Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Inlogg - Arkiv

dec

Blue Labour: En introduktion

20 december, 2024

Blue Labour är en inflytelserik idéströmning inom brittiska Labourpartiet, men vad driver de för idéer? Maurice Glasman, dess grundare, skriver om den tredje vägens död, globaliseringens slut och Folkhemmet som föredöme.

Blue Labour föddes under finanskrisen 2008, i den dystra skymningen av New Labour och tredje vägens politik. Det var också tidpunkten för min mors död. Hon led av en fruktansvärd sjukdom som kallas progressiv supra-nukleär pares, och jag såg henne bli en stum åskådare av sitt eget förfall och nedbrytning. Den erfarenheten gjorde mig immun mot progressivism – det sista man vill höra hos läkaren är: ”Det är progressivt.” Förlusten av både min mor och Labour flöt samman i Blue Labour när jag försökte förstå deras betydelse. Den okritiska omfamningen av globalisering, finanskapitalets dominans och en skoningslös modernistisk progressivism lämnade inget utrymme för arbetare i den rörelse de själva hade skapat. Det var ett skolexempel på alienation och berövande.

Min mor avslutade sin skolgång vid 13 års ålder för att arbeta i en fabrik och försörja sina fyra yngre systrar och sin sjuke far, som dog några månader innan jag föddes. Min kärlek till Labour kom från henne. Hon berättade för mig om hur de byggde National Health Service, ledde kampen mot Hitler och delade hennes fanatiska tro på ”utbildning”. United Synagogue, Tottenham Hotspur och Labourpartiet blev för mig vad Edmund Burke kallade ”naturliga sympatier”. Som barn hade jag ingen aning om att troheten till denna specifika treenighet skulle orsaka mig så mycket smärta.

När min mor förlorade sin talförmåga var det enda vi kunde göra att titta på tv tillsammans. Vi följde finanskrisens utveckling och såg hur många generationers tillgångar gick förlorade i spekulativt högmod. Vi såg Gordon Brown säga att det var ”Labours öde att rädda det globala banksystemet”, och min mors blick mötte min innan hon skakade på huvudet och stängde ögonen.

 

Arbetarnas kultur och erfarenhet formade Labourrörelsen; den var av dem, genom dem och för dem – något som uppenbarligen inte längre var fallet.

Det var då Blue Labour föddes, och det visade sig vara en flod med många strömmar. Några av dessa är filosofiska, med rötter i Aristoteles och det som nu kallas dygdetik, och andra tar in Aquinas och Alasdair MacIntyre på vägen. Vissa influenser är kristna och innehåller hela spannet från den dissidenta traditionen baserad på gemenskap, frihet och samvete, till den katolska socialläran med dess kritik av kapitalismen på basen av arbetets värdighet, lokal demokrati, solidaritet och förvaltning av naturen. Framför allt låg Labours rötter i dess förbund med den brittiska arbetarklassen. Arbetarnas kultur och erfarenhet formade Labourrörelsen; den var av dem, genom dem och för dem – något som uppenbarligen inte längre var fallet.

Blue Labour började som ett erkännande av den sorg och demoralisation som hade drabbat partiet, rörelsen och traditionen år 2008. Partiet var komprometterat, saknade vitalitet och var avskuret från sina förnyelsekällor, både relationellt och konceptuellt. Allt blir inte bättre, och bristen på förståelse av förlust och tragedi krävde en ny formulering av Labours fundamentala principer och en tro på att dessa är både relevanta och sanna.

Labours grundläggande principer är flera, den första säger att människor inte är varor utan kreativa och sociala varelser som längtar efter gemenskap och mening. Den andra är att inte heller naturen är en vara, utan en förutsättning för livet och ett heligt arv. Labourtraditionen hävdar också att demokrati är det bästa sättet att motstå de rikas och de utbildades dominans, och att arbetarklassens ledarskap och deltagande är centralt för detta. Labour var förankrat i klass men var ett nationellt parti, vars internationalism byggde på demokratiska nationalstater där suveränitet var nödvändig för att tämja kapitalet. Vidare att lokal demokrati är avgörande, liksom former av ekonomisk demokrati som kan hålla statens och marknadens krafter ansvariga; en demokrati som är lokalt förankrad och yrkesmässigt relevant. Mer än så drog Labour nytta av historiskt minne, och inte bara av rationellt resonemang.

Labourtraditionen, ensam i mitt land, motsatte sig de rikas dominans över de fattiga, hävdade vikten av yttrandefrihet, religionsfrihet samt föreningsfrihet och gjorde starka anspråk på demokratisk auktoritet för att trotsa status quo. Detta gjordes inom en demokratisk politik för det gemensamma bästa som tog avstånd till våld och stärkte demokratin.

Den uppenbara slutsatsen är att allt detta kan vara en god idé att göra igen. Det som också är uppenbart är att vi går in i en ny era, vi rör oss från globaliseringens era mot det jag kallar ”återställningens era”.

Jag daterar globaliseringens era, som vi nu lämnar bakom oss, till att börja med valet av Margaret Thatchers regering 1979.

Globaliseringens era byggde på idén om förändring utan kontinuitet, om en modernitet utan tradition. Konsekvenserna betraktades som ödet, där alternativ ansågs nostalgiska, ”populistiska” eller dömda att misslyckas. Teknologin kände inga gränser, trygga anställningar försvann till förmån för överförbara färdigheter och enorma förändringar omfamnades som nödvändiga. Invandring sågs som en ödesbestämmelse bortom politiska förhandlingar, universiteten expanderade, bostadspriserna steg, tillverkningsindustrin ersattes av kunskapsekonomin, fysisk närvaro ersattes av virtuell verklighet, och gemenskapens relationer och begränsningar ersattes av självdefinierad identitet. Valfrihet höjdes till den ultimata friheten, även om den helt begränsades av teknologi, marknader och lagar.

Och ändå var det inte sant.

 

De som gynnades mest av den nya ordningen – de rika och de utbildade – artikulerade sina intressen i termer av universella värden och historisk oundviklighet.

Traditioner trycktes ner men utrotades inte. Verkligheten i ett förankrat och förkroppsligat liv på jorden levdes och delades mellan människor. Kärlek bestod genom avförtrollningen, och demokratin underkastades inte helt procedurerna. De som gynnades mest av den nya ordningen – de rika och de utbildade – artikulerade sina intressen i termer av universella värden och historisk oundviklighet. Värdena var ambition, rörlighet och öppenhet, i motsats till de ”fula” intressena plats och arbete, och allt motstånd karakteriserades som reaktionärt och dömt att misslyckas. Labours fångenskap i det som kan kallas ”flytande modernitet” innebar att partiet inte kunde formulera eller driva på motstånd mot dess acceleration.

Vår tid är postliberal

20 december, 2024

Vad är postliberalism, och vad är det inte?
Adrian Pabst går igenom den postliberala analysen av vår tid och ger sin bild av varför framtidens lösningar måste vara postliberala, men inte antiliberala.

 

Den postliberala eran och liberalismens begränsningar
Valet av Donald Trump och populismens framfart över Europa bekräftar att vi redan trätt in i en postliberal era. Vår tid markerar slutet på den liberala hegemoni som först uppstod under 1960- och 1970-talen och som triumferade efter kalla krigets slut – en sammansmältning av en vänster-inriktad socio-kulturell liberalism och högerns ekonomiska liberalism. En bred liberal-progressiv konsensus, baserad på personlig autonomi, globalisering, kunskapsekonomin och en växande medelklass, har kollapsat. Efter finanskrisen, covid-19 och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blir det allt tydligare att en majoritetspolitik kräver ökad säkerhet, nationell motståndskraft, en balanserad ekonomisk modell samt nya koalitioner mellan sociala klasser och kulturer.

Det samtida liberala projektet – med sitt fokus på individen, negativ frihet (definierad som avsaknad av begränsningar för privata val, förutom lag och samvete), subjektiva rättigheter och maximering av nytta – misslyckas med att förstå den värld och verklighet vi lever i. En del av förklaringen är att 1900-talets liberalism förnekade alla föreställningar om substantiella, transcendentala värden till förmån för individuella rättigheter garanterade genom samhällskontraktet, samt en nyttoorientering definierad som minimering av smärta och maximering av njutning. Till skillnad från den äldre klassiska liberalismen eller liberalismen hos tänkare som T.H. Green, J. A. Hobson och L. T. Hobhouse så har den samtida liberalismen ofta reducerat rättvisefrågor till antingen legalistiska resonemang eller utilitaristiska kalkyler. Detta har lett till att grundläggande frågor som globaliseringens och massinvandringens inverkan på samhället har avpolitiserats samtidigt som de slutgiltiga besluten har överlämnats antingen till icke folkvalda byråkratier, halvstatliga organ eller domstolar.

Följden har blivit att liberala samhällen under de senaste decennierna har bevittnat en centralisering av makt, en koncentration av rikedom och en varufiering av vardagslivet. Allt detta underminerar de liberala löftena om lika möjligheter, rättsstatens principer, demokratiskt styre och universella mänskliga rättigheter. Dessutom undergrävs mer fundamentala målsättningar om människans blomstring och det gemensamma goda.

 

Rötterna bakom liberalismens misslyckanden går djupt. Både den liberala filosofin och den liberala ideologin har visat sig vara motsägelsefulla och självdestruktiva.

Rötterna bakom liberalismens misslyckanden går djupt. Både den liberala filosofin och den liberala ideologin har visat sig vara motsägelsefulla och självdestruktiva. Som den franske filosofen Jean-Claude Michéa har visat så frambringar den samtida liberalismens triumf alltmer ett ”allas krig mot alla” (Hobbes) och idén om människan som ett självägande djur (Locke), vilka var dess grundläggande förutsättningar.

Men det är inte bara så att den liberala ideologin är motsägelsefull, eftersom de oundvikliga konflikterna mellan konkurrerande rättigheter endast kan lösas genom centraliserad makt. Det är också sant att individuell frihet, när den kopplas loss från självbehärskning och ömsesidiga skyldigheter, glider in i ofrihet – till och med tyranni – eftersom obegränsad frihet gynnar de starka framför de svaga, de rika framför de fattiga och de mäktiga framför dem utan röst. Självurholkningen av liberala värden som frihet, jämlikhet, tolerans och pluralism återspeglar patologier som både förvränger liberalismens principer och avslöjar dess ideologiska logik.

Liberalismen representerar således den historiskt betingade, men ontologiskt och etiskt onödiga, segern girighet, misstro och våld mot det som är ömsesidigt fördelaktigt, generöst, pålitligt och bygger på övertygelsens kraft. Liksom den liberala filosofin har omdefinierat människan som fundamentalt individuell, abstraherad från sina rötter och sin förankring i samhället, har också liberalismen i praktiken ersatt strävan efter ömsesidigt erkännande och gemensam blomstring med jakten på rikedom, makt och njutning – vilket har bidragit till ekonomisk instabilitet, social fragmentering, kulturkonflikter och ekologisk förödelse.

Faktum är att den ”verkligt existerande” liberalismen underminerar förutsättningarna för ett gemensamt liv i samhället: upplösningen av nära band och solidaritet, uppluckringen av grundläggande gemenskaper – särskilt familjen – vilket leder till en hisnande ökning av ensamhet, frånkoppling av arv och historiska förbindelser, framväxten av monstruösa sociala ojämlikheter samt eliternas separering från vanliga människor. Västerländska samhällen har inte råd att lösas upp av okontrollerad invandring, och det är djupt orättvist om kvinnor måste tävla mot transatleter. Det är dags att begrava denna variant av liberalism, dess sociala katastrof och den auktoritära arrogans den alstrar.

 

Vad postliberalism är och inte är
Postliberalism är, för det första, ett erkännande av denna ”postliberala” verklighet: att liberalismen har muterat till en intolerant ultraliberalism, som på olika sätt är auktoritär både i ekonomiska och socio-kulturella termer. För det andra framför postliberalism argumentet att liberalismen i sig aldrig var tillräcklig. Liberalismens primat för individuella val kommer alltid att utvecklas till ultraliberalismens okränkbara självbekräftelse. När dessa principer väl är på plats så kan ordningen endast upprätthållas på godtyckliga och ofta tvingande sätt, om än maskerade av liberal legalism och procedurfixering. Därför hävdar postliberalismen, för det tredje, att respekten för frihet måste balanseras av en gemensam strävan efter ekonomisk rättvisa och det allmännasbästa. Endast på en sådan grundval kan respekten för förnuftsbaserade argument och demokratisk debatt återställas. Fred och konsensus kräver en stark överenskommelse om de överordnade målen. Emellertid kommer en sådan överenskommelse om målen aldrig att bli fullständig, och en formell acceptans av att ”komma överens om att vara oense” kommer alltid att ha sin plats i en konstitutionell ordning.

Identitetspolitiken dödade vår idé om individen

20 december, 2024

Den politiska individualismen är glädjande nog död, men den existentiella individualismen måste försvaras. Det menar Nina Björk som skriver om individualism, identitet och utopi.

När jag precis hade skrivit klart min senaste bok, ”Medan vi lever. Tankar om existensen”, insåg jag att en tanke hade uppstått i mig under skrivandet: individen är ta mig tusan på upphällningen! Boken handlade inte om den tanken, utan den kom som en restprodukt. Den här artikeln ska handla om den tankeresten.

Det var ju alldeles nyligen som vi i vänstern var pigga på att kritisera individualism, förmodligen eftersom det alldeles nyligen var så att den kom i nyliberal tappning. Det handlade om individens val på en alltmer privatiserad marknad, där valet inte som tidigare bara handlade om chipssorter, utan även om vårdcentraler, skolor, äldreboende. Gemensamma trygghetssystem gröptes ur och ett större ansvar lades på att individen skulle göra sig själv anställningsbar, omskolningsbar, flyttbar. Som Ebba Busch skrev på Twitter 2014: ”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”

 

Gemensamma trygghetssystem gröptes ur och ett större ansvar lades på att individen skulle göra sig själv anställningsbar, omskolningsbar, flyttbar.

Det var en individualism som utspelade sig på ett politiskt plan, och jag tror inte jag säger för mycket om jag säger att som ideologi är individualismens största glansdagar förbi.

Åt detta har vänstern anledning att glädjas. Om det är som konsument individen blir stor och viktig är det en mycket begränsad syn på vad en människas unicitet handlar om. Men det jag har börjat oroa mig för är att individen som en tänkande person med egna åsikter och analyser också har börjat retirera.

I den offentliga debatten blir det alltmer sällsynt med verklig argumentation i en specifik sakfråga mellan en person och en annan person. I stället bemöts en individ ofta med anklagelser om att hans eller hennes åsikter riskerar att gynna ”fel krafter”, att alliera sig med ”fel sida” och därför ha fel.

Ett exempel av många: i Dagens Nyheter skrev en docent i företagsekonomi om de fördjupningskurser i högskolepedagogik som är obligatoriska för universitetsundervisande lärare. Docenten hade nyligen deltagit i en sådan och mött olika övningar, till exempel skulle alla deltagarna i fantasin förflytta sig till en bondgård i mitten av 1800-talet och sedan ropa olika instruktioner om vad de skulle låtsas göra: ”Såga! Hugga ved! Mjölka en ko!” Docenten fann dessa kurser meningslösa och han ifrågasatte att skattebetalares pengar gick till att lära universitetslärare att låtsasmjölka kor.

Han fick svar av en utbildare i teambuilding. Hon skrev att det här med att ifrågasätta vad skattebetalares pengar ska gå till ”är något av en favorit-trop hos extremhögern”. Det vill säga: bryr du dig om vart skattepengar går? Aj, aj, aj – tänk dig för, vilka mer gör detta? Extremhögern. Det vill säga: sluta bry dig om detta, annars hamnar du i fel lag. Den egna analysen och det egna ställningstagandet blir betydelselöst.

Rotlöshetens tragedi

20 december, 2024

Är plikten viktigare än rätten? Och vad händer när kollektivets behov krockar med individens? Vanja Södergren introducerar filosofen Simone Weil som postliberal inspiration.

 

Den franska filosofen Simone Weil (1909–1943) sammanställde själv endast ett verk för tryckning. ”Att slå rot”, som utkom 1949, först några år efter hennes alltför tidiga död, var ett beställningsverk från den franska exilregeringen i London. De önskade att hon skulle rita upp de politiska principerna för Frankrikes återuppbyggnad när kriget väl var över.

Författaren Albert Camus, som ansåg Weil vara ”det enda stora intellektet i vår tid”, tillmätte ”Att slå rot” en så stor betydelse att han skrev: ”Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här fastslagit.” Vilka är då kraven som Weil framhäver? Det handlar, som titeln skvallrar om, om de villkor som måste uppfyllas för att människan ska kunna ”slå rot”.

I bokens första del ägnar sig Weil på typiskt filosofiskt manér åt begreppsutredning. Hon utövar en ständig dialektik med sig själv och tar ingenting för givet. Kanske förvånar vissa av begreppen, som inte alla hör till den vänsterintellektuelles vanliga repertoar. Människan har behov av trygghet, men också av risk. Av självbestämmande, men också lydnad. Av jämlikhet och frihet, men också av en viss sorts ordning och hierarki.

 

Människan har behov av trygghet, men också av risk. Av självbestämmande, men också lydnad.

Redan bokens allra första mening öppnar upp en värld av moralfilosofiska föreställningar och idéhistoriska rum: ”Begreppet förpliktelse går före begreppet rättighet; det senare är underordnat det förra och är beroende av det.” Bara denna korta utsaga går så på tvärs med vår rättighetsorienterade samtid att den i sig kastar nytt ljus över många samtidsföreteelser, som så ofta härrör just från idén om rättigheter, grundad i en upplysningspräglad syn på rättigheter som naturgivna. Men om man som Simone Weil överordnar begreppet ”plikt” kastar det om många av den samtidspolitiska diskussionens utgångspunkter. Plikten är för henne andra sidan av rättighetens mynt, och därtill den viktigare sidan. Inte, som man kanske hade kunnat tro, på så sätt att den som åtnjuter en rättighet måste ha förtjänat den genom att först uppfylla sina plikter, utan sett från den handlande personens, subjektets, sida i relation till sin nästa; vi bör behandla våra medmänniskor med respekt, inte främst för att de har ”rätt” till det, utan för att vi har en förpliktelse till det.

Vänstern har fel om förorten

20 december, 2024

Vad efterfrågar boende i utsatta områden?
En ny studie av Peter Esaiasson & Jacob Sohlberg från Göteborgs universitet visar att de boende vill se en bred palett av åtgärder – och ökad social kontroll.

Vad ska hända med Sveriges utsatta områden? Politiker från olika läger är överens om att områdena behöver stärkas, men är oeniga om hur. Om vi förenklar bilden så betonar vänstern behovet av offentliga satsningar, den traditionella högern behovet av hårdare tag och högerpopulister behovet av anpassning till det svenska.

Men i en ofta låst debatt är det en röst som saknas – de boendes egen. De som vet mest om områdena och som också påverkas mest av politiken har inte fått höras. Det bästa sättet att ta reda på uppfattningarna hos de som bor i utsatta områden är att göra frågeundersökningar med stora och representativa urval. I en nyligen publicerad artikel i tidskriften European Journal of Political Research (fritt tillgänglig på tidskriftens hemsida) redovisar vi resultaten från en sådan frågeundersökning.

 

De som vet mest om områdena och som också påverkas mest av politiken har inte fått höras.

Vi har vid återkommande tillfällen bett representativa urval av boende i två typiska förorter i Göteborg (Bergsjön och Hjällbo) att ta ställning till 14 konkreta åtgärder för att göra det bättre i området. Vi har klassat åtgärderna som vänster eller höger beroende på om de innebär ökade offentliga åtaganden (det offentliga ”gör något”) eller någon form av hårdare tag (i det här fallet att de boende själva behöver ”skärpa sig”). En tredje grupp av åtgärder (högerpopulism) tar fasta på kulturella faktorer som kan hänföras till att området domineras av personer med annan bakgrund än svensk. Åtgärderna kan exempelvis handla om att fler etniska svenskar borde bo i de utsatta områdena.

Som framgår har vi också klassat åtgärden att öka jämställdheten mellan män och kvinnor under rubriken högerpopulism. Klassningen motiveras av att vi i det här sammanhanget tar fasta på kulturella faktorer som i debatten skiljer förorten från andra områden i Sverige. Denna och säkert några andra av våra klassningar kan diskuteras, men huvudresultaten gäller också om vi skulle stuva om bland rubrikerna, exempelvis genom att hänföra ökad jämställdhet till vänsterförslagen.

I tabellen nedan återges stödet för åtgärderna bland de boende och i befolkningen som helhet som fått samma frågor om sitt eget bostadsområde.

Hur ska vår framtid finansieras?

20 december, 2024

Kalkylen går inte ihop, men det finns en lösning. Det menar Elfva Barrio som försöker pussla ihop Sveriges behov med den ekonomiska politiken.

 

Jag är ungefär lika gammal som friskolereformen, det finanspolitiska ramverket och ett hav av avregleringar. Nu är jag snart trettio år i ett land som lever med konsekvenserna av de beslut som fattades innan min existens. Min generation och jag lever i ett samhälle med en havererad bostadsmarknad, ett välfärdssystem som är en kassamaskin för riskkapitalister och en segregation som saknar motstycke. Det är inte en hemlighet att något är ruttet i Sverige.

Min generation känner politisk uppgivenhet. Faktum är att unga känner en allt större skepsis mot det politiska systemet. Mer än varannan ung vuxen tror inte att politikerna har förmågan att lösa samhällets problem, enligt Ungdomsbarometerns generationsrapport. Det är en farlig utveckling, om än en förståelig sådan. Vi har trots allt vuxit upp i ett Sverige – och en värld – där det mesta blir sämre. Vi är helt enkelt barn av vår tid.

 

Att unga inte tror på det politiska systemet måste tas på allra största allvar.

Något som ofta lyfts som något som kännetecknar Sverige är dess höga mellanmänskliga tillit, eller det som av statsvetarna brukar kallas för ett högt socialt kapital. Utan denna tillit är Sverige inte längre Sverige. Att unga inte tror på det politiska systemet måste tas på allra största allvar.

Fogelstad lever igen

20 december, 2024

För 20 år sedan läste jag Ulrika Knutsons bok ”Kvinnor på gränsen till genombrot” och kände mig lätt generad. Hur hade jag missat kvinnorna bakom Fogelstad kvinnliga medborgarskola eller tidningen Tidevarvet?

I dag vet jag bättre. I Lilla Ulfåsa, Julita, utanför Katrineholm i Sörmland ligger det: Fogelstad kvinnliga medborgarskola. Den grundades för mer än 100 år sedan av bland annat Elisabeth Tamm, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Elin Wägner. Målsättningen var att utbilda kvinnor för att kunna ta till vara sina medborgerliga rättigheter genom teoretisk utbildning, självförtroende, inspiration och mod. Genom åren samlades där kvinnor ur olika samhällsklasser och över partigränser.

Skolans verksamhet upphörde 1954 men återstartades 2022. Verksamheten bedrivs nu i Fogelstadgruppens anda, men med fokus på dagens utmaningar. Fokus är nu som då jämställdhet, fred och konfliktlösning, bildning och pedagogik, hållbarhet samt konst och kultur.

Behovet av gränsöverskridande samtal är lika viktiga i dag som när demokratin infördes. Fogelstad är i dag en mötesplats för samtal mellan kvinnor och män med olika bakgrund och erfarenheter.

Reformer för i går, i dag eller i morgon?

20 december, 2024

Elva samhällsanalyser och över 200 reformer presenterades nyligen av partiets arbetsgrupper. Vad säger analyserna om socialdemokratin och hur ska vi förstå reformerna? Marika Lindgren Åsbrink reflekterar.

I två steg har partistyrelsens arbetsgrupper lämnat först sin samhällsanalys, sedan förslagen för att åtgärda de problem som identifierats. Berättelsen om var vi befinner oss i dag låter ungefär så här: Det som en gång byggde Sverige starkt – ingredienserna i den klassiskt socialdemokratiska modellen – har vi låtit förfalla. Unga har vuxit upp i ett samhälle där socialdemokratin inte stått för framsteg. Människors trygghet och tillit hotas av den växande gängkriminaliteten. Klyftorna har vuxit. Marknadslogiken har tillåtits ta över och invandringen har varit för stor i förhållande till mottagarkapaciteten.

Det är lite dystert. Men det är en rättvis spegel av tiden vi lever i, som är mörkare än på länge.

 

En av arbetsgrupperna citerar Ingvar Carlsson, som i en intervju berömmer eldsjälar i fotbolls-Sverige och säger att ”jag skulle önska att det blev lite mer känt att vi har verktyg och konkreta exempel på hur ungdomar sugs upp från riskmiljöer och kriminalitet och går från att vara främling till lagkamrat. Det finns positiva saker som fungerar.” Det är en viktig påminnelse om vilket anslag som varit den klassiska socialdemokratins signum: att bygga på det som fungerar, att inte ge upp tron på människan och att gneta på i de vardagliga lösningarna snarare än i de grandiosa visionerna. Och även om arbetsgrupperna tar avstamp i en mörk verklighetsbild, lyckas de ofta hitta just en sådan, betydligt ljusare ton i själva förslagen. Det som skisseras är ett konstruktivt, hoppfullt samhällsbygge, baserat på åtgärder som skulle göra reell skillnad och som samtidigt är fullt realistiska. Det är snyggt gjort.

Också av rent strategiska skäl är det viktigt. Socialdemokrater kan aldrig vinna en tävling i svartsyn. Tillåts den breda ut sig kommer det alltid att vara andra politiska krafter som har störst dragningskraft.

När vi slutar föda barn

20 december, 2024

Sverige ser ut att få en negativ befolkningstillväxt.
Om inte socialdemokratin tar sig an frågan så väntar en politisk bomb, skriver Lisa Nåbo.

 

”En befolkningsprognos som skakar om.” Så lät det i somras när Sveriges Kommuner och Regioner kommenterade SCB:s prognos av Sveriges demografiska utveckling. Prognosen skakar inte bara om, utan är rent av mörk. En negativ befolkningstillväxt. Vi blir äldre och barnafödandet går ned. Med andra ord minskar befolkningstillväxten. Varför vill inte unga skaffa barn längre?
Vem ska vårda våra äldre på äldreboendet? Vem ska hörsamma industrins rop efter ny personal?

Tydligt är i alla fall att den borgerliga regeringen inte reflekterat över de frågeställningarna.

– Ett historiskt skifte!

– För första gången på 50 år är utvandringen större än invandringen!

Den dåvarande migrationsministern Maria Malmer Stenergard var alldeles till sig av lycka på en presskonferens i Rosenbad när hon kommenterade migrationen i Sverige. En allvarlig demografisk utveckling möts av en regering som skryter om sin världsfrånvända politik.

Antalet 1–5-åringar kommer att sjunka i alla kommuner,  samtidigt som antalet barn i grundskolan kommer sjunka fram till 2028 i 180 kommuner. På andra sidan den demografiska kurvan står den äldsta befolkningen som kan komma att öka med så mycket som 60 procent. I januari 2024 kom SCB:s preliminära sammanställning av 2023 års befolkningsstatistik. Inte sedan 2003 har så här få barn fötts. Barnafödandet är nu på 1,5 per kvinna. Ställer man barnafödandet mot antalet kvinnor i barnafödande ålder, så kallad summerad fruktsamhet, är den uppmätta nivån den lägsta sedan SCB började mäta 1749.

 

På andra sidan den demografiska kurvan står den äldsta befolkningen som kan komma att öka med så mycket som 60 procent.

Kanske är det chockerande statistik för äldre generationer, men ingen ung lär bli förvånad. Ett allt vanligare samtalsämne bland mina vänner är oro för samhällsutvecklingen och vad vi lämnar över till nästa generation. Ungdomsbarometerns generationsrapport från 2023 kopplar förändrade attityder kring familjebildning bland unga till ungas syn på framtiden. Sedan 2011 har andelen unga som ser familjebildning som viktigt sjunkit dramatiskt. Fler än hälften tror att deras egen generation kommer få det sämre än tidigare generationer, och ännu fler upplever att samhället är på väg åt fel håll. Det borde inte förvåna någon att en generation som vuxit upp med existentiell ångest över krig och klimatförändringar inte ser ljust på nästa generations framtidsutsikter. Vi kan krasst konstatera att framtiden var bättre förr.

Ett år av galenskap

16 december, 2024

Javier Milei blev Argentinas president på löftet att rädda ekonomin. Nu har ett år passerat. Mathias Tegnér skriver om ultraliberalens första år vid makten och ekonomins politiska betydelse.

Att falla fritt. Känslan av fritt fall har använts för att beskriva frihet, men också för att beskriva skräcken av att snabbt störta mot avgrunden. Skräcken av att obönhörligen möta en säker död. De flesta av oss har bara känt den skräcken i drömmar. Hur det är i verkligheten torde få om någon veta, av förståeliga skäl. Men några som vetat, men aldrig fick chansen att berätta var de många offer för militärdiktaturen i Argentina mellan 1977 och 1983 som dödades med just detta modus operandi. Utslängda ur ett flygplan över Rio de la Plata.

Vad har då den argentinska diktaturens mord och fritt fall med valet av Javier Milei i november 2023 att göra? En del har det visat sig. Men för att beskriva kopplingen tar vi ett steg tillbaka.

okt

Den handfallna finanspolitiken

15 oktober, 2024

Varför lämnar finansministrar ifrån sig makten? Elinor Odeberg efterfrågar en uppdaterad ekonomisk politik och politiker som tror på politik.

 
Att uppnå full sysselsättning var länge politikens främsta mål. När den socialdemokratiska regeringen 1990 la fram en skrivelse om att ”inflationsbekämpningen skulle överordnas andra ambitioner och krav”, väckte det stor debatt i kammaren. Inflationsåren under tidigt 1990-tal la grunden för en politisk omläggning som gav Riksbanken mer makt på bekostnad av den mer demokratiskt styrda finanspolitiken.

 
Stefan Löfvens mål om ”Europas lägsta arbetslöshet till 2020” var senaste gången en svensk politiker försökte kvantifiera, om än vagt, vad full sysselsättning skulle betyda i praktiken. Numera nämns inte ens full sysselsättning som ett mål i budgetpropositionen (Budgetpropositionen 2025). Arbetsmarknadspolitiken har över tid gått från att betraktas som en tydlig statlig angelägenhet, med fokus på arbetskraftsutbud i förhållande till tillgängliga arbeten, till att bli mer av en fråga om ekonomiska drivkrafter hos den enskilde (Engström, Elsa, Aktiv arbetsmarknadspolitik för full sysselsättning, rapport Arena Idé 2024).
 

Att önska sin fiende

15 oktober, 2024

Vad händer när politik skiftar från klassintressen till värderingar? Hur påverkar det den politiska konflikten, och synen på våra motståndare? Anders Kalat skriver om ideologins roll i dagens politik.
 
Politikens grundbegrepp är distinktionen mellan vän och fiende, menar den tyska radikalkonservativa tänkaren Carl Schmitt. Och visst spelar konflikten en grundläggande roll inom politiken. Vi kittas samman som rörelse genom att skilja oss från våra motståndare. Striden eggar vårt engagemang.
 
Men politiska spänningar är inte bara viktiga för de närmast sörjande. Partiers medlemmar. (Sorgligt vore annat). För väljarna är det inte mycket bevänt med demokrati om utfallet, oavsett vilket parti de röstar på, blev samma klägg. För att tala med vår tidigare partiledare.