När rösterna är räknade börjar nästa fas. En talman ska väljas, en statsbudget antas och en statsminister tolereras. Joel Stade går igenom processen steg för steg och skickar med ett eget önskemål.
Det finns inga dörrar kvar att knacka. Knappt åtta miljoner röstberättigade svenskar har haft möjlighet att avge sina röster och sedan stänger vallokalerna. Redan på kvällen söndagen den 13 september får vi via vallokalsundersökningarna veta en del om landets politiska framtid. Kanske aviserar statsministern sin – och därmed hela regeringens – avgång redan på valkvällen.
Efter att vallokalerna stängs följer en räcka händelser som är väl kända och som föreskrivs i lagar och praxis. Först räknas rösterna, av kommunernas valnämnder och av länsstyrelserna. Det slutliga valresultatet beräknas vara klart helgen efter valdagen. Riksdagsmandat fördelas mellan de partier som nått över spärrgränsen på 4 procent av rösterna och de kandidater som ska utgöra ”folkets främsta företrädare” utses.
Statsministern kan lämna in sin avskedsansökan redan på måndagen den 14 september. I så fall fortsätter han som ledare för en övergångsregering, samtidigt som talmannen påbörjar arbetet med att identifiera en ny regeringsbildare.
Den nyvalda riksdagens 349 ledamöter samlas på den femtonde dagen efter valdagen – alltså måndagen den 28 september. Tiden för mötet är reglerad i riksdagsordningen – klockan 11.00. Ett nytt riksmöte har påbörjats och talmannen som valdes fyra år tidigare är nu löst från sitt uppdrag. Detta första möte leds av ålderspresidenten och innehåller en föredragning av det nyss genomförda valet, ett upprop och val av talman.
Valet av talman blir det första politiska beslutet den nya riksdagen fattar.
Valet av talman blir det första politiska beslutet den nya riksdagen fattar. Någon praxis kring talmansvalet har aldrig utbildats – partierna har helt enkelt principiellt olika uppfattningar. Traditionellt har Socialdemokraterna hävdat att talmannen bör komma från det största partiet i kammaren (men det finns undantag från den regeln). De borgerliga har hävdat att talmannen ska komma från den största partikonstellationen (men det finns undantag från den regeln). Efter att talmannen valts ska en förste, en andre och en tredje vice talman väljas.
Talmansvalet föregås av att partigruppernas ledare avger en röstförklaring. Finns fler än en kandidat till någon av talmansposterna förrättas ett val mellan dem med slutna sedlar. Det skapar utrymme för ledamöter som följer sitt eget samvete snarare än gruppledarens röstförklaring.
Efter valet 1976 stod centerledaren Thorbjörn Fälldin som segrare. Att han skulle bli regeringsbildare var givet. Men vem skulle bli talman? Det naturliga var att den nyvalda riksdagens talman skulle komma ur de borgerliga partiernas led. Men socialdemokraten Henry Allard (S) från Örebro fick ett förnyat förtroende. I riksdagens talarstol sa Fälldin att principen om största partigruppering talade för en talman från borgerligheten. Men han fortsatte: ”För innevarande mandatperiod är vi beredda att göra ett undantag från denna princip med hänsyn till att herr Henry Allard i alla partier har ett utomordentligt stort förtroende och har utövat talmanskapet med skicklighet och oväld.”
Även Socialdemokraterna har gjort avsteg ifrån sin vanliga hållning. I talmansvalet efter 1991 års val förde S-gruppledaren Jan Bergqvist partiets talan: ”Vi socialdemokrater anser inte, att talmannen alltid måste komma från det största av riksdagens partier. Vi anser inte heller, att majoritetsgrupperingar behöver vara vägledande för valet av talman. Det viktiga är att söka en person med brett förtroende och att undvika en onödig partipolitisering av valet. Det är olyckligt om vi kommer i en situation, där innehavet av talmansämbetet svänger fram och tillbaka alltefter valutslaget. Talmannen har en konstitutionell roll, som författningen vill frigöra från partipolitiseringen.”
Låt Norlén få uppdraget igen, anser jag.
Riksdagens nuvarande talman Andreas Norlén toppar Moderaternas valsedel i Östergötlands län. Han kommer med största sannolikhet väljas in i riksdagen. Magdalena Andersson, som ligger bra till för att bli valets segrare och som tydligt har uttryckt en önskan om brett parlamentariskt samarbete under nästa mandatperiod, har här en möjlighet att återgälda Fälldins gest från 1976. Låt Norlén få uppdraget igen, anser jag. Här finns en möjlighet att i handling manifestera en önskan om mer samarbete och minskad polarisering. Precis som Allard för femtio år sedan åtnjuter Norlén stort förtroende och han har ”utövat talmanskapet med skicklighet och oväld”. Och precis som Bergqvist sa för 35 år sedan: Markera att talmannen står fri från det politiska spelet.
Enligt praxis ska de vice talmännen utses från partigrupperna i storleksordning, efter att partiet ur vilket talmannen valts går bort. Men efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 har det inte alltid blivit så. Att ledamöterna röstar dolt öppnar för att utfallet i dessa omröstningar inte alltid går att förutse.
Dagen efter upprop och talmansval – tisdagen den 29 september – sker riksmötets öppnande. Detta ska enligt riksdagsordningen ske klockan 14.00. Om statsministern fått förnyat förtroende och sitter kvar avger vederbörande nu sin regeringsförklaring. I år är det osannolikt: även om Tidö vinner majoritet är det troligt att det sker en regeringsombildning där Sverigedemokraterna tar plats i regeringen. Och ändras regeringens partisammansättning fordras en ny regeringsbildning.
Sedan 2010 innehåller regeringsformen en paragraf som innebär att statsministerns förtroende ska prövas av riksdagen efter val. Detta ska ske inom två veckor från att riksdagen samlats. Egentligen är paragrafen onödig – riksdagen har alltid möjlighet att pröva statsministerns förtroende och beslutsregeln är identisk: statsministern tvingas bort om 175 ledamöter röstar för misstroende.
Lagen ger ingen tidsgräns för hur länge regeringsbildningen får pågå – efter valet 2018 tog den som bekant rekordlånga 134 dagar. Däremot finns klara regler för när budgetpropositionen ska läggas på riksdagens bord. Tre veckor efter att en ny regering tillträtt (eller tre veckor efter att en gammal regering överlevt den obligatoriska förtroendeomröstningen) ska budgetpropositionen vara klar. I praktiken innebär det att Regeringskansliets skickliga tjänstemän redan måste ha påbörjat arbetet långt tidigare och då tagit höjd för vad en ny regering kan tänkas vilja se i sin första budget.
Finns ingen regering på plats ska en budgetproposition ändå lämnas…
Finns ingen regering på plats ska en budgetproposition ändå lämnas – i år är tidsgränsen den 12 november. Det blir i så fall en budget som lämnas av en övergångsregering och utan tydlig politisk inriktning. En del kan en ny regering ändra i senare vår- och ändringsbudgetar, men skatter ska gälla för helår och kan inte ändras. Att hinna lämna en fullvärdig budgetproposition är ett självklart mål för regeringsförhandlarna.
Riksdagens beslut om statsbudget följer de gängse reglerna i kammaren. Det innebär en kontrapropositionsvotering där regeringens förslag är huvudförslag och där ett motförslag utses genom att de mindre partiernas förslag slås ut i en serie omröstningar. Enligt en tidigare praxis röstade partier bara på sitt eget förslag i omröstningen och avstod i omröstningarna efter att det egna förslaget slagits ut. Givet detta räckte det för en regering att det egna förslaget hade större stöd än det största oppositionspartiets alternativ. Men hösten 2014 bröt Sverigedemokraterna praxis och röstade på alliansens alternativ i huvudvoteringen. Därmed föll den nya S-regeringens alternativ. Att praxis bröts innebär att kravet nu är att regeringens alternativ måste ha större stöd än ett alternativ som kan stödjas av hela oppositionen. Därmed har det blivit svårare att regera i minoritet.
Det är som bekant talmannen som leder arbetet med att hitta en regeringsbildare. Detta är en svaghet i vår konstitution: talmannen är ofta helt ny i uppdraget och får inleda med sitt livs viktigaste uppgift. I praxis har den tidigare talmannen oftast redan påbörjat arbetet – annars går de två veckorna mellan valet och att riksdagen samlas till spillo. I Norge och Danmark sköter statschefen regeringsbildningen (i praktiken en politiskt förfaren riksmarskalk) – vilket får sägas vara den naturliga ordningen i en konstitutionell monarki.
Efter den utdragna regeringsbildningen 2018–19 torde processen att utse regering vara väl känd: talmannen utdelar ”sonderingsuppdrag” till möjliga statsministrar och talmannen nominerar regeringsbildare som kammaren röstar om med samma beslutsregel som vid misstroendeomröstningar (förslaget är antaget om inte 175 ledamöter röstar rött, alltså nej).
En viktig detalj är att talmannen inte bara föreslår kammaren ett namn utan ett namn och en partikonstellation. Att talmannen binder regeringsbildaren vid de partier som ingår i regeringen framgår inte av regeringsformen, utan det är en ordning som uppstod när Ola Ullsten utsågs till statsminister 1978. Detta är ett uttryck för det som på tyska kallas Verfassungswandel – en konstitutionell förändring genom praxis snarare än genom beslut. Effekten blir att statsministern måste avgå om regeringens partisammansättning förändras. Kristersson måste till exempel avgå och väljas på nytt om Liberalerna lämnar riksdagen eller om Sverigedemokraterna ska ingå i regeringen.
Höstens val blir det 15:e efter att den nuvarande regeringsformen trädde i kraft. Som vi sett präglas processen efter valet av tre olika riksdagsomröstningar med tre olika beslutsregler. Talmansval, beslut om statsbudget och omröstning om statsminister och regeringssammansättning). Vad de senaste mandatperioderna har lärt oss är att en ny regering i praktiken måste kunna visa på stöd för sin budgetproposition (även om detta inte är ett konstitutionellt krav) och att en utdragen regeringsbildning innebär att en ny regering snuvas på möjligheten att sätta sin prägel på en av mandatperiodens fyra budgetpropositioner.
Joel Stade
medlem i Tidens redaktionsråd
