Arkiv

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Politik har alltmer blivit en kamp vid skrivborden där lösningarna sker på papper och inte i verkligheten. Marika Lindgren Åsbrink skriver om en övertro på politiska strategier och om behovet av policyutveckling.

 

Vallokalsundersökningen visar att förtroendet för politiker sjunkit de senaste valen. Enligt DN/Ipsos får årets valrörelse rekordlågt betyg. Andelen som tycker att den var dålig var dubbelt så hög – 42 procent – i år som 2006, medan bara 15 procent tyckte att den var bra. Exakt varför framgår inte, men det är en oroande utveckling.

 

Jag tror att ett skäl till den politiska utvecklingen, både vad gäller väljarnas missnöje och vilka partier som gör framgångar, handlar om ett växande gap mellan politik och verklighet. Tendensen att lösa samhällsproblem semantiskt snarare än reellt finns i flera partier, även inom S. En marginell förändring av en budgetpost blir rent kommunikativt att fixa skolresultaten/få fler växande företag/stoppa kriminaliteten. Som politiker är det ju omöjligt att ha annat än ambitiösa mål. När vi själva glömmer bort att det är skillnad på kommunikativa och reella lösningar uppstår dock problem.

 

De flesta samhällsproblem existerar för att de är komplexa och genuint svåra att lösa, inte för att politisk vilja saknas. Icke desto mindre känns det allt oftare som att partierna inte ens försöker på riktigt. Den nya högerregeringen (som i skrivande stund ännu inte tillträtt) kommer med all säkerhet att lägga fram ett omfattande program med straffskärpningar och ökade repressiva inslag i kriminalpolitiken. Det kommer att vara lite av deras flaggskepp, och är ett viktigt skäl till att de valdes. Ändå är det ytterst tveksamt om det kommer att ha annat än marginell påverkan på brottsligheten.  

 

En del av problemet handlar om en övertro på strategier. Vänsterpartiets misslyckande i årets val är kanske det tydligaste exemplet. V:s valstrategi var i grunden djupt sympatisk: att bredda väljargrupperna och på så sätt ta matchen med SD. Men det var aldrig realistiskt att tro att partiet genom drastiska förändringar i kommunikation och klimatpolitik på kort tid skulle lyckas vinna över väljare som nyss stått långt ifrån dem – män, arbetarklass, bruksort och så vidare. Det är en slutsats som enbart går att dra vid ett skrivbord, när man tittar på människor som på positioner i ett kalkylblad….

 

 

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Under 50-talet präglades socialdemokratin av en viss visionslöshet. Som svar menade Ernst Wigforss att rörelsen behövde provisoriska utopier, visioner för samhället med förslag på hur vi når dit. Nu behövs nya provisoriska utopier skriver Fredrik Jansson och nämner några förslag.

 

Vi har precis lämnat en valrörelse bakom oss. Men om någon skulle fråga mig vad den handlade om och vad partierna egentligen vill med samhället skulle jag bli denne svaret skyldig. Vi vet det numerära resultatet, vi vet hur många mandat de olika partierna fick. I skrivande stund verkar det också som om den nya regeringen kommer att vila på en riksdagsaxel av moderater och sverigedemokrater. Det är givetvis obehagligt för den med vänsterprogressiva värderingar. Men vi vet inte vad det kommer innebära för politiken den här mandatperioden, och vi vet absolut inte vad den här typen av majoritetsförhållandena kommer att innebära över en längre period. Även om säkert många ser Ungerns ”illiberala demokrati” torna upp som ett hotfullt åskmoln vid horisonten.

 

Vi lever i en konservativ tid. Men vår tid är inte konservativ för att konservativa partier tar plats på regeringstaburetterna. Den är inte heller konservativ i meningen att begrepp som församling, flagga och familj har satts mitt i byn. Det finns mycket lite i den politiska debatten och i partiernas praktiska reformförslag som i dag syftar till att stärka traditionella konservativa värderingar och strukturer. Vår tid är i stället konservativ för att det inte finns utrymme att föreställa sig en kvalitativt annorlunda samhällsordning än den vi faktiskt lever i.

 

Den dominerande samhällstanken är i dag marknadsdoktrinär. Vi förväntas inte längre engagera oss som medborgare och föreningsmedlemmar. Vi förväntas i stället agera som kunder och solitärer. Lite hårdraget skulle man kunna säga att vi inte längre försöker påverka våra barns skola tillsammans med andra föräldrar i dialog med rektor och lärare. I stället förväntas vi genom skolval byta skola om betygen inte är tillfredställande. Vi engagerar oss inte längre i våra barns idrottsföreningar. I stället går vi till en annan klubb om vårt barn inte får spela anfallare. Det som borde vara en fråga om mellanmänskliga relationer har reducerats till val av butik, och det har försvagat vår förmåga till kollektiv handling och fantasi.

 

Och kanske är det den här marknadsdoktrinära dystopin som ställer sig i vägen för socialdemokratin när det ska formuleras visioner för framtiden. För den brist på visioner som absolut finns på höger planhalva finns i minst lika hög utsträckning på den vänstra planhalvan…

 

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Under valrörelsen lämnade Eric Sundström LO-borgen för valarbete i ett LO-distrikt. Han upptäckte en arbetarrörelse med stort huvud men små ben.

 

”Winners do. Losers meet.” Citatet kommer från Bill Clintons valkampanj 1992 och ekade i mitt huvud på tjänsterummet i LO-borgen under våren. Valrörelsen var i antågande, och höga väggar kan hålla människor inne och verkligheten ute. Därför kom jag med ett förslag: Skulle det vara möjligt att lämna borgen för arbete med den fackliga valrörelsen i ett LO-distrikt? Resultatet blev två veckor på LO-distriktet i Väst, med bas vid Järntorget i Göteborg. Och jag kan bjuda på sammanfattningen redan nu: Jag lämnade LO-borgen och upptäckte en huvudfoting.

 

Arbetarrörelsens centrala kanslier i Stockholm är alltjämt stora. I området från Kommunals och Byggnads kontor vid Odenplan, förbi Sveavägen 68 och LO-borgen bort till S-riksdagsgruppen vid Riddarhustorget, återfinns flera hundra personer. I förhållande till kroppen är huvudet tungt och oftast klokt.

 

Huvudfotingens mellanstora kropp är den regionala nivån. I mitt fall är det bara att hålla upp händerna och erkänna att jag nu har insett hur få personer får väldigt mycket gjort. På ett möte med det regionala Kompetensrådet såg jag hur LO-distriktets chef höll i taktpinnen, och modet växte. Jag ställde en fråga om Volvos nya batterifabrik – har de tänkt på den kompetens som krävs?

 

Deltagare från lo och tjänstemannafack, Svenskt Näringsliv och Business Region Göteborg, Västsvenska Handelskammaren och Göteborgs stad, Chalmers och Göteborgs universitet vände sig mot stockholmaren och förklarade att allt var under kontroll. Det blåste en vind av det mest positiva med Göteborgsandan genom rummet, och trots att vi var på Chalmers saknade stolen tyvärr en funktion som möjliggjorde ett försvinnande genom golvet. 

 

Jag har blivit ödmjuk inför det arbete som görs för att LOO ska fungera som ett regionalt paraply, och all kunskap som samlas och sprids. Under ett möte med LO-distriktets arbetsmarknadskommitté fick jag dels höra om nya EU-projekt, dels om hur en orderbok som alltid är knökfull med beställningar på spabad saknade en endaste order. Där och då insåg jag vad energipriserna skulle betyda för valrörelsens slutspurt, samtidigt som jag blev påmind om hur den nationella nivån ofta rundas i regionernas Europa…

 

 

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Den högerpopulistiska vågen sveper över västvärlden och Sverige. Men varför? Handlar det om en akut brist på erkännande och en framgångsrik identitetspolitik från höger? Johan Lindgren och Magnus Hörnqvist skriver om ett av vår tids viktigaste begrepp.

 

Erkännandebegreppet är centralt beläget i skärningspunkten mellan filosofi, samhällsvetenskap och politik. Det är i dag föremål för en livaktig filosofisk diskussion, samtidigt som det håller på att leta sig in i samhällsvetenskapen och sedan en tid även uppfattas som politikens nyckel. Att erkänna och att bli erkänd är svårt – kanske till och med omöjligt, skulle en del säga. Erfarenheten är undflyende och allt genomsyrande, tillfredsställande och djupt problematisk. Det kan vara svårt att sätta fingret på vad det är. Men att bli erkänd av andra som vi möter eller försöker få kontakt med tycks vara något vi alla strävar efter. Det är något som vi inte kan låta bli att vilja.

 

Erkännande är därför både en nödvändighet och en förbannelse. Det skiljer inte människor åt utan förenar dem, trasslar in dem i ömsesidiga beroenden. Ju mer dessa andra människor betyder för oss, desto viktigare blir deras erkännande. Det är en ständig existentiell kamp, och därifrån är steget aldrig långt till politisk kamp. Människors förväntningar på erkännande förefaller på-verka den politiska spelplanen på ett sätt som kan vara helt avgörande – även om det återigen kan vara svårt att ringa in just erkännandets roll i det hela.

 

För allt rör politikens förutsättningar! Gemensamt för alla politiska mobiliseringar som ska kunna nå framgång är följande imperativ (tror vi): de måste knyta an till den under ytan pågående kampen hos människor att fullt ut bli en del av samhället. Eller sagt på ett annat sätt: politiken måste erbjuda erkännande utöver resurser, rättigheter och trygghet…

 

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Det är avgörande att kunna skilja mellan populism och vad som är populärt. Joel Stade skriver om en socialdemokrati som gått vilse i frågor om arkitektur och stadsplanering. Och om en rädsla att lyssna på folket.

 

Det var kung Karl XI som byggde Karlskrona. Staden bär kungens namn – kommun-vapnet företer fortfarande hans monogram. Stadsprivilegier erhöll Karlskrona år 1680.

 

Platsen för staden – ön Trossö – är väl vald. Hamnen är oftast isfri vintertid och enkel att skydda från både landsidan och från havet. För ett Sverige med stormaktsambitioner var en örlogsbas i södra Östersjön en strategisk satsning, ett sätt att flytta fram positionerna mot danskar och polacker.

 

Stortorget i Karlskrona, beläget mitt på Trossö, väcker minnen om forna tiders höga ambitioner. Till att börja med är det ett riktigt stort torg: 200×100 meter. Vid torget återfinns rådhuset och inte mindre än två stora kyrkor: den åttkantiga och med kupol försedda Trefaldighetskyrkan från 1709 och Fredrikskyrkan från 1744, ritad av Nicodemus Tessin d.y. i italiensk barockstil.

 

Karlskronas skönhet och unika historia har inte gått omvärlden förbi. 1998 upptogs stadens centrala och historiska delar på FN-organet Unescos världsarvslista. Att staden är utomordentligt väl bevarad och ett exempel på en europeisk örlogsstad med en 300 år lång och obruten historia som flottbas har imponerat på Unesco.

 

Men det finns hot mot världsarvsstaden. Det rör sig inte i första hand om ryska undervattensoperationer eller det alltmer spända säkerhetspolitiska läget i Östersjön (även om dessa företeelser är otäcka). I stället är det ett helt och hållet hemkokt problem som kan frånta Karlskrona Unescos världsarvsstatus. På Stortorget bredvid Fredrikskyrkan planeras en ny byggnad, ett kulturhus i modern stil. Huset ska inrymma bland annat konsthall, bibliotek och scener. Medan Unesco och Riksantikvarieämbetet uttrycker skepsis verkar Karlskronapolitikerna fast beslutna att baxa projektet vidare…

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Den snusförnuftiga socialdemokratin går inte längre hem. Anders Thor efterfrågar ett större förakt för status quo och en större förståelse för möjligheternas språk som gör populismen så potent.

 

För den som plöjer sig igenom de första tretusen sidorna av Robert Caros biografi över Lyndon B Johnson, en underskön resa jag blev uppmanad att göra under en föräldraledighet och rekommenderar alla, så infinner sig lätt en slående tanke: Herrejösses vad de bröt mot lagen.

 

Dels var det ett systematiskt, nästan lustfyllt valfuskande. Lyndon vann exempelvis ett senatsval med ynka 87 röster, där 200 Johnsonröster registrerats sist av alla – pikant nog inskrivna i bokstavsordning av samma penna med samma handstil. Detta sågs senare mest som en mysig anekdot, och fick Lyndon att öppet kalla sig själv ”Landslide Lyndon.”

Men det var också i den politiska gärningen. The New Deal, Franklin D. Roosevelts stora reformprogram för att elektrifiera landsbygden och pressa tillbaka depressionens massarbetslöshet, är ju allmänt omhuldat av den amerikanska och europeiska vänstern, mig själv inräknad.  

 

Som demokratisk kongressledamot hjälpte Johnson till att genomföra det. En uppgift som kan verka extremt svår i ett land som har lika mycket decentraliserat beslutsfattande som motstridiga intressen – vilket har visat sig i många reformförsök sedan dess, från vapen-kontroll till sjukvård. Johnson och kretsen kring Roosevelt löste det helt enkelt genom att bryta mot lagen. Till exempel krävde byggandet av stora vattenkraftsdammar tillstånd och brett stöd på lokal nivå – vilket löstes genom att man först lät berörda politiker köpa marken som dammarna skulle byggas på, och sedan efter tillkännagivandet låta det offentliga köpa tillbaka den till överpris. Effektivt, snabbt och oerhört illegalt.  

 

Detta är förstås inget jag rekommenderar. Sverige har – med undantag för vissa skandaler och klanterier som den ytterst pinsamma hanteringen av partibidrag – varit ett land som varit ett av de mest befriade från korruption och illegala politiska gärningar i världen. Det gör landet rättvisare, effektivare, och får oss med största sannolikhet att må bättre. Tänk dig själv vilket bekymmer vi skulle ha med att klura ut vem man skulle muta med hur mycket, när vi under det gångna seklet fortfarande inte listat ut en nationellt vedertagen standard för att dricksa på restaurang. 

 

Men vår stolta icke-korruption och legala politik har under det senaste decenniet smittat av sig på det politiska språket. Jag minns smärtsamt tydligt en nytillsatt infrastrukturminister som i sin allra första Aktuelltintervju i den nya rollen inledde med att slå fast att infrastruktur är svårt, dyrt och tar tid, som ett sorts anti-linjetal mot allt hen skulle göra. Jag minns också delegationen från Labour som hälsade på vår riksdagsgrupp under tidigt 2010-tal och med fasa fick beskrivet för sig hur noggrant de svenska socialdemokraterna gjorde en skuggbudget, finansierad krona för krona, och britterna artigt frågade om vi funderat på att bara vara mot det som är dåligt och för det som är bra.  

 

Det kan ju verka fint att vara den brådmogna i rummet, men man ska komma ihåg att landets elevrådsordföranden är försvinnande få, och ideologiskt sätt nästintill alltid folkpartister i dess ursprungliga form. Det är ju denna snusförnuftiga socialdemokrati som strukturellt backat hela 2000-talet, om än de senaste årens kriser har påmint folk om varför man uppskattar en redig betongsosse när det blåser….

 

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Av 107 socialdemokratiska riksdagsledamöter är 24 nya på jobbet. Eric Sundström har träffat fyra av dem för att ta temperaturen på nästa generations förtroendevalda.

 

Helgeandsholmen badar i höstsol, men det börjar bli kallt. Inne i riksdagens lokaler pågår en katt-och-råtta-lek. Reportrar jagar kommentarer om den pågående regeringsbildningen. Fotografer försöker placera sig strategiskt. Men uppe i kammarfoajén råder tystnad. I de soldränkta fåtöljerna kan inga hemliga förhandlingar pågå. Här har Tiden stämt träff med några av de nya S-ledamöterna som genomgår introduktionskurser och precis har fått utskottsplaceringar. Hur går tankarna bland de nykomlingar som tar plats i en riksdagsgrupp som växer från 100 till 107 ledamöter – men som samtidigt ska verka i opposition?

 

– Min mammas släkt kommer från Chile och blev politiska flyktingar. Det har präglat min uppväxt. Deras liv levs vidare inom mig. Du ärver smärtan och sorgen från när morfar blev torterad och växer upp med historier om Olof Palme och Harald Edelstam, säger Daniel Vencu Velasquez Castro. Han är 28 år, uppvuxen i Skärholmen och jag har frågat varför han är sosse. Svaret kan många känna igen sig i – flykten och landet med den starka arbetarrörelsen som blev ett nytt hem.

Steget in i socialdemokratin togs 2013 efter ett besök i Chile och arbete i Michelle Bachelets presidentvalskampanj. Daniel hade varit aktiv i ett stormigt Ung Vänster och lovade sig själv att aldrig engagera sig i ett ungdomsförbund igen. Lätt att säga, svårt att hålla. ssu Skärholmen ledde till ssu:s distriktsstyrelse, parallellt med uppdrag för S i Stockholm. Nu har han fått avgå som förbundssekreterare för Unga Örnar för att bli suppleant i näringsutskottet…

 

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Det hävdas allt oftare att globaliseringen är död. Mats Hellström varnar för protektionism och pekar ut stagflation, hög arbetslöshet och inflation som ett akut och allvarligt hot.

 

Sirenarna lockar förföriskt. Det är på modet att hävda att vi ser slutet på globaliseringen. Att de senaste decenniernas utveckling är över. Låt oss i stället ta hem produktionen och följa trenden, sägs det allt oftare.

Men stämmer det? Det är förvisso riktigt att ett antal så kallade supply-chains (det vill säga försörjningskedjor av underleverantörer i många led) dras bort från Kina bland annat till följd av pandemins effekter. Men det mesta tyder på att företag snarare söker andra leverantörer i Asien och på andra håll för att sprida sina risker än att man ”tar hem” produktionen till sig.

 

Lockelsen finns dock där. Debatten om protektionismens innebörd och effekter håller på att komma av sig. Protektionism brukar gynna en nationalism som avgränsar mot omvärlden och vänder bort från den demokrati som bygger på individens frihet. En inåtvänd retorik och politik har spätt på många ekonomiska kriser och i värsta fall också varit en utgångspunkt för krigsförberedelser. Det introverta Rysslands angrepp på det globaliseringstörstande Ukraina får ses också i detta ljus.

I modern historia är kanske den amerikanska Smoot-Hawley-akten 1930 det starkaste exemplet. Protektionistiskt motiverade tullhöjningar på 20 procent ledde till att USA:s handel sjönk med 67 procent under de första åren av 1930-talet. Många länder retalierade. Världshandeln minskade med en tredjedel under depressionen. Här odlades rörelser som kom att prägla upptakten till det andra världskriget…