Inlogg - Arkiv

Krigsförbrytelserna har rullat framför våra ögon. Först de dokumenterade brotten Hamas och de andra väpnade palestinska grupperna begick den 7 oktober 2023 i södra Israel. Tagandet av gisslan. Avrättningar av de man inte kunde ta med sig. En avsiktlig inriktning på civila offer.

Sedan har den totala förstörelsen av Gaza pågått. I takt med att svälten har brett ut sig och att Israels användning av hunger som vapen i kriget blivit allt tydligare, har anklagelserna om folkmord vuxit sig allt starkare. Världen ser vad som händer men har inte stoppat katastrofen. Ett fatalt misslyckande som försvagat respekten för folkrätten.

I september förklarade en tung FN-rapport att Israel gör sig skyldigt till brottens brott, genocid. Folkmord är svårt att bevisa eftersom det inte bara är handlingarna i sig utan även dess syfte som ska bedömas. Men också handlingarnas karaktär kan avslöja intentionen: när förutsättningarna för samhällslivet utplånas talar det sitt tydliga språk.

I december 2024 såg det mörkt ut för Jonas Gahr Støre och Arbeiderpartiet. I opinionsmätningarna låg partiet ned mot 14 procent och den rödgröna sidan var långt ifrån en majoritet. Det pågick reella diskussioner inom Arbeiderpartiet om Støre borde avgå som statsminister. Det spekulerades också på allvar i medierna om Støre skulle avgå vid årsskiftet. Arbeiderpartiet satt fast i ett träsk.

Valresultatet kunde inte ha blivit mer annorlunda. Arbeiderpartiet fördubblade sitt väljarstöd sedan december och den rödgröna sidan vann valet, efter att det under större delen av den senaste fyraårsperioden hade funnits en borgerlig majoritet. Hur var det möjligt?

Arbetslöshet. Gängvåld. Nationell säkerhet. Klimatkris. Sverige står inför en rad stora samhällsproblem som diskuteras i riksdagen, präglar nyhetsrubriker och formar politiska agendor. Men mitt i detta pågår ett annat eskalerande samhällsproblem. Ett samhällsproblem som inte får ett enda litet hörn av debatten, trots att det aktivt skadar hela generationen flickor. En kommande generation kvinnor.
 

Jag syftar på det sexuella våldet som genom digitaliseringen fått helt nya arenor, och där flickor i hög grad står oskyddade. Vi har låtit det ske helt öppet, rakt framför ögonen på oss, och nu har vi resultatet: 8 av 10 flickor, alltså barn under 18 år, uppger att de blivit utsatta för sexualbrott på nätet.
 

Specificerar man statistiken ser det ut så här:

•   83 procent av flickorna har fått en oönskad nakenbild skickad till sig.

•   25 procent har fått nakenbilder spridda mot sin vilja.

•   50 procent har blivit hotade att skicka nakenbilder.

•   53 procent har blivit erbjudna pengar för att skicka nakenbilder.

•   37 procent har blivit erbjudna pengar för sex.
 

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti vilar ideologiskt på demokratisk socialism. Det är en ideologi vars tre kärnvärden, frihet, jämlikhet och solidaritet, ständigt diskuteras. Men en annan ideologisk grundpelare är rättsstatens principer. Dessa principer konkretiseras av en överordnad lagstiftning i form av en konstitution. I Sverige består konstitutionen av fyra grundlagar, de är grunden till de fri- och rättigheter vi har och de definierar statens förhållande till oss.
 

Friheterna och rättigheterna består av flera delar varav de viktigaste är rätten att fritt rösta i hemliga val, rätten att yttra sig fritt, demonstrationsrätten och rätten att organisera sig. Den sista rättigheten tryggar facket och partierna.
 

Rättsstaten bygger på legalitetsprincipen; land ska med lag byggas. Lagen antas av folkets främsta företrädare: riksdagen. Myndigheter eller domstolar kan inte stifta lag utan följer utfärdade lagar.
 

Legaliteten skapar stabilitet, man ska alltid veta vad som gäller. Det kallas rättssäkerhet. Grundlagar kan inte ändras på samma sätt som vanliga lagar. Antagna lagar ska överensstämma med grundlagarna och med folkrättsliga förpliktelser.
 

Inga fri- och rättigheter är absoluta. De kan krocka med varandra varför det behöver göras intresseavvägningar. Det sker i lagstiftningsarbetet och i domstolarnas rättstillämpning.
 

Förskjutning i vänsterns syn på de icke-folkvalda domarnas makt

Det finns ett antal punkter vad gäller rättsstaten där S tidigare intagit en kritisk hållning. Den viktigaste kritiska synvinkeln är domstolarnas makt.
 

Per Molander (f. 1950) har de senaste tio åren kommit att bli många tunga socialdemokraters favorittänkare. Före detta utbildningsminister Anna Ekström kallade honom gärna för en ”intellektuell gigant” och han fick Magdalena Anderssons förtroende att leda sin stora Jämlikhetskommission som presenterade slutbetänkandet ”En gemensam angelägenhet”. I sin nya bok ”En invasiv art – så tog företagen över världen” (Volante) tar Molander vidare den analys av ojämlikhet, marknader och marknadsmisslyckanden som gjort honom så populär. I fokus står den historiska uppfinningen av den ”juridiska personen” och boken analyserar varför just denna organisationsform tagit över världen. Som alltid från Molander är det skarpt och väl underbyggt. Ytterligare socialdemokratiska jubelrop är att vänta.
 

För den som går igenom hela Per Molanders cv är hans i dag tydliga vänsterprofil möjligen något överraskande. Under 90- och 00-talen stod han nämligen i centrum för flera av de politiska processer som avreglerade och liberaliserade Sverige. I rollen som huvudsekreterare, först för utredningen som avreglerade jordbruket men särskilt för den så kallade Lindbeckkommissionen, gjorde han sig ett namn som den ämbetsman som i praktiken klarade av att genomföra stora och verkligt samhällsförändrande reformer.
 

Lindbeckkommissionen var särskilt betydelsefull.

På många sätt har den Europeiska unionen haft en framgångsrik period de senaste åren. Hanteringen av pandemin och den relativt sett goda sammanhållningen kring hur vi bör möta aggressionen mot Ukraina har stärkt det europeiska samarbetet. Men också på lagstiftnings- och policyområdet har framsteg gjorts.
 

Med den nya migrationspakten finns nu för första gången förutsättningar för en gemensam asyl- och migrationspolitik som både är mer rättssäker och förutsägbar. Den medvetna satsningen på grön omställning har givit eu en global ledartröja i klimatarbetet. Det finns fortfarande ett tiotal länder som bankar på EU:s dörr och vill bli medlemmar. Attraktionskraften i det europeiska projektet finns fortfarande där.
 

Men samtidigt tycks orosmolnen bli allt svartare. Den ryska aggressionen mot Ukraina sätter hela Europas säkerhet på spel. Världshandeln får alltmer osäkra förutsättningar för varje nytt utspel från Vita huset. Högerpopulismen växer sig starkare och starkare i nästan alla medlemsländer.
 

Både framgångarna och utmaningarna leder till att en ökad majoritet av medlemsländernas medborgare ser eu som det bästa sättet och komplementet till nationalstaten för att skydda de värden som vi vill ska prägla våra samhällen men också som ett effektivt instrument att möta osäkerheten.
 

Vart är då eu på väg i dessa stormiga vatten? Det finns nog inget entydigt svar på den frågan men jag vill peka på några viktiga element som är nödvändiga för en bättre europeisk framtid.
 

Året är 2015. Fyra kandidater till partiledarposten i Labour kliver in i en hall i Warrington, i nordvästra England. Tre av dem ser besvikna ut. Vad de – och ett fåtal andra – vet, är att den erfarne vänsterpolitikern Jeremy Corbyn har vunnit. Och inte bara vunnit: han har segrat överlägset, med omkring 60 procent av rösterna.

Liz Kendall, högerfalangens kandidat i Labour, skrattar godmodigt när resultaten läses upp. Efter en kampanj där hon ställt sig bakom nedskärningar i välfärden fick hon bara 4,5 procent av Labourväljarnas stöd. Det svaga stödet fick dock knappt någon uppmärksamhet i skuggan av Corbyns omvälvande valseger. Men nästan ett decennium senare får Storbritannien lida för de där knappt fem procenten på grund av de lärdomar som Labours högerflygel drog av det.
 

Att tala om att landet ”lider” kan tyckas överdrivet. Efter Labours valseger i det allmänna valet i juli förra året är vi för första gången sedan 2010 fria från Toryregeringar. Dessutom har Labour en enorm parlamentarisk majoritet, som man redan använt för att driva igenom ambitiös lagstiftning för att exempelvis stärka hyresgästers och arbetstagares rättigheter. Det nya lagförslaget om hyresgästskydd kommer till exempel snart att förbjuda så kallade ”no-fault”-vräkningar. (Det kanske förvånar svenska läsare att hyresvärdar i England i dag kan vräka någon utan att ange något skäl.)
 

Men mer övergripande är bilden långt ifrån ljus.
 

När ”atoms for peace” lanserades av den amerikanske presidenten Eisenhower i FN 1953 blev det startskottet till en utbyggnad av kärnenergi i många delar av världen. Sverige hörde till de länder som länge var i framkant vad gäller forskning om och utveckling av kärnreaktorer, där en första forskningsreaktor stod klar under KTH redan 1954. Lise Meitner var en av initiativtagarna till denna reaktor. Den följdes senare av flera forskningsreaktorer i Studsvik samt design av egna reaktortyper för värme och elektricitet i Ågesta och Marviken.

Under en ganska kort tidsperiod (Oskarshamn 1 överlämnades för leverans 1972, och Forsmark 3 togs i drift 1985) byggde Sverige elva reaktorer, som tillsammans med vattenkraften gav en i stort sett fossilfri elproduktion. Med bildandet av SKB, Svensk Kärnbränslehantering Aktiebolag, och uppdraget att ansvara för slutförvaret har Sverige varit internationellt ledande i processen för avfallshantering. Nyligen har Mark- och miljödomstolen gett tillstånd till ett slutförvar för använt kärnbränsle i Östhammar kommun. Därmed är bränslecykeln sluten och förhoppningsvis kan de första kopparkapslarna med utbränt kärnbränsle snart kunna slutförvaras i Forsmark. Det har varit en exemplarisk process med tanke på hur få industrier som tar hand om sitt avfall från utvinning till förvaring eller återanvändande.

Det finns en annan beslutsmässighet i vårt grannland. Intressant nog stöder Finlands miljöpartister utbyggnaden av kärnkraften.

Finland, som har anammat den svenska metoden för slutförvaret, har kommit längre vad gäller byggandet och utplacering av kapslarna. Det finns en annan beslutsmässighet i vårt grannland. Intressant nog stöder Finlands miljöpartister utbyggnaden av kärnkraften. Man har landat i slutsatsen att världen behöver utveckla fossilfria energikällor med alla tillgängliga medel, och där är kärnkraft en oundviklig komponent. Visserligen blev Finlands senaste tillskott av kärnenergi kraftigt försenat och betydligt dyrare än planerat, men Europas mest moderna kärnkraftverk levererar nu 1600 MW energi dygnet runt och bidrar till Nordens fossilfria energi.

”Samhället är människans verk. Det är inte en naturkraft, inte en gudomlig ordning, inte heller en maskin som rullar av sig själv. Det är vi som skapar samhället och det är vi som kan förändra det.”

Olof Palmes ord har ofta åberopats av socialdemokrater för att ingjuta hopp om en möjlig förändring. Det är en rimlig tolkning, men för mig ligger en annan närmare till hands: en påminnelse om att om samhället är människans verk, så gäller det även dess problem. Ingenstans är det lika tydligt som i frågan om segregation.

För vad innebär segregation? Segregation är ett relationellt tillstånd som innebär att grupper i samhället separeras från varandra, att det finns en rumslig åtskillnad i staden då personer med olika socioekonomisk och etnisk bakgrund bor i olika delar av staden. Segregation är inte ett mått på hur socialt utsatt ett område är – det handlar om avstånd i det fysiska rummet.

Det innebär att en stadsdel som Djursholm kan vara lika segregerad som ett utsatt område, invånarna på båda platser är lika separerade från andra samhällsgrupper. Den som vill bekämpa segregationen måste därför strukturellt bryta den rumsliga separeringen av olika samhällsgrupper. Statliga utvärderingar av tidigare försök att motverka segregation visar att många insatser träffar individer; utbildning, språkträning och arbetsmarknadsåtgärder, vilket leder till möjlighet att flytta till andra stadsdelar. Men när dessa individer flyttar ut flyttar andra med samma problematik in och segregationens grundproblem kvarstår. Forskare beskriver fenomenet som ”lyckoparadoxen”.

För segregationen mäts inte enbart i procenttal – den mäts i avstånd. Avståndet mellan kvarter och områden, mellan hopp och hopplöshet.

Därför kan vi inte bryta segregationen genom att enbart rusta upp utsatta områden eller genomföra kortsiktiga arbetsmarknadsinsatser. Det må vara nödvändigt, men inte tillräckligt. Med risk för att göra poängen övertydlig: En stad där 5 procent går utan arbete kan vara lika segregerad som en där 10 procent gör detsamma. För segregationen mäts inte enbart i procenttal – den mäts i avstånd. Avståndet mellan kvarter och områden, mellan hopp och hopplöshet.

”Det är ny partiledare, vi kör snittar nu.” Så svarade partifunktionären skämtsamt när jag frågade varför den traditionella varmkorven bytts ut mot snittar och bubbel. Året var 2021, och även om vädret påminde om att vintern närmade sig kändes det som en ny vår för vårt parti. Magdalena Andersson, en nationalekonom utbildad vid Harvard och Handels, gav ny energi, nytt hopp och nytt självförtroende till Arbetarepartiet – Socialdemokraterna.

Mötets förtäring blev dock symboliskt i mitt sinne för en kris som länge bryggt i vårt parti. I valet 2022 röstade arbetare för första gången på Socialdemokraterna i lika hög grad som tjänstemän. Ett resultat av att partiet både tappat bland arbetarväljare, men också ökat bland tjänstemän.

Inte bara det, partiet har också ändrats på ett rent geografiskt plan. Samtidigt som partiet stortappade i orter som Munkfors, Bjuv och Örnsköldsvik, blev man starkare än på länge i Nacka, Solna och Vellinge.

För ett arbetareparti måste detta ses som en identitetskris av högsta grad. Varför lämnar kokt-med-bröd-sossarna samtidigt som snitt-sossarna tar deras plats? Varför är det ett problem? Vad ska vi göra åt det?

Gentrifieringen och urbaniseringen av vänstern är inte isolerad till Sverige. Den har även synts till i andra västerländska länder, bland annat Storbritannien, Frankrike och USA. Sverige har dock länge hållit emot.

Reinfeldt gjorde ett tappert försök att bryta in i arbetarklassen under sin tid som ledare av ”det nya arbetarpartiet”.

Reinfeldt gjorde ett tappert försök att bryta in i arbetarklassen under sin tid som ledare av ”det nya arbetarpartiet”. Satsningen exemplifieras i valfilmen ”Mahogny Mats” där det visas hur en byggarbetare stolt går runt med en Reinfeldt-t-shirt på arbetsplatsen. Trots spinnet röstade dubbelt så många arbetare som tjänstemän på Socialdemokraterna i valet 2010. Alliansen vann sina val genom att erövra medelklassväljare i storstadsområdena.

Svensken är individualistisk och den socialdemokratiska välfärdsstaten är ett resultat av svenskens vilja att värna sitt oberoende. Det hävdar i alla fall Henrik Berggren och Lars Trägårdh (2006) i Är svensken människa. Bokens tes om att det svenska samhället har ett slags statsindividualism som överideologi har kommit att bli mycket inflytelserik, inte minst genom de kritiker av det svenska samhället som velat uppmärksamma vad de menar är den mörka baksidan av statsindividualismen: brist på gemenskap, andlig nödtorftighet, ensamhet och brist på personligt ansvar (se ex Gandinis film från 2018). Statsindividualismen har också använts som kritik av den svenska välfärdsstaten av den politiska högern. Ett nutida exempel är socialminister Jakob Forssmed (KD) som har använt tesen om statsindividualism för att peka på Sveriges problem med ensamhet (DN 9/7 2018).

Detta anknyter till en tankefigur där välfärdsstaten kväver det civila samhället (vilket för övrigt var ett huvudspår för Timbros ”Socialstatsprojektet” under ledning av sociologiprofessor Hans Zetterberg under tidigt 90-tal). För en postliberal socialdemokrati som vill värna både välfärdsstat och gemenskap är dessa påståenden naturligtvis uppseendeväckande. Bygger den svenska socialdemokratins projekt på en utpräglad individualism? Har den isolering, ensamhet och en oförmåga att värna det allmänna bästa som slutdestination?

En möjlig tolkning av detta vore att Wigforss för ett ”äta kakan men ha den kvar”-resonemang. En mer välvillig tolkning är att Wigforss uppskattar vissa aspekter av individualism, men är motståndare till andra

Den här artikeln ska rota i den frågan och det kan konstateras med en gång att den socialdemokratiska inställningen till individualismen alltid varit kluven. Ernst Wigforss, en av den svenska socialdemokratins främsta intellektuella förgrundsgestalter, brottades med individualismen i en skrift från 1908. Han menade å ena sidan att kapitalismen med dess konkurrens mellan människor leder till en ”rationellt beräknande i, i grunden samhällsupplösande individualism”, vilken socialismen skulle motverka. Å andra sidan var han också förespråkare av individualism eftersom han menade att ”även ’massan’ består av individer med möjlighet och rätt till personlig kultur”, men han trodde på en individualism ”som springer ur ett innerligt samfundsliv och ur detta suger näring för sin växt”. En möjlig tolkning av detta vore att Wigforss för ett ”äta kakan men ha den kvar”-resonemang. En mer välvillig tolkning är att Wigforss uppskattar vissa aspekter av individualism, men är motståndare till andra.