Arkiv

I sexton år var Region Stockholm ett skyltfönster för högerns privatiserings- och avregleringspolitik. För ett år sedan tog Aida Hadzialic och hennes S-ledda koalition över styret. Martin Rynoson har intervjuat Hadzialic och undrar hur man vänder en atlantångare.
 
I sexton år var Region Stockholm ett skyltfönster för den privatiserings- och avregleringspolitik som högern förfäktat under decennier. För ett år sedan tog Aida Hadzialic och hennes S-ledda koalition över makten. Kommer hon lyckas vända atlantångaren?
I Tankesmedjan Tidens nyligen utgivna antologi Vår tid skriver Marika Lindgren-Åsbrink att Socialdemokraternas problem inte handlar om brist på samhällsanalys.
Det politiken verkligen lider underskott på är implementering. Inte bara politiken för den delen, utan stora delar av samhällsapparaten. Att få saker att hända i verkligheten är det svåraste som finns. Det gäller säkert alla typer av organisationer, men ännu mer i samhällelig verksamhet där målen ofta är många, komplexa och inte sällan motstridiga.
Lindgren-Åsbrink fortsätter med att konstatera att detta problem grundar sig i att den socialdemokratiska arbetarrörelsen kommit att bli förvaltande i stället för samhällsförändrande.
Det finns något i det perspektivet. Det är, för att ta ett exempel, lätt att skriva hurtiga första maj-appeller om att hela landet ska leva. Det är betydligt svårare att arbeta fram och implementera verkningsfulla åtgärder som leder till faktiska, markanta förbättringar för människor utanför storstäderna.
Det finns nog få politiska områden där implementeringsutmaningen är lika svår som när det gäller sjukvården. Inom det området finns det nog, i sin tur, få ställen i Sverige där utmaningarna är lika stora som i Stockholm: Att axla ansvaret för sjukvården för huvudstadsområdets miljontals invånare, strax efter en pandemi, mitt under det tuffaste ekonomiska läge som Sverige stått inför på många år. Dessutom i en av de starkaste borgerliga bastionerna den här sidan av millennieskiftet.
 
Jag har pratat med Aida Hadzialic, som den 18 oktober 2022 tog över som finansregionråd i Region Stockholm, ledandes en blocköverskridande koalition, som den första socialdemokraten på sexton år.
Hur är läget för Region Stockholm?
– Tufft. Vi står inför den värsta välfärdskrisen på över 30 år, och den krisen har slagit särskilt hårt mot sjukvården. Ändå har den M-ledda regeringen gjort tydligt att de inte kommer att lyfta ett finger för att ge nödvändigt understöd till välfärden.

Genomgår Moderaterna en ideologisk metamorfos? Stig-Björn Ljunggren granskar Moderaternas vägval och varnar för vad som händer med ett parti som försöker rida tigern.
 

 
Jag har ägnat åtminstone tio års studier av Moderaterna och den svenska högern och brukar inbilla mig att jag känner detta parti och dess omgivningar rätt hyggligt.

 
Mina kontakter med denna befolkningsgrupp har också övertygat mig att de i stort sett är lika hyggliga demokrater som sossar. Fast bägge dessa partistammar misstror varandras egentliga pålitlighet när det gäller det öppna samhället. Deras misstänksamhet mot varandra är i huvudsak fel.

 
Men. Bägge partierna har samtidigt slaggprodukter från gamla tider som ibland går i dagen. Det finns folk i arbetarrörelsen som ser en framtid där staten och samhället smälter samman till en organism som lyfter mänskligheten in i ett klasslöst nirvana, ett pastellfärgat paradis där all ondska är förpassad till historiens sophög.

 
Och det finns i Moderaternas närhet ett högermummel om demokratins brister, behovet av upprensning, förblindat tjat om jävla facket och sossepampar, klagomål på att enfaldiga väljare låter sig luras av löften från den offentliga sektorn, om mittenpartiernas svekfullhet och en hel del reaktionära nationalistiska drömmar om att ta revansch på Ryssland och åter vattna hästarna vid Nevas stränder.

 
Det har som sagt varit ett mummel, från en mindre grupp medlemmar eller sympatisörer. Men de har hållits korta av partiet. Allt som påminde om tiden före demokratins genombrott har effektivt filtrerats bort. I grunden så valde Moderaterna demokratin på 30-talet. De avvisade nationalsocialismen, dels för att den var odemokratisk, dels för att den var ”osvensk”.

 
Ute på fältet har exempelvis ungdomsförbundet varit en stridslinje mot mörka, mer eller mindre bruna strömningar, och alltför överdrivna nationalistiska eller svensk-patriotiska uttrycksformer har dämpats.
Bland de etablerade Moderaterna har etiketten på dessa reaktionära krafter bland annat varit ”dumhöger”. Eller om de talar om sig själva, ”lastbilshöger”. (För övrigt har Socialdemokraterna en liknande informell beteckning på sina kverulanter, ”dumsosse” eller ”stalinist” förekommer i internlingot.)

 
Sverigedemokraterna kan ur detta perspektiv ses som en organisation för den tidigare marginaliserade ”dumhögern”. Den har fått växtkraft genom den friktionsvärme som moderniseringen inneburit – där globalisering, folkvandring, kunskapssamhälle, digitalisering, hbtq-rörelser, urbanisering, feminism etc. – förvandlat samhället i vad som måste betraktas som en samhällsrevolution.

 
Kombinerat med de etablerade partiernas oförmåga att initialt ens erkänna bekymmer med exempelvis migration och kriminalitet, än mindre göra något åt problemen, har ett gigantiskt möjlighetens fönster öppnats för denna höger.

 
De kan liknas vid dessa märkliga växter som kan ligga i träda i hundratals år, för att sedan, vid en skogsbrand, komma upp ur jorden. Mest känd är ”brandnävan”. Åsikterna har funnits, antingen i någras minne, eller i skrifter och urkunder. Men nu, med en förändrad tidsanda, växer de fram igen.

 
Det som nu händer har beskrivits som ”Moderaternas 1968”. Det som hände då var att Socialdemokraterna, ställd inför vänstervågen, fick en svår utmaning. Skulle partiet välja att anpassa sig till radikalismen och försöka fånga upp vänstervågen? Eller skulle partiet stå fast vid sin försiktiga gråsossiga linje?
 

Politik, teknik eller både och? Marcus Lindeberg Goñi gårigenom de olika tekniska lösningar som presenterats för att få ner utsläppen och reflekterar kring politikens roll.

 

 
För tio år sedan fick jag på nationella provet i gymnasiet i uppgift att hålla ett tal om framtiden. Orolig för den existentiella klimatkrisen talade jag om BECCS – en teknik för att fånga in och lagra koldioxid under marken.
 
Jag såg framför mig hur hälften av Sveriges klimatutsläpp permanent skulle läggas tillbaka under jorden redan år 2020. Jag avslutade med orden: ”Jorden har feber, vi har länge försökt lindra febern, men med BECCS kan vi också bota febern.”

 
Tio år senare är vi fortfarande flera år ifrån att ens den första procenten av Sveriges utsläpp fångas in och lagras genom BECCS. Högljudd kritik har väckts mot lönsamheten och energibehoven av svenska flaggskeppsprojektet att producera stål genom grön vätgas.
 
Efter slopad elbilsbonus skrivs nu prognosen för svenska elbilsförsäljningen ned. Samtidigt fortsätter klimatutsläppen slå nya globala rekord och riskerar öka till och med i Sverige.

 
Det väcker frågan; är det dags att överge hoppet om tekniska lösningar på klimatkrisen? Behöver vi i stället tänka om och minska vår konsumtion, ja kanske överge hela kapitalismen, om vi ska klara klimatet?

 
Inställningen till teknikoptimism är en av de mest grundläggande i hela klimatdebatten. Tyvärr intas positioner i frågan alltför ofta utifrån ideologiska skygglappar och människors känsla för vilka lösningar som bäst passar in i just ens egna kulturella bubbla.
 
Om vi menar allvar med att lösa klimatkrisen borde vi i stället börja i de största klimatutsläppen. Den här artikeln analyserar de viktigaste tekniska lösningarnas teknologiska mognad och ekonomiska överkomlighet för att kunna dra politiska slutsatser om tekniken kan rädda klimatet.

 
Den sektor som svarar för de största klimatutsläppen, en tredjedel av totalen i Sverige, är industrin. Inom industrin är stål- och järnproduktionen värst med sina 13 procent av Sveriges utsläpp. De huvudsakliga industrilösningarna är tänkta att ersätta fossila bränslen med biomassa, el eller vätgas, alternativt samla in koldioxiden vid förbränningen (genom så kallad CCS).
 
Alla större industrianläggningar omfattas i dag av EU:s utsläppshandel där snabbt stigande koldioxidpriser effektivt fördyrar klimatutsläppen. Det bidrar till lönsamheten för de svenska projekt som nu växer fram, särskilt med nya tekniker för att producera stål med grön el (genom vätgas) i stället för kol som energikälla. Investeringarna är redan på plats och inom ett par år väntas produktionen vara i gång.

 
Förutom kompetensförsörjningen blir den politiska utmaningen att snabbt skala upp tillräckligt med billig grön el för att producera vätgasen. Lyckligtvis har priserna på såväl vindkraft som solenergi kraftigt sjunkit de senaste åren, mycket snabbare än energiexperter förutsett.
 
Att det förnybara blivit lönsamt ser vi via det stora intresset från företag som ansöker om att bygga havsbaserad vindkraft, så pass stor att det skulle täcka hela Sveriges energiproduktion flera gånger om. På mycket lång sikt kan även ny kärnkraft bidra, dock är riskerna stora då internationella marknadsbedömare menar att det är klart dyrare än såväl land- som havsbaserad vindkraft.
 
Kärnkraftens fördel, att inte vara väderberoende, minskar i betydelse då vätgas kan produceras när det blåser och lagras tills det är dags att användas. Utmaningen ligger i stället i att hitta modeller för att överkomma det lokala motståndet mot (särskilt landbaserad) vindkraft, men såväl teknisk som ekonomisk mognad får bedömas vara hög för både förnybar energi och vätgas.
 

Klimatomställningen pågår för fullt i norra Sverige men hotas av bostadsbristen. Samuel Pettersson har intervjuat Carina Sammeli, kommunstyrelsens ordförande i Luleå, om den gröna omställningen och bostadspolitiken.

 

 
Klockan är 07:30 och det långa malmtåget med 30 vagnar järnmalm från Kirunagruvan anländer. Med säkert 20 ton i varje vagn rullar tåget in i godsterminalen på SSAB:s stålverk samtidigt som morgonskiftet avslutar sin första fikarast.

 
Från kommunstyrelsens sammanträdesrum på stadshusets nionde våning kan man se ut över ett samhälle i omvandling. I horisonten möter Luleälven havet samtidigt som byggkranar och nya lägenhetskomplex reser sig upp, ett levande tecken på att det just i Luleå sker något som inte skett på väldigt länge.
Norrbotten har länge varit ett län präglat av avfolkning och nedlagda arbetsplatser. Det naturliga för många unga har under lång tid varit att flytta söderut för jobb eller utbildning. Men den senaste tiden har något förändrats, en glimt av framtidstro har tänts hos många där den saknats.

 
Den gröna industrivågen har lett till att många företag nu vill etablera nya industrier. Allt ifrån tillverkning av fossilfritt stål till anoder för batterier och gödsel står på tur att etablera sig i Luleå. Befolkningen förväntas öka kraftigt de kommande åren och samhället står i startgroparna för att påbörja en resa där hela samhället kommer förändras.

 
Men riskerar dessa satsningar att hotas av bostadsbristen? Jag ställer frågan till Carina Sammeli, kommunstyrelsens ordförande i Luleå, som berättar om sina tankar kring omställningen och behovet av fler bostäder.

 
– Inom en tioårsperiod kommer mellan fem- och tiotusen nya arbetsplatser skapas i Luleå och Norrbotten. För att samhället ska klara av en sådan explosionsartad tillväxt så behöver det göras satsningar redan nu för att fler ska välja att bosätta sig i Luleå. Då måste det utöver arbetstillfällen även finnas tillräckligt med bostäder och bra välfärd.