Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Inlogg - Arkiv

jan

Uppdrag: Stoppa stölden från folket

14 januari, 2024

I sexton år var Region Stockholm ett skyltfönster för högerns privatiserings- och avregleringspolitik. För ett år sedan tog Aida Hadzialic och hennes S-ledda koalition över styret. Martin Rynoson har intervjuat Hadzialic och undrar hur man vänder en atlantångare.
 
I sexton år var Region Stockholm ett skyltfönster för den privatiserings- och avregleringspolitik som högern förfäktat under decennier. För ett år sedan tog Aida Hadzialic och hennes S-ledda koalition över makten. Kommer hon lyckas vända atlantångaren?
I Tankesmedjan Tidens nyligen utgivna antologi Vår tid skriver Marika Lindgren-Åsbrink att Socialdemokraternas problem inte handlar om brist på samhällsanalys.
Det politiken verkligen lider underskott på är implementering. Inte bara politiken för den delen, utan stora delar av samhällsapparaten. Att få saker att hända i verkligheten är det svåraste som finns. Det gäller säkert alla typer av organisationer, men ännu mer i samhällelig verksamhet där målen ofta är många, komplexa och inte sällan motstridiga.
Lindgren-Åsbrink fortsätter med att konstatera att detta problem grundar sig i att den socialdemokratiska arbetarrörelsen kommit att bli förvaltande i stället för samhällsförändrande.
Det finns något i det perspektivet. Det är, för att ta ett exempel, lätt att skriva hurtiga första maj-appeller om att hela landet ska leva. Det är betydligt svårare att arbeta fram och implementera verkningsfulla åtgärder som leder till faktiska, markanta förbättringar för människor utanför storstäderna.
Det finns nog få politiska områden där implementeringsutmaningen är lika svår som när det gäller sjukvården. Inom det området finns det nog, i sin tur, få ställen i Sverige där utmaningarna är lika stora som i Stockholm: Att axla ansvaret för sjukvården för huvudstadsområdets miljontals invånare, strax efter en pandemi, mitt under det tuffaste ekonomiska läge som Sverige stått inför på många år. Dessutom i en av de starkaste borgerliga bastionerna den här sidan av millennieskiftet.
 
Jag har pratat med Aida Hadzialic, som den 18 oktober 2022 tog över som finansregionråd i Region Stockholm, ledandes en blocköverskridande koalition, som den första socialdemokraten på sexton år.
Hur är läget för Region Stockholm?
– Tufft. Vi står inför den värsta välfärdskrisen på över 30 år, och den krisen har slagit särskilt hårt mot sjukvården. Ändå har den M-ledda regeringen gjort tydligt att de inte kommer att lyfta ett finger för att ge nödvändigt understöd till välfärden.

Moderaternas 1968

14 januari, 2024

Genomgår Moderaterna en ideologisk metamorfos? Stig-Björn Ljunggren granskar Moderaternas vägval och varnar för vad som händer med ett parti som försöker rida tigern.
 

 
Jag har ägnat åtminstone tio års studier av Moderaterna och den svenska högern och brukar inbilla mig att jag känner detta parti och dess omgivningar rätt hyggligt.

 
Mina kontakter med denna befolkningsgrupp har också övertygat mig att de i stort sett är lika hyggliga demokrater som sossar. Fast bägge dessa partistammar misstror varandras egentliga pålitlighet när det gäller det öppna samhället. Deras misstänksamhet mot varandra är i huvudsak fel.

 
Men. Bägge partierna har samtidigt slaggprodukter från gamla tider som ibland går i dagen. Det finns folk i arbetarrörelsen som ser en framtid där staten och samhället smälter samman till en organism som lyfter mänskligheten in i ett klasslöst nirvana, ett pastellfärgat paradis där all ondska är förpassad till historiens sophög.

 
Och det finns i Moderaternas närhet ett högermummel om demokratins brister, behovet av upprensning, förblindat tjat om jävla facket och sossepampar, klagomål på att enfaldiga väljare låter sig luras av löften från den offentliga sektorn, om mittenpartiernas svekfullhet och en hel del reaktionära nationalistiska drömmar om att ta revansch på Ryssland och åter vattna hästarna vid Nevas stränder.

 
Det har som sagt varit ett mummel, från en mindre grupp medlemmar eller sympatisörer. Men de har hållits korta av partiet. Allt som påminde om tiden före demokratins genombrott har effektivt filtrerats bort. I grunden så valde Moderaterna demokratin på 30-talet. De avvisade nationalsocialismen, dels för att den var odemokratisk, dels för att den var ”osvensk”.

 
Ute på fältet har exempelvis ungdomsförbundet varit en stridslinje mot mörka, mer eller mindre bruna strömningar, och alltför överdrivna nationalistiska eller svensk-patriotiska uttrycksformer har dämpats.
Bland de etablerade Moderaterna har etiketten på dessa reaktionära krafter bland annat varit ”dumhöger”. Eller om de talar om sig själva, ”lastbilshöger”. (För övrigt har Socialdemokraterna en liknande informell beteckning på sina kverulanter, ”dumsosse” eller ”stalinist” förekommer i internlingot.)

 
Sverigedemokraterna kan ur detta perspektiv ses som en organisation för den tidigare marginaliserade ”dumhögern”. Den har fått växtkraft genom den friktionsvärme som moderniseringen inneburit – där globalisering, folkvandring, kunskapssamhälle, digitalisering, hbtq-rörelser, urbanisering, feminism etc. – förvandlat samhället i vad som måste betraktas som en samhällsrevolution.

 
Kombinerat med de etablerade partiernas oförmåga att initialt ens erkänna bekymmer med exempelvis migration och kriminalitet, än mindre göra något åt problemen, har ett gigantiskt möjlighetens fönster öppnats för denna höger.

 
De kan liknas vid dessa märkliga växter som kan ligga i träda i hundratals år, för att sedan, vid en skogsbrand, komma upp ur jorden. Mest känd är ”brandnävan”. Åsikterna har funnits, antingen i någras minne, eller i skrifter och urkunder. Men nu, med en förändrad tidsanda, växer de fram igen.

 
Det som nu händer har beskrivits som ”Moderaternas 1968”. Det som hände då var att Socialdemokraterna, ställd inför vänstervågen, fick en svår utmaning. Skulle partiet välja att anpassa sig till radikalismen och försöka fånga upp vänstervågen? Eller skulle partiet stå fast vid sin försiktiga gråsossiga linje?
 

Kan tekniken rädda klimatet?

13 januari, 2024

Politik, teknik eller både och? Marcus Lindeberg Goñi gårigenom de olika tekniska lösningar som presenterats för att få ner utsläppen och reflekterar kring politikens roll.

 

 
För tio år sedan fick jag på nationella provet i gymnasiet i uppgift att hålla ett tal om framtiden. Orolig för den existentiella klimatkrisen talade jag om BECCS – en teknik för att fånga in och lagra koldioxid under marken.
 
Jag såg framför mig hur hälften av Sveriges klimatutsläpp permanent skulle läggas tillbaka under jorden redan år 2020. Jag avslutade med orden: ”Jorden har feber, vi har länge försökt lindra febern, men med BECCS kan vi också bota febern.”

 
Tio år senare är vi fortfarande flera år ifrån att ens den första procenten av Sveriges utsläpp fångas in och lagras genom BECCS. Högljudd kritik har väckts mot lönsamheten och energibehoven av svenska flaggskeppsprojektet att producera stål genom grön vätgas.
 
Efter slopad elbilsbonus skrivs nu prognosen för svenska elbilsförsäljningen ned. Samtidigt fortsätter klimatutsläppen slå nya globala rekord och riskerar öka till och med i Sverige.

 
Det väcker frågan; är det dags att överge hoppet om tekniska lösningar på klimatkrisen? Behöver vi i stället tänka om och minska vår konsumtion, ja kanske överge hela kapitalismen, om vi ska klara klimatet?

 
Inställningen till teknikoptimism är en av de mest grundläggande i hela klimatdebatten. Tyvärr intas positioner i frågan alltför ofta utifrån ideologiska skygglappar och människors känsla för vilka lösningar som bäst passar in i just ens egna kulturella bubbla.
 
Om vi menar allvar med att lösa klimatkrisen borde vi i stället börja i de största klimatutsläppen. Den här artikeln analyserar de viktigaste tekniska lösningarnas teknologiska mognad och ekonomiska överkomlighet för att kunna dra politiska slutsatser om tekniken kan rädda klimatet.

 
Den sektor som svarar för de största klimatutsläppen, en tredjedel av totalen i Sverige, är industrin. Inom industrin är stål- och järnproduktionen värst med sina 13 procent av Sveriges utsläpp. De huvudsakliga industrilösningarna är tänkta att ersätta fossila bränslen med biomassa, el eller vätgas, alternativt samla in koldioxiden vid förbränningen (genom så kallad CCS).
 
Alla större industrianläggningar omfattas i dag av EU:s utsläppshandel där snabbt stigande koldioxidpriser effektivt fördyrar klimatutsläppen. Det bidrar till lönsamheten för de svenska projekt som nu växer fram, särskilt med nya tekniker för att producera stål med grön el (genom vätgas) i stället för kol som energikälla. Investeringarna är redan på plats och inom ett par år väntas produktionen vara i gång.

 
Förutom kompetensförsörjningen blir den politiska utmaningen att snabbt skala upp tillräckligt med billig grön el för att producera vätgasen. Lyckligtvis har priserna på såväl vindkraft som solenergi kraftigt sjunkit de senaste åren, mycket snabbare än energiexperter förutsett.
 
Att det förnybara blivit lönsamt ser vi via det stora intresset från företag som ansöker om att bygga havsbaserad vindkraft, så pass stor att det skulle täcka hela Sveriges energiproduktion flera gånger om. På mycket lång sikt kan även ny kärnkraft bidra, dock är riskerna stora då internationella marknadsbedömare menar att det är klart dyrare än såväl land- som havsbaserad vindkraft.
 
Kärnkraftens fördel, att inte vara väderberoende, minskar i betydelse då vätgas kan produceras när det blåser och lagras tills det är dags att användas. Utmaningen ligger i stället i att hitta modeller för att överkomma det lokala motståndet mot (särskilt landbaserad) vindkraft, men såväl teknisk som ekonomisk mognad får bedömas vara hög för både förnybar energi och vätgas.
 

En grön revolution utan invånare?

12 januari, 2024

Klimatomställningen pågår för fullt i norra Sverige men hotas av bostadsbristen. Samuel Pettersson har intervjuat Carina Sammeli, kommunstyrelsens ordförande i Luleå, om den gröna omställningen och bostadspolitiken.

 

 
Klockan är 07:30 och det långa malmtåget med 30 vagnar järnmalm från Kirunagruvan anländer. Med säkert 20 ton i varje vagn rullar tåget in i godsterminalen på SSAB:s stålverk samtidigt som morgonskiftet avslutar sin första fikarast.

 
Från kommunstyrelsens sammanträdesrum på stadshusets nionde våning kan man se ut över ett samhälle i omvandling. I horisonten möter Luleälven havet samtidigt som byggkranar och nya lägenhetskomplex reser sig upp, ett levande tecken på att det just i Luleå sker något som inte skett på väldigt länge.
Norrbotten har länge varit ett län präglat av avfolkning och nedlagda arbetsplatser. Det naturliga för många unga har under lång tid varit att flytta söderut för jobb eller utbildning. Men den senaste tiden har något förändrats, en glimt av framtidstro har tänts hos många där den saknats.

 
Den gröna industrivågen har lett till att många företag nu vill etablera nya industrier. Allt ifrån tillverkning av fossilfritt stål till anoder för batterier och gödsel står på tur att etablera sig i Luleå. Befolkningen förväntas öka kraftigt de kommande åren och samhället står i startgroparna för att påbörja en resa där hela samhället kommer förändras.

 
Men riskerar dessa satsningar att hotas av bostadsbristen? Jag ställer frågan till Carina Sammeli, kommunstyrelsens ordförande i Luleå, som berättar om sina tankar kring omställningen och behovet av fler bostäder.

 
– Inom en tioårsperiod kommer mellan fem- och tiotusen nya arbetsplatser skapas i Luleå och Norrbotten. För att samhället ska klara av en sådan explosionsartad tillväxt så behöver det göras satsningar redan nu för att fler ska välja att bosätta sig i Luleå. Då måste det utöver arbetstillfällen även finnas tillräckligt med bostäder och bra välfärd.
 

Historien om Europa och facken

12 januari, 2024

Hur navigerade arbetarrörelsen mellan internationell klassgemenskap och lokala intressen? Johannes Daun har läst Europas kärna och utkanter av Johan Svanberg och hittar paralleller mellan besluten som ledde till EU och dagens akuta frågor.

 

 
Under de senaste åren har omvälvningar ägt rum på Europas politiska och ekonomiska karta. Brexit, flyktingkris, finsk och svensk Natoansökan och Rysslands invasion av Ukraina, för att nämna några händelser. Med dagens splittrade Europa i minne är det tankeväckande att läsa historikern Johan Svanbergs bok ”Europas kärna och utkanter” som handlar om efterkrigstidens Europaintegration och besluten som sedermera blev EG och EU.

 
I centrum för denna Europaintegration stod frågor som rörde industrin, framför allt stålindustrin. Svanberg undersöker mer specifikt de fackliga verksamheternas agerande i den alltmer internationella och integrerade ekonomiska politiken.
 
Dels undersöks det internationella fackliga organet för stålindustri, Internationella Metallfederationen (IMF), dels svenska Metalls arbete på den internationella arenan. På så vis riktas fokus på Europaintegrationen i relation till frågor som berörde arbetarna, snarare än företagen och industribranscherna i sig.

 
En utgångspunkt i boken är att arbetarrörelsens strävan mot internationell klassgemenskap inte alltid överensstämt med lokala intressen. Arbetarpartier och fackförbund har i typfallet organiserats med nationen som ramverk. Kalla kriget och den europeiska järnridån delade även de fackliga rörelserna och symboliserade tydligt svårigheten att nå en transnationell klassgemenskap.
 

Rapport från Washington DC

11 januari, 2024

I en stor fönsterlös lokal i Washington DC förbereder sig runt fyrtio progressiva kampanjmakare och kommunikatörer inför supervalåret 2024. Eric Sundström var på plats och rapporterar om hur man vinner.
 

Det är en mild fredagsmorgon i november på 16:e gatan i Washington dc. Ett stenkast söderut ligger Black Lives Matter Plaza, den två kvarter långa blandningen av gatumålning och gågata som avslutar 16:e gatan innan Vita Huset tar vid.

 
I en imponerade byggnad i korsningen med M Street har USA:s största och äldsta fackförening sitt hem. The National Education Association (NEA) bildades 1857 och har lite knappt 3 miljoner medlemmar – i första hand lärare och skolpersonal. Två rulltrappor ned under markplan ligger en stor, fönsterlös konferenslokal. Nu är den utlånad i dagarna två till en akronym – TPCC – som kräver sin förklaring.

 
– Det står för Transatlantic Progressive Campaign Committee. Kanske borde vi byta namn, säger akronymens formella ordförande Jim Arkedis och skrattar.
 

Bakgrunden är följande. De flesta konferenser om politiska kampanjer och kommunikation – en stor industri i USA – är stora spektakel med konsulter från alla politiska läger. De konferenser som enbart samlar progressiva tenderar att kretsa kring politiker som håller tal samt paneler om policy och nya rapporter.

 
– På vår konferens ska du vara progressiv eller facklig i bred bemärkelse, och vi fokuserar på kampanj, kommunikation och nya digitala metoder. Framför allt ska vi lära av varandra – något som extremhögern dessvärre är bra på, säger Jim Arkedis.

 
TPCC är en så kallad non-profit: Den låga deltagaravgiften för konferensen täcker nätt och jämnt utgifterna – och NEA har lånat ut lokalerna gratis. En första konferens hölls 2019, därefter kom pandemin emellan.

 
– Men med tanke på supervalåret 2024 var vi tvungna att köra igen. Världens tre demokratijättar, USA, eu och Indien, går ju till val, förklarar Jim Arkedis.

 
Ett drygt fyrtiotal deltagare tar för sig av frukostbuffén och samtalen runt kaffet handlar inte om Indien eller Europaparlamentsvalet. Det är presidentvalet i USA som är den berömda elefanten i NEA:s konferensrum.

 

nov

Folkhem eller moralisk stormakt?

10 november, 2023

Folkhemmet ansågs länge vara en unik demokratisk framgång och en medicin mot högernationalism. Men med tiden betraktade fler folkhemmet som förlegat. Lars Trägårdh skriver om hur socialdemokratin gjorde folkhemmet till sitt eget, när det övergavs och de ödesdigra konsekvenserna.

Socialdemokraternas kräftgång i modern tid är inte bara en fråga om deras svårigheter att förklara vad de vill med den politiska makten. Det handlar också om en rad policyval man gjort alltsedan 1980-talet och som i dag gör det svårt för många av deras tidigare väljare att känna igen sitt parti. Men framför allt handlar det om socialdemokratins reträtt från idén om folkhemmet, vad som historiskt varit ett nästan unikt framgångsrecept i den demokratiska världen: en berättelse om Sverige och svenskhet som byggt på en omvärdering av den klassiska socialismens avfärdande av nation, stat, kapitalism.

En sammanhängande och övertygande berättelse är avgörande för att kunna erbjuda såväl partiet som väljarna en karta och kompass som knyter samman förståelsen av det förflutna med en föreställning om morgondagen. Berättelsen om Sverige blir effektiv först när den ges en narrativ båge och en inre moralisk och politisk logik.

En central fråga blir om det folkhemska samhällskontraktet måste bedömas som förlegat, knutet till en svunnen tid, redo för historiens papperskorg. Är det, som det ibland hävdas, en idé som bygger på en föreställning om ett etniskt homogent folk som rimmar illa med nya visioner om det mångkulturella samhället? Och som kanske grundar sig på en syn på statens roll som är otidsenlig i ett alltmer globaliserat marknadssamhälle där valfrihet och pluralism övertrumfar tankar om gemenskap och medborgaruniversalism?

Eller är det tvärtom så att en del av de förment nya idéer som i dag förs fram – som mångkultur, gruppidentiteter, minoritetsrättigheter, mänskliga rättigheter – snarare är ett steg tillbaka, inte minst om det är demokrati och individuell frihet vi eftersträvar?

Höj skatterna i stället för räntan

10 november, 2023

Inflation är ordet på allas läppar. Men vad är det, hur ska det bekämpas och vems ärenden går Riksbanken? Tobias Sundin har intervjuat Elinor Odeberg som har skrivit ”Dyrtider”, en bok om varför vi måste ta tillbaka den demokratiska kontrollen över penningpolitiken.

Inflationen lämnar ingen oberörd. Skenande priser på basvaror som el, mjölk, bensin, blöjor och räntan på bostadslånet. Tio års löneökningar bortblåsta. Vart är samhället på väg egentligen? Tur är i alla fall att vi är i goda händer. De höga herrarna på Riksbanken har läget under kontroll. Det är bara att bita ihop och dra åt svångremmen. Eller?

Nej, menar Elinor Odeberg, ekonomhistoriker och chefekonom på Arena Idé i sin nya bok ”Dyrtider”. Boken är inte bara en alternativ berättelse om hur vi bör bekämpa kostnadskrisen utan en uppgörelse med det rådande paradigmet inom både finans- och penningpolitiken.

När jag frågar Elinor hur det känns att boken är färdig är hon nervös men framför allt förväntansfull på den fortsatta debatten som ska följa. Idén till Dyrtider föddes när Elinor arbetade som politiskt sakkunnig på finansdepartementet samtidigt som inflationen började ta fart för cirka ett och ett halvt år sedan.

Elinor berättar: ”Jag blev förbryllad av den här uppdelningen mellan finans- och penningpolitik. Inflationen är Riksbankens område och alla rådde finansministern att sitta still i båten och hänvisa till Riksbanken när han blev tillfrågad om inflationen. Jag minns att jag vid ett tillfälle tänkte högt: ’Är det inte bättre att höja skatterna [i stället för räntan] för att dämpa efterfrågan?’ Då var det någon som skrattade och sade: ’Du vill ändra på hela det institutionella ramverket för inflationsbekämpning?’ Och då tänkte jag: ’Ja, det kanske jag vill.’”

Rapport från SSU:s 42:a förbundskongress

10 november, 2023

Den första helgen i augusti samlades SSU för förbundskongress i Norrköping. En kongress som kommer att ses som historisk i efterhand, skriver Lisa Nåbo.

När jag höll mitt öppningsanförande inför de omkring 300 ombuden så var det inför en helt ny generation SSU:are som samlats. En generation som fått sitt engagemang begränsat av en global pandemi, och som fick ta över ett SSU på stiltje.

Decennier av falangstrider som splittrat vänskapsband och tagit fram det sämsta hos många goda människor har skrämt iväg nya medlemmar. Skandalrubriker som blåst bort stoltheten och dämpat engagemangsviljan. Trots alla insatser i valrörelsen 2018, och att vi fick en ny socialdemokratiskt ledd regering, så var det en bakbunden socialdemokrati som tvingats till omfattande eftergifter till två små liberala partier.

När pandemin svepte över Sverige och satte stopp för all lokal verksamhet fanns det inte mycket som höll kvar medlemmarna och som höll engagemanget vid liv. SSU dränerades på eldsjälarna som bär vår organisation lokalt och regionalt. Det var en tuff tid för SSU.

När jag under mitt inledningsanförande bad alla ombud som var på sin första kongress att ställa sig upp så var det mer än hälften, när jag frågade hur många som var på sin tredje kongress var det endast en handfull. En tydlig illustration över de snabba generationsskiften pandemin orsakat.

Som tur var inledde SSU:s förbundsstyrelse diskussioner för fem år sedan i syfte att ge förbundet en mer hälsosam internkultur, fri från de konflikter som präglat SSU:ares engagemang sedan generationen som ledde SSU vid millennieskiftet. Ett ärligt och genuint försök att överbrygga tidigare konfliktlinjer, att enas om vad som är viktigt och arbeta gemensamt för att nå våra mål. Tidigare fiender grävde ner stridsyxorna och skakade hand på att hoten utifrån är mycket större än vad våra meningsskiljaktigheter är inom förbundet.

Från Marx till marknad

10 november, 2023

Hur blev ett marxistiskt inspirerat förslag om löntagarfonder med tiden riskkapital som finansierade avregleringen av välfärden? Ekonomhistorikern Rikard Westerberg skriver i sin nya bok om den sista kraftmätningen mellan arbetarrörelsen och näringslivet.

De flesta får något lite vagt i blicken när löntagarfonder kommer på tal. För mina studenter på Handelshögskolan säger ordet i regel ingenting. Det var länge sedan datumet den 4 oktober, numera ”Kanelbullens dag”, förknippades med löntagarfondsmotstånd och demonstrerande direktörer. Den äldre generationen vet mer men få känner till vad som faktiskt hände med fonderna efter att de införts och vart tillgångarna tog vägen efter att Bildtregeringen avskaffat dem 1991.

Att pengarna delvis gick till att finansiera avregleringen av marknaden för välfärdstjänster är inte särskilt välkänt och syftet med min bok Sista striden det är – historien om löntagarfonderna är att förstå hur det minst sagt kontroversiella förslaget om löntagarfonder bidrog till vad Carl Bildt kallade för valfrihetsrevolutionen på 1990-talet. Det var ett decennium då offentliga monopol avreglerades i många länder men i Sverige var förändringstakten exceptionell.

Bland annat fick vi en närmast världsunik möjlighet för privata entreprenörer att bedriva utbildning och omsorgsverksamhet finansierat via skattesystemet. Den här så kallade marknadsvändningen hade naturligtvis kommit till Sverige ändå men jag är övertygad om att den extremt hetsiga debatten om löntagarfonder bidrog till att fondernas motståndare stärktes i sin övertygelse om behovet av mer marknad och mindre stat. Två av dramats huvudpersoner, partiledaren Olof Palme och Arbetsgivareföreningen saf:s informationschef Sture Eskilsson, var bägge helt klara över att fondfrågan var en del av en större politisk kamp om vilket typ av samhälle vi skulle ha: ett baserat på kollektiv och begränsad marknad eller ett baserat på individualism och fria marknader?

Om rika, fattiga och alla däremellan

10 november, 2023

Kapitalismen skapar både vinnare och förlorare, och de senare har fortfarande kvar sin politiska makt. Emma Fastesson Lindgren recenserar Jesper Roines nya bok.

Om du är sugen på att lära dig mer om nationalekonomi är handelsforskaren Jesper Roines nya bok ”Därför är ojämlikhet viktig – om rika, fattiga och alla däremellan” en bok för dig. På bokens 330 sidor går det att läsa sig till varifrån alla pengar kommer, varför vi mäter BNP samt hur ojämlikheten mellan länder och inom länder har förändrats.

Om du däremot har tragglat dig genom en hel del nationalekonomiska kurser kan boken vara en god repetition – men också väldigt tråkig. ”Girig-Sverige” av Andreas Cervenka är en annan relativt ny bok om ojämlikhet och den är direkt pulshöjande. Med sammanställningar av förmögenheter och illustrationer av topp-procentens miljardarv växer kampglöden inom en. Roines bok har däremot ingen sådan effekt. I stället beskriver boken sakligt teori efter teori och begrepp efter begrepp. Inte förrän 300 sidor in blir det en riktigt en bladvändare när långsiktiga konsekvenser av ojämlikhet diskuteras.