Arkiv

Folkhemmet ansågs länge vara en unik demokratisk framgång och en medicin mot högernationalism. Men med tiden betraktade fler folkhemmet som förlegat. Lars Trägårdh skriver om hur socialdemokratin gjorde folkhemmet till sitt eget, när det övergavs och de ödesdigra konsekvenserna.

Socialdemokraternas kräftgång i modern tid är inte bara en fråga om deras svårigheter att förklara vad de vill med den politiska makten. Det handlar också om en rad policyval man gjort alltsedan 1980-talet och som i dag gör det svårt för många av deras tidigare väljare att känna igen sitt parti. Men framför allt handlar det om socialdemokratins reträtt från idén om folkhemmet, vad som historiskt varit ett nästan unikt framgångsrecept i den demokratiska världen: en berättelse om Sverige och svenskhet som byggt på en omvärdering av den klassiska socialismens avfärdande av nation, stat, kapitalism.

En sammanhängande och övertygande berättelse är avgörande för att kunna erbjuda såväl partiet som väljarna en karta och kompass som knyter samman förståelsen av det förflutna med en föreställning om morgondagen. Berättelsen om Sverige blir effektiv först när den ges en narrativ båge och en inre moralisk och politisk logik.

En central fråga blir om det folkhemska samhällskontraktet måste bedömas som förlegat, knutet till en svunnen tid, redo för historiens papperskorg. Är det, som det ibland hävdas, en idé som bygger på en föreställning om ett etniskt homogent folk som rimmar illa med nya visioner om det mångkulturella samhället? Och som kanske grundar sig på en syn på statens roll som är otidsenlig i ett alltmer globaliserat marknadssamhälle där valfrihet och pluralism övertrumfar tankar om gemenskap och medborgaruniversalism?

Eller är det tvärtom så att en del av de förment nya idéer som i dag förs fram – som mångkultur, gruppidentiteter, minoritetsrättigheter, mänskliga rättigheter – snarare är ett steg tillbaka, inte minst om det är demokrati och individuell frihet vi eftersträvar?

Inflation är ordet på allas läppar. Men vad är det, hur ska det bekämpas och vems ärenden går Riksbanken? Tobias Sundin har intervjuat Elinor Odeberg som har skrivit ”Dyrtider”, en bok om varför vi måste ta tillbaka den demokratiska kontrollen över penningpolitiken.

Inflationen lämnar ingen oberörd. Skenande priser på basvaror som el, mjölk, bensin, blöjor och räntan på bostadslånet. Tio års löneökningar bortblåsta. Vart är samhället på väg egentligen? Tur är i alla fall att vi är i goda händer. De höga herrarna på Riksbanken har läget under kontroll. Det är bara att bita ihop och dra åt svångremmen. Eller?

Nej, menar Elinor Odeberg, ekonomhistoriker och chefekonom på Arena Idé i sin nya bok ”Dyrtider”. Boken är inte bara en alternativ berättelse om hur vi bör bekämpa kostnadskrisen utan en uppgörelse med det rådande paradigmet inom både finans- och penningpolitiken.

När jag frågar Elinor hur det känns att boken är färdig är hon nervös men framför allt förväntansfull på den fortsatta debatten som ska följa. Idén till Dyrtider föddes när Elinor arbetade som politiskt sakkunnig på finansdepartementet samtidigt som inflationen började ta fart för cirka ett och ett halvt år sedan.

Elinor berättar: ”Jag blev förbryllad av den här uppdelningen mellan finans- och penningpolitik. Inflationen är Riksbankens område och alla rådde finansministern att sitta still i båten och hänvisa till Riksbanken när han blev tillfrågad om inflationen. Jag minns att jag vid ett tillfälle tänkte högt: ’Är det inte bättre att höja skatterna [i stället för räntan] för att dämpa efterfrågan?’ Då var det någon som skrattade och sade: ’Du vill ändra på hela det institutionella ramverket för inflationsbekämpning?’ Och då tänkte jag: ’Ja, det kanske jag vill.’”

Den första helgen i augusti samlades SSU för förbundskongress i Norrköping. En kongress som kommer att ses som historisk i efterhand, skriver Lisa Nåbo.

När jag höll mitt öppningsanförande inför de omkring 300 ombuden så var det inför en helt ny generation SSU:are som samlats. En generation som fått sitt engagemang begränsat av en global pandemi, och som fick ta över ett SSU på stiltje.

Decennier av falangstrider som splittrat vänskapsband och tagit fram det sämsta hos många goda människor har skrämt iväg nya medlemmar. Skandalrubriker som blåst bort stoltheten och dämpat engagemangsviljan. Trots alla insatser i valrörelsen 2018, och att vi fick en ny socialdemokratiskt ledd regering, så var det en bakbunden socialdemokrati som tvingats till omfattande eftergifter till två små liberala partier.

När pandemin svepte över Sverige och satte stopp för all lokal verksamhet fanns det inte mycket som höll kvar medlemmarna och som höll engagemanget vid liv. SSU dränerades på eldsjälarna som bär vår organisation lokalt och regionalt. Det var en tuff tid för SSU.

När jag under mitt inledningsanförande bad alla ombud som var på sin första kongress att ställa sig upp så var det mer än hälften, när jag frågade hur många som var på sin tredje kongress var det endast en handfull. En tydlig illustration över de snabba generationsskiften pandemin orsakat.

Som tur var inledde SSU:s förbundsstyrelse diskussioner för fem år sedan i syfte att ge förbundet en mer hälsosam internkultur, fri från de konflikter som präglat SSU:ares engagemang sedan generationen som ledde SSU vid millennieskiftet. Ett ärligt och genuint försök att överbrygga tidigare konfliktlinjer, att enas om vad som är viktigt och arbeta gemensamt för att nå våra mål. Tidigare fiender grävde ner stridsyxorna och skakade hand på att hoten utifrån är mycket större än vad våra meningsskiljaktigheter är inom förbundet.

Hur blev ett marxistiskt inspirerat förslag om löntagarfonder med tiden riskkapital som finansierade avregleringen av välfärden? Ekonomhistorikern Rikard Westerberg skriver i sin nya bok om den sista kraftmätningen mellan arbetarrörelsen och näringslivet.

De flesta får något lite vagt i blicken när löntagarfonder kommer på tal. För mina studenter på Handelshögskolan säger ordet i regel ingenting. Det var länge sedan datumet den 4 oktober, numera ”Kanelbullens dag”, förknippades med löntagarfondsmotstånd och demonstrerande direktörer. Den äldre generationen vet mer men få känner till vad som faktiskt hände med fonderna efter att de införts och vart tillgångarna tog vägen efter att Bildtregeringen avskaffat dem 1991.

Att pengarna delvis gick till att finansiera avregleringen av marknaden för välfärdstjänster är inte särskilt välkänt och syftet med min bok Sista striden det är – historien om löntagarfonderna är att förstå hur det minst sagt kontroversiella förslaget om löntagarfonder bidrog till vad Carl Bildt kallade för valfrihetsrevolutionen på 1990-talet. Det var ett decennium då offentliga monopol avreglerades i många länder men i Sverige var förändringstakten exceptionell.

Bland annat fick vi en närmast världsunik möjlighet för privata entreprenörer att bedriva utbildning och omsorgsverksamhet finansierat via skattesystemet. Den här så kallade marknadsvändningen hade naturligtvis kommit till Sverige ändå men jag är övertygad om att den extremt hetsiga debatten om löntagarfonder bidrog till att fondernas motståndare stärktes i sin övertygelse om behovet av mer marknad och mindre stat. Två av dramats huvudpersoner, partiledaren Olof Palme och Arbetsgivareföreningen saf:s informationschef Sture Eskilsson, var bägge helt klara över att fondfrågan var en del av en större politisk kamp om vilket typ av samhälle vi skulle ha: ett baserat på kollektiv och begränsad marknad eller ett baserat på individualism och fria marknader?