Socialismen inför verkligheten var en gång en levande klassiker inom socialdemokratin. En teori för välfärdsstaten. För ett parti som tappar väljare varje val är det obegripligt att Nils Karlebys texter inte studeras mer.
Det sägs ofta att välfärdsstaten saknar en teori. Att den nordiska modellen – som vi numer kallar den – vinglat omkring utan en filosofisk grundval. Marx levde ju som bekant innan dess uppkomst, Lenin och Luxemburg var mest intresserade av världsrevolutionen och Per Albin och Erlander var inte mycket till teoretiker. I dag hänvisar folk ofta till »folkhemmet« och »det starka samhället« när de ska beskriva tanken bakom välfärdsstaten, men det är inte mycket mer än embryon till teorier.
Det finns nämligen en alldeles utmärkt teori bakom välfärdsstaten. Upphovsmannen till den heter Nils Karleby
Ändå är det ett märkligt påstående. Det finns nämligen en alldeles utmärkt teori bakom välfärdsstaten. Upphovsmannen till den heter Nils Karleby och en gång i tiden var hans bok Socialismen inför verkligheten från 1926 en levande klassiker inom socialdemokratin. Erlander påstod till exempel att det var den viktigaste politiska skriften han läst och Ingvar Carlsson beskrev den nyligen i lyriska ordalag i sina memoarer. Numera är boken i det närmaste bortglömd och när jag googlar noterar jag förvånad att den bara återutgivits två gånger tidigare. Det är därför roligt att S-akademiker ger ut den på nytt i sin skriftserie, tillsammans med ett matigt för- och efterord av Örjan Nyström.
Karleby föddes 1892 och jobbade som typograf och tidskriftsredaktör för ssu:s Frihet fram till sin alldeles för tidiga bortgång i tuberkulos 1926. Bland samtidens socialdemokrater sågs han som ett stjärnskott, rörelsens stora Marx-uttolkare (tillsammans med Richard
Sandler) och en idog kritiker av frasradikalism. När man läser om hans korta levnadsbana får man intryck av att han var en svensk motsvarighet till Gramsci: en briljant tänkare som rycktes bort när han stod på höjden av sin kapacitet, och som i sista sekund lämnade ifrån sig ett svårtytt magnum opus. Socialismen inför verkligheten är nämligen en snårig bok – fylld av långa bisatser och dunkla aforismer. Men i likhet med Gramscis fängelseanteckningar belönar den läsaren som anstränger sig rikligt.
Karleby ses ibland som en högersosse, vilket bygger på en missuppfattning av hans tänkande. Tidigt i Socialismen inför verkligheten konstaterar författaren att det finns en lucka i Marx tänkande: lärofadern uttrycker sig nämligen fåordigt om de små förskjutningarna som rubbar maktbalansen i samhället. Visserligen förnekade Marx inte deras betydelse, men för honom var det de stora rörelselagarna som var intressanta. Karleby är originell på så sätt att han som en god marxist inte förlorar kapitalismen ur sikte, men hans fokus ligger på vardagliga saker, som konsumentkooperationer och kommunaldrift.
Återkommande i Socialismen inför verkligheten är Karlebys varningar mot att fästa sig vid en enda driftsform. Vad betyder »samhällelig äganderätt« egentligen, frågar han retoriskt? När Marx använde uttrycket var det långt ifrån självklart att han menade att produktionsmedlen skulle centraliseras i statens hand. Snarare bör samhällelig äganderätt ses som ett krav på en viss fördelning. Och övertagandet av produktionsmedlen, fortsätter han, ska tolkas som »allas deltagande i det goda samhället«. När man läser detta kan man nästan höra klicket då högtflygande teorier hakar fast i verklighetens politiska praktik.
Karleby är inte någon tänkare som uttrycker sig i tillspetsade credon. Men om man ändå skulle formulera ett skulle det kunna låta så här: låt kapitalisterna ha sina fabriker, så inför vi socialismen bakvägen. Omfördelningen av rikedomar, skriver han, måste bedömas utifrån hur det påverkar samhällets samlade produktionsförmåga.
Detta är Karlebys mest briljanta innovation: han lämnar den tidiga arbetarrörelsens Robin Hood-princip om att »ta från de rika och ge till de fattiga« – för att i stället sätta produktionsutvecklingen i högsätet. På så sätt ansluter han sig inte bara till den rationaliseringsfilosofi som Gustav Möller formulerade utan han legerar också arbetarrörelsens två stora ledstjärnor under efterkrigstiden: Marx och Keynes. I ett ofta citerat stycke – ett av hans få riktigt snärtiga – skriver Karleby att »bra vägar i Norrland betyder mer än hela socialismen«, och ärligt talat är väl det socialdemokratins framgångsrecept i ett nötskal.
Socialismen inför verkligheten är en otroligt rik bok och den innehåller tankar om allt från den progressiva nationalstaten till problemen och fördelarna med arbetskraftsinvandring.
Socialismen inför verkligheten är en otroligt rik bok och den innehåller tankar om allt från den progressiva nationalstaten till problemen och fördelarna med arbetskraftsinvandring. I tider av ett dysfunktionellt eu och migrationskris är avsnitten sprängstoff och jag kan bara uppmana läsaren att kasta sig över dem. Egentligen är det obegripligt att Karleby inte diskuteras mera i dag, när socialdemokratin är nere under 30 procent. Socialismen inför verkligheten skrevs under just en sådan mörk period för partiet och det var med hjälp av Karlebys teorier som sap kunde förnya sig under 30-talet. Om Socialdemokraterna verkligen vill ha en stor ideologisk debatt är detta boken att börja med.
Här måste jag passa på att göra ett litet erkännande: senast jag läste Karleby uppfattade jag honom på ett annat sätt än i dag. I en artikel i Arbetaren framställde jag honom som en välfärdskapitalismens teoretiker; en förespråkare av starka skyddsnät, fördelningspolitik och åtta timmars arbetsdag – men utan intresse för att förändra samhället i grunden. I efterordet till boken kritiserar Örjan Nyström mig och menar att jag missförstått hans syn på sociala reformer. Karleby såg nämligen dessa som verkligt systemförändrande krafter. Ett slags klasskampens myrsteg som skulle leda vidare mot mera omfattande reformer senare. I bokens andra del, skriver han, finns till och med ett embryo till idén om ekonomisk demokrati (i form av kollektiv kapitalbildning) för den som läser noggrant. Här kan jag bara erkänna att Nyström har en poäng.
Men även om det var fel att utmåla Karleby som en högersosse vidhåller jag ändå att det finns ett olöst problem i hans tänkande. Visst kan reformer som fri sjukvård och starka socialförsäkringar förskjuta makten i det kapitalistiska samhället – men kanske inte på det grundläggande sätt som Karleby föreställde sig. Det har inte minst Piketty visat i Kapitalet, där han pekar på att vi överskattat betydelsen av efterkrigstidens reformer för utjämnandet av inkomstklyftorna och underskattat kapitalackumulationens inneboende tendens att dra ifrån. I ett samhälle som inte präglas av efterkrigstidens intensiva produktivitetsutveckling, skriver han, kan socialdemokratin inte längre vifta bort dessa problem. Piketty menar därför att framtidens socialdemokrati måste gå hårdare fram, med progressiva kapitalskatter och förstatliganden, för att återvinna sin relevans. Att inte se detta problem i Karlebys bok vore ett svek mot dess anda. Även Socialismen inför verkligheten måste ställas inför verkligheten.
Låt mig därför modifiera min kritik: Karlebys uppmaning att alltid se till allmännyttan – och sätta driftsformer i andra hand – må ha tjänat socialdemokratin väl historiskt. Men frågan är om den kan vara en ledstjärna i framtiden?
Rasmus Landström
Journalist och medlem i Tidens redaktionsråd
