Inlogg - Arkiv

När jublet utbrast i Folkets hus och grattis-sms strömmade in från andra partiers ledare minns jag hur jag tänkte: Kan detta stämma eller har någon räknat fel? Visst hade vi gjort en bra valrörelse, men ingen hade vågat drömma om att vi skulle göra en fyrtioprocentig ökning. Vi hade gjort ett historiskt val och vuxit från 23,5 procent till 32,8 procent och var nu Solnas största parti. Socialdemokraterna hade fått Solnabornas förtroende att genomföra vårt utlovade Skollyft. Genom att höja skatten, i kommunen som gjort sig känd för att ha landets lägsta kommunalskatt, skulle vi nu anställa fler lärare, minska klasstorlekarna från 30 till 25 elever per klass och öppna de nedlagda skolorna. Målet: Att alla barn skulle klara grundskolan.

Sedan 1917 har Socialdemokraterna lett eller varit med i regeringar under 80 år. Det kan inte finnas många partier i världen som har en så gedigen erfarenhet av att vinna val, ta över regeringsmakten och sedan lyckas bli återvalda.

Trots all denna erfarenhet finns det något lite lätt improviserat över framtagandet av de vallöften som helt klart är en del av denna process. Innan valet finns en massa önskemål. Det bollas idéer. Det görs mätningar på hur olika saker upplevs i opinionen. I bästa fall analyserar de inblandade hur realistiskt vallöftet verkligen är. Sedan ratas de flesta idéer och några blir kvar.

Ett lyckat vallöfte ska bidra till att man vinner valet. I regeringsställning måste man sedan lyckas få till det man lovat. I bästa fall blir det en tillgång, och inte belastning, inför nästa val. Dessutom vill man att det inte rivs upp av kommande regeringar.

I min bok ”Politik på riktigt – Handbok för sociala ingenjörer” som snart kommer i en ny uppdaterad upplaga försöker jag analysera för- och nackdelarna med olika typer av vallöften. Och hur man ska göra verklighet av dem.

Innan vi går in på vad som kännetecknar ett bra vallöfte behövs några ord om hur jag ser på dem. Vallöften är till för att man ska vinna val, men det viktigaste med dem är faktiskt att man får till en önskad förändring. Man måste vara övertygad om att denna reform gör Sverige till ett bättre land att leva i – att reformens fördelar är större än dess nackdelar.

Att genomföra politiska reformer innebär alltid att man möter motstånd. Många kommer att ha invändningar mot förslaget. Även reformer som fått ett starkt stöd efter att de genomförts, har mött mycket kritik i genomförandefasen.

Om man kommer att lyckas med reformen visar sig först efter en mandatperiod. Är man framgångsrik blir det minst lika svårt för kommande regeringar att ta bort reformen, som det var att genomföra den.

När vallöften ska utformas på nationell nivå, regional eller kommunal finns det några viktiga saker att tänka på.

När väljarna rankar vilka frågor de tycker är viktigast återkommer sjukvården i toppen, år efter år. Trots att Socialdemokraterna är det parti som har överlägset högst förtroende i frågan så tycks inte partiet ha förmåga att lyfta frågan nationellt. Efter de senaste valen pekas just detta ut i valanalyser som ett problem, ändå händer inte mycket. I valet 2022 var det exempelvis bara var tionde väljare som uppfattade att Socialdemokraterna prioriterade sjukvården. Vad beror detta på, och finns det chans att årets valrörelse blir annorlunda? Jag ska försöka svara på dessa frågor i ett antal punkter.

1. Sjukvården är komplex. Det kan sägas om många politiska frågor men få lever upp till epitetet som sjukvården. Det handlar inte bara om styrningen (även om man måste medge att uppdelningen av ansvaret för sektorn på flera statliga myndigheter, 21 regioner, 290 kommuner och ett antal privata utförare gör sitt till), utan också om sjukvårdens själva natur, präglad som den är av forskning, starka professioner, teknik, hierarkiska kultur och människors många gånger orimliga förväntningar.

Förutsättningarna att bedriva sjukvård ser dessutom väldigt olika ut över landet vilket gör det svårt att skapa en enhetlig politisk berättelse. Att de politiska styrena dessutom kan se väldigt olika ut i regionerna gör det också svårt att vara tydlig i frågan.

I år har det gått 15 år sedan SVT visade de uppmärksammade reportagen om skolkoncernen John Bauer i serien ”Världens bästa skitskola”. Samma problem och samma debatt, då som nu. Men inget hände. Vi fick 15 år av ständig och intensiv politisk träta, men regelverket för friskolor är i allt väsentligt detsamma i dag som det var då. Men nu kan det ändras ganska snart. Det verkar som att skoldebatten närmar sig politiskt hantverk.

2022 gick Socialdemokraterna till val på att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden, stoppa sönderprivatiseringen, förbjuda vinstuttagen i skolan och säkra att skolan har fokus på kunskapsuppdraget. Bra grejer, men inget tydligt hur.

Nu fyra år senare finns en konkret plan i två steg. Vinsten och aktiebolagen kommer i det andra. Där måste det till utredningar, och sådana tar tid. Därför är det de konkreta förslagen i steg ett som denna gång gör mig så hoppfull om att det nu faktiskt ska hända något. I det första finns nämligen fem reformer som redan är utredda:

I arbetslivet är sjukdom sällan enbart en fråga om hälsa. På flera plan är det också en fråga om ekonomi. Hälsa är ojämnt fördelad i befolkningen, där socioekonomi och arbetsvillkor har stor betydelse för sjukfrånvarons omfattning. De facto är yrke den viktigaste faktorn för att förklara skillnader i sjukfrånvaro. Försäkringskassans analyser visar att risken för både korta och längre sjukfall är högre i arbetaryrken och lägre i tjänstemannayrken. Oregelbundna arbetstider, hög fysisk och psykisk arbetsbelastning samt sämre möjligheter till arbetsanpassning präglar många arbetaryrken. Det är uppenbart att det krävs omfattande insatser för att förbättra arbetsmiljön i arbetarbranscher.

Men det är också tydligt att det krävs förändringar i sjukförsäkringen, så att kostnaden för brister i arbetsmiljö och slimmade arbetsorganisationer inte längre betalas dubbelt av kvinnor och män i arbetaryrken. För det gör den i dag, i form av karensavdraget.

Strategisk autonomi är Europas nya favoritord och det gäller också för pengarna. Med en betalningsinfrastruktur beroende av amerikanska Visa och Mastercard, och därtill Trumpadministrationens offensiva satsningar på kryptovalutor, kommer den digitala euron i helt rätt tid. 2029 planeras den att införas och i december uppmanade även riksbankschef Erik Thedéen finansutskottet att på nytt utreda e-kronan – trots att det bara är tre år sedan betalningsutredningen, starkt påverkad av banklobbyn, dödade frågan. Men detta borde handla om mer än geopolitik.

Penningsystemet är en av våra viktigaste institutioner och det som hela ekonomin bygger på. Inom vänstern pratar vi gärna om fördelning av pengar men mer sällan om hur de skapas från första början.

Penningsystemet grundar sig ytterst på det gemensamma förtroende vi medborgare har för det monetära samhällskontraktet – att vi låter pengar reglera de skulder vi har till varandra.

Politiska filosofen Aaron James placerar pengar centralt i samhällskontraktet. Penningsystemet grundar sig ytterst på det gemensamma förtroende vi medborgare har för det monetära samhällskontraktet – att vi låter pengar reglera de skulder vi har till varandra. Så fort en stat sätter medborgare i skuld i form av till exempel skatt så måste den i samma veva skapa ett sätt för medborgarna att kunna betala denna skuld. Etablerandet av en valuta kan därför ses som nödvändigt för statens legitimitet där denna legitimitet är beroende av att valutan är stabil över tid, har förtroende och är möjlig för medborgarna att säkra genom deltagande i ekonomin, där pengarnas mängd och fördelning också spelar roll.

Utan detta inget system och inget förtroende som bankerna kan kapitalisera på. Därför är det, som Aaron James beskriver, en kollektiv nyttighet som ”kommer underifrån” och varför det är helt självklart att det ska tjäna det allmänna intresset.

Det här är inte en recension i vanlig mening. Anders Cervenkas ”Fuskbygget” är för mig inte bara en bok om bostadsmarknaden. Den är en beskrivning av hur makt, risk och trygghet har flyttats runt i vår ekonomi under lång tid. Och i förlängningen handlar den om vilken sorts samhälle vi håller på att forma. Det är med den utgångspunkten jag läser den.

När jag nu har klivit in i rollen som bostadspolitisk talesperson gör jag det i ett läge där bostadsfrågan inte längre går att behandla som ett enskilt politikområde. Den har blivit något mycket större. Den påverkar hur människor kan leva sina liv, hur ekonomin fungerar, hur generationer möts och hur mycket verklig kontroll politiken faktiskt har över samhällsutvecklingen. Därför är Fuskbygget en bok som kommer precis rätt i tiden.

Det Cervenka egentligen beskriver är inte i första hand byggande eller bostadsbrist. Han beskriver hur ett ekonomiskt system växer fram. Hur bostadsmarknaden under flera decennier har vävts in i finanssystemets innersta funktioner. Hur kredit, skatteregler, politiska beslut och institutionella drivkrafter tillsammans har skapat en ordning där stigande bostadspriser inte bara är en följd av utvecklingen, utan en förutsättning för att systemet ska fungera. Det avgörande är inte att priserna stiger. Det avgörande är att hela systemet bygger på att de fortsätter stiga.

Är det kanske inte livet märkligaste beslut, det när vi sätter punkt för fler barn? Vi bestämmer i det ögonblicket om liv och död, om en potentiell människa ska finnas till eller inte.

Ibland en biologisk nödvändighet – det blir inte fler barn, eller det blev kanske inga barn alls. Kanske är det en konflikt där de olika parterna i relationen tycker olika. Kanske är beslutet ett resultat av en lång rad misslyckanden och sorger. Eller en sedan länge uppstyrd plan, två barn, en pojke och en flicka. Ibland ett val som följer av ekonomiska omständigheter, ibland ett helt känslomässigt. Samtidigt går det inte att förneka att förnuft och känsla, samhälle och hjärta, är intrikat sammanflätade i dessa beslut.

Det föds för få barn. Regeringen har tillsatt en utredning. Alla försöker lyfta fram gamla käpphästar. Många skyller på de underliga 90-talisterna som tycks mena att barn är jobbigt, alternativt att de är dåliga för klimatet, oklart vilket, båda positionerna framställs som själviska. Den som vill verka à jour citerar Alva Myrdal. Den som vill verka påläst talar om framtida lågkonjunkturer och befolkningspyramider. Alla tänker i hemlighet att ingen kommer att jobba i äldreomsorgen när jag blir gammal.

Det var USA som tog initiativet till Nato. År 1949 var motiveringen lika enkel som brutal. Första världskriget hade kostat usa 115 000 soldater: hälften på Europas slagfält, den andra hälften i spanska sjukan. Tjugosex år senare, 1945, hade ytterligare 180 000 amerikanska soldater mist livet i ett nytt europeiskt storkrig. Och när freden till slut kom stod Europa åter på tröskeln till ett nytt världskrig. Den här gången mot världens största land, Sovjetunionen. Sedan dess har USA varit huvudarkitekten bakom världens mäktigaste allians.

År 2026 står Natoländerna för hälften av världens värdeskapande, mätt i bruttonationalprodukt (BNP). De 32 medlemsländerna svarar också för hälften av världens försvarsutgifter. Inga andra stater eller allianser kan mobilisera över 20 000 stridsflygplan, 1 500 örlogsfartyg och 3,5 miljoner soldater. Det är med andra ord inte brist på förmåga som gör européerna rädda för Ryssland; det är brist på vilja: Trumpadministrationens strategiska tvetydighet kring huruvida man kommer att hjälpa Natoländer om Ryssland angriper.

Putins krav från 2021, tre månader före fullskalekriget i Ukraina, står nämligen fast: Nato måste dra sig tillbaka till gränserna från 1990-talet. Ryssland ska, enligt Putin, ha en egen inflytelsesfär i Östeuropa – inte olik den inflytelsesfär som Trumpadministrationen menar att USA har på det västra halvklotet.

Men även om Ryssland bara har en ekonomi i storlek med Texas – sex till sju gånger mindre än EU:s – och även om Ryssland har färre soldater än Europa och bara omkring en tredjedel av Europas befolkning, är européerna livrädda för att förlora USA. Alliansens största sårbarhet ligger nämligen inte i den militära förmågan utan i den politiska viljan: i solidariteten, sammanhållningen och värdegemenskapen som binder samman USA och Europa över Atlanten.

Det som händer i Washington och Bryssel de kommande åren kommer att avgöra Sveriges säkerhetspolitiska verklighet för decennier framåt. Men vägen framåt är inte monolitisk – den är polycentrisk. Vi står inför flera möjliga framtider där den gamla världsordningen kanske är borta för gott, och där nya maktstrukturer kämpar om att ta form.

Hur ska dessa alternativ kunna sorteras och göras begripliga för det partibaserade beslutsfattandet i demokratierna? Det var min fråga till mig själv när januari 2026 blev så omtumlande. Jag gjorde därför en fyrfältstabell och fick hjälp av min kollega inom Krigsvetenskapsakademien, ambassadören Lars-Erik Lundin. Han arbetar med smarta sökningsprogram och kunde bistå med att fylla min fyrfältare med substanser, hämtade ur den öppna debatten.

 
Det amerikanska vägskälet: Sharp eller Soft?
Amerikansk politik befinner sig vid en dramatisk vägkorspunkt. I den ena riktningen ser vi vad som kan kallas den ”skarpa vägen” – en Trumpdominerad republikansk ledning som fullt ut genomför de omvälvande förändringarna som utlovats.

I detta alternativ blir den transatlantiska relationen en förhandlingsfråga, inte en värdefråga. Natoåtaganden villkoras och instrumentaliseras för att maximera bilaterala eftergifter. Stödet till Ukraina minskar eller görs beroende av ryska eftergifter. USA drar sig tillbaka från Europa som strategisk prioritet och fokuserar i stället på den västra hemisfären och Indo-Stillahavsområdet. För europeiska säkerhetsplanerare blir rädslan för amerikansk hjälp till högerextrema krafter verklighet snarare än dystopi.

Natoåtaganden villkoras och instrumentaliseras för att maximera bilaterala eftergifter.

Den politiska koalitionen bakom detta scenario utgörs inte bara av Trump och Vance utan hela Elon Musk-kretsen, Magarörelsen som väljargrund, och en konservativ medieelit med allt svagare koppling till demokratiska normer.

Denna utveckling har redan fått konkreta uttryck, USA:s tillbakadragande från Europa utspelar sig nu i realtid.

Innan jul läste jag vad jag tror är en av få fullständiga biografier över Östen Undén, författad av den tidigare riksdagsledamoten Yngve Möller år 1986. Lite märkligt eftersom Undén ändå är en av socialdemokratins större gestalter under 1900-talet. Utrikesminister i 17 år och innan dess justitieminister, konsultativt statsråd och ordförande i riksdagens utrikesutskott. Dessutom med en akademisk meritlista som kan mäta sig med få aktiva politiker, då som nu. Professor i juridik och författare till läroböcker i sakrätt, bland annat.

Möller skriver en förteckning som sträcker sig från uppväxten i Värmland, över studenttiden i Lund och professuren i Uppsala till ett av de tidiga socialdemokratiska statsråden med ett stort internationellt engagemang. Kronan på verket blev sedan den utrikespolitiska gärningen under andra världskriget och framför allt kalla kriget, inte minst som utrikesminister 1945–1962.

Den 22 maj 1968 röstade riksdagen nej till att Sverige skulle skaffa egna kärnvapen. Tre månader senare undertecknade Sverige icke-spridningsavtalet vilket markerade Sveriges hållning som ett land som strävar efter nedrustning och internationell avspänning. Beslutet i riksdagen innebar att tjugo års forskning, utveckling och debatt om kärnvapen kom till en slutpunkt. Samtliga riksdagspartier stod bakom beslutet. Till och med Högerpartiet, som bytte namn till Moderata samlingspartiet året därefter, hade som sista parti svängt i frågan. Både politiker, militärer och säkerhetspolitiska analytiker hade med stöd av en bred folkopinion kommit till ståndpunkten att svenska kärnvapen inte skulle göra oss säkrare.

Tvärtom var slutsatsen att ett kärnvapeninnehav snarare skulle öka risken för att bli attackerad av just kärnvapen i en krigssituation. Sovjetunionen förfogade nämligen över enormt kraftfulla kärnvapen som de tänkta svenska taktiska atombomberna aldrig skulle kunna mäta sig med. Avskräckningen skulle inte fungera om ett fullskaligt krig bröt ut. Militären, som länge varit drivande i frågan, insåg även med tiden att de stora kostnaderna för ett svenskt nukleärt massförstörelsevapen skulle omöjliggöra andra nödvändiga försvarssatsningar. I den politiska debatten lyfte motståndarna till dessa planer argument att som ett alliansfritt land borde Sverige avstå från atombomber och sträva efter en världsordning byggd på internationellt samarbete, fred och avspänning. Dessutom ansågs risken överhängande att en svensk anskaffning skulle leda till en ökad spridning av dessa massförstörelsevapen. Sverige kom också att spela en ledande roll på nedrustningsområdet under ledning av Alva Myrdal från 1960-talet fram till kalla krigets slut. I dag har en överhängande majoritet av världens stater undertecknat icke-spridningsavtalet och avstått från att skaffa kärnvapen.

Nu, 58 år efter beslutet i riksdagen, verkar dessa lärdomar och erfarenheter fallit i glömska. I dag höjs röster igen för att Sverige borde återuppväcka sina kärnvapenplaner. Hotet från Ryssland och ett USA som är på väg bort från Nato gör att vi måste se om vårt hus och skaffa det enda vapnet som skapar säkerhet, sägs det. I DN publicerades en ledare för en tid sedan med budskapet att svenska kärnvapen måste upp på dagordningen igen, en linje som också Sverigedemokraterna stödjer. Makthavare, som Ulf Kristersson och öb Michael Claesson, håller med om att ett kärnvapenskydd behövs i detta utsatta läge. Men det är Europa, inte Sverige, som behöver utrustas med kärnvapen om nu USA väljer att helt klippa bandet med Nato. De har hävdat att ett franskt kärnvapenparaply kan ersätta det amerikanska. Nordiska kärnvapen har också nämnts som ett alternativ.