Valnatten 2010 har bleknat i minnet. Jag minns att Linköpings arbetarekommun hade ordnat en valvaka och att vi var några yngre medlemmar som gick vidare till en efterfest. Jag minns att jag inte stannade särskilt länge. Men i övrigt minns jag inte mycket alls. Förmodligen har jag förträngt den natten. Att vi skulle förlora valet stod klart redan på valdagen.
Därefter följde två valnätter med något ljusare utfall. Men inte heller 2014 eller 2018 var, i ärlighetens namn, några segerrus. Känslan var snarare att motståndarna förlorade än att vi socialdemokrater vann. De enda som var riktigt glada var Sverigedemokraterna.
Och sedan kom 2022, en valnatt jag minns alltför väl. Nu i juni 2026 är det annorlunda. Kanske kan vi för första gången i mitt politiska liv vinna, på riktigt.
I skrivande stund visar flera opinionsmätningar att de tre rödgröna partierna kan nå egen majoritet i riksdagen. Det skulle vara första gången på två decennier. För första gången på länge skulle Sverige kunna ägna sin politiska kraft åt att lösa samhällsproblem i stället för att sänka skatter.
Jag ska erkänna att jag trodde att valet skulle bli jämnare än vad det ser ut att bli i dag. Och jag tror fortfarande att det i slutändan kommer att bli jämnare, och att Centerpartiet kan komma att behövas i någon form. Det vore beklagligt givet partiets extrema hållning i vissa frågor. Men det finns avgörande skäl till optimism även där.
- En ny parlamentarisk verklighet. Den parlamentariska situation som uppstod efter valet 2018, där två partier från den andra sidan behövde lockas över för att bilda regering, är ytterst osannolik att upprepas.
- Centerpartiet kan inte släppa fram SD. Centerpartiet har en svag förhandlingsposition. Att efter valet börja samarbeta med Sverigedemokraterna vore politiskt självmord. Om de tre rödgröna partierna lägger gemensamma förslag lär de dessutom kunna besegra Tidö-partierna även om Centerpartiet väljer att lägga ned sina röster.
- Miljöpartiet har rört sig vänsterut. Miljöpartiet har successivt gjort en politisk resa åt vänster i ekonomiska frågor och arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt framstår partiet som mindre idealistiskt i frågor om migration samt lag och ordning.
Ett nytt januariavtal framstår därför som uteslutet. Jag har flera förhoppningar inför nästa regering. Jag hoppas på en renodlad socialdemokratisk regering. Jag hoppas att Liberalerna lämnar riksdagen. Jag hoppas att Magdalena Andersson vågar förnya laguppställningen, jag hoppas att fler statsråd är under fyrtio år. Jag hoppas att vi avskaffar karensavdraget, genomför småskolereformen och inför en arbetarpension. Jag hoppas.
Och kanske är det den största förändringen av alla. För första gången på länge går en socialdemokratisk sommar mot höst med hoppet som följeslagare.
