Jag kom till Sverige 2010, samma år som Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Sedan dess har allt i svensk politik handlat om migration. Visst, andra ämnen har stundvis varit på tapeten. Men i grund och botten har debatten kretsat kring vilka som ska få komma till Sverige, vilka som ska få stanna i Sverige och under vilka villkor de som kommit ska få leva här i landet. Migration, migration, migration.
Mitt första politiska minne är från 2014. Jag lyssnade på Jimmie Åkesson i Almedalen. En lång attack på en migrationspolitik han ansåg orimlig. Följt av ett nöjt konstaterande att Sverigedemokraterna ”nu utgör ett slags centrifugalkraft i svensk politik”. Och så har det blivit.
Mycket av den retorik som Åkesson använde i det där Almedalstalet är nu skåpmat för andra partier. Samtidigt som Åkesson själv rört sig vidare mot starkare tobak.
Som många andra socialdemokrater hade jag nästan tyst resignerat inför den politiska verkligheten som den var. Den här våren har dock ändrat på det. Fredrik Kopschs ”Utvisad” är en del av anledningen.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
