Inlogg - Arkiv

Inflationen lämnar ingen oberörd. Skenande priser på basvaror som el, mjölk, bensin, blöjor och räntan på bostadslånet. Tio års löneökningar bortblåsta. Vart är samhället på väg egentligen? Tur är i alla fall att vi är i goda händer. De höga herrarna på Riksbanken har läget under kontroll. Det är bara att bita ihop och dra åt svångremmen. Eller?

Nej, menar Elinor Odeberg, ekonomhistoriker och chefekonom på Arena Idé i sin nya bok ”Dyrtider”. Boken är inte bara en alternativ berättelse om hur vi bör bekämpa kostnadskrisen utan en uppgörelse med det rådande paradigmet inom både finans- och penningpolitiken.

När jag frågar Elinor hur det känns att boken är färdig är hon nervös men framför allt förväntansfull på den fortsatta debatten som ska följa. Idén till Dyrtider föddes när Elinor arbetade som politiskt sakkunnig på finansdepartementet samtidigt som inflationen började ta fart för cirka ett och ett halvt år sedan.

Elinor berättar: ”Jag blev förbryllad av den här uppdelningen mellan finans- och penningpolitik. Inflationen är Riksbankens område och alla rådde finansministern att sitta still i båten och hänvisa till Riksbanken när han blev tillfrågad om inflationen. Jag minns att jag vid ett tillfälle tänkte högt: ’Är det inte bättre att höja skatterna [i stället för räntan] för att dämpa efterfrågan?’ Då var det någon som skrattade och sade: ’Du vill ändra på hela det institutionella ramverket för inflationsbekämpning?’ Och då tänkte jag: ’Ja, det kanske jag vill.’”

När jag höll mitt öppningsanförande inför de omkring 300 ombuden så var det inför en helt ny generation SSU:are som samlats. En generation som fått sitt engagemang begränsat av en global pandemi, och som fick ta över ett SSU på stiltje.

Decennier av falangstrider som splittrat vänskapsband och tagit fram det sämsta hos många goda människor har skrämt iväg nya medlemmar. Skandalrubriker som blåst bort stoltheten och dämpat engagemangsviljan. Trots alla insatser i valrörelsen 2018, och att vi fick en ny socialdemokratiskt ledd regering, så var det en bakbunden socialdemokrati som tvingats till omfattande eftergifter till två små liberala partier.

När pandemin svepte över Sverige och satte stopp för all lokal verksamhet fanns det inte mycket som höll kvar medlemmarna och som höll engagemanget vid liv. SSU dränerades på eldsjälarna som bär vår organisation lokalt och regionalt. Det var en tuff tid för SSU.

När jag under mitt inledningsanförande bad alla ombud som var på sin första kongress att ställa sig upp så var det mer än hälften, när jag frågade hur många som var på sin tredje kongress var det endast en handfull. En tydlig illustration över de snabba generationsskiften pandemin orsakat.

Som tur var inledde SSU:s förbundsstyrelse diskussioner för fem år sedan i syfte att ge förbundet en mer hälsosam internkultur, fri från de konflikter som präglat SSU:ares engagemang sedan generationen som ledde SSU vid millennieskiftet. Ett ärligt och genuint försök att överbrygga tidigare konfliktlinjer, att enas om vad som är viktigt och arbeta gemensamt för att nå våra mål. Tidigare fiender grävde ner stridsyxorna och skakade hand på att hoten utifrån är mycket större än vad våra meningsskiljaktigheter är inom förbundet.

De flesta får något lite vagt i blicken när löntagarfonder kommer på tal. För mina studenter på Handelshögskolan säger ordet i regel ingenting. Det var länge sedan datumet den 4 oktober, numera ”Kanelbullens dag”, förknippades med löntagarfondsmotstånd och demonstrerande direktörer. Den äldre generationen vet mer men få känner till vad som faktiskt hände med fonderna efter att de införts och vart tillgångarna tog vägen efter att Bildtregeringen avskaffat dem 1991.

Att pengarna delvis gick till att finansiera avregleringen av marknaden för välfärdstjänster är inte särskilt välkänt och syftet med min bok Sista striden det är – historien om löntagarfonderna är att förstå hur det minst sagt kontroversiella förslaget om löntagarfonder bidrog till vad Carl Bildt kallade för valfrihetsrevolutionen på 1990-talet. Det var ett decennium då offentliga monopol avreglerades i många länder men i Sverige var förändringstakten exceptionell.

Bland annat fick vi en närmast världsunik möjlighet för privata entreprenörer att bedriva utbildning och omsorgsverksamhet finansierat via skattesystemet. Den här så kallade marknadsvändningen hade naturligtvis kommit till Sverige ändå men jag är övertygad om att den extremt hetsiga debatten om löntagarfonder bidrog till att fondernas motståndare stärktes i sin övertygelse om behovet av mer marknad och mindre stat. Två av dramats huvudpersoner, partiledaren Olof Palme och Arbetsgivareföreningen saf:s informationschef Sture Eskilsson, var bägge helt klara över att fondfrågan var en del av en större politisk kamp om vilket typ av samhälle vi skulle ha: ett baserat på kollektiv och begränsad marknad eller ett baserat på individualism och fria marknader?

Om du är sugen på att lära dig mer om nationalekonomi är handelsforskaren Jesper Roines nya bok ”Därför är ojämlikhet viktig – om rika, fattiga och alla däremellan” en bok för dig. På bokens 330 sidor går det att läsa sig till varifrån alla pengar kommer, varför vi mäter BNP samt hur ojämlikheten mellan länder och inom länder har förändrats.

Om du däremot har tragglat dig genom en hel del nationalekonomiska kurser kan boken vara en god repetition – men också väldigt tråkig. ”Girig-Sverige” av Andreas Cervenka är en annan relativt ny bok om ojämlikhet och den är direkt pulshöjande. Med sammanställningar av förmögenheter och illustrationer av topp-procentens miljardarv växer kampglöden inom en. Roines bok har däremot ingen sådan effekt. I stället beskriver boken sakligt teori efter teori och begrepp efter begrepp. Inte förrän 300 sidor in blir det en riktigt en bladvändare när långsiktiga konsekvenser av ojämlikhet diskuteras.

I början av juni i år gick en tidigare militär och högt uppsatt tjänsteman inom det amerikanska underrättelseväsendet, David Grusch, ut i media som visselblåsare, med nästintill ofattbara påståenden.

I en längre intervju med Ross Coulthart, en av Australiens främsta grävande journalister, hävdade Grusch bland annat följande:

Det finns ett hemligt program i USA för baklängeskonstruktion (reverse engineering) av kraschade och upphittade UFO:n.
Icke-mänskliga piloter har påträffats i vissa farkoster.
Det pågår en kapprustning mellan USA, Ryssland och Kina vad gäller UFO-relaterad teknologi.
Programmet har olovligen undanhållits kongressens insyn.

Det låter som galenskap, med andra ord. Borde vi inte kunna stämpla ”tokdåre” på Grusch och gå vidare med våra liv?

Nja, det är inte riktigt så enkelt.

Men först måste vi backa bandet.

Kanske blir man lite dum i huvudet av att vara intresserad av politik. Mer eller mindre oförmögen att uppskatta vissa estetiska kvaliteter, utan att sätta dem i tråkiga ideologiska eller kanske än värre dagspolitiska sammanhang. Ungefär så gick tankarna när jag stängde ner laptopen efter att ha sett klart andra säsongen av The Bear. Serien, vars första säsong sändes på HBO förra året, handlar om ex-stjärnkocken Carmen Berzatto (Jeremy Allen White) som återvänder till hemstaden Chicago för att ta över en mackresturang han ärvt av sin äldre bror Michael (Jon Bernthal) efter dennes självmord. Resturangen är i fritt fall och Carmen, med erfarenhet från en Michelindekorerad restaurang i New York, bestämmer sig för att rusta upp den och få ordning på den färgstarka personalstyrkan. Serien skildrar ömsom den mardrömslika, ömsom den familjära stämningen, i restaurangen och de varma men problemtyngda människorna som arbetar där.

Den första säsongen var närmast hypnotisk i sin skildring av den frenetiska stressen inne i köket. Långa tagningar av den ständigt skrikhese och svettige Carmen när han springer runt och lagar mat med ett sorts kallt ursinne till ständigt stegrande gitarriff. Lika fängslande var karaktärerna och deras relationer. Det är människor som har haft det svårt, som är lika delar rädda och arga och ständigt hamnar i konflikt med varandra. Men ingen är en skurk eller ett monster. Snarare är alla mänskliga, alltför mänskliga och kärleken de har till varandra skiner igenom i slutändan. Säsong ett var en historia om fattigdom, psykisk ohälsa, tuffa arbetsförhållanden. Men också om hantverksskicklighet, yrkesstolthet och värdet av vänskap och familj.

På pappret innehåller säsong två allt det här. Men något har förändrats. Till det värre, mer banala. Karaktärerna börjar läsa självhjälpsböcker, och i ett märkligt fantasy-artat drag för en serie med ett realistiskt uppslag så blir de bättre människor av att göra det. En sorts smörighet har smugit sig från kylskåpet in i var och varannan scen. I säsong ett var den amerikanska drömmen en sorts skrattspegel för karaktärernas liv. Ett ideal som är ständigt närvarande men aldrig inom räckhåll. Carmen är en otrolig kock och hänsynslöst dedikerad till sitt värv men branschen knäckte honom och lämnade honom ensam, arbetslös och substansberoende. Karaktärerna i The Bear var fångade mellan sin vilja att utveckla sina talanger och skapa något vackert och en värld utan hopp, en USA-skildring tydligt influerad av den psykosociala miljön efter finanskrisen 2008.

På vårt systerparti PSOE:s högkvarter på Calle de Ferraz var stämningen lite tryckt. Ju längre natten hade lidit och ju mer valresultatet i regionalvalet hade framträtt i full skrud, desto sämre hade stämningen blivit. Att det regerande partiet inte briljerar i regionalvalen i Spanien är skåpmat, men få trodde faktiskt att det skulle sluta så här illa med tanke på att ekonomin gick bra, arbetslösheten var låg och inflationen var lägre än resten av Europa. Ekonomin talade helt enkelt för de spanska socialdemokraterna i PSOE och premiärminister Pedro Sanchez tidigare i år.

När jag under kvällen hade tagit chansen att mingla med delar av partiledningen för PSOE, nämnde många att det var tur att parlamentsvalet inte behöver genomföras förrän i mitten av december i år. I Spanien är det premiärministern som utlyser val.

När valnatten övergick till morgon och solen steg upp över Madrids hustak var det många som blev överraskade. Pedro Sanchez ändrade helt oväntat den politiska spelplanen och välte bordet. Måndagen den 29 maj i år sammanträdde PSOE:s partistyrelse klockan tio. Senare samma dag upplöste Pedro Sanchez parlamentet och utlyste valet. Mitt i sommarvärmen den 23 juli gick Spanien till parlamentsval.

Varför gjorde Pedro Sanchez och PSOE så? Var det en lyckad strategi? Finns det någon lärdom som vi i Sverige kan dra?

När 90 minuter har gått av VM-finalen 1978 är ställningen 1–1 mellan Nederländerna och värdnationen Argentina. En frispark sveper in i Argentinas straffområde, och holländaren Rob Rensenbrink lyckas skarva bollen förbi Argentinas målvakt Ubaldo Fillol. Under en kort sekund ser det ut som om bollen ska gå in i mål, men den träffar stolpen. Det blir förlängning, Argentina gör två mål och vinner sitt första VM-guld.

Om Rensenbrinks skarv hade gått stolpe in skulle militärjuntan i Argentina ha gått miste om en rejäl glädjeyra. Hade de i så fall vågat inleda operationen som ledde till Falklandskriget? Och utan Falklandskriget hade Margaret Thatcher aldrig blivit omvald. Då hade nyliberalismen förlorat sitt europeiska brohuvud och jämlikhet hade präglat vår kontinent. Eller?

Resonemanget ovan är naturligtvis hypotetiskt, men jag har använt stolpträffar och fotboll för att inleda otaliga samtal med holländska socialdemokrater. Resultatet blir vindlande diskussioner om Johan Cruyff, totalfotboll, och Zlatans tid i Ajax, men också premiärministern Wim Kok, poldermodellens likheter med vår svenska modell och läget för landets klassiska socialdemokrater Partij van de Arbeid (PvdA) – och annat som gör livet värt att leva.

På en konferens i Berlin tidigare i år tillkom ett nytt tema när jag samtalade med en holländsk socialdemokrat: Hur samarbetet mellan PvdA och GroenLinks (GL) intensifieras. Diskussionen blev kvar i bakhuvudet tills jag läste att premiärministern Mark Ruttes borgerliga regering hade kollapsat, och att nyval ska hållas 22 november. Hur ska PvdA – som har varit i opposition sedan 2017 – positionera sig nu? De två senaste valresultaten – runt 5,7 procent i parlamentsvalen 2017 och 2021 – har inte imponerat.

Hade en psykologiforskare besökt Socialdemokraternas valvaka på Waterfront i höstas så hade den upplevt en intressant fallstudie i kognitiv dissonans. Stämningen var låg och lite tryckt, men under ytan florerade ett mischmasch av känslor. I alla fall hos alla oss stockholmare som i månader kämpat för en enda sak. Att få Stockholmsväljarna att kanalisera all den frustration man under så många år byggt upp i en röst på Socialdemokraterna. Det hade vi äntligen lyckats med.

I Stockholms kommun ökade Socialdemokraterna med sju procentenheter till ett valresultat på 29,4. I regionen var ökningen ännu större. Där landade resultatet på 33,3 procent och vi lyckades efter sexton år äntligen putta bort Moderaterna och Iréne Svenonius från den tron de så länge suttit på. Stockholmaren hade gått och blivit socialdemokrat – men hur kom vi dit? Givetvis finns det på den frågan ett antal svar, jag tänkte peka på några saker jag tror var viktiga.

Inför valet 2022 var stockholmarna mycket riktigt missnöjda – ungefär hälften uppgav i en opinionsundersökning att stadens utveckling gick åt fel håll. En ännu större andel, över 60 procent, uppgav detsamma om sjukvården i vår region. Kanske var det utförsäljningarna, skandalerna, den misstänkta vänskapskorruptionen eller känslan av att det skapats ett sjukvårdssystem som gav mer ångest än hjälp? Oavsett orsak till missnöjet toppade sjukvården listan som den viktigaste frågan för stockholmarna inför valet.

Samtidigt kunde man ana att samma resa höll på att göras i Stockholms stadshus. Där hade Moderaternas arbete med ideologiska utförsäljningar och marknadsstyrning legat lite i skymundan under mandatperioden jämfört med hur de härjade tidigare under 00-talet. Men när det grönblåa styret, under sista året vid makten, började sälja ut skollokaler så vaknade opinionen även här. Ett agerande från Moderaterna, i både stadshuset och regionen, som gjorde det enkelt för oss socialdemokrater i Stockholm att koppla ihop högerns utförsäljningspolitik med det övergripande budskapet från partiet om att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden.

Förutom sjukvården var de viktigaste frågorna för stockholmarna inför valet trygghet, integration, skola och äldreomsorg. Alla är frågor där kommunen kan göra skillnad. Eftersom de också stämde väl överens med partiets nationella prioriteringar blev det naturligt att fokusera våra lokala vallöften kring dessa.

På trygghetsområdet lovade vi bland annat att öka resurserna till det förebyggande arbetet och dubblera antalet fältassistenter. Inom välfärdsområdet gick vi fram med att stoppa privatiseringar och utförsäljningar, att garantera alla elever lika rätt till bra lärartäthet och införa mer läxhjälp och skolfrukost på fler skolor, men också att ta tillbaka verksamheter med dokumenterade missförhållanden och öka grundbemanningen i äldreomsorgen.

En viktig del till den lokala framgången var också folkrörelsearbetet. Vi var ett av de partidistrikt som genomförde många väljarsamtal genom dörrknackning. En förutsättning för det är att vi under flera år haft ett ledarskap som fokuserat arbetet mot tre tydliga mål: fler medlemmar, roligare verksamhet och större förtroende hos stockholmarna. Partidistriktets främsta ledare har inte bara upprepat detta som ett mantra utan själva förkroppsligat dessa prioriteringar.

Jag tror inte att det går att underskatta hur viktigt det har varit att de i handling visat att detta är våra främsta prioriteringar. På samma sätt har det förväntats att vi förtroendevalda ska vara med och leda arbetet i organisationen. Och det ger resultat, för när fler medlemmar har roligare tillsammans blir det mycket lättare att möta stockholmarna i dörrarna.

På det nationella planet hände mycket annat, och till stora delar hjälpte den diskussionen stockholmaren till beslutet om en röst på Socialdemokraterna. Nationellt var vi återigen i en valrörelse som kretsade kring ett enda parti, Sverigedemokraterna. Moderaterna, som så länge stått pall och hållit partiet ifrån reellt inflytande, hade nu vikt ned sig. Så även Liberalerna. Två partier som historiskt varit starka i just Stockholm fick nu väljarnas hårda dom.

Det förvånar mig att Moderaternas och Liberalernas strateger inte kunde förutse styrkan i stockholmarnas aversion mot högerpopulism och rasism. Även fast de respektive partiorganisationerna i Stockholm desperat försökte markera avstånd mot Sverigedemokraterna hade väljarnas tillit till stor del försvunnit. Moderaterna gjorde sitt sämsta val sedan 1970-talet i Stockholm.

Med valresultatet fick vi Stockholms-sossar en relativt okänd och ny väljarbas. Under valrörelsen gjorde influencern och näringslivsprofilen Amanda Schulman ett inlägg där hon proklamerade till stöd för Magdalena Andersson och Socialdemokraterna.

En influencer boende på Östermalm, vars innehåll generellt kretsar kring lyxiga semestrar, inredning och smink, valde nu att profilera sig politiskt. I vissa valkretsar på Östermalm och Vasastan ökade Socialdemokraterna med upp till 12 procent. En stor del av Moderaternas egen valanalys kretsade kring deras oro att denna väljargrupp, storstadsväljaren med god privatekonomi, nu lämnat deras parti. Och vi socialdemokrater kan på inget sätt ta dem för givet.

 
Att ställa krav på att få en större del av samhällets välstånd kan lätt få kravställaren att framstå som osympatisk. Att i stället kräva sin beskärda del, en rättvis andel beroende av det egna bidraget till samhällets välstånd, uppfattas däremot oftare som rätt och riktigt. På så vis är rättvisa en kraftfull idé.

 
För att majoriteten ska uppfatta en viss fördelning av samhällets tillgångar och inkomster som rättvis behöver de intuitivt känna att fördelningen i viss mån speglar människors bidrag till det som ska fördelas. Det nyliberala tankegodset säger att det är entreprenörerna och kapitalägarna som är grunden i värdeskapande produktion, och därför förtjänar de en stor del av kakan. Om en mer jämlik fördelning av både makt och ägande ska betraktas som mer rättvis behöver den nyliberala idén utmanas.

 
Vill arbetarrörelsen ta strid mot kapitalkoncentration och ”ta tillbaka [den demokratiska] kontrollen”, och samtidigt ha rättvisan på vår sida, behöver vi återupptäcka en gammal analys av hur ekonomiskt värde skapas. Med tanke på att Socialdemokraterna är på jakt efter en samhällsanalys tror jag att det kan vara dubbelt nyttigt att gå tillbaka till grunderna för hur samhällsekonomin faktiskt fungerar.

 
Därför bör arbetarrörelsen i sin analys ta utgångspunkt i arbetsvärdeläran. Arbetsvärdeläran är insikten om att arbete kommer först i produktionsprocessen och att kapital endast är frukten av arbete. Kapitalägarna är inte ekonomins motor, löntagarna är det. Med denna analys av värdeskapande kan man sedan använda rättvisa som argument för ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle. Vi begär inte mer än vad rättvisan kräver, vi kräver frukterna av vårt arbete.

 
Värdeskapande och fördelning

Den dominerande nyliberala bilden av hur värde skapas grundar sig i neoklassisk nationalekonomi – eller marginalvärdeskolan. Idén är att alla, både löntagare och kapital, får betalt för sitt bidrag till värdeskapandet i samhället. Kapitalister gör därför inga vinster, utan får betalt i form av ränta på det kapital de ”lånar” ut till produktion. Räntan, likt löntagarnas löner, reflekterar bidraget till produktionen. Det innebär att ”what a social class gets is, under natural law, what it contributes to the general output of industry”, som nationalekonomen John Bates Clark hävdade i slutet av 1800-talet.

 
Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut.” Citatet brukar tillskrivas Frederic Jameson och Slavoj Žižek och dess träffsäkerhet blir tyvärr alltmer tydlig.

 
Sedan efterkrigstiden har giftermålet mellan demokrati och kapitalism i västvärlden kantats av kriser. Ändå är det detta system som vi klamrar oss fast vid, gång på gång. Trots ökande klyftor, en fullt pågående miljökatastrof och med flera finanskriser i bagaget så kvarstår marknadsstyrning och privatiseringarna. Inte ens finanskrisen 2008 banade en ny väg, vi var till och med villiga att betala enorma summor för att ”köpa ut” bankerna bara för att i princip ha kvar samma system som visat sig inte hålla i längden.

 
Och nu presenteras även marknaden som lösning på de klimatproblem som kapitalismen har skapat. Det är inte tal om någon systematisk förändring, krisen kommer enligt denna logik även kunna lösas med ett marknadssystem för utsläppsrätter.

 
Nyliberalismen kanske inte är ”inne” som under 80-talet, men faktum kvarstår att finansiella institutioner har fått en ökad styrmakt i samhället och New Public Managements marknadsstyrning är numera djupt rotad, särskilt i Sveriges förvaltning. Vissa påpekar att covid-19-pandemin öppnade upp för tankar om att statligt ingripande och bidrag faktiskt kunde vara bra, vilket till viss del är sant. Liknande åsikter kan nu även pekas ut i och med inflationen och elkrisen. Grace Blakely skriver dock i tidskriften Tribune att covid-19:s statliga spenderande inte var slutet på nyliberalismen, eller ens utmanade systemet. Detta med tanke på hur resurserna fördelades. Stater behövde återigen köpa ut storföretag och finansvärlden, samma dynamik vi såg efter finanskrisen menar Blakely.

 
Hur har nyliberalismen då, trots sina brister, vunnit stöd för att avreglerad kapitalism faktiskt är ett nödvändigt ont? Mitt försök till att förklara det nuvarande läget står på tre ben:
 

Demokratiskt inflytande och demokratiska institutioner har förlorat sin slagkraft.
Nyliberalismens normativa inflytande som underminering av det demokratiska tänkandet självt.
Det saknas något reellt och omfattande alternativ.

Vi kan börja med att se tillbaka på historien. I boken ”How will capitalism end?” redogör Wolfgang Streeck grundligt för nyliberalismens väg till makten. Efter andra världskriget fanns ett brett antagande om att kapitalismen behöver kontrolleras politiskt för att vara kompatibel med demokrati, och för att skyddas från den fria marknaden. Men gradvis så förvrängdes denna slutsats. Enligt nyliberala husgudar som Hayek och Friedman behövde i stället den fria marknaden skyddas från demokratin. Lösningen på våra ekonomiska problem var mer marknad och mindre demokratisk kontroll, vilket i sin tur har försvagat våra demokratiska verktyg.

 
Streeck menar att de ekonomiska kriser vi har sett i den demokratiska kapitalismen sedan 70-talet handlar om konflikten mellan demokratiska anspråk på social rättvisa och kapitalistiska krav på distribution genom marginell produktivitet (”ekonomisk rättvisa” enligt kapitalet). Under 70-talet utspelades konflikten på nationella arbetsmarknader och under 80-talet kring den växande skillnaden mellan offentliga utgifter och inkomster. Dessa strider låg nära den vardagliga människan. De berörde arbetsplatser och regeringsfrågor. Men sedan dessa har arenorna för dess motsättningar flyttats utom räckhåll.

 
Vissa menar att de ekonomiska problemen som uppstod hos kapitalistiska demokratier efter 70-talet berodde på ökade krav hos och rättigheter för medborgare. Streeck anser dock att detta berodde på en avtagande skatteplikt.

 
De ökade kraven kom snarare från kapitalägare, och den ekonomiska globaliseringen gjorde vidare att dessa kunde undvika skatt. Förstärkt skattemotstånd, särskilt hos medelklassen, gav sedan momentum för ytterligare skattereformer under 80-talet.