Min generation fick lära sig att friheten var det högsta värdet. Men någonstans på vägen förlorade vi känslan av att höra hemma. I tomrummet mellan individens frihet och marknadens logik växer en längtan efter gemenskap fram, skriver Elfva Barrio.
På intet sätt är den emancipatoriska kampen klar. Trots att jag som kvinna har en bättre plats i samhället i dag än vad vi hade för bara trettio år sedan, kvarstår givetvis flertalet viktiga strider att ta. Ännu är människan inte fri från förlegade normer och strukturer.
Men på många sätt är vi människor också mindre fria än vad vi var för trettio år sedan. Den emancipatoriska kampen är ju också materiell. I det avseendet blir Sverige ett svårare land att leva i. Bostadskrisen biter sig fast och arbetslösheten är strukturellt hög.
Daghemmet, föräldraförsäkringen, studiemedelssystemet, medbestämmandelagen är alla exempel på emancipatoriska reformer.
Genom det socialdemokratiska samhällsbygget under förra seklet skapade vi en stark bas för människor att emancipera sig själva på. Genom att underlätta för individer materiellt, genom att ge människor större makt över deras liv, skapade socialdemokratin friare individer. Daghemmet, föräldraförsäkringen, studiemedelssystemet, medbestämmandelagen är alla exempel på emancipatoriska reformer.
De här reformerna föddes ur en enkel men radikal insikt: människor blir friare när de får större makt över sina livsvillkor. I hemmet, på arbetsplatsen, i det offentliga.
Sedan 1990-talet har den typen av frihetsreformer i stort sett lyst med sin frånvaro. Samtidigt har nyliberalismen förändrat samhällets självförståelse. Genom kommersialismens frammarsch kan allt mätas, paketeras, säljas. Jag tänker på allt från marknadslösningar inom det offentliga till mätbarhetshetsen i det privata. New public manegement och min besatthet över att mäta antalet steg jag tar varje dag är alla delar av samma kommersialistiska övertag.
Resultatet efter flera decennier av nyliberal hegemoni är en monumental slitning mellan framtiden som lovades oss och den verklighet som sedan blev av. Jag brukar säga att vi är de brutna löftenas generation.
I klyftan mellan löftet och verkligheten har en känsla av rotlöshet uppstått. Och det är just denna rotlöshet vi behöver förstå för att kunna förstå min generation.
Känslan av rotlöshet skapar ett vakuum som går att fylla med olika förklaringsmodeller. I tider då progressiva rörelser har brustit i att kunna förklara vad vi vill med samhället och livet har andra rörelser kunnat kliva fram.
Mycket har skrivits om de unga männen. De som inte tror på att demokrati nödvändigtvis är det bästa styrelseskicket. De som tycker att feminismen har gått för långt. De som hyser auktoritära åsikter.
I Netflixdokumentären Manosfären inifrån (2026) följs ett flertal olika Youtubers. Kvinnohat, antisemitism, islamofobi, genomlyser allt de säger. Särskilt intressant är också att dokumentären visar på de ekonomiska intressena bakom dessa extremistiska rörelser. Strävan efter engagement – och således fler reklamintäkter driver manosfären allt längre åt höger. Kapitalets makt över den kulturella utvecklingen bör belysas ännu mer. Den borde också göra oss riktigt förbannade. Men, det är inte det den här texten riktigt handlar om.
Den så kallade manosfären har erbjudit de unga männen en förklaring till varför deras liv suger och en vision för hur deras liv ska bli bättre. Men manosfären har också erbjudit de unga männen en gemenskap.
På många sätt präglas min generation av en paradox. Vi har vuxit upp i ett samhälle där friheten framställs som det högsta värdet, samtidigt som allt fler upplever en tilltagande maktlöshet över sina egna liv.
Marknadssamhället kännetecknas av att allt fler delar av mänskligt liv underordnas marknadens logik. Relationer, gemenskaper och institutioner som tidigare hade ett egenvärde blir successivt instrumentella. Människan rycks loss från de sammanhang som tidigare gav hennes liv mening.
Samtidigt som vi blivit friare från många traditionella auktoriteter har vi också blivit mer ensamma.
Samtidigt som vi blivit friare från många traditionella auktoriteter har vi också blivit mer ensamma. Människor som saknar förankring i gemensamma institutioner och gemenskaper blir mer mottagliga för ideologier som erbjuder enkla förklaringar, tydliga identiteter och stark tillhörighet.
Det är mot denna bakgrund vi bör förstå framväxten av manosfären och andra reaktionära rörelser. Deras styrka ligger inte främst i deras idéer. Deras styrka ligger i att de lyckas svara på frågor som många andra politiska rörelser slutat ställa: Vem är jag? Var hör jag hemma? Vad är meningen med mitt liv?
Berättelsen om vad som hänt och visionen om vart vi vill är helt fundamental för att kunna erbjuda oss människor riktning. Det samhället vi i dag lever i duger inte.
Frågan om gemenskap är central för vår tids politik. För att människor ska kunna tro på socialdemokratin måste vårt politiska alternativ vara heltäckande. Vi måste erbjuda något mer, en berättelse om vart vi ska som samhälle.
Den emancipatoriska kampen bör gå hand i hand med ett gemenskapsbyggande. Vi behöver stärka föreningslivet för att ge barn samma chanser och för att barn ska möta andra barn. Vi behöver bygga bostäder som folk har råd att bo i och levande stadskärnor där grannar kan mötas. Vi behöver korta arbetstiden för att det är rättvist att produktivitetsvinsterna kommer alla till del och för att vi ska frigöra tid för att människan ska kunna möta andra.
Strävan efter politisk, social och ekonomisk demokrati bygger på insikten att det är individen som tillsammans med andra individer ska forma framtiden. Gemensamt.
Elfva Barrio
förbundsordförande S-studenter
