Arkiv

Hade en psykologiforskare besökt Socialdemokraternas valvaka på Waterfront i höstas så hade den upplevt en intressant fallstudie i kognitiv dissonans. Stämningen var låg och lite tryckt, men under ytan florerade ett mischmasch av känslor. I alla fall hos alla oss stockholmare som i månader kämpat för en enda sak. Att få Stockholmsväljarna att kanalisera all den frustration man under så många år byggt upp i en röst på Socialdemokraterna. Det hade vi äntligen lyckats med.

I Stockholms kommun ökade Socialdemokraterna med sju procentenheter till ett valresultat på 29,4. I regionen var ökningen ännu större. Där landade resultatet på 33,3 procent och vi lyckades efter sexton år äntligen putta bort Moderaterna och Iréne Svenonius från den tron de så länge suttit på. Stockholmaren hade gått och blivit socialdemokrat – men hur kom vi dit? Givetvis finns det på den frågan ett antal svar, jag tänkte peka på några saker jag tror var viktiga.

Inför valet 2022 var stockholmarna mycket riktigt missnöjda – ungefär hälften uppgav i en opinionsundersökning att stadens utveckling gick åt fel håll. En ännu större andel, över 60 procent, uppgav detsamma om sjukvården i vår region. Kanske var det utförsäljningarna, skandalerna, den misstänkta vänskapskorruptionen eller känslan av att det skapats ett sjukvårdssystem som gav mer ångest än hjälp? Oavsett orsak till missnöjet toppade sjukvården listan som den viktigaste frågan för stockholmarna inför valet.

Samtidigt kunde man ana att samma resa höll på att göras i Stockholms stadshus. Där hade Moderaternas arbete med ideologiska utförsäljningar och marknadsstyrning legat lite i skymundan under mandatperioden jämfört med hur de härjade tidigare under 00-talet. Men när det grönblåa styret, under sista året vid makten, började sälja ut skollokaler så vaknade opinionen även här. Ett agerande från Moderaterna, i både stadshuset och regionen, som gjorde det enkelt för oss socialdemokrater i Stockholm att koppla ihop högerns utförsäljningspolitik med det övergripande budskapet från partiet om att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden.

Förutom sjukvården var de viktigaste frågorna för stockholmarna inför valet trygghet, integration, skola och äldreomsorg. Alla är frågor där kommunen kan göra skillnad. Eftersom de också stämde väl överens med partiets nationella prioriteringar blev det naturligt att fokusera våra lokala vallöften kring dessa.

På trygghetsområdet lovade vi bland annat att öka resurserna till det förebyggande arbetet och dubblera antalet fältassistenter. Inom välfärdsområdet gick vi fram med att stoppa privatiseringar och utförsäljningar, att garantera alla elever lika rätt till bra lärartäthet och införa mer läxhjälp och skolfrukost på fler skolor, men också att ta tillbaka verksamheter med dokumenterade missförhållanden och öka grundbemanningen i äldreomsorgen.

En viktig del till den lokala framgången var också folkrörelsearbetet. Vi var ett av de partidistrikt som genomförde många väljarsamtal genom dörrknackning. En förutsättning för det är att vi under flera år haft ett ledarskap som fokuserat arbetet mot tre tydliga mål: fler medlemmar, roligare verksamhet och större förtroende hos stockholmarna. Partidistriktets främsta ledare har inte bara upprepat detta som ett mantra utan själva förkroppsligat dessa prioriteringar.

Jag tror inte att det går att underskatta hur viktigt det har varit att de i handling visat att detta är våra främsta prioriteringar. På samma sätt har det förväntats att vi förtroendevalda ska vara med och leda arbetet i organisationen. Och det ger resultat, för när fler medlemmar har roligare tillsammans blir det mycket lättare att möta stockholmarna i dörrarna.

På det nationella planet hände mycket annat, och till stora delar hjälpte den diskussionen stockholmaren till beslutet om en röst på Socialdemokraterna. Nationellt var vi återigen i en valrörelse som kretsade kring ett enda parti, Sverigedemokraterna. Moderaterna, som så länge stått pall och hållit partiet ifrån reellt inflytande, hade nu vikt ned sig. Så även Liberalerna. Två partier som historiskt varit starka i just Stockholm fick nu väljarnas hårda dom.

Det förvånar mig att Moderaternas och Liberalernas strateger inte kunde förutse styrkan i stockholmarnas aversion mot högerpopulism och rasism. Även fast de respektive partiorganisationerna i Stockholm desperat försökte markera avstånd mot Sverigedemokraterna hade väljarnas tillit till stor del försvunnit. Moderaterna gjorde sitt sämsta val sedan 1970-talet i Stockholm.

Med valresultatet fick vi Stockholms-sossar en relativt okänd och ny väljarbas. Under valrörelsen gjorde influencern och näringslivsprofilen Amanda Schulman ett inlägg där hon proklamerade till stöd för Magdalena Andersson och Socialdemokraterna.

En influencer boende på Östermalm, vars innehåll generellt kretsar kring lyxiga semestrar, inredning och smink, valde nu att profilera sig politiskt. I vissa valkretsar på Östermalm och Vasastan ökade Socialdemokraterna med upp till 12 procent. En stor del av Moderaternas egen valanalys kretsade kring deras oro att denna väljargrupp, storstadsväljaren med god privatekonomi, nu lämnat deras parti. Och vi socialdemokrater kan på inget sätt ta dem för givet.

 
Att ställa krav på att få en större del av samhällets välstånd kan lätt få kravställaren att framstå som osympatisk. Att i stället kräva sin beskärda del, en rättvis andel beroende av det egna bidraget till samhällets välstånd, uppfattas däremot oftare som rätt och riktigt. På så vis är rättvisa en kraftfull idé.

 
För att majoriteten ska uppfatta en viss fördelning av samhällets tillgångar och inkomster som rättvis behöver de intuitivt känna att fördelningen i viss mån speglar människors bidrag till det som ska fördelas. Det nyliberala tankegodset säger att det är entreprenörerna och kapitalägarna som är grunden i värdeskapande produktion, och därför förtjänar de en stor del av kakan. Om en mer jämlik fördelning av både makt och ägande ska betraktas som mer rättvis behöver den nyliberala idén utmanas.

 
Vill arbetarrörelsen ta strid mot kapitalkoncentration och ”ta tillbaka [den demokratiska] kontrollen”, och samtidigt ha rättvisan på vår sida, behöver vi återupptäcka en gammal analys av hur ekonomiskt värde skapas. Med tanke på att Socialdemokraterna är på jakt efter en samhällsanalys tror jag att det kan vara dubbelt nyttigt att gå tillbaka till grunderna för hur samhällsekonomin faktiskt fungerar.

 
Därför bör arbetarrörelsen i sin analys ta utgångspunkt i arbetsvärdeläran. Arbetsvärdeläran är insikten om att arbete kommer först i produktionsprocessen och att kapital endast är frukten av arbete. Kapitalägarna är inte ekonomins motor, löntagarna är det. Med denna analys av värdeskapande kan man sedan använda rättvisa som argument för ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle. Vi begär inte mer än vad rättvisan kräver, vi kräver frukterna av vårt arbete.

 
Värdeskapande och fördelning

Den dominerande nyliberala bilden av hur värde skapas grundar sig i neoklassisk nationalekonomi – eller marginalvärdeskolan. Idén är att alla, både löntagare och kapital, får betalt för sitt bidrag till värdeskapandet i samhället. Kapitalister gör därför inga vinster, utan får betalt i form av ränta på det kapital de ”lånar” ut till produktion. Räntan, likt löntagarnas löner, reflekterar bidraget till produktionen. Det innebär att ”what a social class gets is, under natural law, what it contributes to the general output of industry”, som nationalekonomen John Bates Clark hävdade i slutet av 1800-talet.

 
Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut.” Citatet brukar tillskrivas Frederic Jameson och Slavoj Žižek och dess träffsäkerhet blir tyvärr alltmer tydlig.

 
Sedan efterkrigstiden har giftermålet mellan demokrati och kapitalism i västvärlden kantats av kriser. Ändå är det detta system som vi klamrar oss fast vid, gång på gång. Trots ökande klyftor, en fullt pågående miljökatastrof och med flera finanskriser i bagaget så kvarstår marknadsstyrning och privatiseringarna. Inte ens finanskrisen 2008 banade en ny väg, vi var till och med villiga att betala enorma summor för att ”köpa ut” bankerna bara för att i princip ha kvar samma system som visat sig inte hålla i längden.

 
Och nu presenteras även marknaden som lösning på de klimatproblem som kapitalismen har skapat. Det är inte tal om någon systematisk förändring, krisen kommer enligt denna logik även kunna lösas med ett marknadssystem för utsläppsrätter.

 
Nyliberalismen kanske inte är ”inne” som under 80-talet, men faktum kvarstår att finansiella institutioner har fått en ökad styrmakt i samhället och New Public Managements marknadsstyrning är numera djupt rotad, särskilt i Sveriges förvaltning. Vissa påpekar att covid-19-pandemin öppnade upp för tankar om att statligt ingripande och bidrag faktiskt kunde vara bra, vilket till viss del är sant. Liknande åsikter kan nu även pekas ut i och med inflationen och elkrisen. Grace Blakely skriver dock i tidskriften Tribune att covid-19:s statliga spenderande inte var slutet på nyliberalismen, eller ens utmanade systemet. Detta med tanke på hur resurserna fördelades. Stater behövde återigen köpa ut storföretag och finansvärlden, samma dynamik vi såg efter finanskrisen menar Blakely.

 
Hur har nyliberalismen då, trots sina brister, vunnit stöd för att avreglerad kapitalism faktiskt är ett nödvändigt ont? Mitt försök till att förklara det nuvarande läget står på tre ben:
 

Demokratiskt inflytande och demokratiska institutioner har förlorat sin slagkraft.
Nyliberalismens normativa inflytande som underminering av det demokratiska tänkandet självt.
Det saknas något reellt och omfattande alternativ.

Vi kan börja med att se tillbaka på historien. I boken ”How will capitalism end?” redogör Wolfgang Streeck grundligt för nyliberalismens väg till makten. Efter andra världskriget fanns ett brett antagande om att kapitalismen behöver kontrolleras politiskt för att vara kompatibel med demokrati, och för att skyddas från den fria marknaden. Men gradvis så förvrängdes denna slutsats. Enligt nyliberala husgudar som Hayek och Friedman behövde i stället den fria marknaden skyddas från demokratin. Lösningen på våra ekonomiska problem var mer marknad och mindre demokratisk kontroll, vilket i sin tur har försvagat våra demokratiska verktyg.

 
Streeck menar att de ekonomiska kriser vi har sett i den demokratiska kapitalismen sedan 70-talet handlar om konflikten mellan demokratiska anspråk på social rättvisa och kapitalistiska krav på distribution genom marginell produktivitet (”ekonomisk rättvisa” enligt kapitalet). Under 70-talet utspelades konflikten på nationella arbetsmarknader och under 80-talet kring den växande skillnaden mellan offentliga utgifter och inkomster. Dessa strider låg nära den vardagliga människan. De berörde arbetsplatser och regeringsfrågor. Men sedan dessa har arenorna för dess motsättningar flyttats utom räckhåll.

 
Vissa menar att de ekonomiska problemen som uppstod hos kapitalistiska demokratier efter 70-talet berodde på ökade krav hos och rättigheter för medborgare. Streeck anser dock att detta berodde på en avtagande skatteplikt.

 
De ökade kraven kom snarare från kapitalägare, och den ekonomiska globaliseringen gjorde vidare att dessa kunde undvika skatt. Förstärkt skattemotstånd, särskilt hos medelklassen, gav sedan momentum för ytterligare skattereformer under 80-talet.