Det närmar sig val och den svenska socialdemokratin har ägnat snart fyra år åt att vara i opposition. Samtidigt har det varit fyra dramatiska år på den internationella scenen. Det finns skäl att också lyfta blicken mot Europa. Vad händer egentligen på vår hemmakontinent? Hur mår våra systerpartier? Vilka erfarenheter har de gjort under de senaste åren? Och vilka lärdomar kan vi dra inför den politiska strid som väntar?
Under 2010-talet blev det närmast en egen genre att förutspå socialdemokratins undergång. Greklands Pasok kollapsade. Franska socialister marginaliserades. Tysk socialdemokrati tappade riktning och väljarstöd. Högerpopulistiska partier växte nästan överallt. Många drog slutsatsen att den europeiska socialdemokratin hade spelat ut sin historiska roll.
Men ryktet om vår död var starkt överdrivet. Den europeiska socialdemokratin står i dag starkare än den gjorde för några år sedan.
Men ryktet om vår död var starkt överdrivet. Den europeiska socialdemokratin står i dag starkare än den gjorde för några år sedan. Det har visserligen blivit allt glesare runt bordet när de socialdemokratiska ledarna träffas inför Euroepiska rådet; det är färre stats- och regeringschefer och färre kommissionärer än någonsin som kommer från våra led. Men på flera håll leder socialdemokratiska partier regeringar eller sitter som stark juniorpartner. På andra håll utgör vi den starkaste oppositionskraften. I Spanien har Pedro Sánchez trots återkommande krisrubriker visat en imponerande förmåga att vinna val och bygga majoriteter. I Norden står socialdemokratin fortsatt stark – både Magdalena Andersson och hennes finska kollega Antti Lindtman leder stort i opinionen inför kommande val, så vill det sig väl har vi snart fem socialdemokratiska statsministrar i Norden. Det har bara hänt en gång tidigare i modern tid, under några veckor runt årsskiftet 1958–59.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
