Inlogg - Arkiv

Välfärdskrisen är till sin karaktär inte ekonomisk utan moralisk. Det skriver Johan Sjölander som menar att starka intressen håller emot att lära av pandemin.

 
På sistone har jag drabbats av någon form av pandeminostalgi. När jag tänker på det är det rätt hemskt, och jag skäms. Pandemin var fruktansvärd. Människor dog, i ensamhet, och de led. Covidpandemin var en tragedi och det finns egentligen inget annat hedervärt sätt att minnas den.

 
Men det fanns också något annat där. Inlåsta i våra isoleringar var vi ju ensamma men samtidigt också mer tillsammans än någonsin. För en gångs skull var det ett yttre hot, och inte vi människor som själva hittade på mer innovativa sätt att plåga och döda varandra eller förstöra vad vi har gemensamt.

 
Vi människor hanterade inte detta perfekt. Från hamstring av toapapper till mediciner som satt fast vid panikstängda gränser till auktoritära regimer som tog chansen att bli ytterligare lite mer auktoritära visade vi oss vara långt ifrån några perfekta varelser. Men ändå. Den stora bilden är att vi stod tillsammans och i slutänden som mänsklig ras kunde gå ur pandemin med raka ryggar.

 
Jag hoppades länge att vi dessutom skulle ha lärt oss något. Det var så många saker som sattes i blixtbelysning under krisen. Om arbetsmiljö och arbetsvillkor i äldreomsorgen. Vårdens just-in-time-beroende. Hur klassamhället dödade.

 
Jag inser att den förhoppningen var naiv. Andra förstod det bättre än jag. Tror det var fackförbundet Kommunal som nästan profetiskt annonserade under pandemin, glöm inte bort era applåder när detta är över. Vilket ju så klart var precis vad som hände.

 
Den där försiktiga optimismen jag kände är helt enkelt svår att hitta stöd för om vi ser ut över det svenska samhället. Och det allra tydligaste exemplet är den välfärdskris vi upplever just nu.

Året är 2064 och mänskligheten tror sig ha hittat ett verktyg för att förhindra jordens uppvärmning. Men hur långt kan vi lita på teknologin som lösning? I detta utdrag ur sin kommande bok ger Karim Jebari oss ett fönster in i framtiden.

 
Löjtnant Martinez blickar ut över fastlandet, som framträder som en tunn strimma i horisonten. Hon har haft ett långt arbetspass 30 000 meter över Stilla havet. På den här höjden och i den här hastigheten spelar tidszoner ingen större roll. Trots att tröttheten tynger ned hennes axlar, känner hon också stolthet över sitt värv.
 
Här uppe, långt över moln och den kommersiella flygtrafiken, är det kraftig vind, men luften är så tunn att det knappt är någon turbulens. Även om kabinen är trycksatt, behövs en syrgasmask.
 
Det enorma flygplanet, en modifierad version av ett amerikanskt bombplan, har egentligen plats för en hel besättning. Men tack vare automatisering, så kan en enda person i dag manövrera den 200 ton tunga besten. Martinez har under dagen spridit ut 60 ton små droppar svaveldioxid i stratosfären, i enlighet med projektet SHADE.
 
De mikroskopiska dropparna reflekterar solljuset, och bidrar till att kyla ned en planet som höll på att överhettas. Varje dag lyfter hundratals flygplan runt om i världen och släpper ut svaveldioxid över land och hav från stratosfären.
 
Här, långt över moln och nederbörd, förblir partiklarna luftburna i och kringsvepta av jetvindarna i månader. Solen står högt på himlen, och lyser med ett brandgult sken över havet. Innan SHADE påbörjades var solen gul, svavlet har satt sin prägel på solljuset. Men den nya färgen är lika vacker, tänker hon.

 
Plötsligt får hon en nödsignal på radion.

 
”Kontrolltorn 1 till Kondor 23, kontrolltorn 1 till Kondor 23.”

 
”Kondor 23 här, är allt ok, över.”

 
”Kontrolltorn 1, vi har störningar…”

 
”Kondor 23 här, jag hörde inte, upprepa.”

 
”Kondor 23 här, upprepa.”

 
Martinez känner hur det går en kall kår längs ryggen. Vad är det som händer? Hon letar efter en ny radiofrekvens, men hittar inget svar. Bara det statiska bruset. Hon kontrollerar sensorer och system, justerar antenner, felsöker snabbt och effektivt. Svettpärlor bildas på hennes panna, hon tar djupa andetag i sin syrgasmask. Något är väldigt fel.

 
Så ser hon något hon aldrig sett förut, men läst om. Det är stora, glittrande ljusgardiner i himlen i grönt, purpur och rött. De tycks dansa ljudlöst, som magiska väsen på en förtrollad bal. Det hon ser är norrsken utanför Kaliforniens kust. Dess hypnotiserande skönhet får henne att tappa koncentrationen en sekund.

Vår tids största kris är den annalkande klimatkrisen. Men vad innebär klimatförändringarna för Sveriges säkerhet? Alexandra Völker skriver om ett perspektiv som saknas i säkerhetspolitiken.

 
På väg mot Folk och Försvars konferens i Sälen, den 7 januari i år, har jag Al Gores CNN-intervju i huvudet. Budskapet var inte nytt. Budskapet var att vi fortfarande har möjlighet att reparera de skador vi orsakat, och stoppa den globala uppvärmningen, men att vi måste göra det nu. Om inte så kommer vi att få se en drastisk ökning av platser där människor inte kan överleva.
 
Under de närmaste decennierna skulle det innebära att omkring en miljard människor tvingas lämna sina hem, en miljard klimatflyktingar. Budskapet var inte nytt, men när intervjun kommer precis dagarna innan försvarskonferensen blir den det enda jag kunde tänka på.

 
FN:s nuvarande generalsekreterare António Guterres har gång på gång försökt föra klimatkrisen högst upp på dagordningen. Under sina år vid posten har han ofta talat om den klimatkatastrof vi står inför. ”Vi är i vårt livs kamp. Och vi förlorar”, Att mänskligheten är ”på väg mot ett klimathelvete” och att vi gått in i en ”era av global kokning”.
 
I oktober besökte han Nepal för att göra vad han beskriver som ett nödrop från jordens tak. Vid foten av Mount Everest talade han om hur glaciärerna i Himalaya smälter, vilket hotar den reserv som förser över en miljard människor i regionen med vatten.

 
För mindre önationer är klimatet en ren överlevnadsfråga. När havsnivåerna höjs sjunker öarna. I Östafrika leder torkan till att boskapen dör. Betesmarken försvinner. I vissa regioner har det gått år sedan regnet sist föll. Miljontals tvingas lämna sina hem i jakten på mat och vatten. Andra tvingas arbeta under fruktansvärda villkor för att överleva.
 
I december kunde vi läsa Aftonbladets reportageserie om södra Madagaskar där barnen numera tvingas arbeta i trånga osäkra gruvor i jakten på glimmer. Hur regnet försvann för sex år sedan och hur den efterföljande torkan tagit allt de tidigare levt av.

I stället för orealistiska drömmar om hur husen ska se ut bör vi fokusera på stadsbyggande. Det menar arkitekten Ola Andersson som efterlyser en socialdemokrati med målsättning att bygga jämlika städer.

 

 
Som ni kanske märkt har inte heller arkitekturen undgått samtidens nätbaserade kulturkrig, med samma trista resultat som på andra områden. Först ut, i de sociala mediernas ungdom, var yimby, Yes In My Backyard, som krävde att allt skulle byggas överallt. Helst högt och stort. Kommunpolitiker, nervöst sneglande på opinionen, hängde på.

 
Det blev inte så bra. De senaste åren har reaktionen, med Facebookgruppen Arkitekturupproret i spetsen, dominerat debatten. Helst ska ingenting byggas någonstans och ska det byggas så ska det byggas i gammal stil, likgiltigt vilken.

 
Det är lätt att avfärda önskan om nya hus som ser gamla ut som ett okunnigt och obildat utslag av en reaktionär och rasistisk samtid, och visst är det så. Det är i kommuner med stabil högermajoritet de fått störst genomslag, även om Socialdemokraterna i Göteborg av någon anledning låtit sig dras med.

 
Att avfärda kritik mot det vi bygger med de argumenten är dock att göra det lite väl lätt för sig. Kritik mot det samtida svenska byggandet är nämligen befogad. Den är undermålig. Den sjukdom Arkitekturupproret tycker sig se är inte inbillad. Men deras diagnos är felaktig.

 
Grundproblemet är att arkitektur inte längre är den viktiga uttrycksform det en gång var. I slutet av artonhundratalet var arkitekturen ett av det framväxande samhällets allra främsta sätt att manifestera sig. Under nittonhundratalets första årtionden utkämpades kulturkrig på hög nivå inom arkitekturen. Nationalromantik bekämpade jugend, nyklassicism besegrade nationalromantiken, innan Saltsjöbadsandans Sverige på trettiotalet enades om modernismen.
Det innebar inte nödvändigtvis att arkitekturen överöstes av resurser, åtminstone inte efter första världskriget. Tvärtom var hushållning med resurser en hederssak för de svenska modernisterna. Men det hindrade inte att arkitektur var viktigt, byggandet ett sätt för samhället att förverkliga sig och uttrycket betydelsefullt.

(S) ska ta fram ett nytt partiprogram, sitt elfte i ordningen. Daniel Johansson har träffat huvudsekreterare Hans Dahlgren för ett samtal om partiprogrammets syfte, en förändrad värld och om vilket tidigare program som inspirerar mest.

 
Det är tisdag eftermiddag och kylig senvinter i Stockholm. Himlen hänger trött och grå över staden. Lätt frusen kliver jag in på Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68. Jag ska träffa Hans Dahlgren som det verkställande utskottet har utsett till huvudsekreterare i arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram.

 
Hans meritlista är tung: journalist, pressekreterare åt Olof Palme och statssekreterare i Ingvar Carlssons, Göran Perssons och Stefan Löfvens regeringar och däremellan FN-ambassadör. Åren 2019–2022 var han EU-minister i Löfvens och Anderssons regeringar. Bara för att nämna några exempel.

 
Jag är självmedvetet nervös. För några år sedan var jag talskrivare i statsrådsberedningen. Det absolut sämsta talutkast jag fick ihop under den tiden skulle hållas av Hans Dahlgren. Jag skämdes när jag lämnade över manuset – och blev snarast lättad när det kom i retur för omarbetning.

 
Minns Hans detta? Tack och lov inte, visar det sig. Vi kommer i stället raskt in på ämnet för intervjun: ett nytt partiprogram som ska tas fram till och beslutas av partikongressen 2025. Intresset för processen är stort.
– Det finns ett sug för att diskutera ideologiska frågor. Det märkte jag direkt när jag började arbetet, och det är jättekul att få vara med om, slår Hans engagerat fast.

Vår samtid präglas av misstro till framtiden. Ska känslan vända till optimism krävs jämlikhetsreformer, skriver Julius Wallin och föreslår obligatorisk men avgiftsfri förskola.

 
Hoppet är det sista som lämnar människan. Kring förra sekelskiftet valde hundratusentals arbetare att lämna misären i det svenska klassamhället för en osäker framtid på andra sidan Atlanten. Men när socialdemokratin blev en etablerad politisk kraft, när inte bara överklassens röster hördes, avtog massflykten – de svenska arbetarna kunde äntligen hoppas på en bättre framtid i sitt hemland.

 
Vi gjorde optimismen till ett politiskt projekt som stod stadigt under en livstid. Men i dag präglas den politiska debatten av hopplöshet inför politiken och dess möjligheter att lösa samhällsproblemen. När det kommer till integrationen verkar det som att hoppet är på väg att släckas.

 
Jag träffade några gamla kollegor under julen. Vanliga grabbar med något år i arbetslivet och en fot inne på universitetet. De hade läst rapporten från arbetsgruppen om ett gemensamt språk och tyckte att den var intressant. De kände igen sig i bilden som rapporten presenterade och hade fastnat för slutorden: ”Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

 
Mina vänner tänkte att det skulle innebära återvandring, anonyma vittnen, militärer i förorten, visitationszoner och ett samarbete mellan S och SD. Efter några öl frågade de om det inte skulle fungera att låta SD styra i några år, kanske bara behålla det som funkar? Invandringen har ju ändå gått åt helvete, så hur farligt skulle ett SD-styre vara i jämförelse? Att fysiskt avlägsna människor genom en påtvingad utvandring sågs som ett rimligt alternativ när förlorade själar inte kunde räddas från gängvåldet.

 
Att mina gamla kollegor vänt sig till hopplösheten är inte förvånande. Den pessimistiska framtidstron bland unga har konsekvent visat sig i såväl nationella som globala opinionsmätningar. Födda in i en klimatkris är unga i Sverige mer självcentrerade, ser i högre grad ekonomin som ett nollsummespel och röstar höger.
Kanske inte så konstigt när bostadsköp är lika oåtkomligt som på 50-talet. De materiella förutsättningarna för ett ungdomligt uppror finns på plats. Det som förvånade mig var att jag några dagar senare fick höra min inte-alls-så-unga morfar hålla med om att integrationen känns hopplös.

Under nästan tjugo år var Östen Undén utrikesminister, längre än någon annan i Sverige. Bert Mårald har läst en ny bok om professorn i juridik som blev symbol för den svenska alliansfriheten.

 
Då Sverige i skrivande stund tycks vara dagar ifrån Natomedlemskap aktualiseras den snabbt övergivna alliansfrihets- och neutralitetslinjen, som vi har följt under två hundra år. Sitt riktiga genomslag fick den svenska freds- och neutralitetsideologin först i samband med landets demokratisering under Nils Edéns ministär, sammansatt av liberaler och fyra socialdemokrater, däribland den unge juristen och konsultativa statsrådet Östen Undén.

 
Denne hade under sina studieår i Lund formats genom diskussionerna inom det Wallska studentmatlaget där även socialdemokraten Ernst Wigforss ingick. I frågorna kring krig och fred fanns en åsiktsgemenskap bland dessa Lundaakademiker. I den voluminösa studien ”Världskriget och världsfreden” på 750 sidor kritiserade Wigforss krigsförhärligande preussiska ideal, som borde ersättas av ett folkrättsligt baserat internationellt regelverk.
 
De neutrala småstaternas livsintressen var oupplösligt förbundna med idén om staternas rättssamfund. I sin nyutkomna bok ”Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget” (Santérus förlag 2023) återvänder Mats Bergquist till Undén.

 
Boken berör egentligen endast åren mellan 1945 och 1962 under vilken Undén innehade utrikesministerposten; det första året med Per Albin Hansson som statsminister, därpå Erlander. Det är bekant att Hansson inte kände någon entusiasm inför utnämningen, då Undén som utrikesutskottets ordförande inte hållit inne med sin kritik mot samlingsregeringens anpassningspolitik gentemot Nazityskland. Däri hade han stöd av sin nära och livslånge vän Wigforss.

 
Det är lätt att glömma bort att Undén, vid sidan om sin politiska gärning, uppvisade en nog så imponerande karriär som juridikprofessor, rektor för Uppsala universitet och universitetskansler. Likväl hade han hunnit med att verka som utrikesminister åren 1924–1926, då han inom ramen för Nationernas förbund värnade om den kollektiva säkerheten, oförenlig med en strikt neutralitetslinje. Först då folkrättsliga principer inte respekterades tvingades Sverige gå tillbaka till en mer passiv neutralitet.
 
Samma förhållande rådde under åren efter andra världskriget, då Undén hyste stora förhoppningar om Förenta nationernas fredsbevarande roll. Det var först då kalla kriget eskalerat som Undén med sin brobyggarpolitik utanför blocken kom att uppfattas som neutralitetens något kallsinnige sigillbevarare.

SD-regeringens politik försvagar vår demokratiska vardag, men hur? Lotta Wiechel och Mathilda Elfgren Schwartz skriver om kopplingen mellan kultursektorn och vår demokrati.

 
Demokratin är i praktiken större än en valdag vart fjärde år, och nu monteras den ner. I över ett år har vi upplevt hur regeringens politik får konsekvenser för den demokratiska vardagen. Regeringspartierna verkar dock inte ha en helt gemensam vision, utan strävar mot olika mål.

 
Å ena sidan en liberal, kommersialiserad och homogen kultursektor som anpassas efter majoritetssamhället. Den ska verka utan offentlig finansiering och utan folkbildning. Resultatet blir en kultursektor som lever på marknadskrafternas nåder och leder till ökad ojämlikhet och otrygghet.
 
Å andra sidan en nationalistisk, konservativ styrning av både kultur och folkbildning som inte tillåter frihet, olikhet eller mångfald. Resultatet blir ökad polarisering och splittring. Oavsett vilken vision som får leda politiken kommer det vara skadligt för den demokratiska vardagen.

 
Ett levande civilsamhälle där kunskap uppmuntras, frodas och sprids är vad som gör det demokratiska samhället levande. Deltagandet i det demokratiska systemet och samtalet bygger på att människor i samhället är engagerade, bildade och fria tänkande varelser. Utan fria och tänkande människor stannar utvecklingen och demokratin börjar sakta men säkert retirera. Folkbildningen är ett av de viktigaste verktygen som det demokratiska samhället har att nyttja för att just slå vakt om den fria tanken och kunskapen.
 

”Kunskap är makt” brukar det ofta heta.

 
Det vackra med folkbildningen är att den är fri och frivillig. Alla är välkomna att delta och det på sina villkor. Det är i studiecirkeln människor med olika bakgrund och klasstillhörighet kan mötas för att samtala, lära och filosofera tillsammans. Den bildade människan föds och frodas i folkbildningen.

Hur skulle vi leva om vi levde i enlighet med vår natur? Om vårt innersta väsen fick välja fritt? Myrna Lorentzon försöker hitta sin naturliga vilja och inre längtan.
 

Människans natur är ett mystiskt begrepp. Drivs hon av förnuft eller irrationella begär? Är hon född syndare eller tomt blad? Drivs hon av självförverkligande, av sitt undermedvetna, av evolution? Arv eller miljö? Är hon självisk och tävlingsinriktad eller social och hjälpsam? Finns det över huvud taget något som på ett tillfredsställande sätt ringar in konceptet?
 
Jag menar, existerar ”människans natur” bortom språket eller har vi hittat på det själva? Och om det är vi som konstruerar vår natur, säger det i så fall någonting annat om oss?
 

Ett perspektiv som brukar förbises när man talar om vad människan är, är hennes flexibilitet. Ett spädbarn föds med ungefär 40–50 procent fler synapser än vad man senare hittar i den vuxna hjärnan. Det finns alltså ett större antal förbindelser mellan nervceller, där information överförs från den ena till den andra.
 
Det kan kännas kontraintuitivt att vi har fler sådana när vi föds än när vi är vuxna, eftersom det låter som ett mått på hjärnans komplexitet – man får i stället försöka förstå det som brist på effektivitet. Barnet har flera vägar att välja mellan, och överflödet gör henne flexibel men det är miljön som avgör vilka förbindelser som behövs och är funktionella.
 

Barn föds öppna för världen, inte som tomma blad utan snarare tvärtom – vi föds med allt, och sedan försvinner mer och mer längs vägen. När vi lämnar livet är vi bättre anpassade, mer effektiva, men också, så klart, mer begränsade.
 

Man brukar säga att människan har svårt att förstå oändligheten, att våra hjärnor inte är tillräckligt avancerade. Om det beror på något medfött strukturellt eller på att konceptet inte existerar i den värld som finns framför våra ögon vet jag inte, men kanske säger det något om hur vår omvärld begränsar vårt tänkande: vi kan inte föreställa oss det vi inte redan vet om, de enda färger vi kan tänka fram är de färger vi kan se.
 

Förra gången Johan Danielsson var Europaparlamentariker kallades han hem till Sverige och en plats i regeringen. Nu vill han tillbaka till EU, där han ser en ny dagordning. Hanna Alexandersson intervjuar.

 

Valet till Europaparlamentet är inte ett val bland andra i Sverige. Trots ett relativt högt valresultat jämfört med resten av Europa på omkring 55 procent, så är det svårt att uppbåda samma engagemang och mobilisera väljare som inför de nationella valen.
 

I en tid då de andra partierna väljer att rekrytera välkända profiler och toppar listorna med namn som Jonas Sjöstedt, Alice Måwe och Alice Bah Kunkhe, så skulle man kunna säga att Socialdemokraterna går emot strömmen. Här finns inga kändisvärvningar, utan de flesta namnen är okända för den breda allmänheten.

 
Men det är dock något som Johan Danielsson, LO:s kandidat och Socialdemokraternas andranamn på listan, tar med ro.

 
– Är man ett parti som ligger och kämpar omkring 3 procent så förstår jag om man behöver kändisvärva för att mobilisera inför valet. Men så är inte fallet för Socialdemokraterna. Vi värvar inte folk i panik utan skickar personer som vi på riktigt tror kan stå upp för svenska folkets intressen och göra skillnad på riktigt, säger Danielsson.
 

Och det är just anledningen till att Johan Danielsson vill tillbaka till parlamentet i Bryssel. Han vet att det går att påverka. Innan han kallades hem till Sverige för att tjänstgöra som arbetsmarknadsminister i sluttampen på förra mandatperioden hann han vara med och uträtta en hel del som Europaparlamentariker i Bryssel.

I sexton år var Region Stockholm ett skyltfönster för högerns privatiserings- och avregleringspolitik. För ett år sedan tog Aida Hadzialic och hennes S-ledda koalition över styret. Martin Rynoson har intervjuat Hadzialic och undrar hur man vänder en atlantångare.
 
I sexton år var Region Stockholm ett skyltfönster för den privatiserings- och avregleringspolitik som högern förfäktat under decennier. För ett år sedan tog Aida Hadzialic och hennes S-ledda koalition över makten. Kommer hon lyckas vända atlantångaren?
I Tankesmedjan Tidens nyligen utgivna antologi Vår tid skriver Marika Lindgren-Åsbrink att Socialdemokraternas problem inte handlar om brist på samhällsanalys.
Det politiken verkligen lider underskott på är implementering. Inte bara politiken för den delen, utan stora delar av samhällsapparaten. Att få saker att hända i verkligheten är det svåraste som finns. Det gäller säkert alla typer av organisationer, men ännu mer i samhällelig verksamhet där målen ofta är många, komplexa och inte sällan motstridiga.
Lindgren-Åsbrink fortsätter med att konstatera att detta problem grundar sig i att den socialdemokratiska arbetarrörelsen kommit att bli förvaltande i stället för samhällsförändrande.
Det finns något i det perspektivet. Det är, för att ta ett exempel, lätt att skriva hurtiga första maj-appeller om att hela landet ska leva. Det är betydligt svårare att arbeta fram och implementera verkningsfulla åtgärder som leder till faktiska, markanta förbättringar för människor utanför storstäderna.
Det finns nog få politiska områden där implementeringsutmaningen är lika svår som när det gäller sjukvården. Inom det området finns det nog, i sin tur, få ställen i Sverige där utmaningarna är lika stora som i Stockholm: Att axla ansvaret för sjukvården för huvudstadsområdets miljontals invånare, strax efter en pandemi, mitt under det tuffaste ekonomiska läge som Sverige stått inför på många år. Dessutom i en av de starkaste borgerliga bastionerna den här sidan av millennieskiftet.
 
Jag har pratat med Aida Hadzialic, som den 18 oktober 2022 tog över som finansregionråd i Region Stockholm, ledandes en blocköverskridande koalition, som den första socialdemokraten på sexton år.
Hur är läget för Region Stockholm?
– Tufft. Vi står inför den värsta välfärdskrisen på över 30 år, och den krisen har slagit särskilt hårt mot sjukvården. Ändå har den M-ledda regeringen gjort tydligt att de inte kommer att lyfta ett finger för att ge nödvändigt understöd till välfärden.

Genomgår Moderaterna en ideologisk metamorfos? Stig-Björn Ljunggren granskar Moderaternas vägval och varnar för vad som händer med ett parti som försöker rida tigern.
 

 
Jag har ägnat åtminstone tio års studier av Moderaterna och den svenska högern och brukar inbilla mig att jag känner detta parti och dess omgivningar rätt hyggligt.

 
Mina kontakter med denna befolkningsgrupp har också övertygat mig att de i stort sett är lika hyggliga demokrater som sossar. Fast bägge dessa partistammar misstror varandras egentliga pålitlighet när det gäller det öppna samhället. Deras misstänksamhet mot varandra är i huvudsak fel.

 
Men. Bägge partierna har samtidigt slaggprodukter från gamla tider som ibland går i dagen. Det finns folk i arbetarrörelsen som ser en framtid där staten och samhället smälter samman till en organism som lyfter mänskligheten in i ett klasslöst nirvana, ett pastellfärgat paradis där all ondska är förpassad till historiens sophög.

 
Och det finns i Moderaternas närhet ett högermummel om demokratins brister, behovet av upprensning, förblindat tjat om jävla facket och sossepampar, klagomål på att enfaldiga väljare låter sig luras av löften från den offentliga sektorn, om mittenpartiernas svekfullhet och en hel del reaktionära nationalistiska drömmar om att ta revansch på Ryssland och åter vattna hästarna vid Nevas stränder.

 
Det har som sagt varit ett mummel, från en mindre grupp medlemmar eller sympatisörer. Men de har hållits korta av partiet. Allt som påminde om tiden före demokratins genombrott har effektivt filtrerats bort. I grunden så valde Moderaterna demokratin på 30-talet. De avvisade nationalsocialismen, dels för att den var odemokratisk, dels för att den var ”osvensk”.

 
Ute på fältet har exempelvis ungdomsförbundet varit en stridslinje mot mörka, mer eller mindre bruna strömningar, och alltför överdrivna nationalistiska eller svensk-patriotiska uttrycksformer har dämpats.
Bland de etablerade Moderaterna har etiketten på dessa reaktionära krafter bland annat varit ”dumhöger”. Eller om de talar om sig själva, ”lastbilshöger”. (För övrigt har Socialdemokraterna en liknande informell beteckning på sina kverulanter, ”dumsosse” eller ”stalinist” förekommer i internlingot.)

 
Sverigedemokraterna kan ur detta perspektiv ses som en organisation för den tidigare marginaliserade ”dumhögern”. Den har fått växtkraft genom den friktionsvärme som moderniseringen inneburit – där globalisering, folkvandring, kunskapssamhälle, digitalisering, hbtq-rörelser, urbanisering, feminism etc. – förvandlat samhället i vad som måste betraktas som en samhällsrevolution.

 
Kombinerat med de etablerade partiernas oförmåga att initialt ens erkänna bekymmer med exempelvis migration och kriminalitet, än mindre göra något åt problemen, har ett gigantiskt möjlighetens fönster öppnats för denna höger.

 
De kan liknas vid dessa märkliga växter som kan ligga i träda i hundratals år, för att sedan, vid en skogsbrand, komma upp ur jorden. Mest känd är ”brandnävan”. Åsikterna har funnits, antingen i någras minne, eller i skrifter och urkunder. Men nu, med en förändrad tidsanda, växer de fram igen.

 
Det som nu händer har beskrivits som ”Moderaternas 1968”. Det som hände då var att Socialdemokraterna, ställd inför vänstervågen, fick en svår utmaning. Skulle partiet välja att anpassa sig till radikalismen och försöka fånga upp vänstervågen? Eller skulle partiet stå fast vid sin försiktiga gråsossiga linje?