För den som vinner valet väntar avgörande förhandlingar om EU:s nästa långtidsbudget. Men i Sverige är det märkligt tyst. Linus Glanzelius har läst Susanna Kierkegaards nya bok om EU och hoppas att den ligger redo på skrivborden i Rosenbad.
Kommer ni ihåg debatten om fågelarten skarv på partikongressen 2021? Den fick ombuden att helt tappa konceptet. Efter en uppeldad debatt bankades klubban i bordet. Skarvstammen skulle kraftigt minskas. Se där! En liten fråga behandlades som en stor.
Så där är det med eu, fast lite tvärtom. Vi behöver snacka EU. Valet den 13 september påverkar inte bara Sverige – det påverkar EU:s framtid.
Den som kliver in i Rosenbad efter höstens val måste snabbt förhandla om EU:s långtidsbudget. Diskussionen om hur stor budgeten ska vara, hur gemensamma lån hanteras, om eu ska ha fler egna intäkter, vad utvidgning och Ukraina innebär – allt detta kräver en öppen svensk debatt om eu. Det är här som Susanna Kierkegaards bok ”Superstaten” kommer in i bilden.
När jag tog upp den lite drygt 240 sidor tjocka boken, utgiven av Atlas förlag, förväntade jag mig en debattbok. Men jag fann mig läsa en scene-setter: ett sådant där underlag ministrar brukar få inför stora möten och förhandlingar. Just det här underlaget är lite längre än vanligt. Författaren har knökat in en massa teman och blandat ut med några intervjuer och en del underfundiga anekdoter.
De blev besvikna när de insåg att det var en svensk hyresgäst de hade fått på halsen.
En sådan är när författaren använder sitt danska efternamn och Google-translate-danska för att söka lägenhet hos Danska kyrkan i Bryssel. De blev besvikna när de insåg att det var en svensk hyresgäst de hade fått på halsen.
Kierkegaard har sitt danska namn till trots, en särskilt välfungerande relation till det svenska språket. Svåra frågor görs lätta. Tråkigheter blir lite lustiga. Hon lyckas i boken måla upp EU:s spelplan på ett övergripande, men mycket greppbart vis. Just detta är både bokens styrka och svaghet.
Ibland får jag känslan av att den här bokpannkakan har gjorts för stor, så att den blivit lite väl tunn. När ett tema avhandlats hade jag velat ha mer av både fördjupning och egna förslag innan nästa skulle hanteras. Men så slog det mig: det är ingen svensk pannkaka, det är en europeisk crepe! Den ska vara tunn, men det är du själv som måste fylla den. Vanligtvis med Nutella eller ost och skinka, men i det här sammanhanget, med förslag. En sak är säker. Resten av Europa kommer inte vänta på oss. Klockan tickar. I juli 2025 skickade EU-kommissionen ut ett utkast för långtidsbudget 2028–2034 till medlemsstaterna. Positionerna har redan börjat formeras. Under hösten 2026 kommer påverkansfönstret sakta men säkert stängas. Många stora, praktiska och principiella frågor ska hanteras. Men den politiska debatten i praktiken frånvarande i den svenska offentligheten.
Kierkegaard menar i sin bok att ett av skälen till svenska mediers ointresse för eu kan bero på de utdragna förhandlingar och avsaknaden av uppenbara crescendon. En annan förklaring skulle kunna vara att vi i Sverige är så fascinerade av usa och medierna skriver om det som är sexigt.
Jag tror författaren har rätt. Men också här hade jag uppskattat lite fördjupning eller några provocerande förslag.
Nåväl, visst skulle vi i Sverige kunna utgå från våra standardpositioner. Nej till större budget, nej till egna medel. Vi vill inte ta några steg mot federalism. I övrigt får vi ta rygg på de stora medlemsstaterna. Så får det gå som det går.
I bokens titel finns detta underliggande hot, eller löfte, beroende på hur man är lagd: Superstaten. För att förenkla så är en av de främsta konfliktlinjerna i eu om tyngdpunkten ska ligga på ett mellanstatligt samarbete mellan nationer, eller om unionen ska bli mer av en överstatlig federation.
Kierkegaard tar vägen genom Björn Ranelid för att göra poängen att själen egentligen inte känner några nationella gränser. Liknande tongångar går att höra i alla EU-korridorer. Många av Socialdemokraternas systerpartier i Europa är uttalade federalister. Och många av unionens tjänstemän är det med. Men här tycker jag författaren gör det lite lätt för sig. Även själen formas ju en i kulturell kontext. Hur formuleringen ”An ever closer Union” ska tolkas har varit omstritt sedan Romfördraget 1957.
Susanna Kierkegaard verkar själv mena att rädslorna inför superstaten är överdrivna och ibland missriktade.
Susanna Kierkegaard verkar själv mena att rädslorna inför superstaten är överdrivna och ibland missriktade. Men jag undrar om hon inte lite väl lättfärdigt avfärdar nationella politikers vilja till självbestämmande och särprägel. I en passage gör hon ner svenskt snusförsvar och sågar populistiska videor på Tiktok. Att lyfta fram vad EU inte borde pyssla med är som att leka med elden, menar hon. Här håller jag inte längre med Kierkegaard.
En levande debatt tjänar på att finnas över ett helt spektrum, från det komplexa och snustorra till förenklade och engagerande, något författaren är väl medveten om från sitt värv på Aftonbladets ledarsida. Det stora problemet med EU-debatten är inte lite väl förenklade budskap, försvar från EU:s klåfingrighet och det svenska snuset. Det är avsaknaden på genomarbetade svenska positioner med förslag på hur vår union ska utvecklas och vilken roll vårt land ska ha i den.
Författaren belyser att Sveriges njugga inställning och brist på gemensam valuta leder till att vi tappar inflytande. Euroländerna är en egen skara. Och axeln Tyskland-Frankrike är kanske unionens viktigaste för att nå framgång i maskineriet. Ett mellanstort och gravt exportberoende land som vårt eget behöver engagera sig för att maximera sitt inflytande. Här tror jag det finns stora poänger.
Som politiskt sakkunnig till dåvarande eu- och handelsministern Ann Linde misstänkte jag ganska direkt efter Storbritannien beslutat att lämna unionen sommaren 2016 att Sverige skulle hamna på sidan av EU-samarbetet. Vår strategi hade fram tills dess i stort bestått i att ta rygg på britterna. I stället skulle Sverige nu behöva anpassa vilka länder vi samarbetade med utifrån olika frågor: en hoppande strategi. Men en grupp har vi alltid kunnat lita på: ”The Frugal Four”, EU:s snåljåpsgäng.
Nu är det inte ens säkert att våra snåla kompisar fortfarande vill ha en gemensam linje, vilket Kierkegaard poängterar. Ett nytt geopolitiskt landskap och säkerhetspolitiskt läge har ritat om spelplanen.
Under min tid i Europaparlamentet under våren 2024 tyckte jag att det hade blivit tydligt. Alltför ofta hamnade Sverige självt. Till nya initiativ, som skulle svara på omvärldsläget, var vi ofta negativa eller skeptiska. Det var ingen vinnande strategi. Mer om det går att läsa i texten ”Made in Europe – anpassa eller förlora”, publicerad i Tiden våren 2024.
Jag tänker ibland på den slovakiske Europaparlamentarikern som under sitt anförande om Rysslands anfallskrig mot Ukraina drog fram en livs levande duva. Han menade att fredsduvan skulle förena alla i salen, men jag tror inte duvan var så intresserad av det. Parlamentarikern möttes av några stötvisa applåder och en hel del förvånade miner. Fågeln försökte fly. Faktum är att det lilla tilltaget splittrade Europaparlamentarikerna. Var det en fin symbolisk handling eller djurplågeri?
Nåja. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har i alla fall ändrat dynamiken i unionen. Förslag som varit omöjliga tidigare har gått att genomföra. På gott och ont. Vi i Sverige borde ta vara på det nya läget.
Vad sägs om att bygga större resiliens gemensamt inom EU?
Vad sägs om att bygga större resiliens gemensamt inom EU? Eller att bryta beroendet av olja från Mellanöstern och gas från Ryssland. Upprätthålla respekten för internationell rätt i en värld där den kraftigt ifrågasätts. Om vi behöver delegera lite makt till Bryssel och Strasbourg för att lyckas kan det vara ett pris som är värt att betala. eu behöver varken bli en superstat eller en federation för det.
Vi i Sverige skulle tjäna på att inte stirra oss blinda på den gamla kartan. Det finns en massa problem som vi behöver lösa gemensamt. Låt oss komma med förslag på hur vi ska göra det och låt oss debattera. För om inte vi gör det så är det någon annan som formar utvecklingen av unionen.
När den tillträdande statsministern öppnar dörren till sitt arbetsrum borde en bok ligga dukad på bordet: ”Superstaten”. Inte för att den ger alla svar, utan för att den ställer frågor. Om inte det funkar kanske någon får släppa ut en skarv i riksdagens plenisal? Då lär det bli debatt i alla fall.
Linus Glanzelius
medlem i Tidens redaktionsråd
