Inlogg - Arkiv

Vi är nog många som känner oss svikna av våra politiska vänner. Samtidigt är det svårt att klandra dem. Genom många meningsskiljaktigheter har vi uppskattat våra vänners uppfattningar just för att de tycker annorlunda. Ändå är det något som skaver.

När liberala såväl som socialdemokratiska tänkare vänder sig mot sakpolitik och taktiserande, bort från ideologi, finns en risk att de tappar bort människovärdet som är grunden för deras politik. Vi behöver hjälpas åt att slå vakt om humanismen.

Vi litade på att våra liberala vänner skulle stå upp för friheten, även för de som tjänar mindre och de som kontrolleras av polis utan uppenbara skäl. Vi litade på att våra socialdemokratiska vänner skulle hålla sig till den missgynnades bästa, utan att tappa bort sig i triangulering och opinionsundersökningar.

Men nu skaver det annorlunda. Det gick bra när vi alla satt och bråkade om energislag, kulturkanon och skolan. Nu är det svårare.

Men nu skaver det annorlunda. Det gick bra när vi alla satt och bråkade om energislag, kulturkanon och skolan. Nu är det svårare. Nu handlar inte längre diskussionen om hur vi påverkar människor, den handlar även om vad det är att vara människa. Det humanistiska värdet får inte tappas bort när samtalet och spelplanen förändras. I stället bör vi förenas i våra olikheter och slå vakt om den grundvärdering som är en förutsättning för att vår övriga ideologi ska falla väl ut.

Tacksamhet, sympati men också sorg. De tre känslorna löper som en röd tråd genom min läsning av Löfvens bok. Låt oss ta dem en i taget.

Tacksamhet – för att Löfven ställde upp. Den känslan är vi många som delar. Det är fortfarande smärtsamt att påminnas om tillståndet partiet befann sig i på grund av valnederlaget 2010 och under turerna med Juholt. Det är smärtsamt att läsa om hur Löfven mer eller mindre blev tvingad till uppdraget, och hur hans partner Ulla grät när besked kom om att hennes partner skulle bli partiledare.

Det är smärtsamt att läsa om hur Löfven mer eller mindre blev tvingad till uppdraget, och hur hans partner Ulla grät när besked kom om att hennes partner skulle bli partiledare.

Sympati – för människan Löfven. Under sina år som partiledare omgavs han av en aura av vänlighet. En ledare som styr genom tillit och förtroende, inte genom att härska. När man läser boken får man den bilden bekräftad. Löfvens år var politiskt och parlamentariskt stökiga, för att uttrycka saken milt, men där finns ingen hämndlystnad eller illvilja. Visst får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar några tjuvnyp, men det är så långt han sträcker sig.

Sorg – för att Löfven aldrig blev någon politiker. Inte i ordets egentliga mening.

Det är som en flodvåg, den auktoritära högern. Eller en trafikolycka. Omöjlig att slita blicken ifrån. Men alla krafter väcker en motreaktion. Så vad vi egentligen borde titta närmare på är hur motståndet ser ut. Vilken typ av vänster pratar vi om: vilka är dess grundimpulser, vilka grupper utgår den ifrån? Och framför allt. Är den körd eller på frammarsch?

Det finns en berättelse som går ungefär så här: vänstern misslyckades med att fånga upp vreden efter kapitalismens totala misslyckande runt finanskrisen 2008 och i stället var det en auktoritär höger som byggde politisk framgång på missnöjet.

Den är inte osann. Men det finns också en annan historia, värd att fördjupa sig i.

Två av förra årets mest uppmärksammade politiska böcker belyser den populistiska vänstern i USA. Det är slående hur den berättelse de tecknar, trots olikheterna gentemot oss, ändå säger något viktigt om hur även det svenska eller europeiska politiska landskapet ser ut.

Joshua Greens The Rebels handlar om trojkan Elisabeth Warren, Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez (hädanefter AOC). Det är en historia som börjar med hur Wall Street-intresset successivt arbetade sig in i hjärtat av det demokratiska partiet efter Jimmy Carters misslyckanden i slutet av sjuttiotalet och fullständigt präglade både Bill Clintons och Barack Obamas presidentperioder. Först efter finanskrisen och Lehmann Brotherskraschen 2008 utmanades detta på allvar, när en arg professor från Harvard med stöd av komikern Jon Stewart och en växande gräsrotsrörelse, tog upp den moraliska striden med en ekonomisk elit som först drev landet ner i en djup kris och sedan ogenerat lät staten rädda de egna skinnen samtidigt som vanligt folk fick gå från hus och hem.

Det är en historia som börjar med hur Wall Street-intresset successivt arbetade sig in i hjärtat av det demokratiska partiet efter Jimmy Carters misslyckanden i slutet av sjuttiotalet och fullständigt präglade både Bill Clintons och Barack Obamas presidentperioder.

Den andra boken är ”The Truce”, skriven av Hunter Walker och Lippe B Luppen. På vissa sätt kan man läsa det som en fortsättning. Huvudfiguren är någonstans AOC och kretsen runt henne av unga, radikala utmanare som gav sig i kast med ett gammalt partietablissemang.

Utgången av det tyska valet är komplex: Kristdemokraterna (CDU) och dess bayerska systerparti CSU vann med 8,6 procent av rösterna, vilket innebär en ökning med 4,4 procent jämfört med valet 2021. Den förra mandatperiodens regeringspartier – Socialdemokraterna (SPD), De gröna och Liberalerna (FDP), straffades av väljarna och förlorade alla i väljarstöd. SPD drabbades av den största förlusten med en nedgång på 9,3 procent, medan De gröna tappade mer måttligt med 3,1 procent. FDP tappade två tredjedelar av sina röster från valet 2021 och hamnade under 5-procentsspärren med 4,3 procent av rösterna.

De enda partier som lyckades mobiliserade väljare under valkampanjen var, enligt tysk säkerhetstjänst, det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD) och Vänstern (Die Linke)

De enda partier som lyckades mobiliserade väljare under valkampanjen var, enligt tysk säkerhetstjänst, det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD) och Vänstern (Die Linke). AfD stod för den största ökningen och växte med 10,4 procent till 20,8 procent. På den motsatta sidan av det politiska spektrumet gjorde Vänstern en stark comeback och ökade med 3,9 procent till 8,8 procent. Särskilt oroande för Socialdemokraterna är att AfD tog industriarbetarnas röster samt att AfD och Vänstern vann de ungas röst.

Blue Labour föddes under finanskrisen 2008, i den dystra skymningen av New Labour och tredje vägens politik. Det var också tidpunkten för min mors död. Hon led av en fruktansvärd sjukdom som kallas progressiv supra-nukleär pares, och jag såg henne bli en stum åskådare av sitt eget förfall och nedbrytning. Den erfarenheten gjorde mig immun mot progressivism – det sista man vill höra hos läkaren är: ”Det är progressivt.” Förlusten av både min mor och Labour flöt samman i Blue Labour när jag försökte förstå deras betydelse. Den okritiska omfamningen av globalisering, finanskapitalets dominans och en skoningslös modernistisk progressivism lämnade inget utrymme för arbetare i den rörelse de själva hade skapat. Det var ett skolexempel på alienation och berövande.

Min mor avslutade sin skolgång vid 13 års ålder för att arbeta i en fabrik och försörja sina fyra yngre systrar och sin sjuke far, som dog några månader innan jag föddes. Min kärlek till Labour kom från henne. Hon berättade för mig om hur de byggde National Health Service, ledde kampen mot Hitler och delade hennes fanatiska tro på ”utbildning”. United Synagogue, Tottenham Hotspur och Labourpartiet blev för mig vad Edmund Burke kallade ”naturliga sympatier”. Som barn hade jag ingen aning om att troheten till denna specifika treenighet skulle orsaka mig så mycket smärta.

När min mor förlorade sin talförmåga var det enda vi kunde göra att titta på tv tillsammans. Vi följde finanskrisens utveckling och såg hur många generationers tillgångar gick förlorade i spekulativt högmod. Vi såg Gordon Brown säga att det var ”Labours öde att rädda det globala banksystemet”, och min mors blick mötte min innan hon skakade på huvudet och stängde ögonen.

Arbetarnas kultur och erfarenhet formade Labourrörelsen; den var av dem, genom dem och för dem – något som uppenbarligen inte längre var fallet.

Det var då Blue Labour föddes, och det visade sig vara en flod med många strömmar. Några av dessa är filosofiska, med rötter i Aristoteles och det som nu kallas dygdetik, och andra tar in Aquinas och Alasdair MacIntyre på vägen. Vissa influenser är kristna och innehåller hela spannet från den dissidenta traditionen baserad på gemenskap, frihet och samvete, till den katolska socialläran med dess kritik av kapitalismen på basen av arbetets värdighet, lokal demokrati, solidaritet och förvaltning av naturen. Framför allt låg Labours rötter i dess förbund med den brittiska arbetarklassen. Arbetarnas kultur och erfarenhet formade Labourrörelsen; den var av dem, genom dem och för dem – något som uppenbarligen inte längre var fallet.

Blue Labour började som ett erkännande av den sorg och demoralisation som hade drabbat partiet, rörelsen och traditionen år 2008. Partiet var komprometterat, saknade vitalitet och var avskuret från sina förnyelsekällor, både relationellt och konceptuellt. Allt blir inte bättre, och bristen på förståelse av förlust och tragedi krävde en ny formulering av Labours fundamentala principer och en tro på att dessa är både relevanta och sanna.

Labours grundläggande principer är flera, den första säger att människor inte är varor utan kreativa och sociala varelser som längtar efter gemenskap och mening. Den andra är att inte heller naturen är en vara, utan en förutsättning för livet och ett heligt arv. Labourtraditionen hävdar också att demokrati är det bästa sättet att motstå de rikas och de utbildades dominans, och att arbetarklassens ledarskap och deltagande är centralt för detta. Labour var förankrat i klass men var ett nationellt parti, vars internationalism byggde på demokratiska nationalstater där suveränitet var nödvändig för att tämja kapitalet. Vidare att lokal demokrati är avgörande, liksom former av ekonomisk demokrati som kan hålla statens och marknadens krafter ansvariga; en demokrati som är lokalt förankrad och yrkesmässigt relevant. Mer än så drog Labour nytta av historiskt minne, och inte bara av rationellt resonemang.

Labourtraditionen, ensam i mitt land, motsatte sig de rikas dominans över de fattiga, hävdade vikten av yttrandefrihet, religionsfrihet samt föreningsfrihet och gjorde starka anspråk på demokratisk auktoritet för att trotsa status quo. Detta gjordes inom en demokratisk politik för det gemensamma bästa som tog avstånd till våld och stärkte demokratin.

Den uppenbara slutsatsen är att allt detta kan vara en god idé att göra igen. Det som också är uppenbart är att vi går in i en ny era, vi rör oss från globaliseringens era mot det jag kallar ”återställningens era”.

Jag daterar globaliseringens era, som vi nu lämnar bakom oss, till att börja med valet av Margaret Thatchers regering 1979.

Globaliseringens era byggde på idén om förändring utan kontinuitet, om en modernitet utan tradition. Konsekvenserna betraktades som ödet, där alternativ ansågs nostalgiska, ”populistiska” eller dömda att misslyckas. Teknologin kände inga gränser, trygga anställningar försvann till förmån för överförbara färdigheter och enorma förändringar omfamnades som nödvändiga. Invandring sågs som en ödesbestämmelse bortom politiska förhandlingar, universiteten expanderade, bostadspriserna steg, tillverkningsindustrin ersattes av kunskapsekonomin, fysisk närvaro ersattes av virtuell verklighet, och gemenskapens relationer och begränsningar ersattes av självdefinierad identitet. Valfrihet höjdes till den ultimata friheten, även om den helt begränsades av teknologi, marknader och lagar.

Och ändå var det inte sant.

De som gynnades mest av den nya ordningen – de rika och de utbildade – artikulerade sina intressen i termer av universella värden och historisk oundviklighet.

Traditioner trycktes ner men utrotades inte. Verkligheten i ett förankrat och förkroppsligat liv på jorden levdes och delades mellan människor. Kärlek bestod genom avförtrollningen, och demokratin underkastades inte helt procedurerna. De som gynnades mest av den nya ordningen – de rika och de utbildade – artikulerade sina intressen i termer av universella värden och historisk oundviklighet. Värdena var ambition, rörlighet och öppenhet, i motsats till de ”fula” intressena plats och arbete, och allt motstånd karakteriserades som reaktionärt och dömt att misslyckas. Labours fångenskap i det som kan kallas ”flytande modernitet” innebar att partiet inte kunde formulera eller driva på motstånd mot dess acceleration.

Den postliberala eran och liberalismens begränsningar
Valet av Donald Trump och populismens framfart över Europa bekräftar att vi redan trätt in i en postliberal era. Vår tid markerar slutet på den liberala hegemoni som först uppstod under 1960- och 1970-talen och som triumferade efter kalla krigets slut – en sammansmältning av en vänster-inriktad socio-kulturell liberalism och högerns ekonomiska liberalism. En bred liberal-progressiv konsensus, baserad på personlig autonomi, globalisering, kunskapsekonomin och en växande medelklass, har kollapsat. Efter finanskrisen, covid-19 och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blir det allt tydligare att en majoritetspolitik kräver ökad säkerhet, nationell motståndskraft, en balanserad ekonomisk modell samt nya koalitioner mellan sociala klasser och kulturer.

Det samtida liberala projektet – med sitt fokus på individen, negativ frihet (definierad som avsaknad av begränsningar för privata val, förutom lag och samvete), subjektiva rättigheter och maximering av nytta – misslyckas med att förstå den värld och verklighet vi lever i. En del av förklaringen är att 1900-talets liberalism förnekade alla föreställningar om substantiella, transcendentala värden till förmån för individuella rättigheter garanterade genom samhällskontraktet, samt en nyttoorientering definierad som minimering av smärta och maximering av njutning. Till skillnad från den äldre klassiska liberalismen eller liberalismen hos tänkare som T.H. Green, J. A. Hobson och L. T. Hobhouse så har den samtida liberalismen ofta reducerat rättvisefrågor till antingen legalistiska resonemang eller utilitaristiska kalkyler. Detta har lett till att grundläggande frågor som globaliseringens och massinvandringens inverkan på samhället har avpolitiserats samtidigt som de slutgiltiga besluten har överlämnats antingen till icke folkvalda byråkratier, halvstatliga organ eller domstolar.

Följden har blivit att liberala samhällen under de senaste decennierna har bevittnat en centralisering av makt, en koncentration av rikedom och en varufiering av vardagslivet. Allt detta underminerar de liberala löftena om lika möjligheter, rättsstatens principer, demokratiskt styre och universella mänskliga rättigheter. Dessutom undergrävs mer fundamentala målsättningar om människans blomstring och det gemensamma goda.

Rötterna bakom liberalismens misslyckanden går djupt. Både den liberala filosofin och den liberala ideologin har visat sig vara motsägelsefulla och självdestruktiva.

Rötterna bakom liberalismens misslyckanden går djupt. Både den liberala filosofin och den liberala ideologin har visat sig vara motsägelsefulla och självdestruktiva. Som den franske filosofen Jean-Claude Michéa har visat så frambringar den samtida liberalismens triumf alltmer ett ”allas krig mot alla” (Hobbes) och idén om människan som ett självägande djur (Locke), vilka var dess grundläggande förutsättningar.

Men det är inte bara så att den liberala ideologin är motsägelsefull, eftersom de oundvikliga konflikterna mellan konkurrerande rättigheter endast kan lösas genom centraliserad makt. Det är också sant att individuell frihet, när den kopplas loss från självbehärskning och ömsesidiga skyldigheter, glider in i ofrihet – till och med tyranni – eftersom obegränsad frihet gynnar de starka framför de svaga, de rika framför de fattiga och de mäktiga framför dem utan röst. Självurholkningen av liberala värden som frihet, jämlikhet, tolerans och pluralism återspeglar patologier som både förvränger liberalismens principer och avslöjar dess ideologiska logik.

Liberalismen representerar således den historiskt betingade, men ontologiskt och etiskt onödiga, segern girighet, misstro och våld mot det som är ömsesidigt fördelaktigt, generöst, pålitligt och bygger på övertygelsens kraft. Liksom den liberala filosofin har omdefinierat människan som fundamentalt individuell, abstraherad från sina rötter och sin förankring i samhället, har också liberalismen i praktiken ersatt strävan efter ömsesidigt erkännande och gemensam blomstring med jakten på rikedom, makt och njutning – vilket har bidragit till ekonomisk instabilitet, social fragmentering, kulturkonflikter och ekologisk förödelse.

Faktum är att den ”verkligt existerande” liberalismen underminerar förutsättningarna för ett gemensamt liv i samhället: upplösningen av nära band och solidaritet, uppluckringen av grundläggande gemenskaper – särskilt familjen – vilket leder till en hisnande ökning av ensamhet, frånkoppling av arv och historiska förbindelser, framväxten av monstruösa sociala ojämlikheter samt eliternas separering från vanliga människor. Västerländska samhällen har inte råd att lösas upp av okontrollerad invandring, och det är djupt orättvist om kvinnor måste tävla mot transatleter. Det är dags att begrava denna variant av liberalism, dess sociala katastrof och den auktoritära arrogans den alstrar.

Vad postliberalism är och inte är
Postliberalism är, för det första, ett erkännande av denna ”postliberala” verklighet: att liberalismen har muterat till en intolerant ultraliberalism, som på olika sätt är auktoritär både i ekonomiska och socio-kulturella termer. För det andra framför postliberalism argumentet att liberalismen i sig aldrig var tillräcklig. Liberalismens primat för individuella val kommer alltid att utvecklas till ultraliberalismens okränkbara självbekräftelse. När dessa principer väl är på plats så kan ordningen endast upprätthållas på godtyckliga och ofta tvingande sätt, om än maskerade av liberal legalism och procedurfixering. Därför hävdar postliberalismen, för det tredje, att respekten för frihet måste balanseras av en gemensam strävan efter ekonomisk rättvisa och det allmännasbästa. Endast på en sådan grundval kan respekten för förnuftsbaserade argument och demokratisk debatt återställas. Fred och konsensus kräver en stark överenskommelse om de överordnade målen. Emellertid kommer en sådan överenskommelse om målen aldrig att bli fullständig, och en formell acceptans av att ”komma överens om att vara oense” kommer alltid att ha sin plats i en konstitutionell ordning.

När jag precis hade skrivit klart min senaste bok, ”Medan vi lever. Tankar om existensen”, insåg jag att en tanke hade uppstått i mig under skrivandet: individen är ta mig tusan på upphällningen! Boken handlade inte om den tanken, utan den kom som en restprodukt. Den här artikeln ska handla om den tankeresten.

Det var ju alldeles nyligen som vi i vänstern var pigga på att kritisera individualism, förmodligen eftersom det alldeles nyligen var så att den kom i nyliberal tappning. Det handlade om individens val på en alltmer privatiserad marknad, där valet inte som tidigare bara handlade om chipssorter, utan även om vårdcentraler, skolor, äldreboende. Gemensamma trygghetssystem gröptes ur och ett större ansvar lades på att individen skulle göra sig själv anställningsbar, omskolningsbar, flyttbar. Som Ebba Busch skrev på Twitter 2014: ”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”

Gemensamma trygghetssystem gröptes ur och ett större ansvar lades på att individen skulle göra sig själv anställningsbar, omskolningsbar, flyttbar.

Det var en individualism som utspelade sig på ett politiskt plan, och jag tror inte jag säger för mycket om jag säger att som ideologi är individualismens största glansdagar förbi.

Åt detta har vänstern anledning att glädjas. Om det är som konsument individen blir stor och viktig är det en mycket begränsad syn på vad en människas unicitet handlar om. Men det jag har börjat oroa mig för är att individen som en tänkande person med egna åsikter och analyser också har börjat retirera.

I den offentliga debatten blir det alltmer sällsynt med verklig argumentation i en specifik sakfråga mellan en person och en annan person. I stället bemöts en individ ofta med anklagelser om att hans eller hennes åsikter riskerar att gynna ”fel krafter”, att alliera sig med ”fel sida” och därför ha fel.

Ett exempel av många: i Dagens Nyheter skrev en docent i företagsekonomi om de fördjupningskurser i högskolepedagogik som är obligatoriska för universitetsundervisande lärare. Docenten hade nyligen deltagit i en sådan och mött olika övningar, till exempel skulle alla deltagarna i fantasin förflytta sig till en bondgård i mitten av 1800-talet och sedan ropa olika instruktioner om vad de skulle låtsas göra: ”Såga! Hugga ved! Mjölka en ko!” Docenten fann dessa kurser meningslösa och han ifrågasatte att skattebetalares pengar gick till att lära universitetslärare att låtsasmjölka kor.

Han fick svar av en utbildare i teambuilding. Hon skrev att det här med att ifrågasätta vad skattebetalares pengar ska gå till ”är något av en favorit-trop hos extremhögern”. Det vill säga: bryr du dig om vart skattepengar går? Aj, aj, aj – tänk dig för, vilka mer gör detta? Extremhögern. Det vill säga: sluta bry dig om detta, annars hamnar du i fel lag. Den egna analysen och det egna ställningstagandet blir betydelselöst.

Den franska filosofen Simone Weil (1909–1943) sammanställde själv endast ett verk för tryckning. ”Att slå rot”, som utkom 1949, först några år efter hennes alltför tidiga död, var ett beställningsverk från den franska exilregeringen i London. De önskade att hon skulle rita upp de politiska principerna för Frankrikes återuppbyggnad när kriget väl var över.

Författaren Albert Camus, som ansåg Weil vara ”det enda stora intellektet i vår tid”, tillmätte ”Att slå rot” en så stor betydelse att han skrev: ”Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här fastslagit.” Vilka är då kraven som Weil framhäver? Det handlar, som titeln skvallrar om, om de villkor som måste uppfyllas för att människan ska kunna ”slå rot”.

I bokens första del ägnar sig Weil på typiskt filosofiskt manér åt begreppsutredning. Hon utövar en ständig dialektik med sig själv och tar ingenting för givet. Kanske förvånar vissa av begreppen, som inte alla hör till den vänsterintellektuelles vanliga repertoar. Människan har behov av trygghet, men också av risk. Av självbestämmande, men också lydnad. Av jämlikhet och frihet, men också av en viss sorts ordning och hierarki.

Människan har behov av trygghet, men också av risk. Av självbestämmande, men också lydnad.

Redan bokens allra första mening öppnar upp en värld av moralfilosofiska föreställningar och idéhistoriska rum: ”Begreppet förpliktelse går före begreppet rättighet; det senare är underordnat det förra och är beroende av det.” Bara denna korta utsaga går så på tvärs med vår rättighetsorienterade samtid att den i sig kastar nytt ljus över många samtidsföreteelser, som så ofta härrör just från idén om rättigheter, grundad i en upplysningspräglad syn på rättigheter som naturgivna. Men om man som Simone Weil överordnar begreppet ”plikt” kastar det om många av den samtidspolitiska diskussionens utgångspunkter. Plikten är för henne andra sidan av rättighetens mynt, och därtill den viktigare sidan. Inte, som man kanske hade kunnat tro, på så sätt att den som åtnjuter en rättighet måste ha förtjänat den genom att först uppfylla sina plikter, utan sett från den handlande personens, subjektets, sida i relation till sin nästa; vi bör behandla våra medmänniskor med respekt, inte främst för att de har ”rätt” till det, utan för att vi har en förpliktelse till det.

Vad ska hända med Sveriges utsatta områden? Politiker från olika läger är överens om att områdena behöver stärkas, men är oeniga om hur. Om vi förenklar bilden så betonar vänstern behovet av offentliga satsningar, den traditionella högern behovet av hårdare tag och högerpopulister behovet av anpassning till det svenska.

Men i en ofta låst debatt är det en röst som saknas – de boendes egen. De som vet mest om områdena och som också påverkas mest av politiken har inte fått höras. Det bästa sättet att ta reda på uppfattningarna hos de som bor i utsatta områden är att göra frågeundersökningar med stora och representativa urval. I en nyligen publicerad artikel i tidskriften European Journal of Political Research (fritt tillgänglig på tidskriftens hemsida) redovisar vi resultaten från en sådan frågeundersökning.

De som vet mest om områdena och som också påverkas mest av politiken har inte fått höras.

Vi har vid återkommande tillfällen bett representativa urval av boende i två typiska förorter i Göteborg (Bergsjön och Hjällbo) att ta ställning till 14 konkreta åtgärder för att göra det bättre i området. Vi har klassat åtgärderna som vänster eller höger beroende på om de innebär ökade offentliga åtaganden (det offentliga ”gör något”) eller någon form av hårdare tag (i det här fallet att de boende själva behöver ”skärpa sig”). En tredje grupp av åtgärder (högerpopulism) tar fasta på kulturella faktorer som kan hänföras till att området domineras av personer med annan bakgrund än svensk. Åtgärderna kan exempelvis handla om att fler etniska svenskar borde bo i de utsatta områdena.

Som framgår har vi också klassat åtgärden att öka jämställdheten mellan män och kvinnor under rubriken högerpopulism. Klassningen motiveras av att vi i det här sammanhanget tar fasta på kulturella faktorer som i debatten skiljer förorten från andra områden i Sverige. Denna och säkert några andra av våra klassningar kan diskuteras, men huvudresultaten gäller också om vi skulle stuva om bland rubrikerna, exempelvis genom att hänföra ökad jämställdhet till vänsterförslagen.

I tabellen nedan återges stödet för åtgärderna bland de boende och i befolkningen som helhet som fått samma frågor om sitt eget bostadsområde.

Jag är ungefär lika gammal som friskolereformen, det finanspolitiska ramverket och ett hav av avregleringar. Nu är jag snart trettio år i ett land som lever med konsekvenserna av de beslut som fattades innan min existens. Min generation och jag lever i ett samhälle med en havererad bostadsmarknad, ett välfärdssystem som är en kassamaskin för riskkapitalister och en segregation som saknar motstycke. Det är inte en hemlighet att något är ruttet i Sverige.

Min generation känner politisk uppgivenhet. Faktum är att unga känner en allt större skepsis mot det politiska systemet. Mer än varannan ung vuxen tror inte att politikerna har förmågan att lösa samhällets problem, enligt Ungdomsbarometerns generationsrapport. Det är en farlig utveckling, om än en förståelig sådan. Vi har trots allt vuxit upp i ett Sverige – och en värld – där det mesta blir sämre. Vi är helt enkelt barn av vår tid.

Att unga inte tror på det politiska systemet måste tas på allra största allvar.

Något som ofta lyfts som något som kännetecknar Sverige är dess höga mellanmänskliga tillit, eller det som av statsvetarna brukar kallas för ett högt socialt kapital. Utan denna tillit är Sverige inte längre Sverige. Att unga inte tror på det politiska systemet måste tas på allra största allvar.

I dag vet jag bättre. I Lilla Ulfåsa, Julita, utanför Katrineholm i Sörmland ligger det: Fogelstad kvinnliga medborgarskola. Den grundades för mer än 100 år sedan av bland annat Elisabeth Tamm, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Elin Wägner. Målsättningen var att utbilda kvinnor för att kunna ta till vara sina medborgerliga rättigheter genom teoretisk utbildning, självförtroende, inspiration och mod. Genom åren samlades där kvinnor ur olika samhällsklasser och över partigränser.

Skolans verksamhet upphörde 1954 men återstartades 2022. Verksamheten bedrivs nu i Fogelstadgruppens anda, men med fokus på dagens utmaningar. Fokus är nu som då jämställdhet, fred och konfliktlösning, bildning och pedagogik, hållbarhet samt konst och kultur.

Behovet av gränsöverskridande samtal är lika viktiga i dag som när demokratin infördes. Fogelstad är i dag en mötesplats för samtal mellan kvinnor och män med olika bakgrund och erfarenheter.

I två steg har partistyrelsens arbetsgrupper lämnat först sin samhällsanalys, sedan förslagen för att åtgärda de problem som identifierats. Berättelsen om var vi befinner oss i dag låter ungefär så här: Det som en gång byggde Sverige starkt – ingredienserna i den klassiskt socialdemokratiska modellen – har vi låtit förfalla. Unga har vuxit upp i ett samhälle där socialdemokratin inte stått för framsteg. Människors trygghet och tillit hotas av den växande gängkriminaliteten. Klyftorna har vuxit. Marknadslogiken har tillåtits ta över och invandringen har varit för stor i förhållande till mottagarkapaciteten.

Det är lite dystert. Men det är en rättvis spegel av tiden vi lever i, som är mörkare än på länge.

En av arbetsgrupperna citerar Ingvar Carlsson, som i en intervju berömmer eldsjälar i fotbolls-Sverige och säger att ”jag skulle önska att det blev lite mer känt att vi har verktyg och konkreta exempel på hur ungdomar sugs upp från riskmiljöer och kriminalitet och går från att vara främling till lagkamrat. Det finns positiva saker som fungerar.” Det är en viktig påminnelse om vilket anslag som varit den klassiska socialdemokratins signum: att bygga på det som fungerar, att inte ge upp tron på människan och att gneta på i de vardagliga lösningarna snarare än i de grandiosa visionerna. Och även om arbetsgrupperna tar avstamp i en mörk verklighetsbild, lyckas de ofta hitta just en sådan, betydligt ljusare ton i själva förslagen. Det som skisseras är ett konstruktivt, hoppfullt samhällsbygge, baserat på åtgärder som skulle göra reell skillnad och som samtidigt är fullt realistiska. Det är snyggt gjort.

Också av rent strategiska skäl är det viktigt. Socialdemokrater kan aldrig vinna en tävling i svartsyn. Tillåts den breda ut sig kommer det alltid att vara andra politiska krafter som har störst dragningskraft.