Inlogg - Arkiv

Javier Milei blev Argentinas president på löftet att rädda ekonomin. Nu har ett år passerat. Mathias Tegnér skriver om ultraliberalens första år vid makten och ekonomins politiska betydelse.

Att falla fritt. Känslan av fritt fall har använts för att beskriva frihet, men också för att beskriva skräcken av att snabbt störta mot avgrunden. Skräcken av att obönhörligen möta en säker död. De flesta av oss har bara känt den skräcken i drömmar. Hur det är i verkligheten torde få om någon veta, av förståeliga skäl. Men några som vetat, men aldrig fick chansen att berätta var de många offer för militärdiktaturen i Argentina mellan 1977 och 1983 som dödades med just detta modus operandi. Utslängda ur ett flygplan över Rio de la Plata.

Vad har då den argentinska diktaturens mord och fritt fall med valet av Javier Milei i november 2023 att göra? En del har det visat sig. Men för att beskriva kopplingen tar vi ett steg tillbaka.

Varför lämnar finansministrar ifrån sig makten? Elinor Odeberg efterfrågar en uppdaterad ekonomisk politik och politiker som tror på politik.

 
Att uppnå full sysselsättning var länge politikens främsta mål. När den socialdemokratiska regeringen 1990 la fram en skrivelse om att ”inflationsbekämpningen skulle överordnas andra ambitioner och krav”, väckte det stor debatt i kammaren. Inflationsåren under tidigt 1990-tal la grunden för en politisk omläggning som gav Riksbanken mer makt på bekostnad av den mer demokratiskt styrda finanspolitiken.

 
Stefan Löfvens mål om ”Europas lägsta arbetslöshet till 2020” var senaste gången en svensk politiker försökte kvantifiera, om än vagt, vad full sysselsättning skulle betyda i praktiken. Numera nämns inte ens full sysselsättning som ett mål i budgetpropositionen (Budgetpropositionen 2025). Arbetsmarknadspolitiken har över tid gått från att betraktas som en tydlig statlig angelägenhet, med fokus på arbetskraftsutbud i förhållande till tillgängliga arbeten, till att bli mer av en fråga om ekonomiska drivkrafter hos den enskilde (Engström, Elsa, Aktiv arbetsmarknadspolitik för full sysselsättning, rapport Arena Idé 2024).
 

Vad händer när politik skiftar från klassintressen till värderingar? Hur påverkar det den politiska konflikten, och synen på våra motståndare? Anders Kalat skriver om ideologins roll i dagens politik.
 
Politikens grundbegrepp är distinktionen mellan vän och fiende, menar den tyska radikalkonservativa tänkaren Carl Schmitt. Och visst spelar konflikten en grundläggande roll inom politiken. Vi kittas samman som rörelse genom att skilja oss från våra motståndare. Striden eggar vårt engagemang.
 
Men politiska spänningar är inte bara viktiga för de närmast sörjande. Partiers medlemmar. (Sorgligt vore annat). För väljarna är det inte mycket bevänt med demokrati om utfallet, oavsett vilket parti de röstar på, blev samma klägg. För att tala med vår tidigare partiledare.
 

I förra numret av Tiden skrev Payam Moula en artikel med rubriken ”Har Arenagruppen varit för framgångsrik?”. Där lyftes Arenagruppen fram som ett föredöme, men inte helt oproblematiskt. Håkan A Bengtsson skriver kommentar.
 
Det var glädjande och hedrande att Payam Moula uppmärksammade Arenagruppens 30-årsjubileum, även om jag är förundrad över den dubbeltydiga rubriken: ”Har Arenagruppen varit för framgångsrik?” Den typen av ”beröm” brukar inte riktas till progressiva tankesmedjor. Så, tack!
 
Men uppenbarligen har Arenagruppens ”framgång” burit in på dunkla stigar. Moula hänvisar till att Arenagruppen ibland titulerats ”liberal vänster”. Under årens lopp har Arenagruppen beskrivits på många olika sätt. Vi väljer själva att beskriva oss som ”progressiva” för att vi inte vill hamna i ett fack, i en fraktion eller i en sekt. Arenagruppen är en arena. Etikettering av det här slaget handlar ofta om att omfamna eller markera och distansera. Hur det är i det här fallet vet jag inte riktigt.
 

Den svenska socialdemokratin ansågs under Erlanders tid vara den högre utbildningens och forskningens bäste vän. Det framgångsreceptet måste återaktualiseras på partikongressen 2025 skriver tre debattörer.
 
Socialdemokratin har historiskt främjat högre utbildning och forskning utifrån idén att ett bättre samhälle är möjligt. Tage Erlander fick epitetet ”Den högre utbildningens och forskningens bäste vän” och hans ministärer knöt livliga kontakter med forskarsamhället.
 
Erlanders utvecklingsoptimism initierade 50- och 60-talens satsningar på högre utbildning och forskning. Jobb skulle skapas genom att Sverige blev en internationellt ledande forskningsnation. Även efter Erlandereran har socialdemokratin haft stora ambitioner och bland annat breddat tillgången till forskning och utbildning genom att inrätta nya lärosäten.
 
Men under de borgerliga majoritetsåren och Reinfeldt-Borg-perioden ströps resursandelen till offentliga utgifter, inklusive forskning, skattekvoten sjönk drastiskt. Sveriges satsning på forskning och utveckling under denna tid var blygsam jämfört med hur forskning prioriterades både i Asien, till exempel Kina, Japan och Singapore, och i andra europeiska länder. Vi menar att partikongressen nästa år bör anta ett framtidsprogram för forskning och innovation. Nedan föreslår vi några viktiga punkter i ett sådant program.
 

Är berättelsen om Konsum berättelsen om Sverige? Johannes Daun har läst Sara Kristofferssons bok om Kooperativa Förbundet och hittar gott om intressanta uppslag.
I mitten av 1900-talet sysselsatte Kooperativa Förbundet (KF) omkring 80000 människor runt om i landet: på fabriker, kontor, lageranläggningar, varuhus och i otaliga butiker. Kooperationen var genom Konsum (i dag Coop) en väldig maktfaktor inom svensk handel, men försökte samtidigt vara en kritisk motpart till de gängse kommersiella handelsrörelserna. Att lyckas med en sådan hållning var lättare sagt än gjort, för hur förhåller man sig exempelvis till reklam om man inte vill locka till onödig överkonsumtion? Och hur når man ett brett, efterfrågat sortiment om man i första hand bara säljer varor från egna fabriker? Denna balansgång mellan ideal och verklighet är den röda tråden i Sara Kristofferssons bok om KF:s historia, Det förlorade paradiset, som gavs ut i april 2024.
 

Joel Stade skriver i årets första nummer om ”en strategi för judiskt liv i Sverige”. Bland annat menar Stade att ett förbud mot icke-medicinskt motiverad omskärelse av pojkar skulle ”omöjliggjort ett traditionellt judiskt liv i Sverige”.
 
Ett ytterst märkligt – och dessbättre osant – påstående ty traditionellt judiskt liv pågår i många länder, även Israel, bland mängder av judiska familjer – såväl religiösa som sekulära – som vägrar låta sina pojkar omskäras. I stället för ”brit milah” (omskärelse) tillämpar många ”brit shalom”, en välkomstceremoni utan omskärelse.
 
Omskärelse av pojkar är en tradition också bland många muslimer och även olika folkgrupper, som många stammar i Afrika. Men traditioner, oavsett vilkas, måste kunna ifrågasättas.
 

Det är viktigt att vara noga med orden här. Jag skrev att Centerns beslut att förbjuda omskärelse av pojkar hade omöjliggjort ett traditionellt judiskt liv i Sverige. Att denna sed, brit mila, är en central del av ett traditionellt judiskt liv är uppenbart. Man kan jämföra med att dopet är en nödvändighet för ett traditionellt kristet liv.
 
I Sverige har vi löst frågan om omskärelse av pojkar på ett pragmatiskt sätt. Lag om omskärelse av pojkar stiftades år 2001. Lagen innebär att ”Omskärelse får utföras endast av legitimerad läkare eller av den som har särskilt tillstånd att utföra omskärelse av pojkar” och ”Särskilt tillstånd att utföra omskärelse får meddelas den som föreslagits av ett trossamfund där omskärelse ingår som en del i en religiös tradition, om personen (…) bedöms kunna utföra ingreppet i enlighet med de krav som gäller för ingreppet och i övrigt är lämplig att utföra omskärelser.” Denna reglering minimerar riskerna samtidigt som den gör tydligt att pojkar kan omskäras i Sverige, vilket viktigt både i judisk tradition och i andra traditioner.
 

Författaren Lars Nylin, aktuell med nya boken ”Fred Åkerström Biografin”, möter vismissionären William Bülow O’Nils på krogen Den Gyldene Freden i Stockholm för att diskutera hans nya tolkningar av visdiktaren Ruben Nilson.
 
Vi möts på krogen Den Gyldene Freden i Gamla stan i Stockholm. Det känns självklart när intervjuobjektet är William Bülow O’Nils – vissångare, vismissionär, vid 38 ett levande lexikon i ämnet svensk vis- och trubadurtradition.
 
På ”Freden”, med anor tillbaka till 1722, har de flesta i genren rört sig: Evert Taube var mer eller mindre mantalsskriven här, 1960-talets visvåg med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström gjorde även de krogen till sitt vardagsrum. William slinker gärna in här, och när vi sätter oss i ett hörn mot Österlånggatan hörs visor av Taube i högtalarsystemet.
 
Men några av våra samtalsämnen under kvällen höll sig i princip borta från de trånga valven. Carl Michael Bellman tyckte att stället var för dyrt, han undvek också gärna en krog som dominerades av anhängare till Mösspartiet, hans eget lilla politiska intresse lutade mot Hattpartiet.
 
En som med all säkerhet aldrig satte sin fot där var motivet till intervjun, visgeniet Ruben Nilson. Och det handlade då inte om vare sig antipati mot Evert Taube och andra stammisar – eller Den Gyldene Freden som sådan.
 

Varför är parbildandet så svårt att få till? Och varför fungerar det så bra för vissa? Daniel Swedin har läst Minna Höggrens debut om kärlek i en flytande tid.
 
Vad tror du om Solaris som fredagsfilm, älskling? Efter tacosen blir det lite sovjetiskt rymddrama – dystert och förvirrande, med mycket sparsmakad dialog. Existentiella bryderier i rymden, älskling. Två och en halv timme lång, ja.
 
Nej, älskling, det blir inte Solaris. Jag orkar inte.
 

Ibland tänker jag att hela livet är som en serie av händelser där man tvingas välja film. I bildlig mening alltså. Varför väljer man så ofta åttiofem avsnitt av The Kardashians istället? I bildlig mening, sa jag!

 
Minna Höggrens Kärleksgapet (Volante) tar itu med den valsituation som sannolikt upptar människors tankeverksamhet och känsloliv i hög grad: kärleken och parbildandet. Varför är det så svårt att få till det? Och varför fungerar det så bra för vissa?
 
Även om han bara nämns en gång i boken får jag för mig att Höggrens frågor kring kärleksgapet mynnar ur Zygmunt Baumans begrepp ”flytande modernitet”. Den polsk-brittiske sociologen lanserade termen som ett alternativ till ”postmodernism”. Med ”flytande modernitet” ville Bauman beskriva en samtid där alla förbindelser kan hävas och där flexibilitet är det mest eftersträvansvärda. Men det gör också att människor känner sig rotlösa och osäkra i världen.
 
Det är den melankolin som strömmar genom Höggrens text. Genom en kombination av intervjuer, populärkulturella referenser, vetenskapliga perspektiv och personliga reflektioner försöker hon hitta ett svar på om kärleksgapet går att överbrygga.
 

Macron chockade världen genom att utlysa nyval, och fransmännen chockade genom att rösta fram vänstern till ”segrare”. Men i slutändan valdes en högerpolitiker till premiärminister. Staffan Dahl redogör för ett franskt drama.
 
Den 9 juni släppte Frankrikes president Emmanuel Macron en politisk bomb. På grund av valresultatet från Europaparlamentsvalet som samma kväll började rulla in så beslutade han att upplösa nationalförsamlingen och kalla till nytt val bara en dryg månad senare. I sitt tal till nationen formulerades det som att han genom att utlysa valet ännu en gång ville ge väljarna förtroendet att besluta om nationens framtid. Men försvinnande få tog till sig av det budskapet. Den starkaste känslan hos franska folket var i stället oförstående.
 
I vanliga fall är parlamentsval avslagna och ”andra rangens val”. De brukar normalt ske några månader efter presidentvalet där väljarna bekräftar den nyvalde presidentens majoritet. Men inte den här gången. Valrörelsen blev intensiv, och resultatet chockerande. Efter en kort och ovanligt nervig valkampanj, som överskuggades av hotet från extremhögern, så kom överraskningen den 7 juli. En i media given valvinst för extremhögerpartiet Nationell Samling, och möjlig regeringsmakt, förvandlades till vänstervinst med den Nya Folkfronten som vinnare av flest mandat och avslutades med att Macron utsåg en premiärminister från högern, med stöd av ytterhögern. Vad hände egentligen?
 

Varje val sägs vara det viktigaste på länge, men i USA stämmer det denna gång. Johan Hassel på den amerikanska tankesmedjan American Progress går igenom Bidens mandatperiod, valrörelsen och ett parti som sneglar mot Europa.
 
”America, America, I gave you my all” blev president Bidens sista ord på den stora scenen. Avskedstalet på första dagen av Demokraternas konvent i Chicago blev ett värdigt farväl. Publiken skanderade ”we love you Joe” och ”thank you Joe”. Presidenten själv gjorde en sista kraftansträngning och det blev än en gång uppenbart att Joe Biden vid 81 års ålder inte var en trovärdig presidentkandidat. När han själv insåg det, eller snarare tvingades bort, var vicepresident Harris den enda möjliga kandidaten. Och hon vann snabbt stöd från alla håll i det demokratiska partiet. Hade Biden lämnat tidigare hade det funnits många utmanare.
 
Presentationen på den stora politiska scenen av Kamala Harris ”for the people” på Demokraternas konvent var en imponerande uppvisning när politik är som bäst. Målsättningen var att ge ett svar på frågan vem Kamala Harris egentligen är, och att vinna folks tillit. Patrioten som har vigt sitt liv åt att försvara den vanliga människan och det amerikanska folket. En redo ”commander in chief”. Den familjekära och vardagsnära. Politikern som råkar vara svart och kvinna. Åklagaren som är redo ta sig an bedragaren och brottslingen Trump och som inte tänker gå i hans rasistiska fällor.
 
Enligt all logik borde Trump vara uträknad. Han förlorade som sittande president och är en av ytterst få som därefter återigen utmanar som presidentkandidat. Han är den enda presidentkandidat som dömts för brott. Hans tidigare vicepresident och flertalet nära medarbetare tar aktivt avstånd, precis som stora delar av det gamla etablissemanget i det republikanska partiet. Men Trump äger dagens republikanska parti. Även om Trump förlorar kommer hans rörelse leva kvar. Efter de våldsamma stormningarna av Kapitolium den 6 januari är det få som tror att Trump kommer att följa de demokratiska spelreglerna. Förlorar han är hans möjligheter små, men det finns en stor risk för en ny våg av protester och våld. Vinner han betvivlar allt fler att USA återigen har ett fritt och rättvist val.
 
Det är svårt att sätta en startpunkt för när polariseringen och radikaliseringen i USA på allvar startade, det har varit en lång process men det finns ett antal referenspunkter som i grunden är desamma i hela den industrialiserade västvärlden. Globaliseringen och förflyttning av industrijobb från väst till öst. 9/11, kriget mot terrorismen. USA:s långa krig i Afghanistan och Irak. Finanskrisen. Migrationen. Pandemin. Reallönesänkningar och ständigt stigande levnadskostnader. Och under ytan finns den rotade rasismen, de auktoritära dragen i världens starkaste militärmakt och en mansdominerad samhällssyn.
 
Valet av Obama var en vilja till förändring, ett hopp om bättre och mer rättvisa levnadschanser för alla. Valet av Trump var en motreaktion mot president Obama och en revolt mot Clinton, eliten och etablissemanget som lämnat vanligt folk bakom sig. Ett hopp om att de gamla goda tiderna skulle komma tillbaka. Valet av Biden representerade på många sätt ett normaltillstånd där mittenkandidaten vinner, men i ett unikt läge där Trumps kaosartade hantering av pandemin fick många att vända honom ryggen. Middle-Class Joe representerade inte hopp, men någon att lita på.
 
Lagstiftaren Biden var utan tvekan en av USA:s mest framgångsrika presidenter. Till saken hör att vicepresident Biden hade en stor del i president Obamas hantering av finanskrisen, det var Biden som lotsade igenom ”the recovery act”, ett massivt ekonomiskt paket och investeringsplan som skulle kickstarta ekonomin efter finanskrisen. Det var lärdomarna från den som blev avgörande för president Bidens ekonomiska politik för att leda USA ut ur coronapandemin. Känslan som fanns kvar hos många var att bankerna räddades men inte vanligt folk, deras jobb och hem. Det var den känslan, ilskan, som Trump använde till ”make America great again”. President Trumps recept var skattesänkningar för de rika.
 
President Biden har genomfört de största investeringarna i amerikansk ekonomi på decennier och i praktiken antagit världens mest ambitiösa klimatplan. Det började med the American Rescuce Plan för att få pandemins ekonomiska konsekvenser under kontroll, fokus på stöd till hyror och livsmedel…