Socialdemokratin är inte uträknad. Valet gick bättre än de flesta vågat tro. Men ska socialdemokratin kunna möta framtidens utmaningar krävs ett större politiskt förändringsarbete, och en ny syn på organisationen.
Minns ni Trumps tal i Florida? »You look at what happened last night in Sweden«, sa han, och vi som befann oss här undrade precis detsamma. Vad hade hänt? Folk började producera roliga memes, Carl Bildt twittrade och undrade om Trump hade rökt på. Vi skakade på huvudet åt den där Trump. Nu tänker jag att Trumps inlägg, liksom reaktionerna på detsamma, blixtbelyser det politiska läget i Sverige och världen.
Det vi ser i den del av världen vi kallar Väst är en internationellt organiserad auktoritär och nationalistisk höger. En extremhöger där flyktingmotstånd och murar utgör kärnan av den offentliga retoriken men där det auktoritära visar sig i hot mot rättsväsende, oberoende medier och konstnärlig verksamhet, men också mot meningsmotståndare i allmänhet. Kvinnors och minoriteters rättigheter ifrågasätts medan den vita mannens situation beskrivs som hotad i en djupt rotad rasistisk och sexistisk ideologi. Det är en höger som ifrågasätter frihandel men inte den globala kapitalismen, som hävdar att migranter är det som hotar de inhemska arbetarna, inte den urholkade arbetsrätten eller den pågående extrema omfördelningen av resurser mellan rika och fattiga.
När Trump hänvisar till »last night in Sweden« gör han det i en filterbubbla där »alternativ fakta«, inte sällan producerade i så kallade trollfabriker, delas mellan likasinnade som »sanningar«.
När Trump hänvisar till »last night in Sweden« gör han det i en filterbubbla där »alternativ fakta«, inte sällan producerade i så kallade trollfabriker, delas mellan likasinnade som »sanningar«. Vi tror det vi vill tro, vi läser bara vad likasinnade läser, vi utsätter oss inte för risken att behöva ompröva vår verklighetsbild. För det är ju inte bara extremhögern som är i sin egen bubbla, det gäller de flesta av oss. Det vi ser är en djupt splittrad väljarkår både här hemma och i andra länder. Inte bara ideologiskt splittrad i vad vi vill med världen utan splittrad i hur vi förstår den. Fundamentalt påtagligt blir det i en fråga som klimatet – där själva existensen av en klimatkris ifrågasätts trots forskning och trots de effekter vi ser runt omkring oss både här hemma och runt om i världen.
Nåväl, det var det svenska valet det skulle handla om – varför gå över ån efter vatten eller Atlanten efter Trump liksom? Jag vill göra det för att jag menar att det svenska valet inte går att förstå utifrån en snäv svensk horisont. Det jag ser är en grundläggande oförmåga och vilsenhet från demokratiska partier när det gäller hur auktoritära krafter ska mötas. Oavsett strategi, i land efter land förefaller ansvarstagande demokratiska partier, inte minst i regeringsställning, förlora kampen mot det auktoritära. Vi har sett undantag som Macron i Frankrike och till dessa undantag skulle, kanske, Sverige kunna komma att räknas.
Diskursen om det sämsta valet någonsin
Sett ur internationellt perspektiv måste diskursen om 2018 som det sämsta valet någonsin för socialdemokratin nämligen ifrågasättas och utmanas. Medan socialdemokratiska partier faller som käglor runt om i Europa är man i Sverige fortfarande det absolut största och statsbärande partiet. Och det trots ett alltmer fragmentiserat partisystem med ett startfält som i dag består av åtta/nio partier i stället för som förr fem.
Socialdemokratin gör dessutom i detta val en remarkabel upphämtning i opinionen under mandatperiodens slutskede, samtidigt som både Moderaterna och Sverigedemokraterna faller. Inte minst har SD:s besvikelse över att inte ens bli näst största parti varit påtaglig sedan valet. Mattias Karlsson är tydlig i sitt inlägg på Facebook där han skriver att det inte finns »tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar« och fortsätter med att mana till kamp för »seger eller död«.
Visserligen tappar Socialdemokraterna 2,7 procent (i skrivande stund) och Miljöpartiet 2,5 procent jämfört med förra valet. Men man gör det utifrån en regeringsställning där man under fyra år verkat i minoritet, där man tvingats till kompromisser som gjort den egna politiken otydlig. I en tid som präglats av en flyktingkatastrof vars hantering kritiserats både från höger och vänster (också av mig) och som på ett fundamentalt sätt bidragit till parallella verklighetsbeskrivningar bland såväl väljare och partier som i traditionella medier och inte minst i bubblorna på internet.
Diskursen om 2018 som ett katastrofval måste ifrågasättas.
Diskursen om 2018 som ett katastrofval måste ifrågasättas. Det mest påfallande med resultatet är att socialdemokratin gick bättre än väntat och att kd gick mycket bättre än väntat. Moderaterna däremot lyckades inte vända en nedåtgående kurva utan fortsatte nedåt och även om sd vann 4,7 procent jämfört med förra valet så nådde partiet inte de höjder vi kunnat se i opinionsmätningarna.
Å andra sidan
I ett historiskt perspektiv gjorde dock Socialdemokraterna sitt sämsta val på hundra år. Valet 2014 är det näst sämsta och valet 2010 det tredje sämsta. Sett i det ljuset är diskursen om 2018 som ett katastrofval för socialdemokratin svår att ifrågasätta. Det har varit många katastrofval på sistone och även om Sverigedemokraterna inte gick lika bra som de hoppats är det mest remarkabla över tid deras kontinuerliga uppgång och det järngrepp de lyckats skaffa sig om verklighetsbeskrivning och det politiska samtalet. Allt handlar om dem.
Oförmågan att utmana denna nationalistiska, auktoritära världsbild är socialdemokratins största utmaning. Och anledningen till att man inte lyckas måste sökas i bristande politik som svarar mot dagens verklighet och de problem människor upplever. Man har varken en långsiktig verklighetsbeskrivning (förutom att det går bra för Sverige nu, vi har fått ordning på finanserna) eller långsiktiga lösningar som förmår skapa framtidstro och engagemang för ett samhällsbygge.
Denna brist har väl beskrivits i de två senaste valanalyserna. Efter valet 2010 tillsattes en kriskommission för att läget var så allvarligt. Förra gången »vann vi«, så då blev det en vanlig valanalys som jag fick förtroendet att leda. Den gången beskrev vi det »som en växande oförmåga hos socialdemokratin att formulera en politik med sikte på de utmaningar – hot och möjligheter – dagens människor möter.« Kriskommissionen fyra år tidigare kom egentligen fram till samma slutsats – för att socialdemokratin ska vända sin långsamt nedåtgående kurva krävs ett rejält omtag såväl analytiskt, för att förstå dagens samhälle, som politiskt för att vara relevanta i en ny tid.
Det har dock inte skett. Allt fokus under mandatperioden har handlat om vad man som minoritetsregering kunnat åstadkomma. Viktigt förvisso, och det politiska hantverk man lyckats uppvisa har förmodligen del i att tappet inte blev större, men det räcker inte. I analysgruppen 2014 gjordes en regressionsanalys av valresultat sedan demokratins införande. Kurvan ser onekligen obeveklig ut.
Men utvecklingen är inte deterministisk. Socialdemokratins idégods behövs här och nu om än i ny tappning. Trots att jag är övertygad om det var det först på valnatten, när Stefan Löfven höll sitt tal, som bitarna föll på plats för mig. Där och då visste jag att jag inte bara röstat enligt uteslutningsmetoden – det minst dåliga – utan också på något jag ärligt kan stå för. Det jag kände mig hemma i där och då var ansvarstagandet, statssmannaskapet, tryggheten i en orolig tid. En del av uppgången på slutet tror jag handlade om att fler än jag såg en stark socialdemokrati som garant mot extremhögerns inflytande.
Men för att vända den långsiktiga kurvan krävs mer. Framför allt politiskt, vare sig det handlar om klimatet, rättvis fördelning eller sjukvård (att Stefan Löfven kunde förlora sjukvårdsfrågan i SVT:s slutdebatt borde vara en väckarklocka om något). Vad vill socialdemokratin bortom det som går att få igenom i riksdagen? Hur åstadkommer man det i en global ekonomi? Hur förstår man de växande klyftorna i Sverige och i världen? Vad vill man göra åt dem? För att bara nämna några brännande frågor.
Vidare handlar det om det politiska hantverket och den politiska styrningen. Det jag ser, inte minst på lokal nivå, är en allt större oförmåga att leda och styra. Undantag finns, och där går det bra, men i alltför många kommuner ser jag ett bristande politiskt ledarskap. Delvis tror jag att det handlar om att man letar företrädare på de allt mindre frekventerade medlemsmötena, i stället för att leta efter erfarenhet och kompetens i vidare kretsar. Men det handlar också om att de styrmodeller som ofta går under benämningen new public management urholkar möjligheten att bedriva politik. Kombinationen av svaga politiker och apolitiska styrmodeller är förödande för möjligheten att skapa förändring. Förödande för en politisk rörelse som vill förändring.
Socialdemokratin måste också klara av att vara en rörelse och inte bara en kampanj. Partiet gjorde en stark valspurt i årets val. Sanningen om att man alltid tappar i slutet fick sig en törn. I stället såg vi det som var sant förr – ett socialdemokratiskt vallokomotiv som la in en extra växel och genomförde, jag vet inte hur många, samtal. Men samtalet kan inte bara pågå i en valspurt. Det måste vara pågående och det måste vara dialogiskt.
Det som gjorde socialdemokratin till en rörelse var alla de tusentals medlemmar och sympatisörer som tog debatten i fikarum, på skolor och i omklädningsrum. Som argumenterade men som också protesterade internt när debatten inte gick att ta för att argumenten inte höll när de mötte verkligheten. I dag är det Sverigedemokraterna som reser runt i landet också mellan valen, som förmår samla större skaror och alltför ofta deras företrädare som argumenterar för sin världsbild på jobbet, förstärkt av ett effektivt arbete på sociala medier.
Det vi lärde oss den här gången var att svensk socialdemokrati inte är uträknad. Inte än.
Vad hände »last night in Sweden« egentligen? Samma sak som på så många andra ställen där demokratin som vi känner den utmanas. Det vi lärde oss den här gången var att svensk socialdemokrati inte är uträknad. Inte än. Men för att den inte ska bli det krävs ett mycket större förändringsarbete än vad vi hittills sett. Utan det kommer Socialdemokraterna att utmanas, inte bara från den auktoritära, nationalistiska högern, utan även från en populistisk vänster eller från ett teknokratiskt mittenalternativ.
Även om Socialdemokraterna höll ställningarna denna gång så har man över tid förlorat till Sverigedemokraterna, nästa gång kan det vara en Macron eller ett Podemos som utmanar. Och då är det helt nya väljargrupper det handlar om. Kanske är det inget att sörja. Hundra år som statsbärande parti är en lång tid. Kanske är det helt naturligt att nya krafter tar vid. Vill man utmana den »naturlagen« måste man göra jobbet inte bara i regeringskansliet utan också i det egna partiet.
Kerstin Alnebratt
regionchef
