Inlogg - Arkiv

Thomas Piketty har ungefär tjugo minuter. Vi befinner oss mitt under en svensk valrörelse och jag har framför mig en rapport som försöker göra något betydligt större än att vinna ett val.

Global Justice Report är en nyligen publicerad rapport framtagen av 45 forskare från alla världens hörn. De beskriver vägen mot global ekonomisk rättvisa inom planetens gränser fram till år 2100, och de gör det i detalj. Rapporten är sprängfylld av grafer och färsk data.

När jag mejlar Piketty och frågar om en intervju svarar han snabbt. Om målgruppen är svenska socialdemokrater vill han gärna vara med. Det visar sig snart varför.

Jag inleder vårt samtal med Sverige.

Vårt land dyker nämligen upp på flera ställen i rapporten, ofta som ett positivt historiskt exempel. Vad är det egentligen som Sverige har visat världen?

Piketty lutar sig direkt in i frågan.

– We need Sweden!

Vad krävs för en socialdemokratisk nystart i klimatpolitiken? Efter en socialdemokratisk valrörelse som i långa stycken präglats av tystnad i klimatfrågan, vår tids stora ödesfråga, blir det första självklara svaret: Våga tala om klimatet!

Jag instämmer med Margot Wallström och Stefan Edman, som tidigt i valrörelsen vädjade till Magdalena Andersson om att visa klimatledarskap (Aftonbladet 7 augusti). Socialdemokraterna har skickliga klimatpolitiker och ett klimatpolitiskt program värt att kämpa för. I valrörelsens slutskede fick vi se en del av det, men klimatet blev aldrig en prioriterad fråga.

Jag tolkar den här låga profilen i klimatfrågan inte bara som en valtaktisk manöver. Tystnaden framstår som en oroande anpassning till det faktum att klimatfrågan har blivit mer kontroversiell, angrips allt hårdare från extremhögern och prioriteras ner av de borgerliga partierna. Det har blivit svårt att vara klimatpolitiker, och Socialdemokraterna vill inte ta ledartröjan. Vi väljer i stället att ducka.

Hur ska vi våga tala om klimatet? Jag tror att två insatser krävs.

Vad vill vi med svensk sjukvård? Ska vi fortsätta privatisera och gradvis försvaga det solidariska systemet? Eller ska vi börja ta lagens princip om vård efter behov på större allvar?

Skarpa åtgärder för en jämlik sjukvård borde vara ett politiskt drömområde. Här finns redan en hälso- och sjukvårdslag som åsidosätts då vård säljs ut till privata aktörer och då fler än 800000 personer ges företräde via privata sjukvårdsförsäkringar. Här finns historiska erfarenheter av att, via stora reformer som sjukronorsreformen 1970 och Dagmarreformen 1984, kringskära det privata och bygga ett offentligt och solidariskt finansierat sjukvårdssystem. Här finns ett stort folkligt stöd, vilket gång på gång påvisas i opinionsmätningar om vinster i välfärden. Här finns de politiska värderingarna, åtminstone historiska sådana: den offentliga sektorns tillväxt sågs länge som en demokratiseringsprocess, där vissa områden helt enkelt skulle undandras marknadens logik och kontroll.

Dessutom finns redan en högutbildad personalstyrka och en relativt välfungerande infrastruktur – så vad väntar vi på? Varför inte utnyttja detta drömläge och ta strid mot det privata och för det offentliga?

Frågan om våra demokratiers självförsvar har funnits med alltsedan 1918. I dag riktas intresset framför allt mot 2026 års mellanårsval i Förenta staterna, 2027 års presidentval i Frankrike och det fortgående hastiga sönderfallet i England, Tyskland och Italien. På alla dessa olika håll fruktar demokratins teoretiker för vad som kan vara på väg att inträffa. Vad händer om majoritetsstyre i kombination med politisk liberalism inte förmår hålla stånd mot den populistiska flodvågen?

Slående är hur länge efter 1989 det dröjde innan teoretikerna började rädslas för vad populismen kunde föra med sig. Behovet av självförsvar diskuterades knappast alls under de första decennierna efter murens fall.

Det som då främst diskuterades var konsekvenserna av Sovjetunionens upplösning. Uppgörelsen med apartheid och störtandet av de latinamerikanska militärdiktaturerna bidrog också till att skymma sikten för populismen som ett tredje grundalternativ vid sidan av demokrati och diktatur.

Konkret handlar det om att populisten anser sin egen rörelse ensam företräda folket i singularis. Vederbörande avfärdar principiellt hänsynstagande till vad övriga partier, media, domstolar och organiserade intressen har att säga. Det som räknas är den fria och oförfalskade folkviljan. Formellt iakttas reglerna. Men informellt är dessa helt eller delvis satta ur spel.

Valet 2026 innebar en vinst för oppositionen, 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. Samtidigt backade Socialdemokraterna, och Sverigedemokraterna rasade. Få hade förutspått detta för bara några veckor sedan. Hur ska man förstå ett så oväntat resultat?

 
Väljarflöden
Genom att kombinera data från SVT:s Valu och tidigare valresultat går det att bilda sig en ungefärlig uppfattning om hur väljare har rört sig under mandatperioden. Genom att sedan summera alla flöden mellan blocken kan vi se vilka partier som har hjälpt sitt block att vinna valet, och vilka som stjälpt.

Det parti som tappar mest över blockgränsen är Liberalerna.

Analysen inför valet verkar ha varit relativt samstämmig mellan partierna: det skulle komma att handla om plånboken. Följaktligen togs det fram gott om erbjudanden – höjt barnbidrag, bebispeng, jobbskatteavdrag, slopad förskoleavgift, halverad statlig inkomstskatt, nytt RUT-avdrag, billigare kollektivtrafik, höjt underhållsstöd, slopad reavinstskatt vid bostadsförsäljningar, höjt bostadsbidrag, slopat karensavdrag, billigare tandvård… listan är egentligen mycket längre.

De privatekonomiska löftena var fler än vad de brukar vara i svenska val. De kom dessutom efter ett år av så pass expansiv ekonomisk politik att såväl Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet som IMF slagit larm om en bristande budgetdisciplin som kan få långsiktiga konsekvenser. Det märktes inte på förslagen i valrörelsen.

Något grundläggande har förändrats vad gäller högerpartiernas förhållningssätt till offentlig ekonomi, det går inte att säga annat, men förändringen påverkar alla partier. Kanske är det vad vi långsiktigt kommer att minnas av den här valrörelsen.

Att valet skulle handla om privatekonomi var i sig ingen orimlig analys att göra för partistrategerna. För några år sedan bröts en nästan tre decennier lång trend av stigande köpkraft. Hög inflation fick reallönerna att falla kraftigt, samtidigt som stigande räntor pressade många hushåll ytterligare. Nu ökar reallönerna igen, men priserna är fortsatt höga, räntorna väntas stiga och oron i omvärlden – som knappast är snabbt övergående – har nog så stark koppling till människors ekonomi.

Men jag tror att fokuset på plånboken i politiken också handlar om något annat: politisk handlingskraft i en värld där många politiker letar efter fotfästet.

Det svenska valets stora segrare är Liberalerna som på ett mirakulöst sätt lyckades överleva som riksdagsparti ännu en gång.

Att politiska partier är seglivade beror på att de är bra på att förändra sig när samhället gör det och dagens partier är i väsentliga avseenden annorlunda än vad de en gång har varit. Det gäller nog i särskilt hög grad just Liberalerna.

Partiets historia är lång: Folkpartiet bildades 1934 men partiets rötter kan spåras tillbaka till olika liberala grupperingar i 1800-talets riksdag som 1902 kom att samlas i Frisinnade landsföreningen.

Liberalerna var länge Sveriges överlägset största parti. När det första valet med allmän rösträtt för män ägde rum 1911 fick partiet drygt 40 procent av rösterna. Ändå var det faktiskt ett av det största valnederlag som ett svenskt parti råkat ut för – i det föregående valet tre år tidigare hade partiet fått hela 61,5 procent.

Ingen gör skäl för det något slitna uttrycket ”intellektuell rockstjärna” som Slavoj Žižek. En bekant till mig besökte en Lacan-konferens i Ohio för cirka ett år sedan. Flockarna med psykoanalys- och tysk idealismnördar måste ha varit en lustig syn i Mellanvästern. Men en av de närvarande var redan känd bland lokalbefolkningen: Slavoj Žižek. Han fick enligt uppgift formligen fly från de många unga tjejerna som kört långväga för att ta bilder tillsammans med honom.

Med sina grova skämt, oklippta hår, usla engelska uttal samt yngre och vackrare fru är det mycket med den slovenska 77-åriga filosofen som stämmer in på just bilden av en rockstjärna.

I sina över femtio böcker har han stakat ut en igenkännbar stil: radikal, ofta kontroversiell, vänsterpolitik influerad av marxistisk och psykodynamisk analys varvat med populärkulturella referenser och mörk humor. Att han i ”Liberal Fascism”, utgiven på Fri Tanke förlag i Henrik Gundenäs översättning, blir den sammanfallande liberala världsordningens försvarare kan därför te sig oväntat.

Familjen. För mig och många med mig en trygg hamn, en tillhörighet. Något att längta till, tråna efter, värna och sörja för. Samtidigt givetvis en medvetenhet om att det inte är en sanning för alla, att familjen kan vara djupt problematisk; ett klanvälde, en strukturell ohälsa genom generationer, en våt filt som håller dig kvar i emotionella labyrinter som ingenvart leder. Lev Tolstoj skrev i inledningen till Anna Karenina: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Med Tolstojs ord rekommenderar jag dig att träda in i ”Ultravåld” av Tone Schunnesson.

Branko Milanovic, tidigare ekonom vid Världsbanken och författare till en rad böcker om global ojämlikhet, är tillbaka med en ny bok, ”The Great Global Transformation”. Han är kanske mest känd för elefantkurvan, som i ett enda diagram fångar hur inkomsterna för världens befolkning har utvecklats sedan 1980-talet. De har ökat kraftigt för de lägre skikten i den globala fördelningen, framför allt i Asien, minst för den breda arbetarklassen i västvärlden, som globalt sett tillhör den övre medelklassen, och allra mest för den globala eliten. Därav elefantformen.

I den senare tidens forskning, som är inspirerad av Milanovic, har man följt den globala ojämlikheten tillbaka till 1800-talet och urskiljer tre epoker. Under den första globaliseringen, imperialismens era före första världskriget, ökade ojämlikheten både mellan och inom länder: de industrialiserade kärnländerna tjänade mest på att byta industrivaror mot råvaror, och deras eliter på kapitalets fria rörlighet.

Från första världskriget till 1970-talet fortsatte klyftan mellan väst och resten av världen att växa, men två världskrig, demokratins genombrott och fackföreningsrörelsens framväxt pressade samtidigt ned ojämlikheten inom de flesta länder. Sedan omkring 1980, den nyliberala eran med Milanovics ord, har mönstret vänts: ojämlikheten mellan länder har minskat kraftigt, framför allt till följd av Asiens tillväxt, medan den har ökat inom nästan alla länder. Det är denna epok som elefantkurvan fångar.

Den nya boken handlar om denna epoks politik: dels de geopolitiska konsekvenserna av utvecklingen, dels de inhemska politiska processer som har drivit på ojämlikheten inom länder och den motreaktion som nu börjar ta form.

De rödgröna partierna vann stortingsvalet 2025, och de fem samarbetspartierna säkrade en majoritet: 88 mandat mot 81. Det var en historisk seger av flera skäl.

För det första hade de borgerliga partierna länge haft majoritet i opinionsmätningarna inför valet. Särskilt Høyre, Moderaternas systerparti, hade under lång tid haft starka siffror. Men under valrörelsen kollapsade Høyre i opinionen och lyckades inte återhämta sig.

Samtidigt gjorde Fremskrittspartiet, Frp, sitt bästa stortingsval någonsin med 23,8 procent av rösterna. Tillsammans räckte det ändå inte.

Vad låg bakom demobiliseringen på högersidan?

Solen började gå ner över Saharas sanddyner och mina krafter var sedan länge borta. Flera timmar tidigare hade jag insett att det var en dålig idé att försöka springa Sahara Marathon nästan otränad. Jag svor över att jag inte, likt min kloka riksdagskollega Eva Lindh, valt en halvmara i stället.

När jag till slut närmade mig målet som ligger i det västsahariska flyktinglägret i Smara, Algeriet, kom en Mercedes av äldre modell uppkörande bredvid mig. Västsaharas president, och ledare för befrielserörelsen Polisario, hade tid att träffa Eva och mig inom en timme. Efter att ha avslutat loppet, slängt lite vatten på mig från en tunna, så var jag redo att träffa honom. Presidenten var då som nu Brahim Ghali.

Även om Marockos ockupation av Västsahara ofta befinner sig i mediaskugga, så fladdrar Ghalis namn ibland förbi internationell rapportering på tv och i tidningar. Men likväl blev jag något förvånad, när han fyra år efter vårt möte plötsligt hamnade i centrum för spansk politik. Våren 2021 insjuknade Polisarios ledare svårt i covid och flögs från Algeriet till Spanien för vård. Regeringen hänvisade till humanitära skäl.

I Rabat, Marockos huvudstad, väckte det raseri. För Marocko, som betraktar Västsahara som sitt territorium, var Spaniens mottagande av separatistledaren en provokation. Några veckor senare skulle konflikten få en helt annan dimension. Plötsligt slutade den marockanska gränsbevakningen vid Ceuta att fungera. Det var så klart inte en slump.