Arkiv

De flesta får något lite vagt i blicken när löntagarfonder kommer på tal. För mina studenter på Handelshögskolan säger ordet i regel ingenting. Det var länge sedan datumet den 4 oktober, numera ”Kanelbullens dag”, förknippades med löntagarfondsmotstånd och demonstrerande direktörer. Den äldre generationen vet mer men få känner till vad som faktiskt hände med fonderna efter att de införts och vart tillgångarna tog vägen efter att Bildtregeringen avskaffat dem 1991.

Att pengarna delvis gick till att finansiera avregleringen av marknaden för välfärdstjänster är inte särskilt välkänt och syftet med min bok Sista striden det är – historien om löntagarfonderna är att förstå hur det minst sagt kontroversiella förslaget om löntagarfonder bidrog till vad Carl Bildt kallade för valfrihetsrevolutionen på 1990-talet. Det var ett decennium då offentliga monopol avreglerades i många länder men i Sverige var förändringstakten exceptionell.

Bland annat fick vi en närmast världsunik möjlighet för privata entreprenörer att bedriva utbildning och omsorgsverksamhet finansierat via skattesystemet. Den här så kallade marknadsvändningen hade naturligtvis kommit till Sverige ändå men jag är övertygad om att den extremt hetsiga debatten om löntagarfonder bidrog till att fondernas motståndare stärktes i sin övertygelse om behovet av mer marknad och mindre stat. Två av dramats huvudpersoner, partiledaren Olof Palme och Arbetsgivareföreningen saf:s informationschef Sture Eskilsson, var bägge helt klara över att fondfrågan var en del av en större politisk kamp om vilket typ av samhälle vi skulle ha: ett baserat på kollektiv och begränsad marknad eller ett baserat på individualism och fria marknader?

Om du är sugen på att lära dig mer om nationalekonomi är handelsforskaren Jesper Roines nya bok ”Därför är ojämlikhet viktig – om rika, fattiga och alla däremellan” en bok för dig. På bokens 330 sidor går det att läsa sig till varifrån alla pengar kommer, varför vi mäter BNP samt hur ojämlikheten mellan länder och inom länder har förändrats.

Om du däremot har tragglat dig genom en hel del nationalekonomiska kurser kan boken vara en god repetition – men också väldigt tråkig. ”Girig-Sverige” av Andreas Cervenka är en annan relativt ny bok om ojämlikhet och den är direkt pulshöjande. Med sammanställningar av förmögenheter och illustrationer av topp-procentens miljardarv växer kampglöden inom en. Roines bok har däremot ingen sådan effekt. I stället beskriver boken sakligt teori efter teori och begrepp efter begrepp. Inte förrän 300 sidor in blir det en riktigt en bladvändare när långsiktiga konsekvenser av ojämlikhet diskuteras.

I början av juni i år gick en tidigare militär och högt uppsatt tjänsteman inom det amerikanska underrättelseväsendet, David Grusch, ut i media som visselblåsare, med nästintill ofattbara påståenden.

I en längre intervju med Ross Coulthart, en av Australiens främsta grävande journalister, hävdade Grusch bland annat följande:

Det finns ett hemligt program i USA för baklängeskonstruktion (reverse engineering) av kraschade och upphittade UFO:n.
Icke-mänskliga piloter har påträffats i vissa farkoster.
Det pågår en kapprustning mellan USA, Ryssland och Kina vad gäller UFO-relaterad teknologi.
Programmet har olovligen undanhållits kongressens insyn.

Det låter som galenskap, med andra ord. Borde vi inte kunna stämpla ”tokdåre” på Grusch och gå vidare med våra liv?

Nja, det är inte riktigt så enkelt.

Men först måste vi backa bandet.

Kanske blir man lite dum i huvudet av att vara intresserad av politik. Mer eller mindre oförmögen att uppskatta vissa estetiska kvaliteter, utan att sätta dem i tråkiga ideologiska eller kanske än värre dagspolitiska sammanhang. Ungefär så gick tankarna när jag stängde ner laptopen efter att ha sett klart andra säsongen av The Bear. Serien, vars första säsong sändes på HBO förra året, handlar om ex-stjärnkocken Carmen Berzatto (Jeremy Allen White) som återvänder till hemstaden Chicago för att ta över en mackresturang han ärvt av sin äldre bror Michael (Jon Bernthal) efter dennes självmord. Resturangen är i fritt fall och Carmen, med erfarenhet från en Michelindekorerad restaurang i New York, bestämmer sig för att rusta upp den och få ordning på den färgstarka personalstyrkan. Serien skildrar ömsom den mardrömslika, ömsom den familjära stämningen, i restaurangen och de varma men problemtyngda människorna som arbetar där.

Den första säsongen var närmast hypnotisk i sin skildring av den frenetiska stressen inne i köket. Långa tagningar av den ständigt skrikhese och svettige Carmen när han springer runt och lagar mat med ett sorts kallt ursinne till ständigt stegrande gitarriff. Lika fängslande var karaktärerna och deras relationer. Det är människor som har haft det svårt, som är lika delar rädda och arga och ständigt hamnar i konflikt med varandra. Men ingen är en skurk eller ett monster. Snarare är alla mänskliga, alltför mänskliga och kärleken de har till varandra skiner igenom i slutändan. Säsong ett var en historia om fattigdom, psykisk ohälsa, tuffa arbetsförhållanden. Men också om hantverksskicklighet, yrkesstolthet och värdet av vänskap och familj.

På pappret innehåller säsong två allt det här. Men något har förändrats. Till det värre, mer banala. Karaktärerna börjar läsa självhjälpsböcker, och i ett märkligt fantasy-artat drag för en serie med ett realistiskt uppslag så blir de bättre människor av att göra det. En sorts smörighet har smugit sig från kylskåpet in i var och varannan scen. I säsong ett var den amerikanska drömmen en sorts skrattspegel för karaktärernas liv. Ett ideal som är ständigt närvarande men aldrig inom räckhåll. Carmen är en otrolig kock och hänsynslöst dedikerad till sitt värv men branschen knäckte honom och lämnade honom ensam, arbetslös och substansberoende. Karaktärerna i The Bear var fångade mellan sin vilja att utveckla sina talanger och skapa något vackert och en värld utan hopp, en USA-skildring tydligt influerad av den psykosociala miljön efter finanskrisen 2008.

På vårt systerparti PSOE:s högkvarter på Calle de Ferraz var stämningen lite tryckt. Ju längre natten hade lidit och ju mer valresultatet i regionalvalet hade framträtt i full skrud, desto sämre hade stämningen blivit. Att det regerande partiet inte briljerar i regionalvalen i Spanien är skåpmat, men få trodde faktiskt att det skulle sluta så här illa med tanke på att ekonomin gick bra, arbetslösheten var låg och inflationen var lägre än resten av Europa. Ekonomin talade helt enkelt för de spanska socialdemokraterna i PSOE och premiärminister Pedro Sanchez tidigare i år.

När jag under kvällen hade tagit chansen att mingla med delar av partiledningen för PSOE, nämnde många att det var tur att parlamentsvalet inte behöver genomföras förrän i mitten av december i år. I Spanien är det premiärministern som utlyser val.

När valnatten övergick till morgon och solen steg upp över Madrids hustak var det många som blev överraskade. Pedro Sanchez ändrade helt oväntat den politiska spelplanen och välte bordet. Måndagen den 29 maj i år sammanträdde PSOE:s partistyrelse klockan tio. Senare samma dag upplöste Pedro Sanchez parlamentet och utlyste valet. Mitt i sommarvärmen den 23 juli gick Spanien till parlamentsval.

Varför gjorde Pedro Sanchez och PSOE så? Var det en lyckad strategi? Finns det någon lärdom som vi i Sverige kan dra?

När 90 minuter har gått av VM-finalen 1978 är ställningen 1–1 mellan Nederländerna och värdnationen Argentina. En frispark sveper in i Argentinas straffområde, och holländaren Rob Rensenbrink lyckas skarva bollen förbi Argentinas målvakt Ubaldo Fillol. Under en kort sekund ser det ut som om bollen ska gå in i mål, men den träffar stolpen. Det blir förlängning, Argentina gör två mål och vinner sitt första VM-guld.

Om Rensenbrinks skarv hade gått stolpe in skulle militärjuntan i Argentina ha gått miste om en rejäl glädjeyra. Hade de i så fall vågat inleda operationen som ledde till Falklandskriget? Och utan Falklandskriget hade Margaret Thatcher aldrig blivit omvald. Då hade nyliberalismen förlorat sitt europeiska brohuvud och jämlikhet hade präglat vår kontinent. Eller?

Resonemanget ovan är naturligtvis hypotetiskt, men jag har använt stolpträffar och fotboll för att inleda otaliga samtal med holländska socialdemokrater. Resultatet blir vindlande diskussioner om Johan Cruyff, totalfotboll, och Zlatans tid i Ajax, men också premiärministern Wim Kok, poldermodellens likheter med vår svenska modell och läget för landets klassiska socialdemokrater Partij van de Arbeid (PvdA) – och annat som gör livet värt att leva.

På en konferens i Berlin tidigare i år tillkom ett nytt tema när jag samtalade med en holländsk socialdemokrat: Hur samarbetet mellan PvdA och GroenLinks (GL) intensifieras. Diskussionen blev kvar i bakhuvudet tills jag läste att premiärministern Mark Ruttes borgerliga regering hade kollapsat, och att nyval ska hållas 22 november. Hur ska PvdA – som har varit i opposition sedan 2017 – positionera sig nu? De två senaste valresultaten – runt 5,7 procent i parlamentsvalen 2017 och 2021 – har inte imponerat.