I sin bok Politik för ett mänskligare samhälle levererar Per Molander ett smörgåsbord av reformidéer. Men i jakten på lösningar försvinner ofta de djupare resonemangen, skriver Johan Sjölander, som saknar den intellektuelle Molander.
En vän gnällde över att det inte längre finns några svenska intellektuella. Jag kontrade med Per Molander. Tjänsteman, författare, rör sig obehindrat mellan teknik, politik, kultur och filosofi. Mannen som både var med och utformade det finanspolitiska ramverket och ledde vår senaste jämlikhetskommission. Den samtida svenska samhällsdebattens egen renässansmänniska.
Flera av hans tidigare böcker har påverkat mig djupt. Det finns ofta en skärpa i argumentationen som trängersig igenom. Därför var det också med stor förväntan jag gav mig i kast med hans senaste verk, ”Politik för ett mänskligare samhälle” (Atlas, 2026), som är en sorts popularisering och sammanfattning av arbetet i den svenska jämlikhetskommissionen.
På omslaget står det handbok. Jag vet inte jag. Min första tanke var snarare partiprogram.
På omslaget står det handbok. Jag vet inte jag. Min första tanke var snarare partiprogram. För så är texten strukturerad: korta stycken, ett samhällsproblem i taget, och så en sammanfattande punktlista på slutet av varje kapitel.
Men det är inte heller exakt rätt. Kanske är uppslagsverk den bästa beskrivningen. Vad vill du veta om bostadspolitiken, infrastrukturen, sjukvården eller finanspolitiken? Bara att bläddra upp och läsa. Den röda tråden finns där, men den får aldrig riktigt utvecklas. Varje gång ett resonemang börjar bli intressant rusar texten vidare till nästa sakområde. Som ett antal fristående Wikipediasidor staplade på varandra.
Ibland blir det för rumphugget. Jag vill ställa mig upp och ropa stopp, vänta, här måste vi stanna upp.
Tar ett exempel. Molander argumenterar för att det finns två typer av politiker. De som skräms med hemskheter och är emot, och de som levererar vackra visioner och är för. Det senare är det goda, det eftersträvansvärda sättet att bedriva politik, medan det förra är destruktivt och dåligt.
Och det låter förstås sympatiskt. Men sedan börjar jag tänka, och argumentet faller mer och mer ihop. Kan vi ens göra en sådan skillnad mellan att vara för och att vara mot?
För att låna fransmannen Albert Camus eleganta formuleringskonst: ”Den revolterande slaven säger alltså både ja och nej”, skriver han i Människans revolt och fortsätter: ”På samma gång som han hävdar tillvaron av en gräns hävdar han också tillvaron av något bortom gränsen: något som han misstänker finns där och vill bevara.”
För varje nej är ju också ett ja, och tvärtom. Och ibland finns kanske fördelar med att börja i nej:et. Filosofen Amartya Sen lyfter i sin magnifika ”The Idea of Justice” fram det bestickande argumentet att det är lättare, både filosofiskt och politiskt, att enas om vad som är orättvist än vad som är exakt rättvist.
För även om vi inte alltid kan definiera orättvisan exakt känner vi igen den när vi ser den.
Vi vet någonstans att det är fel när barn svälter. När människor förvägras utveckling. När kvinnor särbehandlas utifrån sitt kön. Det krävs ingen exakt uppfattning om vad den perfekta rättvisan är för att reagera. För även om vi inte alltid kan definiera orättvisan exakt känner vi igen den när vi ser den.
Så det där nej:et är helt enkelt lättare att mobilisera kring. Som Camus slav som drar en gräns.
Fast då argumenterar Molander för att den som tar sin politiska utgångspunkt i ett nej ändå alltid har ett intresse av att det som orsakar nej:et finns kvar. En politiker med stort förtroende i försvarspolitiken tjänar på en värld i krig, en med tuff profil i kriminalpolitiken på att det begås många brott, och så vidare.
För vi det resonemanget till sin spets, tänker jag, skulle det innebära att också arbetarrörelsen har ett intresse av att klassamhället består. Annars försvinner ju själva grunden för dess mobilisering.
Jag tror inte att det är så. Jag tycker att 1900-talet berättar en annan historia. Men det är så klart ändå en jätteintressant diskussion, utan självklara svar. Som här avfärdas på några rader, med ett självsäkert utropstecken i stället för en öppen fråga i slutet.
Och jag känner mig som en frustrerad student på en föreläsning där professorn bränner av Powerpointbilder i rasande tempo medan alla viftande händer i luften demonstrativt nonchaleras.
Det finns stunder i boken där den Molander jag tycker så mycket om skiner igenom. När han otvunget hoppar från Hjalmar Söderberg till själva mänsklighetens första stapplande steg på savannen i en argumentation för människans behov av gemenskap och att bli sedd. När han lika självsäkert som elegant argumenterar för att forskningen pekar på att den socialdemokratiska välfärdsstaten skapar de bästa förutsättningarna för mänskligt välbefinnande. Egentligen allt det som har direkt bäring på bokens titel: politik för ett mänskligare samhälle.
Jag vet. Det är oerhört fånigt att recensera en bok och önska att det var en annan bok man hade läst. Ändå hamnar jag där.
Det är klart att förslagen från Molanders jämlikhetskommission utgör ett smörgåsbord av intressanta idéer för att göra Sverige till ett bättre land.
När frågan blir hur vi egentligen ska kunna leva tillsammans som människor.
Men det som riktigt bränner till här är de nyskrivna kapitlen där han försöker sätta in denna politiska buffé i ett sammanhang, ge den ett djupare idéinnehåll. När frågan blir hur vi egentligen ska kunna leva tillsammans som människor.
Sakpolitiskt finns massor av spännande saker mellan pärmarna. Det vore väldigt bra om många riksdagsledamöter, ministrar och politiska tjänstemän tog med sig boken till tjänsterummet för praktisk inspiration efter vad som förhoppningsvis blir en socialdemokratisk valseger i höst.
Själv saknar jag dock den intellektuelle Per Molander. Att få stanna upp med honom och resonera.
Jag får väl knyta mina förhoppningar till nästa bok i stället.
Johan Sjölander
verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
