som erbjuder nya teoretiska verktyg för att historisera kapitalismen bortom Europa.

Boken publiceras i en tid då arvet efter Marx är omstritt inom den politiska vänstern såväl som den radikala akademin.

Boken publiceras i en tid då arvet efter Marx är omstritt inom den politiska vänstern såväl som den radikala akademin. På ena sidan finner vi de som förkastar Marx som ännu en vit man, vars påstått eurocentriska tankegods inte kan förklara rasismen, sexismen och kolonialismens differentiering av världens förtryckta folk. På andra sidan finner vi i stället de som menar att den samtida vänstern har gått vilse i en identitetspolitisk snårskog som den endast kan komma ur genom en återgång till en universalistisk politik som talar till arbetarklassens gemensamma materiella intressen bortom enskilda identiteter. Det rör sig om en global polarisering inom vänstern, vilken i USA har orsakat en intensiv debatt om den så kallade wokeideologins skuld i Donald Trumps högerradikala backlash. Men samma konfliktlinje kan skönjas även i Sverige. Inte minst i denna tidskrifts spalter har vänstern kritiserats för att betona ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet”.

Att läsa Fanny Nilssons ”Åk till akuten” skulle kunna göra vem som helst uppgiven. För vården har stora problem. Och när Fanny Nilsson reser runt i Europa i jakten på det perfekta vårdsystemet, så är den övergripande slutsatsen: Det perfekta vårdsystemet finns inte. Inte heller i Nederländerna som ofta lyfts som ett positivt exempel. Även där rusar kostnaderna och kritiken.

Men jag läser den här boken med hoppfulla glasögon. Fanny Nilsson, själv ST-läkare i internmedicin med erfarenhet från akutsjukvård, har gjort ett gediget arbete med att belysa vårdens problem och försök till lösningar, både i Sverige och runt om i Europa. I stället för att misströsta tänker jag: Jag tror att den här boken kan spela roll. Den är trovärdig, den rör sig elegant mellan människoöden och systembeskrivningar. Jag skulle önska att den blir kurslitteratur på många utbildningar, men framför allt att den läses av fler än de som brukar läsa böcker om svensk sjukvård. Att Fanny Nilsson får besöka många studiecirklar och delta i många debatter. Den kanske inte har potential att bli årets julklappsbok, men den är en måstebok för alla sjukvårdspolitiker i Sverige, oavsett politisk färg. Även om jag gissar att det finns de som kommer att läsa den med stora ideologiska skygglappar.

De problem Fanny Nilsson finner är både systematiska och inrotade. Och Sveriges problem är bara början om Tidöpartierna får som de vill. Då är Uber-ambulanserna snart här, då är det snart bara den som har gott om pengar som har råd att bli sjuk. Så ser utvecklingen redan ut i Storbritannien. Där är det inte längre vård efter behov som gäller. Vi politiker har ett enormt ansvar för att bygga ett så bra system att den enskilda aldrig ska behöva göra sådana val.

Trepartsalliansen och dess problem
Mellan 1948 och 1972 var den ekonomiska tillväxten i Sverige exempellös. Den förutsatte omfattande rationaliseringar, men gjorde det möjligt att bygga en ambitiös välfärdsstat. När lo och SAF – trots motstridiga intressen – samarbetade utifrån sina för tillfället sammanfallande intressen av rationaliseringar, förhandlingsöverenskommelser och välfärdsutbyggnad, blev Folkhemmet möjligt. Arbetarna gick med på rationaliseringarna mot att man fick en del av kakan.

Så med det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet år 1944 och en förenande välfärdsberättelse stakades vägen ut och mobiliserade arbetarklassen. Betoningen av långsiktig rationalitet och centraliserade beslut förutsatte en LO-facklig rörelse som kunde kontrollera sina medlemmar och samtidigt gick i takt med välfärdsstatens utveckling. Det förutsatte att kommunisterna marginaliserades inom fackföreningsrörelsen – vilket skedde med hjälp av facklig-politisk samverkan. Om detta skriver jag mer i min bok ”Kampen om facket” (2012). Den socialdemokratiskt dominerade statens roll i trepartsalliansen var att via höjda skatter genomföra välfärdsreformer som skapade social och ekonomisk trygghet.

Modellen fungerade väl fram till slutet av 1960-talet, då LKAB-strejken inledde en våg av vilda strejker, riktade delvis mot sättet att rationalisera på, som gjorde arbetarna till utbytbara maskiner. När oljekrisen 1973–74 sedan sammanföll med en bred ekonomisk strukturkris ökade pressen ytterligare, särskilt på den tunga industrin. Den långvariga stagnationsperioden medförde att staten inte längre kunde leverera förväntade välfärdsleveranser. Tilliten till staten försvagades och förtroendet för politik och politiker minskade.

”Helhjärtat”. Så heter Magdalena Anderssons nya biografi. Och med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag var måttligt förväntansfull inför att läsa den. Som politiskt överintresserad, och någon vars jobb delvis är att följa politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet, så är jag inte bokens målgrupp. Inte heller är genren ”sittande eller nyss avgångna politiker som skriver bok” särskilt tilltalande. Varje formulering vägs på guldvåg, varje potentiell kontrovers eller fultolkning slipas bort. Risken är därför att resultatet blir ett pressmeddelande på över 200 sidor.

Valrörelser är blod, svett och tårar. Frustration, sömnbrist, dålig kosthållning. Varje dag är som ett maratonlopp som man vunnit eller förlorat när natten kommer.

Man tänker – varför förstår inte väljarna sitt eget bästa? De kan väl helt enkelt rösta med hjärtat – alltså rösta på OSS?

Jag har funnits i mitten av partiets valrörelse i tre val. 2002 som pressekreterare hos Göran Persson, 2006 som presschef hos Göran Persson, 2010 som presschef hos Mona Sahlin.

Innan dess har jag följt valrörelser sedan 1985 som politisk reporter på TT.

Det är klart att det är en enorm skillnad på 1985 och i dag. 1985 var de självklara motpolerna S och M. Olof Palme och Ulf Adelsohn stod på var sin sida i SVT:s studio och grälade hetsigt om tredje vägens politik, systemskifte och knattefotboll. Olof Palme var knivskarp, Ulf Adelsohn drastisk, rolig. Ingen av dem drog sig för att ta ut svängarna – med den tidens mått mätt. Så när Bengt Westerberg dök upp i rutan upplevdes han som den resonabla mittenpolitikern och Folkpartiet blev det enda parti som fick ökat stöd i valet.

Naturligtvis blev ingen förvånad när Socialdemokraterna ändå vann. Trots att partiet ”bara” fick 44,6 procent av rösterna. S var statsbärarna, partiet som kunde regera. Om Lars Werners VPK hade obstruerat mot detta hade vi politiska reportrar svimmat. De borgerliga var av ödet dömda till evig opposition – det visste alla.

Verkligheten var vår fiende. Så heter SSU:s valanalys från 2022. Det är en uppgörelse med hur socialdemokratin tappade den unga generationen och därmed förlorade valet. Men det nya var inte att vi såg problemen, utan att vi sa det högt. Vi presenterade slutsatserna för det socialdemokratiska partiet, på partimöte efter partimöte. I motion efter motion krävde vi konkret politik för den unga generationen. En politik som förstår verkligheten. SSU höjde blicken, pekade ut långsiktiga lärdomar och tydliggjorde att nästa val inte kan handla om förvaltning, utan om samhällsbygge.

Den här gången kan vi säga att Socialdemokraterna har lyssnat. Nu börjar skiftet synas: partiet tillsatte arbetsgrupper för att förnya politiken och partikongressen antog en ny politisk riktning. Vi pratar återigen om välfärd som en framtidsfråga, inte ett nostalgiprojekt. Nu måste vi fortsätta våga ta debatten hela vägen. Socialdemokratin är som bäst när vi bygger samhället för kommande generationer. Ett samhälle som garanterar unga deras frihet och framtid. Att socialdemokratin har tagit tag i misslyckandena är bra, men vi behöver gå ännu längre.

Den 20 november 2025 var det femtio år sedan Francisco Franco dog. När han tog sitt sista andetag 1975 var det ännu ovisst om diktaturen skulle dö med honom. I efterhand blev det så: fascismen begravdes med sin diktator. Men dess skugga ligger kvar.

Jag skriver detta efter ett besök vid La Mano i Stockholm, minnesmärket över de svenska frivilliga som stred för republiken. Sverige minns ofta den spanska fascismens början genom dessa frivilligas mod. Och eventuellt genom löpsedlarna om Hans ”Hasse Hoffa” Ericssons Kanarieresa under LO:s bojkott av Francodiktaturen. Men historien är mer än det vi råkar minnas. Den är också allt det som levdes innan någon hann skriva ner det.