Inlogg - Arkiv

Vår samtid präglas av misstro till framtiden. Ska känslan vända till optimism krävs jämlikhetsreformer, skriver Julius Wallin och föreslår obligatorisk men avgiftsfri förskola.

 
Hoppet är det sista som lämnar människan. Kring förra sekelskiftet valde hundratusentals arbetare att lämna misären i det svenska klassamhället för en osäker framtid på andra sidan Atlanten. Men när socialdemokratin blev en etablerad politisk kraft, när inte bara överklassens röster hördes, avtog massflykten – de svenska arbetarna kunde äntligen hoppas på en bättre framtid i sitt hemland.

 
Vi gjorde optimismen till ett politiskt projekt som stod stadigt under en livstid. Men i dag präglas den politiska debatten av hopplöshet inför politiken och dess möjligheter att lösa samhällsproblemen. När det kommer till integrationen verkar det som att hoppet är på väg att släckas.

 
Jag träffade några gamla kollegor under julen. Vanliga grabbar med något år i arbetslivet och en fot inne på universitetet. De hade läst rapporten från arbetsgruppen om ett gemensamt språk och tyckte att den var intressant. De kände igen sig i bilden som rapporten presenterade och hade fastnat för slutorden: ”Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

 
Mina vänner tänkte att det skulle innebära återvandring, anonyma vittnen, militärer i förorten, visitationszoner och ett samarbete mellan S och SD. Efter några öl frågade de om det inte skulle fungera att låta SD styra i några år, kanske bara behålla det som funkar? Invandringen har ju ändå gått åt helvete, så hur farligt skulle ett SD-styre vara i jämförelse? Att fysiskt avlägsna människor genom en påtvingad utvandring sågs som ett rimligt alternativ när förlorade själar inte kunde räddas från gängvåldet.

 
Att mina gamla kollegor vänt sig till hopplösheten är inte förvånande. Den pessimistiska framtidstron bland unga har konsekvent visat sig i såväl nationella som globala opinionsmätningar. Födda in i en klimatkris är unga i Sverige mer självcentrerade, ser i högre grad ekonomin som ett nollsummespel och röstar höger.
Kanske inte så konstigt när bostadsköp är lika oåtkomligt som på 50-talet. De materiella förutsättningarna för ett ungdomligt uppror finns på plats. Det som förvånade mig var att jag några dagar senare fick höra min inte-alls-så-unga morfar hålla med om att integrationen känns hopplös.

Under nästan tjugo år var Östen Undén utrikesminister, längre än någon annan i Sverige. Bert Mårald har läst en ny bok om professorn i juridik som blev symbol för den svenska alliansfriheten.

 
Då Sverige i skrivande stund tycks vara dagar ifrån Natomedlemskap aktualiseras den snabbt övergivna alliansfrihets- och neutralitetslinjen, som vi har följt under två hundra år. Sitt riktiga genomslag fick den svenska freds- och neutralitetsideologin först i samband med landets demokratisering under Nils Edéns ministär, sammansatt av liberaler och fyra socialdemokrater, däribland den unge juristen och konsultativa statsrådet Östen Undén.

 
Denne hade under sina studieår i Lund formats genom diskussionerna inom det Wallska studentmatlaget där även socialdemokraten Ernst Wigforss ingick. I frågorna kring krig och fred fanns en åsiktsgemenskap bland dessa Lundaakademiker. I den voluminösa studien ”Världskriget och världsfreden” på 750 sidor kritiserade Wigforss krigsförhärligande preussiska ideal, som borde ersättas av ett folkrättsligt baserat internationellt regelverk.
 
De neutrala småstaternas livsintressen var oupplösligt förbundna med idén om staternas rättssamfund. I sin nyutkomna bok ”Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget” (Santérus förlag 2023) återvänder Mats Bergquist till Undén.

 
Boken berör egentligen endast åren mellan 1945 och 1962 under vilken Undén innehade utrikesministerposten; det första året med Per Albin Hansson som statsminister, därpå Erlander. Det är bekant att Hansson inte kände någon entusiasm inför utnämningen, då Undén som utrikesutskottets ordförande inte hållit inne med sin kritik mot samlingsregeringens anpassningspolitik gentemot Nazityskland. Däri hade han stöd av sin nära och livslånge vän Wigforss.

 
Det är lätt att glömma bort att Undén, vid sidan om sin politiska gärning, uppvisade en nog så imponerande karriär som juridikprofessor, rektor för Uppsala universitet och universitetskansler. Likväl hade han hunnit med att verka som utrikesminister åren 1924–1926, då han inom ramen för Nationernas förbund värnade om den kollektiva säkerheten, oförenlig med en strikt neutralitetslinje. Först då folkrättsliga principer inte respekterades tvingades Sverige gå tillbaka till en mer passiv neutralitet.
 
Samma förhållande rådde under åren efter andra världskriget, då Undén hyste stora förhoppningar om Förenta nationernas fredsbevarande roll. Det var först då kalla kriget eskalerat som Undén med sin brobyggarpolitik utanför blocken kom att uppfattas som neutralitetens något kallsinnige sigillbevarare.

SD-regeringens politik försvagar vår demokratiska vardag, men hur? Lotta Wiechel och Mathilda Elfgren Schwartz skriver om kopplingen mellan kultursektorn och vår demokrati.

 
Demokratin är i praktiken större än en valdag vart fjärde år, och nu monteras den ner. I över ett år har vi upplevt hur regeringens politik får konsekvenser för den demokratiska vardagen. Regeringspartierna verkar dock inte ha en helt gemensam vision, utan strävar mot olika mål.

 
Å ena sidan en liberal, kommersialiserad och homogen kultursektor som anpassas efter majoritetssamhället. Den ska verka utan offentlig finansiering och utan folkbildning. Resultatet blir en kultursektor som lever på marknadskrafternas nåder och leder till ökad ojämlikhet och otrygghet.
 
Å andra sidan en nationalistisk, konservativ styrning av både kultur och folkbildning som inte tillåter frihet, olikhet eller mångfald. Resultatet blir ökad polarisering och splittring. Oavsett vilken vision som får leda politiken kommer det vara skadligt för den demokratiska vardagen.

 
Ett levande civilsamhälle där kunskap uppmuntras, frodas och sprids är vad som gör det demokratiska samhället levande. Deltagandet i det demokratiska systemet och samtalet bygger på att människor i samhället är engagerade, bildade och fria tänkande varelser. Utan fria och tänkande människor stannar utvecklingen och demokratin börjar sakta men säkert retirera. Folkbildningen är ett av de viktigaste verktygen som det demokratiska samhället har att nyttja för att just slå vakt om den fria tanken och kunskapen.
 

”Kunskap är makt” brukar det ofta heta.

 
Det vackra med folkbildningen är att den är fri och frivillig. Alla är välkomna att delta och det på sina villkor. Det är i studiecirkeln människor med olika bakgrund och klasstillhörighet kan mötas för att samtala, lära och filosofera tillsammans. Den bildade människan föds och frodas i folkbildningen.

Hur skulle vi leva om vi levde i enlighet med vår natur? Om vårt innersta väsen fick välja fritt? Myrna Lorentzon försöker hitta sin naturliga vilja och inre längtan.
 

Människans natur är ett mystiskt begrepp. Drivs hon av förnuft eller irrationella begär? Är hon född syndare eller tomt blad? Drivs hon av självförverkligande, av sitt undermedvetna, av evolution? Arv eller miljö? Är hon självisk och tävlingsinriktad eller social och hjälpsam? Finns det över huvud taget något som på ett tillfredsställande sätt ringar in konceptet?
 
Jag menar, existerar ”människans natur” bortom språket eller har vi hittat på det själva? Och om det är vi som konstruerar vår natur, säger det i så fall någonting annat om oss?
 

Ett perspektiv som brukar förbises när man talar om vad människan är, är hennes flexibilitet. Ett spädbarn föds med ungefär 40–50 procent fler synapser än vad man senare hittar i den vuxna hjärnan. Det finns alltså ett större antal förbindelser mellan nervceller, där information överförs från den ena till den andra.
 
Det kan kännas kontraintuitivt att vi har fler sådana när vi föds än när vi är vuxna, eftersom det låter som ett mått på hjärnans komplexitet – man får i stället försöka förstå det som brist på effektivitet. Barnet har flera vägar att välja mellan, och överflödet gör henne flexibel men det är miljön som avgör vilka förbindelser som behövs och är funktionella.
 

Barn föds öppna för världen, inte som tomma blad utan snarare tvärtom – vi föds med allt, och sedan försvinner mer och mer längs vägen. När vi lämnar livet är vi bättre anpassade, mer effektiva, men också, så klart, mer begränsade.
 

Man brukar säga att människan har svårt att förstå oändligheten, att våra hjärnor inte är tillräckligt avancerade. Om det beror på något medfött strukturellt eller på att konceptet inte existerar i den värld som finns framför våra ögon vet jag inte, men kanske säger det något om hur vår omvärld begränsar vårt tänkande: vi kan inte föreställa oss det vi inte redan vet om, de enda färger vi kan tänka fram är de färger vi kan se.
 

Förra gången Johan Danielsson var Europaparlamentariker kallades han hem till Sverige och en plats i regeringen. Nu vill han tillbaka till EU, där han ser en ny dagordning. Hanna Alexandersson intervjuar.

 

Valet till Europaparlamentet är inte ett val bland andra i Sverige. Trots ett relativt högt valresultat jämfört med resten av Europa på omkring 55 procent, så är det svårt att uppbåda samma engagemang och mobilisera väljare som inför de nationella valen.
 

I en tid då de andra partierna väljer att rekrytera välkända profiler och toppar listorna med namn som Jonas Sjöstedt, Alice Måwe och Alice Bah Kunkhe, så skulle man kunna säga att Socialdemokraterna går emot strömmen. Här finns inga kändisvärvningar, utan de flesta namnen är okända för den breda allmänheten.

 
Men det är dock något som Johan Danielsson, LO:s kandidat och Socialdemokraternas andranamn på listan, tar med ro.

 
– Är man ett parti som ligger och kämpar omkring 3 procent så förstår jag om man behöver kändisvärva för att mobilisera inför valet. Men så är inte fallet för Socialdemokraterna. Vi värvar inte folk i panik utan skickar personer som vi på riktigt tror kan stå upp för svenska folkets intressen och göra skillnad på riktigt, säger Danielsson.
 

Och det är just anledningen till att Johan Danielsson vill tillbaka till parlamentet i Bryssel. Han vet att det går att påverka. Innan han kallades hem till Sverige för att tjänstgöra som arbetsmarknadsminister i sluttampen på förra mandatperioden hann han vara med och uträtta en hel del som Europaparlamentariker i Bryssel.

I sexton år var Region Stockholm ett skyltfönster för högerns privatiserings- och avregleringspolitik. För ett år sedan tog Aida Hadzialic och hennes S-ledda koalition över styret. Martin Rynoson har intervjuat Hadzialic och undrar hur man vänder en atlantångare.
 
I sexton år var Region Stockholm ett skyltfönster för den privatiserings- och avregleringspolitik som högern förfäktat under decennier. För ett år sedan tog Aida Hadzialic och hennes S-ledda koalition över makten. Kommer hon lyckas vända atlantångaren?
I Tankesmedjan Tidens nyligen utgivna antologi Vår tid skriver Marika Lindgren-Åsbrink att Socialdemokraternas problem inte handlar om brist på samhällsanalys.
Det politiken verkligen lider underskott på är implementering. Inte bara politiken för den delen, utan stora delar av samhällsapparaten. Att få saker att hända i verkligheten är det svåraste som finns. Det gäller säkert alla typer av organisationer, men ännu mer i samhällelig verksamhet där målen ofta är många, komplexa och inte sällan motstridiga.
Lindgren-Åsbrink fortsätter med att konstatera att detta problem grundar sig i att den socialdemokratiska arbetarrörelsen kommit att bli förvaltande i stället för samhällsförändrande.
Det finns något i det perspektivet. Det är, för att ta ett exempel, lätt att skriva hurtiga första maj-appeller om att hela landet ska leva. Det är betydligt svårare att arbeta fram och implementera verkningsfulla åtgärder som leder till faktiska, markanta förbättringar för människor utanför storstäderna.
Det finns nog få politiska områden där implementeringsutmaningen är lika svår som när det gäller sjukvården. Inom det området finns det nog, i sin tur, få ställen i Sverige där utmaningarna är lika stora som i Stockholm: Att axla ansvaret för sjukvården för huvudstadsområdets miljontals invånare, strax efter en pandemi, mitt under det tuffaste ekonomiska läge som Sverige stått inför på många år. Dessutom i en av de starkaste borgerliga bastionerna den här sidan av millennieskiftet.
 
Jag har pratat med Aida Hadzialic, som den 18 oktober 2022 tog över som finansregionråd i Region Stockholm, ledandes en blocköverskridande koalition, som den första socialdemokraten på sexton år.
Hur är läget för Region Stockholm?
– Tufft. Vi står inför den värsta välfärdskrisen på över 30 år, och den krisen har slagit särskilt hårt mot sjukvården. Ändå har den M-ledda regeringen gjort tydligt att de inte kommer att lyfta ett finger för att ge nödvändigt understöd till välfärden.

Genomgår Moderaterna en ideologisk metamorfos? Stig-Björn Ljunggren granskar Moderaternas vägval och varnar för vad som händer med ett parti som försöker rida tigern.
 

 
Jag har ägnat åtminstone tio års studier av Moderaterna och den svenska högern och brukar inbilla mig att jag känner detta parti och dess omgivningar rätt hyggligt.

 
Mina kontakter med denna befolkningsgrupp har också övertygat mig att de i stort sett är lika hyggliga demokrater som sossar. Fast bägge dessa partistammar misstror varandras egentliga pålitlighet när det gäller det öppna samhället. Deras misstänksamhet mot varandra är i huvudsak fel.

 
Men. Bägge partierna har samtidigt slaggprodukter från gamla tider som ibland går i dagen. Det finns folk i arbetarrörelsen som ser en framtid där staten och samhället smälter samman till en organism som lyfter mänskligheten in i ett klasslöst nirvana, ett pastellfärgat paradis där all ondska är förpassad till historiens sophög.

 
Och det finns i Moderaternas närhet ett högermummel om demokratins brister, behovet av upprensning, förblindat tjat om jävla facket och sossepampar, klagomål på att enfaldiga väljare låter sig luras av löften från den offentliga sektorn, om mittenpartiernas svekfullhet och en hel del reaktionära nationalistiska drömmar om att ta revansch på Ryssland och åter vattna hästarna vid Nevas stränder.

 
Det har som sagt varit ett mummel, från en mindre grupp medlemmar eller sympatisörer. Men de har hållits korta av partiet. Allt som påminde om tiden före demokratins genombrott har effektivt filtrerats bort. I grunden så valde Moderaterna demokratin på 30-talet. De avvisade nationalsocialismen, dels för att den var odemokratisk, dels för att den var ”osvensk”.

 
Ute på fältet har exempelvis ungdomsförbundet varit en stridslinje mot mörka, mer eller mindre bruna strömningar, och alltför överdrivna nationalistiska eller svensk-patriotiska uttrycksformer har dämpats.
Bland de etablerade Moderaterna har etiketten på dessa reaktionära krafter bland annat varit ”dumhöger”. Eller om de talar om sig själva, ”lastbilshöger”. (För övrigt har Socialdemokraterna en liknande informell beteckning på sina kverulanter, ”dumsosse” eller ”stalinist” förekommer i internlingot.)

 
Sverigedemokraterna kan ur detta perspektiv ses som en organisation för den tidigare marginaliserade ”dumhögern”. Den har fått växtkraft genom den friktionsvärme som moderniseringen inneburit – där globalisering, folkvandring, kunskapssamhälle, digitalisering, hbtq-rörelser, urbanisering, feminism etc. – förvandlat samhället i vad som måste betraktas som en samhällsrevolution.

 
Kombinerat med de etablerade partiernas oförmåga att initialt ens erkänna bekymmer med exempelvis migration och kriminalitet, än mindre göra något åt problemen, har ett gigantiskt möjlighetens fönster öppnats för denna höger.

 
De kan liknas vid dessa märkliga växter som kan ligga i träda i hundratals år, för att sedan, vid en skogsbrand, komma upp ur jorden. Mest känd är ”brandnävan”. Åsikterna har funnits, antingen i någras minne, eller i skrifter och urkunder. Men nu, med en förändrad tidsanda, växer de fram igen.

 
Det som nu händer har beskrivits som ”Moderaternas 1968”. Det som hände då var att Socialdemokraterna, ställd inför vänstervågen, fick en svår utmaning. Skulle partiet välja att anpassa sig till radikalismen och försöka fånga upp vänstervågen? Eller skulle partiet stå fast vid sin försiktiga gråsossiga linje?
 

Politik, teknik eller både och? Marcus Lindeberg Goñi gårigenom de olika tekniska lösningar som presenterats för att få ner utsläppen och reflekterar kring politikens roll.

 

 
För tio år sedan fick jag på nationella provet i gymnasiet i uppgift att hålla ett tal om framtiden. Orolig för den existentiella klimatkrisen talade jag om BECCS – en teknik för att fånga in och lagra koldioxid under marken.
 
Jag såg framför mig hur hälften av Sveriges klimatutsläpp permanent skulle läggas tillbaka under jorden redan år 2020. Jag avslutade med orden: ”Jorden har feber, vi har länge försökt lindra febern, men med BECCS kan vi också bota febern.”

 
Tio år senare är vi fortfarande flera år ifrån att ens den första procenten av Sveriges utsläpp fångas in och lagras genom BECCS. Högljudd kritik har väckts mot lönsamheten och energibehoven av svenska flaggskeppsprojektet att producera stål genom grön vätgas.
 
Efter slopad elbilsbonus skrivs nu prognosen för svenska elbilsförsäljningen ned. Samtidigt fortsätter klimatutsläppen slå nya globala rekord och riskerar öka till och med i Sverige.

 
Det väcker frågan; är det dags att överge hoppet om tekniska lösningar på klimatkrisen? Behöver vi i stället tänka om och minska vår konsumtion, ja kanske överge hela kapitalismen, om vi ska klara klimatet?

 
Inställningen till teknikoptimism är en av de mest grundläggande i hela klimatdebatten. Tyvärr intas positioner i frågan alltför ofta utifrån ideologiska skygglappar och människors känsla för vilka lösningar som bäst passar in i just ens egna kulturella bubbla.
 
Om vi menar allvar med att lösa klimatkrisen borde vi i stället börja i de största klimatutsläppen. Den här artikeln analyserar de viktigaste tekniska lösningarnas teknologiska mognad och ekonomiska överkomlighet för att kunna dra politiska slutsatser om tekniken kan rädda klimatet.

 
Den sektor som svarar för de största klimatutsläppen, en tredjedel av totalen i Sverige, är industrin. Inom industrin är stål- och järnproduktionen värst med sina 13 procent av Sveriges utsläpp. De huvudsakliga industrilösningarna är tänkta att ersätta fossila bränslen med biomassa, el eller vätgas, alternativt samla in koldioxiden vid förbränningen (genom så kallad CCS).
 
Alla större industrianläggningar omfattas i dag av EU:s utsläppshandel där snabbt stigande koldioxidpriser effektivt fördyrar klimatutsläppen. Det bidrar till lönsamheten för de svenska projekt som nu växer fram, särskilt med nya tekniker för att producera stål med grön el (genom vätgas) i stället för kol som energikälla. Investeringarna är redan på plats och inom ett par år väntas produktionen vara i gång.

 
Förutom kompetensförsörjningen blir den politiska utmaningen att snabbt skala upp tillräckligt med billig grön el för att producera vätgasen. Lyckligtvis har priserna på såväl vindkraft som solenergi kraftigt sjunkit de senaste åren, mycket snabbare än energiexperter förutsett.
 
Att det förnybara blivit lönsamt ser vi via det stora intresset från företag som ansöker om att bygga havsbaserad vindkraft, så pass stor att det skulle täcka hela Sveriges energiproduktion flera gånger om. På mycket lång sikt kan även ny kärnkraft bidra, dock är riskerna stora då internationella marknadsbedömare menar att det är klart dyrare än såväl land- som havsbaserad vindkraft.
 
Kärnkraftens fördel, att inte vara väderberoende, minskar i betydelse då vätgas kan produceras när det blåser och lagras tills det är dags att användas. Utmaningen ligger i stället i att hitta modeller för att överkomma det lokala motståndet mot (särskilt landbaserad) vindkraft, men såväl teknisk som ekonomisk mognad får bedömas vara hög för både förnybar energi och vätgas.
 

Klimatomställningen pågår för fullt i norra Sverige men hotas av bostadsbristen. Samuel Pettersson har intervjuat Carina Sammeli, kommunstyrelsens ordförande i Luleå, om den gröna omställningen och bostadspolitiken.

 

 
Klockan är 07:30 och det långa malmtåget med 30 vagnar järnmalm från Kirunagruvan anländer. Med säkert 20 ton i varje vagn rullar tåget in i godsterminalen på SSAB:s stålverk samtidigt som morgonskiftet avslutar sin första fikarast.

 
Från kommunstyrelsens sammanträdesrum på stadshusets nionde våning kan man se ut över ett samhälle i omvandling. I horisonten möter Luleälven havet samtidigt som byggkranar och nya lägenhetskomplex reser sig upp, ett levande tecken på att det just i Luleå sker något som inte skett på väldigt länge.
Norrbotten har länge varit ett län präglat av avfolkning och nedlagda arbetsplatser. Det naturliga för många unga har under lång tid varit att flytta söderut för jobb eller utbildning. Men den senaste tiden har något förändrats, en glimt av framtidstro har tänts hos många där den saknats.

 
Den gröna industrivågen har lett till att många företag nu vill etablera nya industrier. Allt ifrån tillverkning av fossilfritt stål till anoder för batterier och gödsel står på tur att etablera sig i Luleå. Befolkningen förväntas öka kraftigt de kommande åren och samhället står i startgroparna för att påbörja en resa där hela samhället kommer förändras.

 
Men riskerar dessa satsningar att hotas av bostadsbristen? Jag ställer frågan till Carina Sammeli, kommunstyrelsens ordförande i Luleå, som berättar om sina tankar kring omställningen och behovet av fler bostäder.

 
– Inom en tioårsperiod kommer mellan fem- och tiotusen nya arbetsplatser skapas i Luleå och Norrbotten. För att samhället ska klara av en sådan explosionsartad tillväxt så behöver det göras satsningar redan nu för att fler ska välja att bosätta sig i Luleå. Då måste det utöver arbetstillfällen även finnas tillräckligt med bostäder och bra välfärd.
 

Hur navigerade arbetarrörelsen mellan internationell klassgemenskap och lokala intressen? Johannes Daun har läst Europas kärna och utkanter av Johan Svanberg och hittar paralleller mellan besluten som ledde till EU och dagens akuta frågor.

 

 
Under de senaste åren har omvälvningar ägt rum på Europas politiska och ekonomiska karta. Brexit, flyktingkris, finsk och svensk Natoansökan och Rysslands invasion av Ukraina, för att nämna några händelser. Med dagens splittrade Europa i minne är det tankeväckande att läsa historikern Johan Svanbergs bok ”Europas kärna och utkanter” som handlar om efterkrigstidens Europaintegration och besluten som sedermera blev EG och EU.

 
I centrum för denna Europaintegration stod frågor som rörde industrin, framför allt stålindustrin. Svanberg undersöker mer specifikt de fackliga verksamheternas agerande i den alltmer internationella och integrerade ekonomiska politiken.
 
Dels undersöks det internationella fackliga organet för stålindustri, Internationella Metallfederationen (IMF), dels svenska Metalls arbete på den internationella arenan. På så vis riktas fokus på Europaintegrationen i relation till frågor som berörde arbetarna, snarare än företagen och industribranscherna i sig.

 
En utgångspunkt i boken är att arbetarrörelsens strävan mot internationell klassgemenskap inte alltid överensstämt med lokala intressen. Arbetarpartier och fackförbund har i typfallet organiserats med nationen som ramverk. Kalla kriget och den europeiska järnridån delade även de fackliga rörelserna och symboliserade tydligt svårigheten att nå en transnationell klassgemenskap.
 

I en stor fönsterlös lokal i Washington DC förbereder sig runt fyrtio progressiva kampanjmakare och kommunikatörer inför supervalåret 2024. Eric Sundström var på plats och rapporterar om hur man vinner.
 

Det är en mild fredagsmorgon i november på 16:e gatan i Washington dc. Ett stenkast söderut ligger Black Lives Matter Plaza, den två kvarter långa blandningen av gatumålning och gågata som avslutar 16:e gatan innan Vita Huset tar vid.

 
I en imponerade byggnad i korsningen med M Street har USA:s största och äldsta fackförening sitt hem. The National Education Association (NEA) bildades 1857 och har lite knappt 3 miljoner medlemmar – i första hand lärare och skolpersonal. Två rulltrappor ned under markplan ligger en stor, fönsterlös konferenslokal. Nu är den utlånad i dagarna två till en akronym – TPCC – som kräver sin förklaring.

 
– Det står för Transatlantic Progressive Campaign Committee. Kanske borde vi byta namn, säger akronymens formella ordförande Jim Arkedis och skrattar.
 

Bakgrunden är följande. De flesta konferenser om politiska kampanjer och kommunikation – en stor industri i USA – är stora spektakel med konsulter från alla politiska läger. De konferenser som enbart samlar progressiva tenderar att kretsa kring politiker som håller tal samt paneler om policy och nya rapporter.

 
– På vår konferens ska du vara progressiv eller facklig i bred bemärkelse, och vi fokuserar på kampanj, kommunikation och nya digitala metoder. Framför allt ska vi lära av varandra – något som extremhögern dessvärre är bra på, säger Jim Arkedis.

 
TPCC är en så kallad non-profit: Den låga deltagaravgiften för konferensen täcker nätt och jämnt utgifterna – och NEA har lånat ut lokalerna gratis. En första konferens hölls 2019, därefter kom pandemin emellan.

 
– Men med tanke på supervalåret 2024 var vi tvungna att köra igen. Världens tre demokratijättar, USA, eu och Indien, går ju till val, förklarar Jim Arkedis.

 
Ett drygt fyrtiotal deltagare tar för sig av frukostbuffén och samtalen runt kaffet handlar inte om Indien eller Europaparlamentsvalet. Det är presidentvalet i USA som är den berömda elefanten i NEA:s konferensrum.

 

Folkhemmet ansågs länge vara en unik demokratisk framgång och en medicin mot högernationalism. Men med tiden betraktade fler folkhemmet som förlegat. Lars Trägårdh skriver om hur socialdemokratin gjorde folkhemmet till sitt eget, när det övergavs och de ödesdigra konsekvenserna.

Socialdemokraternas kräftgång i modern tid är inte bara en fråga om deras svårigheter att förklara vad de vill med den politiska makten. Det handlar också om en rad policyval man gjort alltsedan 1980-talet och som i dag gör det svårt för många av deras tidigare väljare att känna igen sitt parti. Men framför allt handlar det om socialdemokratins reträtt från idén om folkhemmet, vad som historiskt varit ett nästan unikt framgångsrecept i den demokratiska världen: en berättelse om Sverige och svenskhet som byggt på en omvärdering av den klassiska socialismens avfärdande av nation, stat, kapitalism.

En sammanhängande och övertygande berättelse är avgörande för att kunna erbjuda såväl partiet som väljarna en karta och kompass som knyter samman förståelsen av det förflutna med en föreställning om morgondagen. Berättelsen om Sverige blir effektiv först när den ges en narrativ båge och en inre moralisk och politisk logik.

En central fråga blir om det folkhemska samhällskontraktet måste bedömas som förlegat, knutet till en svunnen tid, redo för historiens papperskorg. Är det, som det ibland hävdas, en idé som bygger på en föreställning om ett etniskt homogent folk som rimmar illa med nya visioner om det mångkulturella samhället? Och som kanske grundar sig på en syn på statens roll som är otidsenlig i ett alltmer globaliserat marknadssamhälle där valfrihet och pluralism övertrumfar tankar om gemenskap och medborgaruniversalism?

Eller är det tvärtom så att en del av de förment nya idéer som i dag förs fram – som mångkultur, gruppidentiteter, minoritetsrättigheter, mänskliga rättigheter – snarare är ett steg tillbaka, inte minst om det är demokrati och individuell frihet vi eftersträvar?