Arkiv

När jag precis hade skrivit klart min senaste bok, ”Medan vi lever. Tankar om existensen”, insåg jag att en tanke hade uppstått i mig under skrivandet: individen är ta mig tusan på upphällningen! Boken handlade inte om den tanken, utan den kom som en restprodukt. Den här artikeln ska handla om den tankeresten.

Det var ju alldeles nyligen som vi i vänstern var pigga på att kritisera individualism, förmodligen eftersom det alldeles nyligen var så att den kom i nyliberal tappning. Det handlade om individens val på en alltmer privatiserad marknad, där valet inte som tidigare bara handlade om chipssorter, utan även om vårdcentraler, skolor, äldreboende. Gemensamma trygghetssystem gröptes ur och ett större ansvar lades på att individen skulle göra sig själv anställningsbar, omskolningsbar, flyttbar. Som Ebba Busch skrev på Twitter 2014: ”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”

Gemensamma trygghetssystem gröptes ur och ett större ansvar lades på att individen skulle göra sig själv anställningsbar, omskolningsbar, flyttbar.

Det var en individualism som utspelade sig på ett politiskt plan, och jag tror inte jag säger för mycket om jag säger att som ideologi är individualismens största glansdagar förbi.

Åt detta har vänstern anledning att glädjas. Om det är som konsument individen blir stor och viktig är det en mycket begränsad syn på vad en människas unicitet handlar om. Men det jag har börjat oroa mig för är att individen som en tänkande person med egna åsikter och analyser också har börjat retirera.

I den offentliga debatten blir det alltmer sällsynt med verklig argumentation i en specifik sakfråga mellan en person och en annan person. I stället bemöts en individ ofta med anklagelser om att hans eller hennes åsikter riskerar att gynna ”fel krafter”, att alliera sig med ”fel sida” och därför ha fel.

Ett exempel av många: i Dagens Nyheter skrev en docent i företagsekonomi om de fördjupningskurser i högskolepedagogik som är obligatoriska för universitetsundervisande lärare. Docenten hade nyligen deltagit i en sådan och mött olika övningar, till exempel skulle alla deltagarna i fantasin förflytta sig till en bondgård i mitten av 1800-talet och sedan ropa olika instruktioner om vad de skulle låtsas göra: ”Såga! Hugga ved! Mjölka en ko!” Docenten fann dessa kurser meningslösa och han ifrågasatte att skattebetalares pengar gick till att lära universitetslärare att låtsasmjölka kor.

Han fick svar av en utbildare i teambuilding. Hon skrev att det här med att ifrågasätta vad skattebetalares pengar ska gå till ”är något av en favorit-trop hos extremhögern”. Det vill säga: bryr du dig om vart skattepengar går? Aj, aj, aj – tänk dig för, vilka mer gör detta? Extremhögern. Det vill säga: sluta bry dig om detta, annars hamnar du i fel lag. Den egna analysen och det egna ställningstagandet blir betydelselöst.

Den franska filosofen Simone Weil (1909–1943) sammanställde själv endast ett verk för tryckning. ”Att slå rot”, som utkom 1949, först några år efter hennes alltför tidiga död, var ett beställningsverk från den franska exilregeringen i London. De önskade att hon skulle rita upp de politiska principerna för Frankrikes återuppbyggnad när kriget väl var över.

Författaren Albert Camus, som ansåg Weil vara ”det enda stora intellektet i vår tid”, tillmätte ”Att slå rot” en så stor betydelse att han skrev: ”Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här fastslagit.” Vilka är då kraven som Weil framhäver? Det handlar, som titeln skvallrar om, om de villkor som måste uppfyllas för att människan ska kunna ”slå rot”.

I bokens första del ägnar sig Weil på typiskt filosofiskt manér åt begreppsutredning. Hon utövar en ständig dialektik med sig själv och tar ingenting för givet. Kanske förvånar vissa av begreppen, som inte alla hör till den vänsterintellektuelles vanliga repertoar. Människan har behov av trygghet, men också av risk. Av självbestämmande, men också lydnad. Av jämlikhet och frihet, men också av en viss sorts ordning och hierarki.

Människan har behov av trygghet, men också av risk. Av självbestämmande, men också lydnad.

Redan bokens allra första mening öppnar upp en värld av moralfilosofiska föreställningar och idéhistoriska rum: ”Begreppet förpliktelse går före begreppet rättighet; det senare är underordnat det förra och är beroende av det.” Bara denna korta utsaga går så på tvärs med vår rättighetsorienterade samtid att den i sig kastar nytt ljus över många samtidsföreteelser, som så ofta härrör just från idén om rättigheter, grundad i en upplysningspräglad syn på rättigheter som naturgivna. Men om man som Simone Weil överordnar begreppet ”plikt” kastar det om många av den samtidspolitiska diskussionens utgångspunkter. Plikten är för henne andra sidan av rättighetens mynt, och därtill den viktigare sidan. Inte, som man kanske hade kunnat tro, på så sätt att den som åtnjuter en rättighet måste ha förtjänat den genom att först uppfylla sina plikter, utan sett från den handlande personens, subjektets, sida i relation till sin nästa; vi bör behandla våra medmänniskor med respekt, inte främst för att de har ”rätt” till det, utan för att vi har en förpliktelse till det.

Vad ska hända med Sveriges utsatta områden? Politiker från olika läger är överens om att områdena behöver stärkas, men är oeniga om hur. Om vi förenklar bilden så betonar vänstern behovet av offentliga satsningar, den traditionella högern behovet av hårdare tag och högerpopulister behovet av anpassning till det svenska.

Men i en ofta låst debatt är det en röst som saknas – de boendes egen. De som vet mest om områdena och som också påverkas mest av politiken har inte fått höras. Det bästa sättet att ta reda på uppfattningarna hos de som bor i utsatta områden är att göra frågeundersökningar med stora och representativa urval. I en nyligen publicerad artikel i tidskriften European Journal of Political Research (fritt tillgänglig på tidskriftens hemsida) redovisar vi resultaten från en sådan frågeundersökning.

De som vet mest om områdena och som också påverkas mest av politiken har inte fått höras.

Vi har vid återkommande tillfällen bett representativa urval av boende i två typiska förorter i Göteborg (Bergsjön och Hjällbo) att ta ställning till 14 konkreta åtgärder för att göra det bättre i området. Vi har klassat åtgärderna som vänster eller höger beroende på om de innebär ökade offentliga åtaganden (det offentliga ”gör något”) eller någon form av hårdare tag (i det här fallet att de boende själva behöver ”skärpa sig”). En tredje grupp av åtgärder (högerpopulism) tar fasta på kulturella faktorer som kan hänföras till att området domineras av personer med annan bakgrund än svensk. Åtgärderna kan exempelvis handla om att fler etniska svenskar borde bo i de utsatta områdena.

Som framgår har vi också klassat åtgärden att öka jämställdheten mellan män och kvinnor under rubriken högerpopulism. Klassningen motiveras av att vi i det här sammanhanget tar fasta på kulturella faktorer som i debatten skiljer förorten från andra områden i Sverige. Denna och säkert några andra av våra klassningar kan diskuteras, men huvudresultaten gäller också om vi skulle stuva om bland rubrikerna, exempelvis genom att hänföra ökad jämställdhet till vänsterförslagen.

I tabellen nedan återges stödet för åtgärderna bland de boende och i befolkningen som helhet som fått samma frågor om sitt eget bostadsområde.

Jag är ungefär lika gammal som friskolereformen, det finanspolitiska ramverket och ett hav av avregleringar. Nu är jag snart trettio år i ett land som lever med konsekvenserna av de beslut som fattades innan min existens. Min generation och jag lever i ett samhälle med en havererad bostadsmarknad, ett välfärdssystem som är en kassamaskin för riskkapitalister och en segregation som saknar motstycke. Det är inte en hemlighet att något är ruttet i Sverige.

Min generation känner politisk uppgivenhet. Faktum är att unga känner en allt större skepsis mot det politiska systemet. Mer än varannan ung vuxen tror inte att politikerna har förmågan att lösa samhällets problem, enligt Ungdomsbarometerns generationsrapport. Det är en farlig utveckling, om än en förståelig sådan. Vi har trots allt vuxit upp i ett Sverige – och en värld – där det mesta blir sämre. Vi är helt enkelt barn av vår tid.

Att unga inte tror på det politiska systemet måste tas på allra största allvar.

Något som ofta lyfts som något som kännetecknar Sverige är dess höga mellanmänskliga tillit, eller det som av statsvetarna brukar kallas för ett högt socialt kapital. Utan denna tillit är Sverige inte längre Sverige. Att unga inte tror på det politiska systemet måste tas på allra största allvar.

I dag vet jag bättre. I Lilla Ulfåsa, Julita, utanför Katrineholm i Sörmland ligger det: Fogelstad kvinnliga medborgarskola. Den grundades för mer än 100 år sedan av bland annat Elisabeth Tamm, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Elin Wägner. Målsättningen var att utbilda kvinnor för att kunna ta till vara sina medborgerliga rättigheter genom teoretisk utbildning, självförtroende, inspiration och mod. Genom åren samlades där kvinnor ur olika samhällsklasser och över partigränser.

Skolans verksamhet upphörde 1954 men återstartades 2022. Verksamheten bedrivs nu i Fogelstadgruppens anda, men med fokus på dagens utmaningar. Fokus är nu som då jämställdhet, fred och konfliktlösning, bildning och pedagogik, hållbarhet samt konst och kultur.

Behovet av gränsöverskridande samtal är lika viktiga i dag som när demokratin infördes. Fogelstad är i dag en mötesplats för samtal mellan kvinnor och män med olika bakgrund och erfarenheter.

I två steg har partistyrelsens arbetsgrupper lämnat först sin samhällsanalys, sedan förslagen för att åtgärda de problem som identifierats. Berättelsen om var vi befinner oss i dag låter ungefär så här: Det som en gång byggde Sverige starkt – ingredienserna i den klassiskt socialdemokratiska modellen – har vi låtit förfalla. Unga har vuxit upp i ett samhälle där socialdemokratin inte stått för framsteg. Människors trygghet och tillit hotas av den växande gängkriminaliteten. Klyftorna har vuxit. Marknadslogiken har tillåtits ta över och invandringen har varit för stor i förhållande till mottagarkapaciteten.

Det är lite dystert. Men det är en rättvis spegel av tiden vi lever i, som är mörkare än på länge.

En av arbetsgrupperna citerar Ingvar Carlsson, som i en intervju berömmer eldsjälar i fotbolls-Sverige och säger att ”jag skulle önska att det blev lite mer känt att vi har verktyg och konkreta exempel på hur ungdomar sugs upp från riskmiljöer och kriminalitet och går från att vara främling till lagkamrat. Det finns positiva saker som fungerar.” Det är en viktig påminnelse om vilket anslag som varit den klassiska socialdemokratins signum: att bygga på det som fungerar, att inte ge upp tron på människan och att gneta på i de vardagliga lösningarna snarare än i de grandiosa visionerna. Och även om arbetsgrupperna tar avstamp i en mörk verklighetsbild, lyckas de ofta hitta just en sådan, betydligt ljusare ton i själva förslagen. Det som skisseras är ett konstruktivt, hoppfullt samhällsbygge, baserat på åtgärder som skulle göra reell skillnad och som samtidigt är fullt realistiska. Det är snyggt gjort.

Också av rent strategiska skäl är det viktigt. Socialdemokrater kan aldrig vinna en tävling i svartsyn. Tillåts den breda ut sig kommer det alltid att vara andra politiska krafter som har störst dragningskraft.

”En befolkningsprognos som skakar om.” Så lät det i somras när Sveriges Kommuner och Regioner kommenterade SCB:s prognos av Sveriges demografiska utveckling. Prognosen skakar inte bara om, utan är rent av mörk. En negativ befolkningstillväxt. Vi blir äldre och barnafödandet går ned. Med andra ord minskar befolkningstillväxten. Varför vill inte unga skaffa barn längre?
Vem ska vårda våra äldre på äldreboendet? Vem ska hörsamma industrins rop efter ny personal?

Tydligt är i alla fall att den borgerliga regeringen inte reflekterat över de frågeställningarna.

– Ett historiskt skifte!

– För första gången på 50 år är utvandringen större än invandringen!

Den dåvarande migrationsministern Maria Malmer Stenergard var alldeles till sig av lycka på en presskonferens i Rosenbad när hon kommenterade migrationen i Sverige. En allvarlig demografisk utveckling möts av en regering som skryter om sin världsfrånvända politik.

Antalet 1–5-åringar kommer att sjunka i alla kommuner,  samtidigt som antalet barn i grundskolan kommer sjunka fram till 2028 i 180 kommuner. På andra sidan den demografiska kurvan står den äldsta befolkningen som kan komma att öka med så mycket som 60 procent. I januari 2024 kom SCB:s preliminära sammanställning av 2023 års befolkningsstatistik. Inte sedan 2003 har så här få barn fötts. Barnafödandet är nu på 1,5 per kvinna. Ställer man barnafödandet mot antalet kvinnor i barnafödande ålder, så kallad summerad fruktsamhet, är den uppmätta nivån den lägsta sedan SCB började mäta 1749.

På andra sidan den demografiska kurvan står den äldsta befolkningen som kan komma att öka med så mycket som 60 procent.

Kanske är det chockerande statistik för äldre generationer, men ingen ung lär bli förvånad. Ett allt vanligare samtalsämne bland mina vänner är oro för samhällsutvecklingen och vad vi lämnar över till nästa generation. Ungdomsbarometerns generationsrapport från 2023 kopplar förändrade attityder kring familjebildning bland unga till ungas syn på framtiden. Sedan 2011 har andelen unga som ser familjebildning som viktigt sjunkit dramatiskt. Fler än hälften tror att deras egen generation kommer få det sämre än tidigare generationer, och ännu fler upplever att samhället är på väg åt fel håll. Det borde inte förvåna någon att en generation som vuxit upp med existentiell ångest över krig och klimatförändringar inte ser ljust på nästa generations framtidsutsikter. Vi kan krasst konstatera att framtiden var bättre förr.