Märta Stenevi skriver med nerv om sin turbulenta sista tid som språkrör. Emma Fastesson Lindgren rycks med av en bok som både underhåller och förskräcker, och som avslöjar att något är ruttet på Miljöpartiets kansli.
Märta Stenevis bok ”Andas. Överlev”. är en sann bladvändare. En fängslande bok som fick mig att spendera hela helgen i soffan. Visst, det är spännande att få insyn i ett annat partis kultur och i detta fall ett språkrörs personliga berättelse. Men det är inte bara därför boken är läsvärd. Märta Stenevi är dessutom en väldigt skicklig skribent.
”Avgå, annars kommer det ett nytt drev. Avgå, så att inte partiets namn dras ännu mer i smutsen. Avgå, annars får du skylla dig själv när du blir uthängd och kölhalad.”
I Stenevis bok skildras händelserna som tar sin början i oktober 2023, när medierna börjar rapportera om ett fackligt brev som anklagar hennes ledarskap för att vara toxiskt. Därefter får läsaren följa de interna processerna inom partiet och Stenevis personliga kamp under den turbulenta tiden, en resa som kulminerar i hennes beslut att avgå – först som språkrör och senare även som riksdagsledamot.
Boken är skriven helt ur Stenevis eget perspektiv, vilket gör att läsaren inte får veta hur motparten upplevde händelserna. Det som däremot framstår som tydligt är att hennes ledarskap uppfattats som problematiskt av flera. Om orsaken ligger i hennes person eller i organisationens struktur är däremot något som sannolikt tolkas olika beroende på vem man frågar.
Med det sagt är det uppenbart att det finns mycket som inte står rätt till på Miljöpartiets kansli. Till exempel, språkrören får inte prata eller bolla idéer med medarbetare, utan allt ska gå genom ett chefsled vilket resulterar i oklara beställningar, frustration och i förlängningen problem att få saker gjorda. På politikernivå är det flera olika positioner som gör anspråk på ledarskapet. Det är alltså inte partiordföranden som har sista ordet, utan här handlar det om att manövrera ett antal småpåvar.
På politikernivå är det flera olika positioner som gör anspråk på ledarskapet. Det är alltså inte partiordföranden som har sista ordet, utan här handlar det om att manövrera ett antal småpåvar.
Och vad gäller det kritiska brevet om hennes ledarskap som skickades till valberedningen får hon aldrig ta del av det. Inte heller får hon veta vilka som ligger bakom kritiken eller vad den konkret handlar om.
På eget initiativ kallar hon till ett möte där hon får en sammanfattning av kritiken. Sammanfattningen säger bland annat att hon har pratat för mycket med medarbetarna i köket och skrivit för mycket i chattar utanför arbetstid (!).
Som anställd på Socialdemokraternas riksdagskansli kan jag inget annat än häpna över MP:s processer. Min bild är att vår apparat aldrig hade fungerat så bra som den gör i dag om vi inte snabbt kan agera genom kontinuerlig kontakt mellan medarbetare och politiker.
Mötet löser inte situationen och läckorna fortsätter samtidigt som en tystnad lamslår kansliet. Alla viskar om språkröret, men ingen pratar med henne.
Ansiktslösa hot om läckor är en konstant under hela boken. Stenevi uppfattar att detta hot används av olika MP-politiker och tjänstemän, för att få henne att göra det de vill. Det kunde handla om när hon bör komma tillbaka från sin sjukskrivning eller att hon bör avgå. Aldrig får hon veta vilka dessa personer är.
När hon till slut avgår blir hon avtackad på kontoret – av samma personer som, enligt henne, i månader arbetat för att få bort henne. De kramar om henne och uttrycker sitt beklagande. Falskheten är slående.
De kramar om henne och uttrycker sitt beklagande. Falskheten är slående.
Vem som är ens vän inom politiken är alltid oklart. När pendeln svänger och titlar förändras skiftar också lojaliteter. Den som är en konfident en dag kan vara den som läcker till pressen veckan efter. Konkurrensen är hård och vem som kommer till toppen kan ibland bara handla om slump gällande vem som satt bredvid vem på en ungdomsförbundskurs på 90-talet.
Märta Stenevi har aldrig byggt upp dessa lojaliteter. Hon kom utifrån, vald av medlemmar i motsats till valberedningens förslag. Som språkrör hade hon en tydlig agenda vars kritiker var många. Hennes ledarstil var ifrågasatt och allt verkar inte gått rätt till men oavsett vad är det under all kritik att ingen pratade med henne.
Sammantaget är detta en bok för de som vill få en bättre bild av den inre panik som många förtroendevalda kan uppleva när kritiken hårdnar och skvallret går i gång. Jag ger boken 5/5 toxiska riksdagskanslier.
