Två partipolitiska stjärnskott har gett ut böcker som innehåller samlade lärdomar samt feministiska teorier om strategier för jämställdhet. Veronica Palm och Birgitta Ohlsson har olika ideologiska utgångspunkter och analyser, men sammanvägda ger de ett bra slagträ för förändring, skriver Lina Stenberg.
De två feministiska debattböckerna Duktiga flickors revansch av Birgitta Ohlsson och Systerskap av Veronica Palm är på många sätt talande för den tid vi lever i. Så långt har ändå feminismen kommit att en liberal och en socialdemokratisk jämställdhetspolitisk idédebatt kan ske på bred front, från olika perspektiv med många läsare. Det är böcker som säljer bra och har en stor läsarskara…
Strategier för duktiga flickor?
Birgitta Ohlsson och Veronica Palm är nästan jämngamla. De är födda på 70-talet och har varit aktiva i Folkpartiet/Liberalerna och Socialdemokraterna sedan tonåren. Båda har varit drivna, tagit för sig – och ja, varit duktiga. De har gjort det som förväntades och tagit till de strategier som funnits till hands. Och båda har den hårda vägen lärt sig exakt var glastaket är. Och exakt hur hårt det smäller när man slår i det.
Birgitta Ohlsson utmanade den sittande partiledande Jan Björklund, men fick stå tillbaka. Veronica Palm såg sig, trots att hon var ett av Socialdemokraternas toppnamn, efter valet 2014 bli omsprungen av män som, med mindre erfarenhet än hon, fick ministerposter.
De beskriver delvis samma problematik i sina respektive böcker och de gör båda upp med sig själva som duktiga flickor.
De beskriver delvis samma problematik i sina respektive böcker och de gör båda upp med sig själva som duktiga flickor. Men medan Palm kommer till slutsatsen att hennes inre duktiga flicka har stjälpt mer än hjälpt ser Ohlsson sin egen framgång i att fortsätta just vara duktig.
De båda böckerna har stora förtjänster var för sig. De har båda bidragit till att hjälpa kvinnor att sätta ord på orättvisor. Det har förmodligen funnits ett uppdämt behov, både bland kvinnor inom vänstern och liberalismen att förstå ojämställdheten av i dag.
Men vad är då att vara duktig flicka? Ohlsson framhåller att meritokrati ska vara en grundprincip och att som anhängare av det ska duktighet belönas. Birgitta Ohlsson har en liberal utgångspunkt och håller stenhårt fast vid en ideologisk och principiell ståndpunkt som hon drivit genom hela sin politiska karriär. Hennes bok utgår ifrån individen och är på många sätt en handbok i hur enskilda kvinnor kan verka för att få en bättre karriär och ett mer självständigt liv.
Veronica Palm är lika stadig i sin ideologiska övertygelse som socialdemokrat, och anlägger både ett individuellt och kollektivt perspektiv. Hennes bok beskriver en resa där hon påhejad och bejublad iklätt sig rollen som duktig flicka, men hur hon under senare år insett att det varit en destruktiv roll. I likhet med Ohlsson håller Veronica Palm med om att det inte är kvinnorna som ska sluta vara duktiga, det är inte kvinnorna som tar sig fram genom systemet som ska skuldbeläggas. Men hon ifrågasätter rollen som duktig, att det är en strategi som kvinnor fostras till. Det är ofta den lättaste rollen att ta till samtidigt som den begränsar.
I likhet med Ohlsson håller Veronica Palm med om att det inte är kvinnorna som ska sluta vara duktiga, det är inte kvinnorna som tar sig fram genom systemet som ska skuldbeläggas
I stället lyfter Palm systerskapet.
För vem krossas glastaket?
Birgitta Ohlsson skriver att priset för att nå högt i karriären som duktig flicka är att bli ensam. Precis detsamma beskriver Veronica Palm. Men medan Palm problematiserar att det ska behöva vara så, menar Ohlsson att det helt enkelt är så. Palm trycker på behovet av att inte gå med på att bli ensam. Att omge sig med andra kvinnor som kan stötta och att gemensamt hjälpa varandra framåt. Och det är här systerskapet kommer in som strategi för jämställdhet.
Systerskapet är inget lätt definierat begrepp. Enligt Veronica Palm innebär det att jämställdhet är ett kollektivt projekt, att kvinnor tillsammans kan ändra den patriarkala ordningen och göra det lättare för de kvinnor som finns omkring och de som kommer efter. Men det handlar också om att hjälpas åt här och nu i stort och smått, att stötta varandra och att ge styrka och självförtroende för att hjälpa varandra att nå mål.
Medan Birgitta Ohlssons bok uppmanar till att skaffa sig ett sparkapital och att undvika att jobba deltid menar Veronica Palm att det är viktigt att ha ett klassperspektiv. Att det är på bredden det ska byggas i stället för på höjden. Att enskilda kvinnor når högre är enligt Birgitta Ohlsson målet. För Palm är sådana framsteg visserligen lovvärt och positivt, men bara om det skapar nya banor för att fler kvinnor ska nå längre. Men det måste vara en uttänkt strategi, om en kvinna krossar glastaket och inte därefter hjälper andra kvinnor att följa med, då är det tveksamt om glastaket alls krossades.
Birgitta Ohlssons bok är tydligt riktad till kvinnor i medelklassen. När hon uppmuntrar kvinnor att spara pengar kan det säkert vara en positiv inspiration för kvinnor med bra jobb som har möjlighet till detta. Men många kan inte relatera till sparande alls. För alltför många kvinnor är det en omöjlig väg bort från patriarkatet. Samma sak med råden om heltidsjobb. Hälften av alla arbetarkvinnor jobbar i dag ofrivilligt deltid. Dessa är inte särskilt hjälpta av Ohlssons råd.
Hälften av alla arbetarkvinnor jobbar i dag ofrivilligt deltid. Dessa är inte särskilt hjälpta av Ohlssons råd.
Duktiga flickors revansch är en bok om ambitiösa, kompetenta och begåvade kvinnor. Dessa förtjänar enligt Ohlsson att lyftas – både för att kvinnorna själva vill det, men också för att det är kvinnor som har talang. Med Birgitta Ohlssons retorik bör alla Sveriges kvinnliga Zlatans, alla tjejer som har begåvningar ges utrymme att växa. Och medan det är svårt att säga emot detta, blir frågan hängande i luften om vad som händer med de som inte har talang. Varför ska tjejer som inte är begåvade eller ambitiösa lämnas efter, enligt Ohlsson?
Veronica Palm har själv anpassat sig till de patriarkala strukturerna. Hon beskriver hur hon tidigt tog rollen som den lagom tuffa, radikala men ändå duktiga unga tjejen. Att hon jobbade stenhårt för att få behålla den platsen. I den rollen innebar det också att hon skulle ta allt större ansvar och göra saker dubbelt så bra som männen. Och där ungefär vaknade hennes tankar om systerskap fram, att ta hjälp av andra kvinnor och att försöka sluta anpassa sig till patriarkatets krav att vara den ensamma duktiga flickan.
Och även om Palm ogillar att kvinnor ska behöva ta den rollen och skriver att hon nu gjort upp med den, hade hon inte varit där hon är i dag utan den.
I praktiken hade systerskapet som enda strategi troligen inte fört henne eller andra framgångsrika kvinnor lika långt. Och att ifrågasätta rollen som duktig flicka är förmodligen lättare när man kommit dit Palm är, än i början av karriären.
Men precis som när Ohlsson beskriver den duktiga flickan som förtjänt av framgång, är frågan hur systerskapet i Palms teori får med sig alla kvinnor. Även de kvinnor som inte är mest begåvade, intellektuella eller ambitiösa, hur passar de in? Ett klassperspektiv måste enligt Veronica Palm innebära att vi ser och krossar glastaken för olika grupper. Att systerskapet ska hjälpa kvinnor i olika branscher. Att kvinnor hjälps åt.
Hur funkar teorierna i praktiken?
Ingen av författarna är helt färdiga i sina analyser. De är själva mitt uppe i sina teorier och använder sig själva som palett. Däremot är de båda ideologiskt drivna och tar upp teman som är relevanta utifrån respektive politiskt perspektiv. Kanske hade de blivit tydligare och mer handfast om de hade lämnat det partipolitiska därhän och tydligare utgått från konkreta strategier för kvinnor som grupp i patriarkatet.
Kanske är det till och med så att den mest framgångsrika strategin är en kombination av systerskapet och den duktiga flickan. Att bara delvis anpassa sig i den förväntade rollen och bereda väg och bredda rollen för flera? Eller att gå in i rollen som duktig flicka och gemensamt med andra sträva efter att ändra innehållet i den rollen. Att sluta behöva vara duktig, att till och med vara oduktig och på så sätt utmana patriarkatet. Att inte vara den som dukar undan efter andra på mötet. Att medvetet ta upp lika mycket tid under mötet som männen eller att inte vara den som tar anteckningar. Att skratta lika högt, att säga ifrån mot grabbighet och att ta för sig där det inte förväntas.
Böckerna väcker tankar och är förhoppningsvis bara början på en bred feministisk idédebatt för ett mer jämställt samhälle.
Lina Stenberg
medlem i Tidens redaktionsråd
