Inlogg - Arkiv

I valrörelsen 2026 kan inte S i Västra Götalandsregionen räkna med hjälp av oljeshejkerna från Abu Dhabi. Uppgiften att ta tillbaka kontrollen över sjukvården börjar bli akut, skriver regionrådet My Alnebratt.
 

I valrörelsen 2022 fick Socialdemokraterna i Västra Götaland oväntad draghjälp från ett gäng shejker i Mellanöstern. Det skedde när Abu Dhabi Investment Authority under våren lade ett miljardbud på vårdbolaget Capio, ett företag som redan äger flertalet vårdcentraler och bedriver ett sjukhus i centrala Göteborg.
 
Den potentiella affären satte fingret på en utveckling som pågått i årtionden inom det svenska sjukvårdssystemet, en utveckling där privata aktörer fått en allt större roll och där det privata ägandet gått från småskaliga medarbetardrivna verksamheter till att handla om stora multinationella riskkapitalbolag.
 
Under valrörelsen fick jag många gånger tillfälle att ställa de retoriska frågorna ”vad är det shejkerna ser när de blickar ut över världen och fäster uppmärksamheten vid investeringspotentialen i svensk sjukvård? Är det de stora behoven i den svenska sjukvården de vill hjälpa till att lösa? Eller är det så att när de blickar ut över världen så har de möjlighet att investera sina pengar i precis vad som helst, men ser störst vinstpotential i svensk sjukvårdsmarknad?”

Svaret säger sig självt, det handlar inte om godhjärtade investerare utan om att privatiseringarna nu har skapat en svensk vårdmarknad med så goda vinstmarginaler att den lockar investerare från hela världen. Effekterna har blivit ett system där marknadskrafterna driver resurser bort från dem med störst behov, mot dem med störst plånbok eller bästmöjlighet att tala för sig.
 
Det blev ett talande exempel på behovet av att ta tillbaka kontrollen över sjukvården vilket också var en av parollerna på de socialdemokratiska affischerna som klädde Sveriges framsida under valrörelsen 2022. I en tid då det säkerhetspolitiska läget runt om i världen snabbt försämrades var det även relevant att ifrågasätta rimligheten i att stora delar av dagens sjukvårdssystem ägs av utländska aktörer. När rösträkningen var klar framgick det att Socialdemokraterna hade ökat med fem mandat i regionvalet i Västra Götaland.
 
Väljarna visade att man var missnöjd med den borgerligt styrda vården och höll med om att det var dags att återta kontrollen över välfärden.
 

Borde en EU-gemensam försvarsallians ersätta Nato? Petter Martinsson reflekterar över hur Europa kan säkra freden framöver.
 

 
Europas moderna välfärdsstater är byggda på världskrigens kyrkogårdar. Bland första världskrigets skyttegravar och taggtråd släpptes industrisamhällets fasansfulla krafter lös i en omfattning som dittills saknat motstycke. Och andra världskrigets ohyggliga destruktivitet befäste Europas position som den moderna krigföringens födelseplats.
 
Men efter att tiotals miljoner européer mist livet innan ens hälften av det tjugonde århundradet passerat, slog freden till slut rot i historiens genom tiderna mest krigshärjade plats.
 
Nittiotalets blodiga konflikter i det forna Jugoslavien till trots så var Europa under den tid som förflöt mellan Nazitysklands kapitulation och Rysslands invasion av Ukraina en fredligare plats än någonsin tidigare i sin moderna historia. Den här långa perioden av fred och stabilitet har vi i stor utsträckning den Europeiska unionen att tacka för.
 
Som fredsprojekt har eu varit oerhört framgångsrikt. De ekonomiska, politiska och kulturella utbyten som EU-samarbetet har möjliggjort har fört samman Europas länder, och skapat så starka band mellan många européer att krig mellan EU:s medlemsstater – flera av dem historiska ärkerivaler – i dag tycks helt otänkbart.
 
Klockan klämtar nu för Pax Europaea. Och den här gången utmanas inte freden inifrån. Det är i stället den ryska regimen, som med sina drömmar om imperialistisk expansionism har inlett det största kriget i Europa sedan nazisternas erövringsfantasier lade kontinenten i ruiner. Oavsett hur kriget i Ukraina utvecklar sig framöver tyder mycket på att det ryska hotet mot hela Europas säkerhet kommer att bestå under lång tid.
 
Utöver hotet från Ryssland finns andra globala trender som påverkar den europeiska säkerheten. Det handlar främst om utvecklingen i USA, där isolationistiska tankar bitit sig fast i det republikanska partiet. Och med hänsyn tagen till den förvärrade rivaliteten mellan USA och Kina är det nu allt fler som ifrågasätter trovärdigheten i USA:s åtaganden gentemot sina europeiska allierade.
 
Vissa har till och med börjat tvivla på Natos förmåga att upprätthålla säkerheten i Europa, givet USA:s allt svalare attityd. Många talar om behovet av att Europas länder bidrar mer till säkerheten på vår kontinent. Därför är det naturligt att det också väcks frågor om EU:s roll i säkerhetspolitiken.
 
I grunden finns en enkel frågeställning. Borde eu göra mer för att bidra till sina medlemsstaters säkerhet? Bakom den här frågan döljer sig en svår diskussion, som tangerar EU-samarbetets själva grundpelare. För att placera dessa avväganden i en idépolitisk kontext kan det vara nyttigt att börja med att klargöra extremerna.
 
På den ena kanten hittar vi ett nationalistiskt perspektiv. Ur denna synvinkel utgör EU-samarbetets överstatliga inslag oacceptabla inskränkningar av den nationella suveräniteten. Säkerhet ses som en angelägenhet för enskilda stater, som bör välja de vägar som bäst passar deras egna befolkningar. Dessa resonemang återfinns ofta hos Swexit-förespråkare.
 
Det här perspektivet är minst sagt historielöst. För man väljer i så fall att blunda för allt som det fördjupade samarbetet mellan Europas stater har bidragit med i resan till försoning och stabilitet på vår kontinent. Ett Europa där säkerheten enbart läggs i händerna på en renodlad militärallians som Nato, eller ännu värre – lämnas helt och hållet till enskilda staters nycker – skulle gå miste om många av de värdefulla dimensioner som fördjupade mellanstatliga samarbeten ger.
 
Vid den andra extremen finner vi det federalistiska synsättet. Här ses det som önskvärt att eu utvecklas till en renodlad federal stat. Tanken är att en integrerad europeisk statsbildning, som styrs centralt från Bryssel, bättre ska kunna tillvarata EU-medborgarnas intressen. EU:s roll som säkerhetspolitisk aktör skulle bli snarlik den som i dag uppfylls av nationalstaterna, med ett EU-gemensamt försvar som den ultimata garanten för säkerheten på kontinenten.
 
Inte heller denna extrem ter sig särskilt aptitlig i dagsläget. Att överlåta beslutanderätten över säkerhetspolitiken till en överstatlig ledning i Bryssel skulle innebära att handlingsutrymmet för oss i Sverige att själva välja vår säkerhetspolitiska väg nästan helt skulle försvinna. Dessutom skulle det vara mycket svårt att få till stånd en sådan överenskommelse mellan EU:s medlemsstater.
 
Som svensk socialdemokrat finner man sig ofta sökandes efter en kompromiss lite närmare mitten. Hur skulle en sådan lösning kunna se ut, om vi accepterar att eu borde göra mer för säkerheten i Europa?
 

Den 17–20 maj väljer LO en helt ny ledning. Vad bör Landsorganisationen prioritera framöver? Vad är uppgiften? Eric Sundström har ringt runt och tagit temperaturen.
 

 
Regnet hängde i luften, men dagen var samtidigt mild och frisk. På Götaplatsen i Göteborg hade över 6000 mötesdeltagare samlats för att lyssna på LO:s ordförande. Det var den första maj 2006, och efter tolv raka år i regeringsställning deklarerade Wanja Lundby-Wedin att:
 
”socialdemokratin kan gå in i valrörelsen med ett gott självförtroende”. Hon fortsatte: ”Vi har en framgångsrik mandatperiod bakom oss. […] Det går bra för Sverige!”
 
Det är inte så länge sedan, men det var samtidigt en helt annan tid.
 
När fanorna vajar i vinden på Götaplatsen 2006 är Lehman Brothers en välmående investmentbank. Den globala finanskrisen, som skulle medföra ekonomisk åtstramning, ökad ojämlikhet och rekordhög arbetslöshet inom EU, hade ännu inte inträffat.
 
USA har 175000 soldater i Irak och Afghanistan, och Syrien är ett turistmål. Den kinesiska ekonomin är en sjundedel av vad den är i dag. Indien är bara världens näst mest folkrika land och ekonomin har ännu inte blivit större än den forna kolonialmakten Storbritanniens.
 
Under 2006 bildas Nord Stream AG och Ryssland stryper gasleveranserna till ett land som heter Ukraina. Bin Laden lever, Saddam Hussein dör och ord som Brexit, Daesh, hen och covid-19 finns inte. iPhone och Facebook är ännu under utveckling och ingen arbetar i den så kallade gig- och plattformsekonomin som i dag sysselsätter runt 700 000 personer i Sverige.
 
Göran Persson åker på toppmöten med Blair, Chirac och nykomlingen Merkel. Antalet flyktingar i världen var det lägsta på 24 år: 8,6 miljoner, jämfört med dagens 35,3 miljoner. Runt 17 procent av jordens befolkning lever i demokratiska länder, jämfört med 13 procent i dag.
 
År 2006 varnar Sternrapporten för klimatförändringarnas kostnader, Al Gores film En obekväm sanning gör succé och S-regeringen har lovat att bryta beroendet av fossila bränslen till 2020. Men miljö- och klimatfrågan finns inte med på listan över väljarnas tio viktigaste frågor i riksdagsvalet 2006. Planeten är bara 0,7 grader varmare än det historiska genomsnittet och Greta Thunberg är tre år gammal.
 
En hel del annat är som vanligt år 2006. Det finns en oro kring utvecklingen i Nordkorea och Iran; ett krig blossar upp mellan Israel och Libanon – och det finns frågetecken kring EU:s sammanhållning. Ledarna i Ryssland och Turkiet heter Putin och Erdogan, och välrenommerade tankesmedjor i väst försöker förstå vad som egentligen händer i Peking.
 
I sitt Förstamajtal i Göteborg 2006 välkomnar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att Göran Persson vill bilda ”en ren sosseregering”. LO har 1 803 800 medlemmar och SCB:s stora majundersökning berättar att hela 62,7 procent av dem stöder Socialdemokraterna. Men i valet i september får S bara 35,0 procent av rösterna; det sämsta resultatet sedan demokratin infördes. Ett parti som heter Sverigedemokraterna, som inte angavs ha något mätbart stöd bland LO:s medlemmar i SCB:s majmätning, får 2,9 procent av samtliga röster i riksdagsvalet.
 
Mycket annat har också förändrats. 2006 var 79 procent av Sveriges arbetare fackligt anslutna, jämfört med drygt 77 procent bland tjänstemännen. 2023 är siffran 59 procent bland arbetare, medan tjänstemännens siffra är 73 procent.
 
Bland unga vuxna i åldern 16–24 år är endast 33 procent av arbetarna numera med i facket, jämfört med 60 procent 2006. Om vi antar att arbetsmarknadens utveckling i Stockholms län på sikt påverkar resten av landet, tvingas vi konstatera att endast 48 procent av arbetarna i huvudstadsregionen är fackligt anslutna. 2006 var siffran drygt 60 procent.
 
Anslutningsgraden bland arbetare födda i utlandet är år 2006 högre än bland arbetare födda i Sverige: 79,6 procent jämfört med 79,4 procent. I dag är 51 procent av arbetarna födda i utlandet fackligt anslutna, och en femtedel av vår befolkning är utrikesfödd.
 
Jämfört med 2006 har lo gått från drygt 1,8 miljoner medlemmar till 1 389 000. I riksdagsvalet 2022 röstade 42 procent av LO-medlemmarna på S, medan 27 procent röstade på SD. Bland väljare som definierar sig som arbetare är skillnaden liten: 32 procent för S och 29 procent för SD.
 
Men är glaset halvtomt eller halvfullt? Jämfört med resten av Europa har Sverige ett socialdemokratiskt parti med över 30 procent i väljarstöd, runt 1,4 miljoner arbetare är med i facket och nästan hälften av alla LO-kvinnor röstade på S i valet 2022.
 
Sverige har möjligen världens högsta lägstalöner, en arbetsmarknadsmodell som bygger på ett konstruktivt samarbete mellan parterna, en relativt låg arbetslöshet, en alltjämt hyfsat fungerande arbetsmarknadspolitik med goda möjligheter till omställning,  en historiskt sett generös arbetslöshetsförsäkring och ett ambitiöst arbetsmiljöarbete.
 
Så ligger landet när LO samlas till kongress i maj 2024 för att välja en helt ny ledning – och hitta en framkomlig väg i en värld i förändring.
 
När Tiden knackar på och frågar en rad kloka personer om LO:s framtid finns det en utmaning som återkommer.

Just nu pågår en kraftig omprövning av de politisk-ekonomiska teorier som dominerat de senaste decennierna. Anne-Marie Lindgren har läst två nya böcker och påminns om lärdomarna från 1930-talet.
 

 
Sedan 1980-talet har både politisk debatt och politisk praktik satt marknadsmekanismerna i centrum. Inte bara för att hantera ekonomiska utan också sociala och samhälleliga uppgifter. Det har inneburit att utrymmet för privatekonomiska beslut, för hushåll och för företag, ökats medan utrymmet för offentliga åtaganden på motsvarande sätt har krympts.
 
Statens roll för ekonomin sågs snarast som negativ, och ökade marknadsinslag, inklusive privata producenter, inom offentligt finansierade tjänster sågs som önskvärda för att förbättra såväl effektivitet som kvalitet.
 
Så där tre fyra decennier senare har glansen runt ”marknaden” minskat högst påtagligt. Den ekonomiska tillväxten har varit god, och skillnaden mellan rika och mindre rika länder har minskat. Dock har tillväxten skett till priset av ökad negativ klimatpåverkan, effekter som i sig själva nödvändiggjort ingripanden i form av politiskt beslutade regelverk för ”marknaden”.
 
Skillnaderna inom länderna har samtidigt ökat, inte minst då i de redan tidigare rika länderna. Statsvetare och sociologer är numera eniga om att de ökade känslor av orättvisor och osäkerhet inför framtiden som det skapat hos grupper som förlorat på utvecklingen, eller sett risken att bli förlorare, är en betydande förklaring till den högerradikalism som nu stadigt växer och håller på att utvecklas till ett demokratiskt hot.
 
Många ser likheter med 1930-talet i dagens utveckling, och det går inte att förneka att likheterna är otrevligt många. Men det kan vara värt att påminna om att 1930-talet särskilt i de nordiska länderna också var en period av konstruktiv omprövning och förnyelse av både det ekonomiska och det socialpolitiska tänkandet.
 

 
Det vi kallar keynesianism – fast många ekonomer vid sidan av Keynes var inne på liknande tankar – som gav staten en självständig, och aktiv, betydelse för den ekonomiska utvecklingen formulerades på allvar under 1930-talet. Det omtänkandet innebar också en större förståelse för sociala faktorers betydelse, och med det för fördelningsfrågor av olika slag.
 
Den ekonomiska debatt som nu pågår och som på ett antal punkter innebär en kraftig omprövning av de teorier som dominerat inte minst politisk-ekonomisk debatt de senaste decennierna har en del likheter med 1930-talet. Den inkluderar återigen fördelningsfrågorna, den tillerkänner staten en självständig, och nödvändig roll för ekonomin, och visat på tvärs mot äldre teorier att stora ekonomiska klyftor skadar tillväxten.
 
Så Claes Bergs biografi, Gunnar Myrdal. ”Ett liv med många dilemman” (Dialogus) får väl sägas ligga ovanligt väl till i tiden. Och kan mycket väl ses som ett bidrag till dagsdebatten.
 
Att Myrdals rent yrkesmässiga insatser som i ett antal decennier fått stå tillbaka för det kittlande familjedramat kring sonen Jan kanske också är ett tecken i tiden; centrering på det privata och individuella även i offentlig debatt börjar ju långsamt ersättas med en längtan efter något bredare perspektiv både på individen – och på samhällsproblemen.
 

Det är uppenbart att Sverige lider av en rad marknadsmisslyckanden. Men problemet går djupare än så, skriver Elfva Barrio och pekar på brister i den högre utbildningen.
 
Magdalena Anderssons linjetal för en ny riktning för Sverige var tydligt: vi ska göra upp med marknadsmisslyckandet i det svenska samhället. Det inger hopp. Socialdemokratiska studentförbundet välkomnar problembeskrivningen och ser fram emot att ta del av de lösningar som läggs fram för att bygga det nya Sverige.
 
Att år av privatiseringar och marknadisering av samhällssektorn inte har funkat är det få som kan förneka. Förståelsen för marknadens negativa krafter har återuppstått. Det är en viktig insikt som socialdemokratin nu verkar ha fallit tillbaka till. Precis som Magdalena Andersson stolt citerade i sitt tal är marknaden, trots allt, en god tjänare – men en usel herre.
 
Att förbjuda vinster i välfärden, att förstatliga järnvägsnätet och demokratisera apoteken är bland de självklara och viktiga reformer som studentförbundet ser som avgörande för att bygga det nya Sverige.
 
Men marknadsmisslyckandet innehåller mer än de verksamheter som har privatiserats och avreglerats. Vi behöver även förstå att marknadstänket har översköljt hela samhällslivet. Vi har lärt oss att se på vinstjakt och marknadsliberalism som en naturlag. Ska vi på riktigt dödförklara nyliberalismen behöver vi därför också göra upp med just marknadstänket.
 
Den politik som lades fram under 80- och 90-talen handlade inte bara om att överlåta olika verksamheter till marknaden, vi trodde även att marknadslogiken skulle svara på de problem vi såg inom de verksamheter vi fortsatte driva i egen regi. Styrningsmodeller hämtade direkt från företagsekonomiska teorier skulle bygga en starkare statsapparat. Allt i effektivitetens namn.
 
I dag ser vi resultatet av det vi kan konstatera var ett otroligt misslyckat experiment. Otillräckliga investeringar, minutstyrning i äldreomsorgen, och bolagiseringshets har inte lett till bättre arbetsmiljö och en mer effektiv användning av våra skattemedel. Snarare tvärtom.
 
På sistone har den högre utbildningen diskuterats flitigt. Utbildningsminister Mats Persson har gjort sig ökänd bland akademiens högsta sfär med sin utredning av cancelkultur på våra lärosäten, med regeringens förslag om att förkorta universitetsstyrelsernas mandatperioder och nu, senast, när han presenterade att antalet fristående kurser ska bantas.
 

Statsministern menade nyligen att invandrare har lägre försvarsvilja än inrikesfödda. Uttalandet saknade grund och regeringen verkar inte förstå sig på försvarsvilja, skriver Nicole Ilias.
 
Traditionsenligt har barn och unga under april månad varit ute på gator och torg i hela landet för att sälja årets majblomma. Barnrättsorganisationen Majblomman gör det för att sprida kunskap och samla in resurser för barn som lever i fattigdom.
 
Årets design är skapad ur det faktum att ett av tio barn i Sverige lever i just barnfattigdom. Att folk, år efter år, förvånas över hur dåligt ställt vissa kan ha det i vårt land blir nästan tjatigt, precis som när vissa blir tagna på sängen över snöväder som slår till under våren. Vid detta lag borde fler faktiskt känna till hur såväl många barns verklighet ser ut, som hur den svenska våren kan vara förrädisk
 
Men innan våren och årets insamling mot barnfattigdom så började året med rubriker från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Företrädare från regeringen talade om att det finns en reell möjlighet för krig i Sverige och vad ordet försvarsvilja innebär. Statsminister Ulf Kristersson ville betona vad det svenska medborgarskapet innebär, att det inte bara är en resehandling utan innebär att man också ska ha viljan att försvara landet.
 
Udden var riktad mot invandrare. Sedan dess har en debatt pågått om vad försvarsvilja betyder och vilka samhällsgrupper som besitter den mest.
 

Om dagens orättvisor är ett resultat av gårdagens politiska misslyckande så krävs en ny generation med nya lösningar. Det menar Lisa Nåbo, ordförande för SSU.
 
2024 är valmöjligheternas år. Den 9 juni är det val till Europaparlamentet. När svenskarna går till valurnan gör även polackerna, fransmännen och portugiserna detsamma för att utföra sin demokratiska plikt.
 
Samtidigt på andra sidan Atlanten samlar sig USA till presidentval. Valet tycks bli en favorit i repris – amerikanerna ska för tredje valet i rad bestämma sig för om Donald Trump ska bli president. För andra gången kommer Joe Bidens namn finnas med på valsedeln.
 
Skillnaderna mellan presidentkandidaterna är stora. Men en sak förenar dem: deras ålder. Den ena har passerat 80 år medan den andra inte är långt bakom. Trots Bidens relativa framgångar sett från ett sakpolitiskt perspektiv jämfört med andra demokratiska kandidater, tycker en majoritet att presidentens första mandatperiod varit en besvikelse.
 
Men politiska avtryck avgörs inte bara i policydokumentet, det avgörs också i vilken utsträckning som förtroendet finns mellan politikerna och medborgarna. De båda presidentkandidaternas höga ålder är ett återkommande ämne i debatten.
 
De senaste åren har präglats av att den ena krisen avlöser den andra. Pandemin, krig i vårt närområde och ekonomisk nedgång har satt chocker i våra system och satt vår politiska lösningsförmåga på prov. Men det finns parallella utmaningar som har en annan strukturell karaktär som beror på systemfel. Utmaningar som är resultat av tidigare generationers politiska misslyckanden.
 
Klimatkrisen, välfärdskrisen och en skenande ojämlikhet är exempel på dessa. Det är problem rotade i fundamentala brister i hur vi organiserar våra samhällen.
 
Ovannämnda kriser har alla en gemensam nämnare: de är avgörande för vår generations framtid. Kriser som redan gått långt men som fortfarande går att lösa innan det är för sent. Klimatkrisen är redan här, men den har ännu inte kulminerat, vilket innebär att det finns tid för att avvärja krisen och se till att vi når utsläppsmålen.
 

Var går skiljelinjen mellan de närande och tärande? Pelle Rödin har läst Jan Emanuel och Anders Kalats nya bok ”Gemenskap” och finner brister i klassanalysen.
 
Hur kan man skapa ett vi? Det är kärnan i Emanuel och Kalats bok ”Gemenskap”. Författarna engagerar sig för hur man får människor i ett samhälle att känna samhörighet med varandra.
 
Inte för skojs skull eller av nostalgiska skäl, utan för att en upplevd gemenskap är en förutsättning för solidaritet och för både viljan och förmågan att förändra samhället tillsammans.
 
Det är vanskligt att sammanfatta drygt 200 sidor i drygt två meningar, men jag tror inte att författarna skulle invända mot det. Det är tankar i tiden, och det är förstås relevant.
 
Kritiken mot dagens socialdemokrati är inte särskilt kättersk – det är mer Den tredje vägen eller millennieskiftets socialdemokrati som är måltavlan, eller väderkvarnen om man så vill givet vår samtid. Det senaste decenniets interna vänsterdebatt om de frågor författarna tar upp har dock sällan förts genom längre resonerande artiklar eller i bokform, och därför är det välkommet när så sker.
 
Flera avsnitt är också tänkvärda. Såsom avsnittet om migration, med en både jordnära och ideologisk redogörelse för varför arbetarrörelsen historiskt oftast haft en restriktiv syn på invandring. Det finns saker att invända emot i författarnas analys.
 
Men debatten sedan flyktingkrisen 2015 har varit plågsam genom blindheten för klass, där de mest tongivande kritikerna till politikens omläggning oftare haft sitt sommarställe på Gotland än sina barn i Gottsundas skolor.
 
Sådant märktes, och det skadade svensk vänster och förutsättningarna att samla många människor för progressiv politik. Författarna närmar sig åtminstone frågan underifrån; de som drabbas av trångboddhet, av ökad fysisk otrygghet, och den exploatering på arbetsmarknaden som väldigt många migranter utsätts för – och som många i medelklassen tjänat på.
 
Intressant är också avsnittet om hur svensk arbetarrörelse varit världsmästare i att skapa allianser och se till det som förenar. Inte av pur maktlystnad, utan för att det varit det bästa sättet att skapa legitim och långsiktig förändring.
 
Författarna redogör väl för skillnaden mellan att föra samman stora grupper som kan göra gemensam sak för sin egen skull, gentemot att snarare skapa koalitioner mellan välavgränsade minoriteter och identiteter med udden riktad mot majoritetssamhället. Den senare strategin går – föga överraskande – ofta inte så bra.
 
Det finns mer att invända mot författarnas resonemang om vår samtid och framtid. Författarna tecknar en klassanalys där det främsta engagemanget består i att dela upp medelklassen i närande och tärande. Närande är de som utövar något praktiskt och nyttigt för mänskligheten; sjuksköterskor och lärare med flera. Tärande är de som främst utövar kontroll och normgivning; som HR-personal, kommunikatörer och internrevisorer.
 
De är bokens och samhällsutvecklingens skurkar. De vi kan kalla överklass, högsta chefer eller företagsägare, nämns knappt alls i ekvationen. Och för att få ihop det tvingas författarna bortse från att även rätt många i de yrken som de medger har ett stort värde, såsom sjuksköterskorna, lärarna och bibliotekarierna, också de har ”fel” åsikter och agerar normerande.
 

Ännu en gång kritiseras nämndemannasystemet. Men hur ser alternativet ut? Katarina Stjernfelt försvarar allmänhetens representation i våra domstolar.
 

 
Återigen ifrågasätts några nämndemäns opolitiskhet. Efter flera tidigare uppmärksammade fall kring nämndemän väcks nu diskussion efter en dom där en afghansk man nekats asyl. Han dömdes av en juristdomare och tre nämndemän. Nämndemännen visade sig samtliga vara nominerade av Sverigedemokraterna.
 
Enligt dagens regelverk nominerar de politiska partierna lämpliga personer till uppdraget som nämndeman. Kommunfullmäktige utser sedan nämndemännen. Den tydliga koppling som finns mellan de politiska partierna och nämndemannauppdraget anses av vissa medföra ökad risk för att den som får uppdraget är ”politisk”.
 
Nämndemännens roll är att vara allmänhetens representanter i domstolen. De ska garantera insyn och de ska upprätthålla förtroendet för domstolsväsendet. Nämndemännen ska vara opolitiska, de ska följa gällande lagstiftning och vara objektiva och sakliga.
 
Kraven på att en nämndeman ska vara lämplig för uppdraget kan tyckas självklart. Men vad innebär det egentligen att vara ”lämplig”? Personen ska ha gott omdöme och kunna agera självständigt, hen ska också ha ett engagemang i samhällsfrågor. Det ska vara en redbar person som är förtroendeingivande.
 
Det går naturligtvis inte att garantera att trots att en person anses vara lämplig enligt beskrivningen, att den personen för den skull lyckas vara helt opolitisk vid dömandet i domstolen.
 
När nämndemannasystemet kritiseras måste det vägas mot alternativen. Finns några alternativ för att öka möjligheten för ett helt opolitiskt dömande? Kan nomineringen av en nämndeman göras någon annanstans? Kan någon annan församling än den högst beslutande i en kommun vara mer lämplig att sedan utse de nominerade personerna?
 

I Juli går Storbritannien till val. Partisekreterare Tobias Baudin har på kort tid besökt Labourpartiet två gånger och träffar Payam Moula för en intervju.
 

 
Rent statistiskt är de svenska Moderaterna ett av världens minst lyckade partier. Under de senaste hundra åren har partiet fått medborgarnas förtroende att leda landet i endast femton år, med totalt fyra olika statsministrar. Men det finns ett parti i Storbritannien som dessvärre ger dem konkurrens: brittiska Labour.
 
De senaste hundra åren har Labour fått väjarnas förtroende i ungefär 31 år, vilket förvisso inte är en katastrof, men sedan 1979 (!) har bara en enda Labourledare lyckats vinna val mot en sittande Toryregering. Tony Blair. Men kanske är det på väg att förändras nu.
 
I år kommer förmodligen Storbritannien att gå till val. Förmodligen, eftersom ordningen i Storbritannien är att regeringen utlyser tidpunkten för nästa val max fem år efter det senaste valet. Den här gången innebär det att valet senast får ske den 28 januari 2025. Men bland experterna är gissningen att valet trots allt kommer ske någon gång i år.
 
I skrivande stund leder Labour överlägset i opinionen mot regeringspartiet Tories, med en marginal på nästan 20 procentenheter. Regeringspartiet, som först gjorde sig av med Theresa May efter tre år, och därefter skrävlaren Boris Johnson efter tre år, för att sedan göra sig av med Liz Truss efter rekordkorta 50 dagar, leds i dag av Rishi Sunak. En av Storbritanniens mest förmögna män.
 

 
Det finns med andra ord anledning att vara optimistisk.
 
Och kanske är det därför som den svenska socialdemokratin nu sneglar över Nordsjön. Socialdemokraterna har under en kort tid skickat två delegationer för att besöka sitt systerparti i Förenade kungariket. Jag kontaktade därför partisekreterare Tobias Baudin för en intervju. Det blev ett samtal om Labour och att vinna val. Men även om det kommande EU-valet.
 
– Det var riktigt bra stämning efter alla jobbiga år. Partiet har hämtat sig och har gott självförtroende. Det finns en stark vinnarkänsla.
 
Väl inne på Baudins kontor i riksdagen beskriver han mötet med Labour som mötet med ett parti som mår bra. Den svenska delegationen, där Baudin ingick, reste under hösten 2023 till Liverpool för att besöka Labours årliga partikongress. Till skillnad från Sverige där Socialdemokraterna har kongress vart fjärde år sker det varje år i Storbritannien, vilket gör att partiet haft över hundra kongresser genom åren.
 
– Deras kongress är mer av ett event, eller stort konvent. Det blir mycket tal och pepp, men mindre politik som beslutas.
 
Labours partikongresser är gigantiska apparater. Vid den senaste var runt 2 500 journalister på plats, och cirka 15 000 delegater.
 
– Du har även många utställare. Partiet drar in 1,5 miljoner pund. De har gjort business av det. Förutom lobbyister som är där har du vanlig affärsverksamhet, folk som säljer glasögon osv. För att få ihop ekonomin tar de även ut en avgift för partimedlemmar som besöker kongressen.
 
Ett liknande upplägg med partidagar varje år är inte helt ointressant för svensk del menar Baudin, bekymret är att det nog snabbt skulle bli dyrt. Åtminstone om man inte vill ta en avgift av deltagarna, och det vill han inte.
 
Tillbaka till kongressen i Liverpool. Baudin beskriver ett starkt linjetal av partiledare Keir Starmer. Även David Lammy, Labours utrikespolitiske talesperson, talar. Vi ska återkomma till honom senare.
 

 

Välfärdskrisen är till sin karaktär inte ekonomisk utan moralisk. Det skriver Johan Sjölander som menar att starka intressen håller emot att lära av pandemin.

 
På sistone har jag drabbats av någon form av pandeminostalgi. När jag tänker på det är det rätt hemskt, och jag skäms. Pandemin var fruktansvärd. Människor dog, i ensamhet, och de led. Covidpandemin var en tragedi och det finns egentligen inget annat hedervärt sätt att minnas den.

 
Men det fanns också något annat där. Inlåsta i våra isoleringar var vi ju ensamma men samtidigt också mer tillsammans än någonsin. För en gångs skull var det ett yttre hot, och inte vi människor som själva hittade på mer innovativa sätt att plåga och döda varandra eller förstöra vad vi har gemensamt.

 
Vi människor hanterade inte detta perfekt. Från hamstring av toapapper till mediciner som satt fast vid panikstängda gränser till auktoritära regimer som tog chansen att bli ytterligare lite mer auktoritära visade vi oss vara långt ifrån några perfekta varelser. Men ändå. Den stora bilden är att vi stod tillsammans och i slutänden som mänsklig ras kunde gå ur pandemin med raka ryggar.

 
Jag hoppades länge att vi dessutom skulle ha lärt oss något. Det var så många saker som sattes i blixtbelysning under krisen. Om arbetsmiljö och arbetsvillkor i äldreomsorgen. Vårdens just-in-time-beroende. Hur klassamhället dödade.

 
Jag inser att den förhoppningen var naiv. Andra förstod det bättre än jag. Tror det var fackförbundet Kommunal som nästan profetiskt annonserade under pandemin, glöm inte bort era applåder när detta är över. Vilket ju så klart var precis vad som hände.

 
Den där försiktiga optimismen jag kände är helt enkelt svår att hitta stöd för om vi ser ut över det svenska samhället. Och det allra tydligaste exemplet är den välfärdskris vi upplever just nu.

Året är 2064 och mänskligheten tror sig ha hittat ett verktyg för att förhindra jordens uppvärmning. Men hur långt kan vi lita på teknologin som lösning? I detta utdrag ur sin kommande bok ger Karim Jebari oss ett fönster in i framtiden.

 
Löjtnant Martinez blickar ut över fastlandet, som framträder som en tunn strimma i horisonten. Hon har haft ett långt arbetspass 30 000 meter över Stilla havet. På den här höjden och i den här hastigheten spelar tidszoner ingen större roll. Trots att tröttheten tynger ned hennes axlar, känner hon också stolthet över sitt värv.
 
Här uppe, långt över moln och den kommersiella flygtrafiken, är det kraftig vind, men luften är så tunn att det knappt är någon turbulens. Även om kabinen är trycksatt, behövs en syrgasmask.
 
Det enorma flygplanet, en modifierad version av ett amerikanskt bombplan, har egentligen plats för en hel besättning. Men tack vare automatisering, så kan en enda person i dag manövrera den 200 ton tunga besten. Martinez har under dagen spridit ut 60 ton små droppar svaveldioxid i stratosfären, i enlighet med projektet SHADE.
 
De mikroskopiska dropparna reflekterar solljuset, och bidrar till att kyla ned en planet som höll på att överhettas. Varje dag lyfter hundratals flygplan runt om i världen och släpper ut svaveldioxid över land och hav från stratosfären.
 
Här, långt över moln och nederbörd, förblir partiklarna luftburna i och kringsvepta av jetvindarna i månader. Solen står högt på himlen, och lyser med ett brandgult sken över havet. Innan SHADE påbörjades var solen gul, svavlet har satt sin prägel på solljuset. Men den nya färgen är lika vacker, tänker hon.

 
Plötsligt får hon en nödsignal på radion.

 
”Kontrolltorn 1 till Kondor 23, kontrolltorn 1 till Kondor 23.”

 
”Kondor 23 här, är allt ok, över.”

 
”Kontrolltorn 1, vi har störningar…”

 
”Kondor 23 här, jag hörde inte, upprepa.”

 
”Kondor 23 här, upprepa.”

 
Martinez känner hur det går en kall kår längs ryggen. Vad är det som händer? Hon letar efter en ny radiofrekvens, men hittar inget svar. Bara det statiska bruset. Hon kontrollerar sensorer och system, justerar antenner, felsöker snabbt och effektivt. Svettpärlor bildas på hennes panna, hon tar djupa andetag i sin syrgasmask. Något är väldigt fel.

 
Så ser hon något hon aldrig sett förut, men läst om. Det är stora, glittrande ljusgardiner i himlen i grönt, purpur och rött. De tycks dansa ljudlöst, som magiska väsen på en förtrollad bal. Det hon ser är norrsken utanför Kaliforniens kust. Dess hypnotiserande skönhet får henne att tappa koncentrationen en sekund.