Inlogg - Arkiv

Vad är det egentligen för socialdemokrati som tagit form under den här mandatperioden, som möter väljarna i september?

Det är en socialdemokrati som i opposition skaffade sig en helt ny samhällsanalys, via elva arbetsgrupper, och gav sig ut på en veritabel förlåt-oss-turné. Genom arbetsgrupperna bad S om ursäkt för hur det har blivit med integrationen, migrationen, arbetsmarknadspolitiken, skolpolitiken, de sociala försäkringarna och så vidare.

Men med alla de papper den förnyade samhällsanalysen resulterade i så blev det tydligt att det arbetarrörelsen egentligen bad om ursäkt för var förlusten av det politiska initiativet.

Och visst, ser man på vårt lands utveckling sedan mitten av 1980-talet blir det slående hur länge sedan det var som Socialdemokraterna ägde den dominerande ideologiska kontrollen över den politiska färdriktningen.

Partiets roll har i allt större utsträckning blivit reaktiv.

Partiets roll har i allt större utsträckning blivit reaktiv. Man har med större eller mindre framgång, i snabbare eller långsammare takt, gett efter för förändringstryck och impulser som kommit utifrån den egna rörelsen.

Det har blivit inflationsbekämpning i stället för arbetslöshetsbekämpning. Valfrihetssystem i offentlig sektor. Pensionssystem utan garanterade utbetalningsnivåer. En lång rad av avregleringar i nästan alla delar av samhället. Och på senare tid ett allt större fokus på repression i kriminalpolitiken.

Man kan tycka att det är bra, men att Olof Palmes parti på några veckor blev rusiga Natoanhängare säger något om hur Sverige fungerar politiskt. Reformtakten avgörs kanske av Socialdemokraternas medgivande. Men det är inte på arbetarrörelsens intellektuella initiativ som riktningen stakas ut.

Det finns kanske tecken på att det håller på att förändras.

Fokus nu för alla partiengagerade måste förstås vara valet. Det är i mötet med väljarna som valet vinns eller förloras oavsett om det är i form av samtal på arbetsplatsen, vid en dörrknack, en reklamfilm eller partiledardebatt i media.

Samtidigt måste alla partiledningar avsätta tillräckligt med tid för att förbereda vad som händer efter valet. Vid
en valvinst måste partiets ledning direkt kunna genomföra de samtal och förhandlingar som är nödvändiga för att börja styra.

Det är inte helt enkelt.

Jag har själv mångåriga erfarenheter av förhandlingar, framför allt som nära medarbetare till den socialdemokratiska partiledningen inför valen 2010–2022. Jag var med och förhandlade och skrev regeringsöverenskommelsen med Miljöpartiet 2014, motsvarande överenskommelse 2018 och därtill också januariavtalet. Det finns förstås mängder av specifika detaljer och anekdoter kring dessa förhandlingar, men jag tror också att det finns mer generella slutsatser som kan vara intressanta att delge. Det är dessa generella slutsatser som jag tänkte ägna denna artikel åt.

Med sina nynazistiska rötter behandlades Sverigedemokraterna länge som ett ”pariaparti”, men tolv år efter riksdagsinträdet 2010 hade partiet normaliserats. Nu behandlas det som en legitim samarbetspartner. Det gick till och med att sluta ett omfattande samarbetsavtal efter valet 2022 (Tidöavtalet) mellan Sverigedemokraterna och regeringen (Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna). Att ett så bespottat parti, som har målet att stöpa om Sverige i etnonationalistiskt socialkonservativ riktning, släpps in i den politiska värmen kan synas förvånande i det relativt socialliberalt präglade Sverige. Vad hade hänt? Varför fick vi en normalisering av SD, och ett Tidöavtal – och vad skulle ske om Sverigedemokraterna kom in i regeringen efter valet 2026?

I mars i år skedde något banbrytande i en domstol i Los Angeles. Techgiganterna Meta och Youtube fälldes för att ha bidragit till en ung kvinnas psykiska ohälsa genom utformningen av sina plattformar, och dömdes att betala sex miljoner dollar i skadestånd.

För bolag med omsättning på hundratals miljarder dollar är summan försumbar, men det viktiga är något annat. För första gången hålls sociala medieföretag juridiskt ansvariga för hur deras tjänster är utformade. Det kan låta torrt, men det är ändå en liten revolution.

Domen kommer inte att förändra plattformarnas affärsmodeller över en natt, utan nu följer överklaganden och nya processer. Men den etablerar ett prejudikat som kan få långtgående konsekvenser för vilka krav som ställs på techbolagen framöver.

Fallet har därför liknats vid 1990-talets ”big tobacco moment”, som innebar en historisk uppgörelse med tobaksindustrins ansvar för produkternas negativa hälsoeffekter.

Under lång tid har sociala medieföretagen kunnat hävda att de bara tillhandahåller neutral digital infrastruktur och därför inte kan hållas ansvariga för innehållet som publiceras eller hur människor använder deras tjänster. Individer som fastnat i digitala beroenden eller drabbats av psykisk ohälsa har fått bära skulden själva.

Den laissez faire-logiken utmanas nu.

När vi nu är på väg in i en period av ofred och ett stort upprustningsprojekt har startats upp finns det givetvis ett intresse för hur det var förra gången kriget stod för dörren. Hur planerades det för att möta en situation där vi blev angripna och kanske ockuperade av en fiende? Erfarenheterna från andra världskriget levde kvar länge och översattes till kalla krigets epok.

Vi ska inte glömma att den svenska säkerhetspolitiken vilade på tre ben: alliansfrihet, att kunna stå neutrala i krig, och en efter våra förhållanden stark krigsmakt.

Ofta har det senare ledet fallit bort när det talats fint om vår gamla säkerhetspolitiska doktrin, den som tjänade oss så väl… och den främsta förklaringen är väl kanske för att det var ett rätt kostsamt åtagande.

Konsekvensen är att vår försvarsgräns inte längre är svenskt territorium, utan hela Natoområdet.

Det vi ser nu är en återgång till de dimensioner vi hade på femtio- och sextiotalet. Och nu ska vi inte bara försvara oss själva, utan har ett åtagande att också hjälpa kamraterna i Nato. Konsekvensen är att vår försvarsgräns inte längre är svenskt territorium, utan hela Natoområdet.

Jag kom till Sverige 2010, samma år som Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Sedan dess har allt i svensk politik handlat om migration. Visst, andra ämnen har stundvis varit på tapeten. Men i grund och botten har debatten kretsat kring vilka som ska få komma till Sverige, vilka som ska få stanna i Sverige och under vilka villkor de som kommit ska få leva här i landet. Migration, migration, migration.

Mitt första politiska minne är från 2014. Jag lyssnade på Jimmie Åkesson i Almedalen. En lång attack på en migrationspolitik han ansåg orimlig. Följt av ett nöjt konstaterande att Sverigedemokraterna ”nu utgör ett slags centrifugalkraft i svensk politik”. Och så har det blivit.

Mycket av den retorik som Åkesson använde i det där Almedalstalet är nu skåpmat för andra partier. Samtidigt som Åkesson själv rört sig vidare mot starkare tobak.

Som många andra socialdemokrater hade jag nästan tyst resignerat inför den politiska verkligheten som den var. Den här våren har dock ändrat på det. Fredrik Kopschs ”Utvisad” är en del av anledningen.

Det går snabbt nu: mot valårssommar, midsommarhelg, industrisemestern. Jag spenderar vårens första veckor i en vårdbubbla efter en psykisk kris. Väl ute på andra sidan drabbas jag av en insikt: de medborgerliga musklerna måste aktiveras. Jag ger mig in i gyttjebrottningen som är det ”offentliga samtalet” på internet. Men något känns extra fel denna gång. Hur ska jag egentligen hinna komma i form till september, frågar jag mig.

Att säkra ekonomisk tillväxt framöver framstår alltmer som en ödesfråga. Samtidigt har industripolitik blivit en del av högerns kulturkrig och det politiska slagfältet. Hur bör och kan industripolitik bidra till hållbar tillväxt och ökat välstånd?

I debatten som förs kan man urskilja olika linjer. Enligt vissa ska politiken inte lägga sig i utan överlåta till näringsliv och marknaden att göra vägvalen, för att inte riskera felinvesteringar och skattemedel.

Socialdemokrater har däremot sagt att man vill samla samhällets aktörer, i form av industriföreträdare, akademin och arbetsmarknadens parter, kring en gemensam framtidsagenda och sluta det som man kallat en svensk industripakt. Tyngdpunkten ska ligga på strategiska framtidsbranscher där Sverige har goda förutsättningar att skapa morgondagens välstånd.

En marknadsbaserad utveckling som så långt möjligt drivs av företagens egna strategiska, långsiktiga bedömningar torde vara den mest hållbara i meningen att den är förenlig med bibehållen eller ökad konkurrens. Staten ska inte ta på sig näringslivets roll, utan fokusera på det som är statens uppgifter. Vilka är då dessa?

Det närmar sig val och den svenska socialdemokratin har ägnat snart fyra år åt att vara i opposition. Samtidigt har det varit fyra dramatiska år på den internationella scenen. Det finns skäl att också lyfta blicken mot Europa. Vad händer egentligen på vår hemmakontinent? Hur mår våra systerpartier? Vilka erfarenheter har de gjort under de senaste åren? Och vilka lärdomar kan vi dra inför den politiska strid som väntar?

Under 2010-talet blev det närmast en egen genre att förutspå socialdemokratins undergång. Greklands Pasok kollapsade. Franska socialister marginaliserades. Tysk socialdemokrati tappade riktning och väljarstöd. Högerpopulistiska partier växte nästan överallt. Många drog slutsatsen att den europeiska socialdemokratin hade spelat ut sin historiska roll.

Men ryktet om vår död var starkt överdrivet. Den europeiska socialdemokratin står i dag starkare än den gjorde för några år sedan.

Men ryktet om vår död var starkt överdrivet. Den europeiska socialdemokratin står i dag starkare än den gjorde för några år sedan. Det har visserligen blivit allt glesare runt bordet när de socialdemokratiska ledarna träffas inför Euroepiska rådet; det är färre stats- och regeringschefer och färre kommissionärer än någonsin som kommer från våra led. Men på flera håll leder socialdemokratiska partier regeringar eller sitter som stark juniorpartner. På andra håll utgör vi den starkaste oppositionskraften. I Spanien har Pedro Sánchez trots återkommande krisrubriker visat en imponerande förmåga att vinna val och bygga majoriteter. I Norden står socialdemokratin fortsatt stark – både Magdalena Andersson och hennes finska kollega Antti Lindtman leder stort i opinionen inför kommande val, så vill det sig väl har vi snart fem socialdemokratiska statsministrar i Norden. Det har bara hänt en gång tidigare i modern tid, under några veckor runt årsskiftet 1958–59.

Det är ingen överdrift att kalla det senaste brittiska lokalvalet för en politisk jordbävning. Mindre än två år efter Labours jordskredsseger 2024, då partiet landade på närmare 34 procent och vann en stor majoritet i parlamentet, har det stolta regeringspartiet nu sett sitt stöd halveras till ynka 17 procent. Besvikna brittiska väljare har övergett de traditionella maktpartierna, och i stället sökt sig till andra alternativ. Brexitör Emeritus Nigel Farage och hans parti Reform UK står som den stora vinnaren på det här skiftet, och vore det parlamentsval i dag skulle den brittiska extremhögern vara mycket nära egen majoritet.

Keir Starmer, som lett Labourpartiet sedan de tumultartade Corbynårens slut 2020, sitter nu osäkrare än någonsin. Han utmanas från flera håll, där det största hotet i skrivande stund tycks komma från den populäre Manchesterborgmästaren Andy Burnham.

Hur kommer det sig att Labour, knappt två år efter rekordsegern, nu står på randen till total kollaps?

När jublet utbrast i Folkets hus och grattis-sms strömmade in från andra partiers ledare minns jag hur jag tänkte: Kan detta stämma eller har någon räknat fel? Visst hade vi gjort en bra valrörelse, men ingen hade vågat drömma om att vi skulle göra en fyrtioprocentig ökning. Vi hade gjort ett historiskt val och vuxit från 23,5 procent till 32,8 procent och var nu Solnas största parti. Socialdemokraterna hade fått Solnabornas förtroende att genomföra vårt utlovade Skollyft. Genom att höja skatten, i kommunen som gjort sig känd för att ha landets lägsta kommunalskatt, skulle vi nu anställa fler lärare, minska klasstorlekarna från 30 till 25 elever per klass och öppna de nedlagda skolorna. Målet: Att alla barn skulle klara grundskolan.

Sedan 1917 har Socialdemokraterna lett eller varit med i regeringar under 80 år. Det kan inte finnas många partier i världen som har en så gedigen erfarenhet av att vinna val, ta över regeringsmakten och sedan lyckas bli återvalda.

Trots all denna erfarenhet finns det något lite lätt improviserat över framtagandet av de vallöften som helt klart är en del av denna process. Innan valet finns en massa önskemål. Det bollas idéer. Det görs mätningar på hur olika saker upplevs i opinionen. I bästa fall analyserar de inblandade hur realistiskt vallöftet verkligen är. Sedan ratas de flesta idéer och några blir kvar.

Ett lyckat vallöfte ska bidra till att man vinner valet. I regeringsställning måste man sedan lyckas få till det man lovat. I bästa fall blir det en tillgång, och inte belastning, inför nästa val. Dessutom vill man att det inte rivs upp av kommande regeringar.

I min bok ”Politik på riktigt – Handbok för sociala ingenjörer” som snart kommer i en ny uppdaterad upplaga försöker jag analysera för- och nackdelarna med olika typer av vallöften. Och hur man ska göra verklighet av dem.

Innan vi går in på vad som kännetecknar ett bra vallöfte behövs några ord om hur jag ser på dem. Vallöften är till för att man ska vinna val, men det viktigaste med dem är faktiskt att man får till en önskad förändring. Man måste vara övertygad om att denna reform gör Sverige till ett bättre land att leva i – att reformens fördelar är större än dess nackdelar.

Att genomföra politiska reformer innebär alltid att man möter motstånd. Många kommer att ha invändningar mot förslaget. Även reformer som fått ett starkt stöd efter att de genomförts, har mött mycket kritik i genomförandefasen.

Om man kommer att lyckas med reformen visar sig först efter en mandatperiod. Är man framgångsrik blir det minst lika svårt för kommande regeringar att ta bort reformen, som det var att genomföra den.

När vallöften ska utformas på nationell nivå, regional eller kommunal finns det några viktiga saker att tänka på.