Arkiv

 
På sistone har jag drabbats av någon form av pandeminostalgi. När jag tänker på det är det rätt hemskt, och jag skäms. Pandemin var fruktansvärd. Människor dog, i ensamhet, och de led. Covidpandemin var en tragedi och det finns egentligen inget annat hedervärt sätt att minnas den.

 
Men det fanns också något annat där. Inlåsta i våra isoleringar var vi ju ensamma men samtidigt också mer tillsammans än någonsin. För en gångs skull var det ett yttre hot, och inte vi människor som själva hittade på mer innovativa sätt att plåga och döda varandra eller förstöra vad vi har gemensamt.

 
Vi människor hanterade inte detta perfekt. Från hamstring av toapapper till mediciner som satt fast vid panikstängda gränser till auktoritära regimer som tog chansen att bli ytterligare lite mer auktoritära visade vi oss vara långt ifrån några perfekta varelser. Men ändå. Den stora bilden är att vi stod tillsammans och i slutänden som mänsklig ras kunde gå ur pandemin med raka ryggar.

 
Jag hoppades länge att vi dessutom skulle ha lärt oss något. Det var så många saker som sattes i blixtbelysning under krisen. Om arbetsmiljö och arbetsvillkor i äldreomsorgen. Vårdens just-in-time-beroende. Hur klassamhället dödade.

 
Jag inser att den förhoppningen var naiv. Andra förstod det bättre än jag. Tror det var fackförbundet Kommunal som nästan profetiskt annonserade under pandemin, glöm inte bort era applåder när detta är över. Vilket ju så klart var precis vad som hände.

 
Den där försiktiga optimismen jag kände är helt enkelt svår att hitta stöd för om vi ser ut över det svenska samhället. Och det allra tydligaste exemplet är den välfärdskris vi upplever just nu.

 
Löjtnant Martinez blickar ut över fastlandet, som framträder som en tunn strimma i horisonten. Hon har haft ett långt arbetspass 30 000 meter över Stilla havet. På den här höjden och i den här hastigheten spelar tidszoner ingen större roll. Trots att tröttheten tynger ned hennes axlar, känner hon också stolthet över sitt värv.
 
Här uppe, långt över moln och den kommersiella flygtrafiken, är det kraftig vind, men luften är så tunn att det knappt är någon turbulens. Även om kabinen är trycksatt, behövs en syrgasmask.
 
Det enorma flygplanet, en modifierad version av ett amerikanskt bombplan, har egentligen plats för en hel besättning. Men tack vare automatisering, så kan en enda person i dag manövrera den 200 ton tunga besten. Martinez har under dagen spridit ut 60 ton små droppar svaveldioxid i stratosfären, i enlighet med projektet SHADE.
 
De mikroskopiska dropparna reflekterar solljuset, och bidrar till att kyla ned en planet som höll på att överhettas. Varje dag lyfter hundratals flygplan runt om i världen och släpper ut svaveldioxid över land och hav från stratosfären.
 
Här, långt över moln och nederbörd, förblir partiklarna luftburna i och kringsvepta av jetvindarna i månader. Solen står högt på himlen, och lyser med ett brandgult sken över havet. Innan SHADE påbörjades var solen gul, svavlet har satt sin prägel på solljuset. Men den nya färgen är lika vacker, tänker hon.

 
Plötsligt får hon en nödsignal på radion.

 
”Kontrolltorn 1 till Kondor 23, kontrolltorn 1 till Kondor 23.”

 
”Kondor 23 här, är allt ok, över.”

 
”Kontrolltorn 1, vi har störningar…”

 
”Kondor 23 här, jag hörde inte, upprepa.”

 
”Kondor 23 här, upprepa.”

 
Martinez känner hur det går en kall kår längs ryggen. Vad är det som händer? Hon letar efter en ny radiofrekvens, men hittar inget svar. Bara det statiska bruset. Hon kontrollerar sensorer och system, justerar antenner, felsöker snabbt och effektivt. Svettpärlor bildas på hennes panna, hon tar djupa andetag i sin syrgasmask. Något är väldigt fel.

 
Så ser hon något hon aldrig sett förut, men läst om. Det är stora, glittrande ljusgardiner i himlen i grönt, purpur och rött. De tycks dansa ljudlöst, som magiska väsen på en förtrollad bal. Det hon ser är norrsken utanför Kaliforniens kust. Dess hypnotiserande skönhet får henne att tappa koncentrationen en sekund.

 
På väg mot Folk och Försvars konferens i Sälen, den 7 januari i år, har jag Al Gores CNN-intervju i huvudet. Budskapet var inte nytt. Budskapet var att vi fortfarande har möjlighet att reparera de skador vi orsakat, och stoppa den globala uppvärmningen, men att vi måste göra det nu. Om inte så kommer vi att få se en drastisk ökning av platser där människor inte kan överleva.
 
Under de närmaste decennierna skulle det innebära att omkring en miljard människor tvingas lämna sina hem, en miljard klimatflyktingar. Budskapet var inte nytt, men när intervjun kommer precis dagarna innan försvarskonferensen blir den det enda jag kunde tänka på.

 
FN:s nuvarande generalsekreterare António Guterres har gång på gång försökt föra klimatkrisen högst upp på dagordningen. Under sina år vid posten har han ofta talat om den klimatkatastrof vi står inför. ”Vi är i vårt livs kamp. Och vi förlorar”, Att mänskligheten är ”på väg mot ett klimathelvete” och att vi gått in i en ”era av global kokning”.
 
I oktober besökte han Nepal för att göra vad han beskriver som ett nödrop från jordens tak. Vid foten av Mount Everest talade han om hur glaciärerna i Himalaya smälter, vilket hotar den reserv som förser över en miljard människor i regionen med vatten.

 
För mindre önationer är klimatet en ren överlevnadsfråga. När havsnivåerna höjs sjunker öarna. I Östafrika leder torkan till att boskapen dör. Betesmarken försvinner. I vissa regioner har det gått år sedan regnet sist föll. Miljontals tvingas lämna sina hem i jakten på mat och vatten. Andra tvingas arbeta under fruktansvärda villkor för att överleva.
 
I december kunde vi läsa Aftonbladets reportageserie om södra Madagaskar där barnen numera tvingas arbeta i trånga osäkra gruvor i jakten på glimmer. Hur regnet försvann för sex år sedan och hur den efterföljande torkan tagit allt de tidigare levt av.

 
Som ni kanske märkt har inte heller arkitekturen undgått samtidens nätbaserade kulturkrig, med samma trista resultat som på andra områden. Först ut, i de sociala mediernas ungdom, var yimby, Yes In My Backyard, som krävde att allt skulle byggas överallt. Helst högt och stort. Kommunpolitiker, nervöst sneglande på opinionen, hängde på.

 
Det blev inte så bra. De senaste åren har reaktionen, med Facebookgruppen Arkitekturupproret i spetsen, dominerat debatten. Helst ska ingenting byggas någonstans och ska det byggas så ska det byggas i gammal stil, likgiltigt vilken.

 
Det är lätt att avfärda önskan om nya hus som ser gamla ut som ett okunnigt och obildat utslag av en reaktionär och rasistisk samtid, och visst är det så. Det är i kommuner med stabil högermajoritet de fått störst genomslag, även om Socialdemokraterna i Göteborg av någon anledning låtit sig dras med.

 
Att avfärda kritik mot det vi bygger med de argumenten är dock att göra det lite väl lätt för sig. Kritik mot det samtida svenska byggandet är nämligen befogad. Den är undermålig. Den sjukdom Arkitekturupproret tycker sig se är inte inbillad. Men deras diagnos är felaktig.

 
Grundproblemet är att arkitektur inte längre är den viktiga uttrycksform det en gång var. I slutet av artonhundratalet var arkitekturen ett av det framväxande samhällets allra främsta sätt att manifestera sig. Under nittonhundratalets första årtionden utkämpades kulturkrig på hög nivå inom arkitekturen. Nationalromantik bekämpade jugend, nyklassicism besegrade nationalromantiken, innan Saltsjöbadsandans Sverige på trettiotalet enades om modernismen.
Det innebar inte nödvändigtvis att arkitekturen överöstes av resurser, åtminstone inte efter första världskriget. Tvärtom var hushållning med resurser en hederssak för de svenska modernisterna. Men det hindrade inte att arkitektur var viktigt, byggandet ett sätt för samhället att förverkliga sig och uttrycket betydelsefullt.

 
Det är tisdag eftermiddag och kylig senvinter i Stockholm. Himlen hänger trött och grå över staden. Lätt frusen kliver jag in på Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68. Jag ska träffa Hans Dahlgren som det verkställande utskottet har utsett till huvudsekreterare i arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram.

 
Hans meritlista är tung: journalist, pressekreterare åt Olof Palme och statssekreterare i Ingvar Carlssons, Göran Perssons och Stefan Löfvens regeringar och däremellan FN-ambassadör. Åren 2019–2022 var han EU-minister i Löfvens och Anderssons regeringar. Bara för att nämna några exempel.

 
Jag är självmedvetet nervös. För några år sedan var jag talskrivare i statsrådsberedningen. Det absolut sämsta talutkast jag fick ihop under den tiden skulle hållas av Hans Dahlgren. Jag skämdes när jag lämnade över manuset – och blev snarast lättad när det kom i retur för omarbetning.

 
Minns Hans detta? Tack och lov inte, visar det sig. Vi kommer i stället raskt in på ämnet för intervjun: ett nytt partiprogram som ska tas fram till och beslutas av partikongressen 2025. Intresset för processen är stort.
– Det finns ett sug för att diskutera ideologiska frågor. Det märkte jag direkt när jag började arbetet, och det är jättekul att få vara med om, slår Hans engagerat fast.

 
Hoppet är det sista som lämnar människan. Kring förra sekelskiftet valde hundratusentals arbetare att lämna misären i det svenska klassamhället för en osäker framtid på andra sidan Atlanten. Men när socialdemokratin blev en etablerad politisk kraft, när inte bara överklassens röster hördes, avtog massflykten – de svenska arbetarna kunde äntligen hoppas på en bättre framtid i sitt hemland.

 
Vi gjorde optimismen till ett politiskt projekt som stod stadigt under en livstid. Men i dag präglas den politiska debatten av hopplöshet inför politiken och dess möjligheter att lösa samhällsproblemen. När det kommer till integrationen verkar det som att hoppet är på väg att släckas.

 
Jag träffade några gamla kollegor under julen. Vanliga grabbar med något år i arbetslivet och en fot inne på universitetet. De hade läst rapporten från arbetsgruppen om ett gemensamt språk och tyckte att den var intressant. De kände igen sig i bilden som rapporten presenterade och hade fastnat för slutorden: ”Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

 
Mina vänner tänkte att det skulle innebära återvandring, anonyma vittnen, militärer i förorten, visitationszoner och ett samarbete mellan S och SD. Efter några öl frågade de om det inte skulle fungera att låta SD styra i några år, kanske bara behålla det som funkar? Invandringen har ju ändå gått åt helvete, så hur farligt skulle ett SD-styre vara i jämförelse? Att fysiskt avlägsna människor genom en påtvingad utvandring sågs som ett rimligt alternativ när förlorade själar inte kunde räddas från gängvåldet.

 
Att mina gamla kollegor vänt sig till hopplösheten är inte förvånande. Den pessimistiska framtidstron bland unga har konsekvent visat sig i såväl nationella som globala opinionsmätningar. Födda in i en klimatkris är unga i Sverige mer självcentrerade, ser i högre grad ekonomin som ett nollsummespel och röstar höger.
Kanske inte så konstigt när bostadsköp är lika oåtkomligt som på 50-talet. De materiella förutsättningarna för ett ungdomligt uppror finns på plats. Det som förvånade mig var att jag några dagar senare fick höra min inte-alls-så-unga morfar hålla med om att integrationen känns hopplös.

 
Då Sverige i skrivande stund tycks vara dagar ifrån Natomedlemskap aktualiseras den snabbt övergivna alliansfrihets- och neutralitetslinjen, som vi har följt under två hundra år. Sitt riktiga genomslag fick den svenska freds- och neutralitetsideologin först i samband med landets demokratisering under Nils Edéns ministär, sammansatt av liberaler och fyra socialdemokrater, däribland den unge juristen och konsultativa statsrådet Östen Undén.

 
Denne hade under sina studieår i Lund formats genom diskussionerna inom det Wallska studentmatlaget där även socialdemokraten Ernst Wigforss ingick. I frågorna kring krig och fred fanns en åsiktsgemenskap bland dessa Lundaakademiker. I den voluminösa studien ”Världskriget och världsfreden” på 750 sidor kritiserade Wigforss krigsförhärligande preussiska ideal, som borde ersättas av ett folkrättsligt baserat internationellt regelverk.
 
De neutrala småstaternas livsintressen var oupplösligt förbundna med idén om staternas rättssamfund. I sin nyutkomna bok ”Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget” (Santérus förlag 2023) återvänder Mats Bergquist till Undén.

 
Boken berör egentligen endast åren mellan 1945 och 1962 under vilken Undén innehade utrikesministerposten; det första året med Per Albin Hansson som statsminister, därpå Erlander. Det är bekant att Hansson inte kände någon entusiasm inför utnämningen, då Undén som utrikesutskottets ordförande inte hållit inne med sin kritik mot samlingsregeringens anpassningspolitik gentemot Nazityskland. Däri hade han stöd av sin nära och livslånge vän Wigforss.

 
Det är lätt att glömma bort att Undén, vid sidan om sin politiska gärning, uppvisade en nog så imponerande karriär som juridikprofessor, rektor för Uppsala universitet och universitetskansler. Likväl hade han hunnit med att verka som utrikesminister åren 1924–1926, då han inom ramen för Nationernas förbund värnade om den kollektiva säkerheten, oförenlig med en strikt neutralitetslinje. Först då folkrättsliga principer inte respekterades tvingades Sverige gå tillbaka till en mer passiv neutralitet.
 
Samma förhållande rådde under åren efter andra världskriget, då Undén hyste stora förhoppningar om Förenta nationernas fredsbevarande roll. Det var först då kalla kriget eskalerat som Undén med sin brobyggarpolitik utanför blocken kom att uppfattas som neutralitetens något kallsinnige sigillbevarare.