Sverigedemokraterna har krossat alliansen och fått ned borgerligheten till historiskt låga nivåer. Ändå hävdas att det främst är socialdemokratin som förlorat på SD:s framväxt. Daniel Johansson analyserar väljarflöden och senaste opinionsutvecklingen.
Grafen visar utvecklingen till och med april. Uppdaterade siffror som inkluderar maj visar att de klassiskt borgerliga partierna M, C, KD och L tillsammans får 30,5 procent i sammanvägda mätningar. Borgerligheten har aldrig tidigare haft ett så svagt opinionsstöd som den här mandatperioden – inte ens under Bildtregeringens mörkaste dagar. Ett valresultat i linje med dagens opinionssiffror skulle bli det sämsta någonsin för de traditionellt borgerliga partierna.
SCB:s partisympatiundersökning (PSU) bekräftar bilden. Sedan 2023 har den klassiska borgerligheten stannat på omkring 30 procent i PSU:n. Årets PSU gav de klassiskt borgerliga partierna 30,4 procent.
Samtidigt ligger S, V och MP tillsammans på nivåer som skulle ge den rödgröna sidan sitt starkaste valresultat på två decennier.
Sverigedemokraterna har främst tagit borgerliga väljare
Sedan 2010 har de traditionellt borgerliga partierna totalt tappat nästan fyra av tio väljare. En betydande del av dem har gått till Sverigedemokraterna. De senaste 20 åren har SD vunnit över en halv miljon väljare från M, C, KD och L, främst från M. De rödgröna partierna har förlorat drygt hälften så många.
SD-samarbetet har varit en nitlott för de borgerliga partier som deltar
Den negativa trenden har inte avstannat för de partier som närmat sig SD. Mellan riksdagsvalen 2018 och 2022 förlorade M, KD och L sammanlagt 125000 väljare till SD. Moderaterna ensamma miste 100000 väljare. I procent innebär väljarförlusterna till SD och över blockgränsen följande: M, L och KD hade fram till och med april förlorat 5,3 procentenheter sedan riksdagsvalet 2018, enligt sammanvägda mätningar. Räknas maj in är tappet hela 7 procentenheter. Jämförelsen med 2018 är högst relevant. Det valet är det senaste som M, L och KD var motståndare till SD.
Moderaterna är på väg att förlora sin roll som ledande högerparti
Väljartappet till SD gjorde att Moderaterna i valet 2022 för första gången på nästan 50 år inte blev största högerparti. Ingen vet vem av SD och M som blir störst i högerblocket i årets val. Däremot står följande klart: Hamnar Tidöpartierna i opposition lär M och SD slåss om vem som ska fronta högern i valet 2030.
Vinner Tidö tar SD plats i regeringen. Partiet har redan ätit upp Moderaternas väljarstöd och slukar då även Moderaternas ministerposter.
Trots sina modesta 19,1 procent i valet 2022 sitter Moderaterna i dag på de tunga posterna som stats-, utrikes-, finans-, justitie- och försvarsminister. Vilka av dem som M skulle få behålla i en andra Tidöregering är en öppen fråga. Men det finns inget skäl att tro att Sverigedemokraterna skulle visa Moderaterna mer omsorg än vad M visade C efter valet 1979.
I det valet blev M och C jämnstora och kom att ingå i samma regering. C fick statsministerposten men inte en enda annan av de tunga poster som nämns här.
Liberalernas existens som riksdagsparti är hotad
Om läget är dåligt för Moderaterna är det katastrofalt för Liberalerna. Partiet ligger långt under fyraprocentsspärren. Det nya beskedet om SD tycks inte alls ha stärkt stödet.
Förespråkarna för ett närmande till SD argumenterade länge för att Liberalernas problem berodde på att partiet hade lämnat den borgerliga gemenskapen. Det skulle ha skett när samarbetet med S inleddes. Utvecklingen efter Tidöavtalet pekar i motsatt riktning. Liberalernas problem fördjupades när partiet blev en del av ett SD-dominerat block.
Centerpartiet har gjort andra val och fått andra resultat
Centerpartiet klarar sig bättre än de borgerliga partier som närmat sig SD. C:s resultat i valet 2022 var till och med bättre än 2014 års resultat, efter åtta år med alliansregeringen. I dag ligger C inte långt från sitt valresultat från 2022.
Nya data från SOM-institutet talar starkt för att C kan vinna väljare på att samarbeta med Socialdemokraterna – men förlora på otydlighet i regeringsfrågan.
I dag föredrar en absolut majoritet av Centerpartiets väljare Magdalena Andersson som statsminister. En rekordhög andel C-sympatisörer identifierar sig som vänster, och nästan fyra av tio centerpartister anger S som sitt näst bästa parti – långt fler än som har antingen M eller L som näst bästa parti.
Sist men inte minst ligger C-sympatisörerna i dag i sakfrågor närmare socialdemokratiska än moderata väljare.
Ingen centerpartistisk partiledning med självbevarelsedrift vill riskera att mista fyra av tio väljare. Det är sannolikt ett viktigt skäl till att C den senaste tiden öppet har allierat sig med S.
Någon större oro för att den linjen gör att C förlorar mer högerlutande väljare finns det förmodligen inget skäl till. Den relativt blygsamma andelen C-väljare som fortfarande har M eller L som näst bästa parti har av allt att döma aktivt valt bort Tidö.
De rödgröna partierna ligger nära egen majoritet i väljarkåren
Även de rödgröna partierna har tappat mark över tid. Blocket har dock återhämtat sig rejält och ligger i dag relativt nära 50 procent. I april samlade S, V och MP 47,1 procent i sammanvägda mätningar. I maj var det samlade stödet 47,8 procent. Med Liberalerna under spärren är det ungefär vad som krävs för egen majoritet.
Sannolikheten att riksdagen faktiskt får en rödgrön majoritet i höst går att diskutera. Men S, V och MP ser i varje fall ut att kunna göra sitt bästa valresultat på 20 år. Socialdemokraterna kan komma att bli jämnstora med eller större än de klassiskt borgerliga partierna för första gången sedan 1994.
Socialdemokraterna har gjort rätt som avvisat SD
Även om Moderaterna har förlorat betydligt fler väljare än Socialdemokraterna till SD, så är det förstås så att tappet till SD är kännbart för S. Men det är ändå rimligt att slå fast att S har gjort rätt som avvisat SD. Moraliskt är det uppenbart; Sverigedemokraterna är inget anständigt parti. Men det faktum att S, V och MP nosar på egen majoritet, liksom att C har bytt politiskt block, visar att avståndstagandet också har varit rätt politiskt.
Däremot har S mycket kvar att göra för att pressa ner SD:s väljarandel bland framför allt arbetaremän. S har tagit flera kliv framåt här med fokus på jobb och tillväxt, stopp för karensavdrag och familjers ekonomi. Det är efterlängtat.
I sammanhanget är det viktigt att hålla i huvudet att svenska arbetare varken är konservativa eller främlingsfientliga. De är inte woke, men de är mer frihetliga än exempelvis amerikansk medelklass.
Ett ödmjukt råd blir därför: Övertänk inte. Våga vinn valet 2026 med magen!
Sverige har fått en helt ny politisk karta
Under 2000-talet lyckades Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna vinna många mittenväljare. Receptet var att göra borgerligheten mindre konfrontativ och mer pragmatisk.
Dagens högerblock fungerar tvärtom.
Sverigedemokraterna är det dominerande partiet. SD mobiliserar stark lojalitet bland de egna väljarna, men väcker starka negativa känslor i stora delar av väljarkåren.
Även om Sverigedemokraterna rör sig åt ett marknadsliberalt håll i ekonomiska frågor är partiets ideologiska kärna en radikalkonservativ etnonationalism. Invandringsmotståndet utgör den samlande impulsen. Rötterna i högerextremismen gör sig ofta påminda.
Utvecklingen följer ett mönster som ses i många länder, inklusive hos våra skandinaviska grannar. I takt med att Sverigedemokraterna och deras motsvarigheter vuxit har den traditionella borgerligheten krympt, liberala partier marginaliserats och många mittenväljare drivits vänsterut.
Valet är inte avgjort än – men det ser lovande ut
Höstens val är så klart inte avgjort än. Det har hänt att opinionen svänger kraftigt under ett valår. Samtidigt ska det noteras att opinionsläget har varit närmast historiskt stabilt hittills under mandatperioden. Man får gå tillbaka till sekelskiftet för att finna motsvarigheten till långvarig ledning. Då ledde det rödgröna blocket över de borgerliga partierna i flera år.
Inte heller finns det någon entydig historisk parallell som talar för en Tidöseger.
Ibland nämns opinionsläget våren 2022 som stöd för Tidöpartiernas möjlighet att hämta hem. Det håller inte. Då låg de blivande Tidöpartierna redan jämsides med SVMPC.
Oftare nämns opinionsskiftet 2010 som Tidöpartiernas hopp. Problemen med det resonemanget är dock flera:
- Redan våren 2009, ett och ett halvt år före valet, kom den dåvarande alliansregeringen i princip ikapp oppositionen (S, V och MP). Oppositionen återtog ledningen men förlorade den igen under våren 2010. Opinionen var alltså mer volatil än vad många minns i dag.
- Alliansregeringen hade betydligt högre förtroende i sakfrågor i förhållande till oppositionen än nuvarande regering. Det var också fler som under 2010 ansåg att utvecklingen gick åt rätt håll jämfört med i dag.
- Alliansregeringen hade en populär statsminister och finansminister i ett läge där ekonomin stod högt på agendan. Regeringen hade gynnats politiskt av den globala finanskrisen. Oppositionen hade en relativt impopulär statsministerkandidat. I dag är läget ett annat. Magdalena Andersson är populär, och varken regeringen eller ens statsminister- och finansministerpartiet har stärkts av det oroliga omvärldsläget. Det är ovanligt, för att inte säga unikt.
Vilket block som än blir störst blir det inte någon rent borgerlig regering efter valet. Eller kanske någonsin igen. Det har Sverigedemokraterna sett till.
Daniel Johansson
medlem i Tidens redaktionsråd
Den här texten bygger på rapporten Borgerlighetens fall som har getts ut av Tankesmedjan Tiden. Källförteckning återfinns i rapporten. Rapporten omfattade opinionsdata till den 27 april. Siffrorna i denna artikel är uppdaterade den 28 maj men graferna är i original från rapporten.
