Många partier fokuserar på att vinna tillräckligt många mandat för att bilda regering. Färre funderar över vilket mandat väljarna faktiskt ger dem. Erfarenheterna från New York, Storbritannien och Sverige visar att den som definierar sitt politiska uppdrag före valet löper lägre risk att förlora förtroendet efteråt, menar Veronica Nelson.
Det finns två sätt att vinna val på; skramla ihop tillräckligt många mandat för att bilda en regering, eller skramla ihop tillräckligt många mandat för att bilda en regering och få igenom den politik du gick till val på att genomföra. Det första angreppssättet handlar om att maximera manöverutrymmet. Peka ut en riktning, men bind bara upp dig vid konkreta löften om det är absolut nödvändigt för att vinna, eller om det står klart att löftet kan infrias utan att inkräkta på manöverutrymmet. Det andra angreppssättet handlar om att låta väljarna definiera manöverutrymmet. Ta reda på vad de längtar efter som bara du kan ge dem, gör sedan allt för att ge dem det, och – det här är viktigt – gör för guds skull ingenting annat.
Men om man aldrig definierar manöverutrymmet tillsammans med väljarna så förlorar man förr eller senare deras tillit.
Det är jättesvårt och jobbigt att vinna val oavsett angreppssätt. Men om man aldrig definierar manöverutrymmet tillsammans med väljarna så förlorar man förr eller senare deras tillit. För även om det går att undvika en framtida svekdebatt i traditionell press genom att sväva på målet inför valdagen, så kommer väljarna ändå hålla dig ansvarig för allt du låter dem fylla i mellan raderna. Således blir livet efter ett val, och livet inför nästa, enklare om du vet vad väljarna kommer att utvärdera dig på.
Det är nästintill omöjligt att inte nämna New Yorks borgmästare Zohran Mamdani som ett exempel på ovanstående. Han gick till val på gratis och snabba bussar, gratis barnomsorg och frysta hyror. Förvisso populära förslag bland New York-borna och han hade aldrig vunnit valet utan populära förslag, men det var inte just de här reformerna som på ett år tog Mamdani från anonym till borgmästare i en av världens främsta städer. Det är inte heller de som definierar hans politiska mandat. New York är en mytomspunnen plats och för människor över hela världen är staden en symbol för ett liv präglat av frihet och kreativitet. Problemet är att ingen vanlig människa har råd att leva i staden längre. New York-borna har berövats sitt eget hem av giriga plundrare som profiterar på drömmen om New York. Ut med plundrarna, New York åt New York-borna! Det är Zohran Mamdanis politiska mandat. Hans popularitet har heller inte minskat efter att han tillträdde som borgmästare. Tvärtom, så verkar han bli alltmer omtyckt.
Om Zohran Mamdani visar vad som står att vinna med att definiera sitt manöverutrymme, så exemplifierar brittiska Labour vad man riskerar att förlora genom att inte göra det. Valvinsten år 2024 byggde i grunden på ett enda gemensamt intresse med väljarna – att göra sig kvitt Tories. Det innebar också att Labour hade åstadkommit vad de lovade väljarna i samma sekund som de vann valet. Men sedan då? Det brittiska folket trodde att slutet för Tories också markerade slutet på kostnadskrisen, men Labour inledde mandatperioden med att skära ned för miljontals pensionärer. Väljarnas drömmar om allt Storbritannien kunde bli om bara Tories byttes ut, och den statsfinansiella verklighet som mötte den nya regeringen innanför dörren på Number Ten kunde inte varit längre ifrån varandra. Labour bröt inte mot några utfästa löften, men de fattade beslut som i väljarnas ögon var oförenliga med vilka de utgett sig för att vara.
Om man misslyckas så med att infria förväntningarna man tagit på sig, väntar då en evig skärseld? Kommer Mamdani bli paria om Lower East Side fortsatt är tomt på konstnärer år 2029? Inte nödvändigtvis. Se bara på Ebba Busch. I valrörelsen 2022 lovade hon elprisstöd innan den 1 november, kraftigt sänkta drivmedelspriser ”nu” och kärnkraft som svar på svenska folkets höga elräkningar. Socialdemokraterna häpnade inför fräckheten – alla som kunde något om sakfrågorna visste att Ebba Buschs löften var omöjliga att hålla. Och visst skadades hennes förtroende när den 1 november kom och inget elstöd var på plats, när priset vid pump inte sjönk så som hon utlovat och när startdatumet för bygget av ny kärnkraft flyttades allt längre fram. Men bara tillfälligt. Ebba Buschs opinionssiffror har återhämtat sig till samma nivåer som innan valet. Efter senaste SCB:s partisympatiundersökning fick hon förvisso svara på frågor om det låga stödet för Kristdemokraterna, men faktum är att hennes partis ställning har stärkts jämfört med förra undersökningen och undersökningen dessförinnan – tvärtemot trenden för Moderaterna. Det kan bara förklaras av att hon måste uppfattas värna det mandat väljarna gav henne. Datum, kronor och årtal var inte mer än symboler för en djupare överenskommelse med väljarna, ett ideologiskt löfte om att i valet mellan europeisk integration och frihandel, tidsatta klimatmål och miljöhänsyn å ena sidan, och väljarnas plånböcker å den andra, så kommer Ebba Busch alltid ta fajten för det senare.
Väljarna har förståelse för att man inte alltid lyckas med allt man har föresatt sig, så länge de ser att du gör allt du kan.
Väljarna har förståelse för att man inte alltid lyckas med allt man har föresatt sig, så länge de ser att du gör allt du kan.
För att undvika en utveckling motsvarande Labours, gör Socialdemokraterna alltså säkrast i gå till botten med vilket mandat väljarna har gett dem vid en eventuell valvinst. Vad längtar människor efter som bara Socialdemokraterna kan erbjuda? Att vår samtid orbiterar runt idén om kontroll är förstås att slå in en öppen dörr. Minska invandringen, skärp straffen, bort med vinstdrivande aktörer i välfärden – årets SOM-undersökning bjöd på få nyheter i det avseendet. Men ”mer kontroll” är inte nödvändigtvis särskiljande för Socialdemokraterna, och det är inte heller en emotionellt grundad berättelse om landet Sverige och människor som bor här. Hur var Sverige innan kontrollen gick förlorad? Vem tappade den, och varför? På vilket sätt har det gjort Sverige sämre? Vad måste ske nu?
Den samlade högerns framgång i riksdagsvalet år 2022 låg i de destillerade narrativ som hade resonans hos stora delar av befolkningen. Sverige var ett land där människor hade råd att leva goda liv. Sedan bestämde de rödgröna att offra svenska folket på miljöfanatismens altare. De la ner kärnkraft och höjde bensinpriserna och gjorde det omöjligt för vanliga familjer att få ihop vardagen. Nu måste svenska folket rösta bort den rödgröna regeringen och välja politiker som sätter människors vardag främst och tillämpar sunt förnuft i klimatpolitiken. Kristdemokraternas trend i opinionen vittnar om att de lyckats hålla i det perspektivet. Moderaternas om att de har haft svårt att hålla fokus.
… men särskiljande för Socialdemokraterna är associationen till välfärd, rättvisa och omtanke som rosen väcker.
Socialdemokraterna har ägnat tiden i opposition åt att bygga trovärdighet på områden som är deal breakers för väljarna. Man har genomgått en ordentlig självrannsakan inför öppen ridå och det har gett resultat. Att visa att man står fast vid det efter valet är en hygienfaktor, men särskiljande för Socialdemokraterna är associationen till välfärd, rättvisa och omtanke som rosen väcker.
Således ligger det nära till hands att tro att väljarna av Socialdemokraterna förväntar sig ett parti som förstår att Sverige har blivit kallt och orättvist, att det har blivit så för att man har släppt kontrollen över samhällsutvecklingen på ett par centrala områden, att man kan peka ut vem som vunnit på det och vad som behöver göras för att Sverige ska bli rättvist och varmt. Det här uppslaget till berättelse är förstås ganska löst i kanterna. Men att formulera det så att varenda sosse kan rabbla i det sömnen kommer vara till stor nytta om Socialdemokraterna efter den 13 september får ett regeringskansli, flera andra partier, över 350 myndigheter och ett dagligt nyhetsflöde att manövrera samtidigt. Det är en verklighet med många aktörer och starka intressen. Att förlora sig i arbetet med att balansera dem är lätt hänt. Men det är inte balansakten väljarna kommer att utvärdera Socialdemokraterna på, utan om partiet stod upp för det väljarna önskade av dem – inte ibland, inte när det var möjligt, utan alltid. Så, med all kraft och all uthållighet du kan uppbåda, värna mandatet.
Veronica Nelson
medlem i Tidens redaktionsråd
