Arkiv

Alfamannen har fått revansch. Julius Wallin skriver om cyniska män och ser en logisk förklaring. 

Den senaste månaden har horder av unga män härjat i kommentarsfälten. Hängivna supportrar till misogynisten, charlatanen och mångmiljonären Andrew Tate har försvarat den trafficking- och våldtäktsanklagade ”alfamannen”. Kritiker bemöts med en retorisk fråga: ”Vilken färg har din Bugatti?”. Med fem ord höjs ekonomisk framgång till den högsta av dygder, med implikationen att det är oväsentligt var pengarna kommer ifrån.  

Det kanske inte är förvånande att en kontroversiell manlighetsprofil på Youtube har ett skumt åsiktspaket, men faktum är att han delar just denna åsikt med en bred befolkningsgrupp i Sverige: börstopparna. 

2022 höjde börstopparna sina egna löner med 12 procent, vilket innebär att de ser fram emot en reallöneökning när ojämlikheten är på rekordhöga nivåer. Med löner som redan motsvarar 65 industriarbetarlöner så kan nog några av dessa chefer unna sig en och annan Bugatti. Regeringen såg vad som var på väg att hända, och agerade resolut. Skatten sänktes kraftigt för höginkomsttagare, och det sekretessbelagda elstödet gavs inget tak. Efter en ordentlig omfördelning av skattemedel bör även vd:ar för småbolag som Evolution kunna införskaffa sig en bil som ger moralisk immunitet… 

I det senaste valet klarade Israeliska arbetarpartiet, HaAvoda, precis spärren. Partiet Meretz, socialdemokratiskt med fredsprofil, hamnade under. Samtidigt vill inte Israels befolkning se en tvåstatslösning. Otto Widmark har varit i Israel och beskriver en dyster utveckling. 

Den 1 november 2022 gick Israel till val för femte gången på fyra år. En lång period av instabila regeringskoalitioner i Knesset ser nu ut att vara över. Den mest högerextrema och religiösa regeringen som Israel någonsin sett har kommit till makten.  

På deras agenda står en omdaning av det israeliska samhället, inklusive underminering av rättsstaten, skärpt bosättningspolitik och judisk överhöghet i området mellan Jordanfloden och Medelhavet. 

Fredsgrupper som Peace Now menar att regeringskoalitionen i praktiken annekterar Västbanken genom att man flyttar ansvaret för ockupationen från Försvarsdepartementet till civil kontroll. Den nya regeringen är utpräglade motståndare till allt vad en tvåstatslösning och en palestinsk stat heter. 

Samtidigt driver regeringen igenom en ”rättsrevolution” för att minska Högsta domstolens oberoende och makt. I retorik som känns igen från Polen och Ungern, beskrivs Högsta domstolen som den ”liberala elitens institution” som hindrar den demokratiska folkviljan från att få komplett genomslag. Många menar också att premiärminister Benjamin Netanyahu, som tidigare varit emot långtgående reformer av rättsstaten, nu har ett egenintresse av att underminera rättsstaten eftersom han anklagas för korruption. 

Sedan i januari har 100000–150000 israeler demonstrerat varje vecka mot regeringens planer. Israels president, Isaac Herzog, har manat till lugn och uppmanat politikerna att samtala och kompromissa om de nya lagförslagen. Världsledare inklusive de amerikanska och franska presidenterna har framfört till Netanyahu att den israeliska demokratin hotas av lagförslagen. Företrädare för näringslivet, militären och säkerhetssektorn, den diplomatiska sfären med flera har också kraftigt kritiserat förändringsförslagen. Hos de högerextrema får det inget gehör; detta är extremisternas möjlighet att omstöpa samhället. 

När jag befann mig i Israel och Palestina i början av året hade protesterna mot regeringens planer pågått i tre veckor…

Tre dagar efter Rysslands invasion av Ukraina ändras den tyska utrikes- och säkerhetspolitiken som genom ett trollslag. Vad betyder vändningen för tysk socialdemokrati? Vad vill man nu? Paula Carvalho Olovsson skriver om ett parti som söker en ny identitet. 

Nu har det gått drygt ett år sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion i Ukraina, och kriget har satt sina spår i Europa. Vi talar ofta om en ”Zeitenwende” – en vändpunkt i europeisk politik. Begreppet myntades av den tyske förbundskanslern Olaf Scholz bara tre dagar efter invasionen och jag tänkte titta närmare på hur kriget har påverkat tysk socialdemokrati under det gångna året. 

Vi backar först till valet i september 2021. Det är mitt under pandemin. Och det är första gången sedan efterkrigstiden som en sittande kansler inte har ställt upp för omval. Frågan alla ställer sig är vem kan vara kansler om inte Angela Merkel längre är det? Svaret framstår som allt tydligare ju närmare valdagen kommer – Olaf Scholz är rätt man för jobbet. CDU:s Armin Laschet framstår som svag och lite fånig när han blir påkommen med att skratta framför tv-kamerorna under en översvämningstragedi.

Varken liberaler eller gröna har någon riktigt seriös utmanare om kanslerposten. Scholz med sin trygga, lugna framtoning framstår som Merkels rätta efterträdare – och samtidigt som man får kontinuitet och erfarenhet hos den sittande vicekanslern så får man också något nytt eftersom han står för en delvis ny politik med profilfrågor som höjd minimilön, pensioner, bostäder och klimat. 

Efter valet sätter Scholz och hans SPD i gång och förhandlar ihop en koalition tillsammans med liberalerna och de gröna. Ett ambitiöst program tas fram. Man kompromissar ihop sig om allt från ekonomi till klimat- och energifrågor. Pandemin fortsätter att sätta sina spår på dagordningen, men den nya regeringen åtnjuter stort förtroende hos befolkningen.  

Och så, mindre än 100 dagar in i den nya regeringens maktinnehav, så slår Ryssland till. Redan under veckorna före invasionen fick Olaf Scholz mycket kritik för att han hade en så avvaktande hållning till det överhängande hotet. När andra ledare tydligt uttryckte vad de tänkte göra om de misstänkta ryska planerna sattes i verket, så ville Scholz knappt ens säga hur det skulle bli med gasledningen NordStream 2 om Ryssland attackerade Ukraina.  

Bakgrunden till den tyska motviljan att dra en tydlig och skarp gräns mot Ryssland är trefaldig…

Kapitalismen förändras och med den löntagarnas förutsättningar för att organisera sig. Göran Therborn beskriver resan från industrikapitalism till finanskapitalism och vad den innebär.

Marknadsekonomi och kapitalism

Under det kalla kriget och 1950–60-talens högkonjunktur utestängdes begreppet kapitalism från respektabelt språkbruk. I Västeuropa och Nordamerika användes det nästan enbart av socialistiska och kommunistiska kritiker. Efter Sovjetunionens upplösning har begreppet förlorat sin ideologiska stämpling och används gärna av amerikanska företagsledare om deras egen verksamhet. Ändå, särskilt i Europa, är ”marknadsekonomi” fortfarande den dominerande beteckningen.

Men under första hälften av 1900-talet var ”kapitalism” ett centralt analysämne för flera av de största ”borgerliga” namnen i, framför allt, tyskspråkig samhällsvetenskap, till exempel Werner Sombart, Den moderna kapitalismen (1902), Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1905), Josef Schumpeter, Kapitalism, socialism och demokrati (1943). För några år sedan publicerade en av Tysklands allra mest ansedda historiker, Jürgen Kocka, en kort Kapitalismens historia (2014). Samma år publicerade Cambridge University Press sin Cambridge History of Capitalism i två volymer, redigerade av Larry Neal och Jeffrey Williamson.

Kapitalism förutsätter marknadsekonomi, men inte tvärtom. Grovt och enkelt uttryckt är kapitalism att tjäna pengar på andras arbete i konkurrens med andra egendomsägare. Förutom marknader med möjligheter till marknadshandlande förutsätter och skapar kapitalism en tudelning mellan egendomsägare, kapitalägare och egendomslösa. Egendomslösheten är relativ och inte absolut. En person som äger sin bostad, sin bil, kanske till och med båt och fritidshus, kan vara tvungen att ta ett jobb som arbetare, löntagare åt en kapitalägare.

Att tjäna pengar på andras arbete kan också vara arbetskrävande, amerikanska undersökningar har visat på en aktuell tendens bland företagsägare och -ledare till långa arbetstider. Men hur mycket en Steve Jobs än arbetade, så kunde han och Apples övriga ägare inte tjäna sina stora pengar utan andras arbete…

Vad driver världen framåt? Moral eller ekonomi? Sven-Eric Liedman redogör för Karl Marx historiematerialism, den digitala revolutionen och drar slutsatser för svensk politik.

Vandeln på Tidö slott

Det är ett ord i Tidöavtalet som tilldragit större uppmärksamhet än något annat: ”vandel”. Det förekommer elva gånger i texten och används enbart om ”den som åtnjuter svensk gästfrihet”, alltså invandrare. Bristande vandel definieras omständligt på den otympliga svenska som avtalet är skrivet på. Den bristande vandeln kan gälla allt från kriminalitet till prostitution.

Det är tydligt att vandeln har med moral att göra.

Bas och överbyggnad, innehåll och form

Man skulle kunna säga att vandeln hör till ett samhälles överbyggnad. Om man gör det, använder man sig av ett traditionellt marxistiskt språkbruk.

Ordet ”överbyggnad” går främst tillbaka på den ”Leitfaden”, den ledtråd som Karl Marx formulerade i förordet till sin skrift Till kritiken av den politiska ekonomin (1859). Det är en text med meningar lika långa som Tidöavtalets men långt elegantare. Marx säger där att samhället har ”en ekonomisk struktur” som är oberoende av människors vilja och att denna struktur utgör samhällets reella bas medan allt annat är överbyggnad. Denna överbyggnad utvecklas med basen. När nya produktivkrafter, alltså nya grundläggande sätt att framställa varor utvecklas, kommer hela samhällsbygget att förändras. Människor blir medvetna om dessa förändringar genom politiken, juridiken, religionen, filosofin eller konsten. Det är också där som de utkämpar sina konflikter…