Inlogg - Arkiv

 
Femtio år har gått sedan Franco dog och fascismen begravdes. Men dess skugga ligger kvar. Från La Mano i Stockholm till ett dike i norra Spanien följer Elfva Barrio sin familjs historia och tystnaden som formade ett land.
 

Den 20 november 2025 var det femtio år sedan Francisco Franco dog. När han tog sitt sista andetag 1975 var det ännu ovisst om diktaturen skulle dö med honom. I efterhand blev det så: fascismen begravdes med sin diktator. Men dess skugga ligger kvar.

Jag skriver detta efter ett besök vid La Mano i Stockholm, minnesmärket över de svenska frivilliga som stred för republiken. Sverige minns ofta den spanska fascismens början genom dessa frivilligas mod. Och eventuellt genom löpsedlarna om Hans ”Hasse Hoffa” Ericssons Kanarieresa under LO:s bojkott av Francodiktaturen. Men historien är mer än det vi råkar minnas. Den är också allt det som levdes innan någon hann skriva ner det.

Vad rör sig under ytan i finsk politik? Mycket känns igen från Sverige: högerns framfart, arbetarfientlig politik och en hårdare retorik. Tytti Tuppurainen, ordförande för Socialdemokraternas riksdagsgrupp i Finland, ger en lägesbild från broderlandet i öst.
 

I riksdagsvalet 2023 byttes Finlands statsministerparti ut. Socialdemokraterna gjorde ett bra resultat men hamnade ändå på tredje plats, medan Samlingspartiet och Sannfinländarna tog första och andra platsen. Resultatet påverkades säkert till en del av det ansvar man har när man är ett statsministerparti. Fyra utmanande år låg då bakom oss. Den globala pandemin och följderna av Rysslands anfallskrig syntes också i människors vardag till exempel i höjda energipriser.

Dessa omständigheter påverkade säkert hur väljarna beslöt att rösta, men trots de tunga åren hade folket högt förtroende för statsminister Sanna Marin och regeringen. Ändå blev det så att Samlingspartiets budskap om farorna med statens skuldsättning nådde väljarna bättre än vårt.

Genom historien har finländarna tagit vår skuldsättning på stort allvar. Minnet av 1990-talets ekonomiska kollaps, som berörde nästan varje familj, är starkt. Därför var löftet om att stoppa skuldsättningen en sak som många tog till sig. Socialdemokraterna nådde ett gott resultat i valet och överträffade resultatet från förra valet som gav statsministerposten, men det räckte inte för att bli det största partiet. Samlingspartiet och Sannfinländarna stärktes i valet på Centerns bekostnad.

Socialdemokraterna i Östersund vände en brakförlust 2018 till en rekordåterhämtning 2022, men hur? Niklas Daoson skriver om behovet av att förnya sig även när det är jobbigt och att partiet aldrig får bli kommunen.

 

År 1645 blev Jämtland åter en del av Sverige, efter att i hundratals år ha tillhört Norge. Redan då hade jämtarna en stark lokal identitet, bland annat genom Jamtamot – en lagstiftande tingsförsamling. Det sägs att jämtarna upplevde skiftet mest som ett byte av herre, men att vi i grunden är ett eget folk. Den identiteten är tydlig än i dag, inte minst när Republikens president varje år håller tal inför över 20000 personer som skanderar:

”Jamtland, Jamtland, Jamt och standut!” på Storsjöyran.

I mitten av landskapet ligger Republikens enda stad – huvudstaden Östersund. Det är här denna berättelse utspelar sig.

Påverkar historien om Republiken den lokala politiken i Östersund?

Jag skulle säga att svaret är ett entydigt ja. Lokalpatriotismen är djupt rotad, och det finns en ständigt närvarande misstänksamhet gentemot storsvenskens verkliga avsikter – samt en kamp för den plats som är vår. Ett exempel:

Ge fan i Oviken, Storsjön och vår alunskiffer!

 

Östersunds politiska landskap

Men innan vi går in på den politiskt turbulenta tid som har varit så vill jag ge lite bakgrund. Östersund är en handels-, turism- och tjänstestad, och skiljer sig från många andra norrländska städer där tung industri dominerat.

Socialdemokraterna har varit starka men har inte haft samma dominanta roll som i nordligaste Norrland. På den borgerliga sidan är Centerpartiet starkt och har ofta varit den ledande kraften. Väljarlandskapet liknar det nationella men med en viss dragning mot den övre vänstra fyrfältaren, vänster och GAL, i den berömda GAL-TAN-skalan.

 

Nedgången

År 2018 förlorade vi valet, och den gamla alliansen – här med Centerpartiet i spetsen – tog efter 24 år över nycklarna till stadens rådhus. Vi fick 29,6 procent av rösterna. Det innebar att vi hade förlorat nästan var fjärde väljare sedan valet 2010, då vi fick 39,5 procent (2014: 35,5 procent).

Det är svårt att sätta fingret exakt på vad som låg bakom nedgången – det var självklart flera faktorer. Vi höll inte tillbaka, och valanalysen recenserades av lokal media som något av det mest självutlämnande som någonsin kommit från ett parti.

 

Efter ett sekel som Sveriges dominerande politiska kraft står Socialdemokraterna inför en avgörande fråga: vilka är vi i vår tid? Opinionssiffror och regeringsduglighet säger en sak, men bakom döljer sig djupare förändringar av ideologi, väljarkår och samhällsbas, menar Gabriel Wikström.

 

Vad är egentligen Socialdemokraterna för ett slags parti? Det kan tyckas vara en märklig fråga att ställa om ett parti som dominerat svensk politik i mer än ett sekel, och om vars politik och historia det redan skrivits hyllmeter. Men med knappt ett år kvar till nästa allmänna val, och de förändringar Socialdemokraterna har genomgått de senaste 30 åren, så är det en högst berättigad fråga.

Går vi bara drygt ett decennium tillbaka i tiden så var Socialdemokraterna ett parti i djup kris, uträknat av alla, och med ett opinionsstöd som bottnade på 23 procent. Partiets inre liv var präglat av misstro mellan olika grupper och hopplöshet. Att partiet på kort tid tog sig samman och lyckades återerövra regeringsmakten bara några få år senare får nästan ses som ett smärre mirakel. Sett ur det perspektivet så är dagens parti en i högsta grad välmående sammanslutning som kan glädja sig åt höga opinionssiffror, en omtyckt och respekterad partiordförande samt, långt ifrån oviktigt i sammanhanget, har blivit begåvat med en motståndare i form av en illa ansedd regering som driver en impopulär politik.

Popularitet och höga opinionssiffror liksom missnöje med den sittande regeringen, är dock flyktiga företeelser och kan snabbt förbytas i motsatsen. Studerar vi fundamenta så träder en något annorlunda bild fram.

Var femte socialdemokratisk väljare bor nu i huvudstadsregionen. Är stockholmarna därmed nyckeln till valet 2026 eller riskerar partiet att gå i en fälla? Wilma Eklund analyserar väljartrender i storstaden.

 

”Stockholm i mitt hjärta” är den ikoniska kärleksförklaringen av Lasse Berghagen till rikets huvudstad i musikalisk form. Generationer av stockholmare har länge haft lätt att sjunga med i de stadsromantiska vispop-tonerna. För det socialdemokratiska arbetarepartiet kan orden dock ha varit något svårare att sjunga.

Trots dess befattning med LO-borgen, Sveavägen 68 och några av de mest folkkära S-profilerna har Stockholm haft en lång historia av att använda sig av valsedlar från höger sida av politiken. Så sent som 2010 samlade högern cirka 58 procent av väljarna i Stockholms stad, och osannolikt höga 64 procent i Stockholms län. I ”lenet” var Moderaterna ensamt större än Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet sammanlagt.

Denna blandning av sött och salt gentemot den politiska vänstern från huvudstadsregionen har gjort Stockholm till en plats som pekats ut som strategiskt viktig av en rad socialdemokratiska strateger.

 

Ett paradigmskifte har skett inom svensk höger, där Moderaternas roll är mer osäker än någonsin. Stig-Björn Ljunggren skriver om liberala ideal som trängs undan och en ny herre på täppan.

 

Politiska partier har sina storhetstider. Det går upp, det går ner. Partierna tenderar dock att klamra sig fast vid tanken att deras storhetstid är det normala. Liberalerna under sin Bertil Ohlin-tid, näringssatt av tillfälliga Westerbergseffekter och Lejonkungar; Centerpartiet under Fälldin; Kristdemokraterna när de betecknades som ”Alf Svenssons Parti”; Vänsterpartiet under Gudrun Schyman; och förstås Tage Erlanders rekordval 1968.

Minnet av dessa toppnoteringar dröjer sig kvar som det naturliga, medan mediokra valresultat anses tillfälliga avvikelser. Snart blir det som det ska vara igen, är den gängse tankegången!

Hur är det då med Moderaterna?

Partiet har funnits sedan 1904. Eller snarare, partiet har rötter ännu längre tillbaka i tiden, till Lantmannapartiet och olika riksdagsfraktioner som av samhällsförändringarna tvingades samorganisera sig under namnet Allmänna Valmansförbundet, som med tiden utvecklades till ett fullfjädrat parti, först med beteckningen ”högern” (1938), sedan Moderata Samlingspartiet (1969).

De var från början det stora partiet i riksdagen, den grupp som tillsammans med kungen ägde staten. Så föstes de bort av arbetarrörelsen, hade en lång nedgångsperiod som bröts på femtiotalet under ledning av den folklige Jarl Hjalmarson, varefter en ny ökenvandring inträdde under det dystra sextiotalet, samtidigt som organisationen förnyades. Detta gav en plattform till en ny glänsande period där Gösta Bohman förde tillbaka partiet i centrum för svensk politik, en position som sedan hållits i stort sett intakt sedan dess.

Fram till nyss vill säga.

 

Vad är kärnan i Sverigedemokraternas ideologi? Niclas Nilsson från Expo beskriver visionen om ett etniskt homogent Sverige, och hur partiet byggt egna nätverk, frontorganisationer och digital infrastruktur för att nå dit.

 

Sverigedemokraterna som parti har aldrig varit på en bättre plats än nu. Från att varit en stigmatiserad och marginaliserad företeelse i svensk politik har partiet det senaste årtiondet sett en stor och snabb väljartillströmning. Med detta som grund har partiet fått ett ökat parlamentariskt inflytande lokalt, regionalt samt nationellt och fått möjligheten att påverka den politiska dagordningen. Sverigedemokraternas politiska berättelse och problemformulering är i dag utgångspunkten för mycket av samhällsdebatten. Detta görs i en tid då den politiska kartan även globalt ritas om av ytterhögern. Auktoritära och nationalistiska krafter vinner mark. Ingen tidigare generation i efterkrigstidens Sverige har verkat i en tid då ytterhögern, globalt som nationellt, haft så stort inflytande som den har i dag. För vår generation kommer detta vara en av de stora frågorna att hantera och förhålla sig till.

 

Hur ska vi förstå SD?

För att kunna hantera det hot som Sverigedemokraterna utgör behöver vi förstå deras grundläggande ideologiska komponenter och politiska existensberättigande. Sverigedemokraterna har, precis som andra politiska rörelser, paketerat sin politik och sina idéer på olika sätt genom historien. Vissa saker förändras och utvecklas – men partiet har bibehållit sin kärna. I grunden går SD:s politiska projekt ut på att skapa ett så etniskt och/eller kulturellt homogent samhälle som möjligt. Det är i denna vision och övergripande mål som partiet finner sitt existensberättigande och sin unika position i svensk politik.

 

Är medborgarskapet på väg att bli som vilken vara som helst? Sara Kalm skriver om hur allt fler stater nu säljer medborgarskap och om den ekonomiska eliten som nappar på erbjudandet.

 

”Global mobilitet och en portfölj med olika bostadsorter har under de senaste åren blivit en viktig del av de flesta centimiljonärers investeringar. Det är riskabelt att vara underkastad en enda regering, skattestruktur och rättsordning, då förmögenhetens bestånd och tillväxt kan hotas om förutsättningarna i hemlandet förändras. För den som vill skydda sin förmögenhet och slå vakt om sina fri- och rättigheter och personliga åtkomsträttigheter kan det visa sig vara helt centralt att snabbt kunna flytta till en annan jurisdiktion.”

Dr. Juerg Steffen, ceo of Henley & Partners

 

Sedan den globala finanskrisen 2008–2009 har allt fler stater börjat sälja medborgarskap och uppehållstillstånd i utbyte mot investeringar. Detta har gjort det möjligt för delar av den globala ekonomiska eliten att inta det instrumentella förhållningssätt till medborgarskap som illustreras i det ovanstående citatet, där en ”portfölj” med uppehållstillstånd och medborgarskap i olika länder beskrivs som en nödvändig investering för den som vill skydda sin förmögenhet och slå vakt om sina personliga fri- och rättigheter.

Handeln med medborgarskap förmedlas av privata företag, som även utvecklar och implementerar politiken på området, rådgör med potentiella kunder och publicerar undersökningar och marknadsföringstexter – däribland den text som citatet är hämtat från.

Men är medborgarskap vilken vara som helst?

 

Medborgarskap och naturalisering

Medborgarskapsförsäljning innebär en form av naturalisering, det vill säga anskaffande av medborgarskap längre fram i livet. Det allra vanligaste sättet att erhålla medborgarskap är ju annars att få det vid födseln, då det avgörs antingen av ens föräldrars (härstamningsprincipen) eller av ens födelseplats (territorialprincipen). De flesta människor behåller det medborgarskap de tilldelats vid födseln livet ut och ägnar det kanske inte så många tankar. Så har medborgarskapet också traditionellt ansetts stå utanför individens vilja och påverkan – som en tillskriven snarare än förvärvad del av ens identitet.

Långt in på 1900-talet ansågs medborgarskapet vara något som man bara i undantagsfall kunde byta och något som man verkligen inte skulle ha flera av. En viktig anledning till den senare uppfattningen var att personer med dubbelt medborgarskap ansågs opålitliga i internationella konfliktsituationer. På internationell diplomatisk nivå enades man därför om att söka bekämpa förekomsten av dubbelt medborgarskap.

Det är således en betydelsefull normförändring att över hälften av jordens länder sedan några årtionden tillbaka tillåter dubbelt (eller flerdubbelt) medborgarskap. Dubbelt medborgarskap underlättar naturalisering, eftersom man nu många gånger kan skaffa sig nytt medborgarskap utan att behöva avsäga sig sitt gamla. Och även naturalisering har blivit betydligt vanligare under senare decennier i takt med den ökade migrationen.

De allra flesta som naturaliseras går igenom reguljära procedurer. Det ställs i sådana fall krav på sådant som hemvisttid, försörjning, språk- och kulturkunskaper, deltagande i medborgarskapsceremonier och så vidare. Varje land har rätt att själv bestämma vilka man vill ge medborgarskap och på vilka grunder.

 

Varje land har rätt att själv bestämma vilka man vill ge medborgarskap och på vilka grunder.

För dem som länderna särskilt vill uppta som medborgare införs förenklade naturaliseringsförfaranden. Angelina Jolie fick exempelvis kambodjanskt medborgarskap 2005 som tack för det arbete hennes organisation utfört på miljöområdet. Vladimir Putin erbjöd snabbt Gérard Depardieu ryskt medborgarskap sedan denne meddelat att han tänkte avsäga sig sitt franska i protest mot att skatten för de rikaste höjts.

 

I sin artikel ”Demokratisk socialism och domstolars makt” i förra numret av Tiden hävdar Roger Persson Österman att ”Makten förskjuts successivt från de demokratiska parlamenten till domstolarna”. Som exempel på detta anger han den utökade normprövningsrätten för domstolar som infördes i samband med grundlagsreformen 2010. Den ”inskränker folksuveränitetsprincipen” därför att ”Juristerna på sätt och vis blir suveräna makthavare”, påstår han.

Det som hände var att riksdagen tog bort det så kallade ”uppbarhetsrekvisitet” i regeringsformen (11 kapitlet 14 §), som säger att om en domstol finner att en föreskrift strider mot grundlagen eller annan överordnad norm, så får inte föreskriften tillämpas om ”felet är uppenbart”. Därmed utökades domstolars makt att underkänna lagar och förordningar som har beslutats av folkvalda politiker på nationell eller kommunal nivå.

 

I somras valde SSU sin 26:e ordförande, Moska Hassas. Här skriver hon om generationssveket, SSU:s uppgift och vad socialdemokratin måste klara av nästa år.

 

Första helgen i augusti vartannat år samlas traditionsenligt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund för kongress. I år samlades 199 ombud från hela landet för att med bestämdhet, vilja och en fast övertygelse forma politiken som behövs för att vår generation och framtida generationer ska få uppleva ett mer jämlikt och tryggt samhälle, en framtid värd att längta efter.

Vid årsskiftet hade SSU fler medlemmar än på många decennier. Vi är Nordens största politiska ungdomsförbund, starkare och mer enade än någonsin. Men den växande styrkan i medlemsantal och organisering säger egentligen mindre om oss än om tiden vi lever i. Unga söker sig till SSU för att samhällskontraktet är brutet, och för att de vill vara med och förändra det.

Mina föräldrar kom till Sverige på 90-talet med en resväska fylld av minnen från ett liv de tvingades lämna på grund av antidemokratiska krafter. De mötte ett land som ibland var kallt, men som samtidigt bar på en värme: ett starkt samhällskontrakt byggt på decennier av socialdemokratisk politik. Utbildning, välfärd och frihet var inte privilegier, utan rättigheter. Mina föräldrar lärde mig att vara tacksam, och jag är det. Men jag engagerar mig i SSU inte för att hylla det som en gång var, utan för att det Sverige mina föräldrar kom till håller på att gå sönder.

 

Gen Z beskrivs som tråkiga, individualistiska och ointresserade av politik. Elfva Barrio menar att den unga generationen är ett väntat resultat av samhället som har format dem.

 

Något skaver i samtidens klagokör om den unga generationen. Gen Z, vi som är födda någon gång mellan senare delen av 1990-tal och tidigt 2010-tal, beskylls för att vara ointresserade av politik och beroende av skärmar. Det sägs att vi är hyperrationella och besatta av rikedom. Den tidigare ungdomens utsvävningar – rus, revolt, romantik – har ersatts av ett neurotiskt självförvaltningsprojekt. Vi som är uppvuxna efter millennieskiftet sägs helt enkelt vara en tråkig generation.

Men vi är ju trots allt barn av vår tid.

Det är lätt att fälla moraliska domar. Mer ange läget skulle dock vara att ställa frågan: Vad är det för samhälle som har format oss till dessa varelser?

Vi föddes i en tid av nyliberal hysteri och dogm. Offentlig sektor skulle plötsligt bedrivas som ett privat företag. Vinstintresse i vård och skola sågs som en garant för ökad kvalitet. Allt skulle effektiviseras och avregleras. Och människors vardag skulle förvandlas till varumärken genom realityshower och sedermera influerare. Ingenting kommer undan kommersialiseringens kraft.

Har politiken fokuserat för mycket på fördelning och för lite på vad som produceras i ekonomin? Riksdagsledamot Björn Wiechel har läst den omtalade boken ”Abundance” och drar lärdomar för svensk socialdemokrati.

 

Med boken ”Abundance” (överflöd) ger de två amerikanska politiska journalisterna Ezra Klein och Derek Thompson sitt bidrag till USA:s eftervalsdebatt. Men det är inte någon simpel dom över valtaktiken de kommer med. I stället erbjuds läsaren 222 sidor hängiven redogörelse för hur politikerna – och främst Demokraterna, som författarna sympatiserar med – bit för bit har tappat greppet om hela samhällsbygget.

Det handlar om oförmåga att få fram bostäder, infrastruktur, grön energi och ny teknik. Klein och Thompson beskriver hur regleringar, som förvisso tillkom med goda föresatser, i dag har vuxit till byråkratiska barriärer för utvecklingen. Demokraternas fästen stagnerar. Och följden är inte bara väljar- och invånarflykt, den är även ökat gehör för auktoritära ledare som river ned det gemensamma och demokratin, menar de.