Avregleringar, krispolitik och en socialdemokrati som förlorade sin kompass. Johan Sjölander intervjuar Karin Pettersson om hennes nya bok, 90-talet som startpunkten för dagens politiska kris och varför det fortfarande spökar i samhällsdebatten.
Johan Sjölander: Vad är det för bok egentligen?
Karin Pettersson: Det är en bok som försöker förstå nuet genom dået. Den sträcker sig in i dag, men undersöker vad som format förutsättningarna för vårt politiska samtal. Jag har varit upptagen av den tanken i femton år – att vi inte kommer loss, att vi sitter fast. Boken är ett försök att förstå vad som skapar den logiken.
JS: Du har sagt att du gärna når yngre läsare. Att det inte bara är en nostalgibok för oss som var med, utan att du vill berätta något för dem som inte var det. Varför?
KP: Vi hade en författarkväll på Maxim i Stockholm i veckan, och det var säkert 350–400 unga människor där. Jag uppfattar att de ställer sig samma fråga: varför är glappet så stort mellan våra drömmar och vad som känns möjligt att göra?
Det glappet upptar mig. Genom att beskriva dået vill jag visa att besluten som ledde fram till i dag inte var självklara. Andra val hade kunnat göras, och då hade samtiden sett annorlunda ut. Det öppnar också upp framtiden.
Jag vill också prata med unga för att det är roligt, och för att jag tror att jag har något att bidra med. De är inte formade av 90-talet som vår generation. Jag uppfattar vår generation som ganska låst. Mig själv också, kanske.
JS: Essän som form har kallats ett samtal med sitt bibliotek. Du gör det, resonerar med dina böcker, men du pratar också med dig själv. Är det en uppgörelse med 90-talet och med dig själv?
KP: Jag pratar med mitt yngre jag. ”Uppgörelse” är ett stort ord – kanske mer en undersökning. Minnet är bedrägligt. Jag har läst gamla tidningar och magasin, lyssnat på musiken, sett filmerna. Vissa saker öppnas i minnet, annat är fortfarande stängt.
Jag hade nästan glömt hur våldsamt 90-talet var: krig, nazism, kravaller, tio politiska mord. Malexander som kulmen. Globalt: två folkmord, belägringen av Sarajevo. Det är lätt att se decenniet i rosenskimmer – muren föll, fredens och frihetens tid – men det fanns verkligen en annan sida.
Jag hade nästan glömt hur våldsamt 90-talet var: krig, nazism, kravaller, tio politiska mord. Malexander som kulmen. Globalt: två folkmord, belägringen av Sarajevo
JS: Du skriver om Bengt Westerberg.
KP: Jag tänkte mycket på honom i arbetet med boken. Där finns den där dubbelheten. I minnet har han blivit figuren som markerade mot rasismen och lämnade tv-studion när Ny Demokrati kom in i riksdagen. Men i realiteten samarbetade han med dem i regeringsställning, och tog Folkpartiet i en nyliberal riktning. Där känns trådarna väldigt aktuella i dag.
JS: Du skriver att du nästan saknar hyckleriet.
KP: Hyckleriet är hemskt, men det är ännu farligare när makthavare inte ens behöver låtsas längre. Samtidigt fanns grovheten där redan då. Bert Karlsson sa till exempel att han hoppades att Westerbergs dotter skulle dö i aids. Alla hycklade inte, ens då.
JS: Din förklaring till SD:s sena genombrott skiljer sig från den gängse bilden att NyD:s fiasko fördröjde dem.
KP: Kurdo Baksi sa något i en intervju jag gjorde med honom som en del av researchen: att det var morden i Malexander som gjorde att folk drog sig för SD. Det var poliser som dödades där, inte invandrare eller journalister. Alla som var med då visste att mördarna kom ur nära samma kretsar som SD. Det finns i min generation ett kroppsminne av att SD är farliga. De kommer ur en våldsmiljö och representerar den. Det är inte politiskt taktiserande, utan ett minne av våldet.
JS: Men varför just 90-talet? Handlar det om dina erfarenheter, eller är årtiondet också någon form av nyliberal urscen?
KP: 90-talet var formativt. Jag lutar mig på Gary Gerstle (”The Rise and Fall of the Neoliberal Order”) som beskriver hur varje tid präglas av en överideologi. Den uppstår när vissa idéer inte längre ifrågasätts. Det är, menar jag, 90-talet i Sverige: nyliberalismen stelnar till hegemoni.
På 70- och 80-talet kommer idéerna starkt med Thatcher och Reagan, men på 90-talet blir de system. Högern radikaliseras, näringslivshögern blir ideologiskt nyliberal. Samtidigt domineras socialdemokratin av en generation ekonomer som får mycket stor makt och ligger nära nyliberalismen. De stora grundantagandena slutar bestridas.
Samtidigt domineras socialdemokratin av en generation ekonomer som får mycket stor makt och ligger nära nyliberalismen.
JS: Hur ser du på socialdemokratin i boken? Är du arg, besviken?
KP: Jag har inte den typen av känslor för ett parti. Jag är snarare rädd för en samhällsutveckling som är farlig, för ett fascistiskt maktövertagande i Europa. Mitt ärende är att förstå vad som hände – och jag är själv del av berättelsen.
Finns det en uppgörelse här så är det nog med Göran Persson. Han är central. En briljant berättare, för många en trygg ledare. Men han blir också den som inte längre ser grundläggande intressemotsättningar mellan kapital och arbete. För ett socialdemokratiskt parti är det farligt.
JS: Anne-Marie Lindgren menar i en text som kommenterar din bok att dåtidens socialdemokrati stod inför ett läge där de gamla lösningarna inte fungerade, man måste göra nytt.
KP: Jag förstår det. Men andra val fanns. Avregleringen av kreditmarknaden var ett enormt misstag, odemokratiskt, utan konsekvensanalys. Krispolitiken behövde inte se ut som den gjorde. Sverige gick längre än våra nordiska grannar. Vi har aldrig utvärderat det ordentligt. Det är en skandal, ärligt talat.
JS: Vad berodde vändningen på?
KP: Många saker, men om jag ska peka ut två skeenden så är det dels en radikaliserad näringslivshöger som vann den interna idékampen mot mer pragmatiska samförståndsinriktade krafter, och en socialdemokrati där ekonomerna fick definiera politiken. Propagandamaskinen drev på systemskiftet – Bildt genomförde – och S blev fångat i sin egen framgångslogik. Man hade byggt välfärdsstaten; att tänka nytt inifrån den blev svårt. Men vad tror du?
JS: Det är klart att saker som tidsanda, en institutionell infrastruktur där ekonomerna sätter ramarna, men också en känsla inom S av att man förlorat kontrollen över en svällande offentlig sektor låg bakom. Plus att vi efter Sovjets fall inte längre låg mitt emellan två poler.
KP: Jag tror inte att Sovjets fall var avgörande för den nyliberala vändningen i svensk socialdemokrati. Viktigt för EU-projekt, Bundesbank, monetära regimer – ja. Men inte för de socialdemokratiska politiska valen. Däremot var det viktigt för näringslivshögern som såg potentialen i expanderande marknader bortom nationalstaten och drev på för avregleringar.
JS: Men 90-talets anda var också Prideparader och en hegemonisk uppslutning bakom vissa frihetsvärden. Sedan runt 2010 – Trumpismen, högerpopulismen, hyckleriets slutliga sammanbrott. Är det samma förbannelse, eller ett skifte?
KP: Jag håller med om det och skriver även om det positiva. Men redan i början av 90-talet ser du allianser mellan borgerliga regeringar och Ny Demokrati. Bågen är tydlig tidigare. Och här vill jag faktiskt utmana dig: jag hör en defensiv position i din fråga – ett ”tråkigt att det blev så här, men vi kunde ändå inte gjort annat”. Jag köper inte det. Vi måste fundera mer öppet på vad som kunde gjorts annorlunda för 20–30 år sedan. Annars förstår vi inte vårt handlingsutrymme i dag. Jag ser en inlärd passivitet – en weaponized incompetence. Det blir för defensivt.
Vi måste fundera mer öppet på vad som kunde gjorts annorlunda för 20–30 år sedan. Annars förstår vi inte vårt handlingsutrymme i dag.
JS: Fair point. Jag ägnade mitt 90-tal åt att kriga mot utvecklingen, men jag förstår vad du siktar på.
KP: Och jag satt där jag satt, som tjänsteman. Men besluten fick materiella konsekvenser. Kreditavregleringen och krispolitiken formade människors liv i grunden. Att vi inte utvärderat dem är talande.
JS: Du skriver starkt om maktförskjutningar. Jag tänker på att vi sett många sådana strategiska reformer från höger, som utförsäljningar av allmännyttan, privatiseringar, premiepensionen. Men utan motsvarande vänsterreformer som flyttar makt framåt.
KP: Titta på scenen i ”Ordförande Persson” där han på valnatten 2006 blir så oerhört glad för berömmet från någon näringslivshöjdare – ”någon Wallenberg-gubbe” – som hade sagt att han önskat att S vann valet.
Historiskt har näringsliv och socialdemokrati varit intressen i konflikt som tvingats kompromissa. Det är bra, reformistiskt. Men under Perssons tid uppfattar jag att intressemotsättningarna förnekas. Då tappar man perspektivet du beskriver: hur politiken långsiktigt ändrar maktrelationer och medborgarnas rörelseutrymme. Pragmatismen blir självändamål.
Det är bara att se på i dag: världens mäktigaste entiteter är företag. De bestämmer nästan allt. Det är livsfarligt. I Sverige är det nära nog omöjligt att ta tillbaka kontrollen över grundläggande samhällsfunktioner. Skolan är ett exempel: från bildning och blandade klassrum till vinstmaskin. Vi borde långt tidigare ha insett att man absolut kan kompromissa om villkor för företagande. Men att det i grunden finns motsatta intressen.
JS: Låt oss gå tillbaka till Göran Persson. Du beskriver hans språk som socialkonservativt, men noterar också hans lyskraft.
KP: Han är en magisk berättare. Bibeln, arbetartraditionen, Linné, naturen – ett språk som ger trygghet. Berättelsen om när han åkte till Wall Street och stod med mössan i hand – klasserfarenheten som känns i varje mening. Han låter som en socialdemokrat, och människor känner sig trygga. Men när han lämnar uppfattar jag som sagt att han inte längre ser några grundläggande motsättningar. Han är ingen nyliberal, men resultatet hamnar inte så långt därifrån.
JS: Och ändå finns det en sorts Persson-hype bland yngre?
KP: Jag gillar inte det. I andra länder pågår uppgörelser: Tyskland brottas med arvet efter Schröder, budgetreglerna. Persson är en del av konsultklassen i dag och ändå upphöjd. Det är märkligt.
JS: Om vi drar slutsatser. Vad ska nästa generation – och vi – ta med oss? Hur häver vi förbannelsen och återväcker tron på framtiden?
KP: Gör upp med 90-talets centrala löfte: att marknad och demokrati går hand i hand. Demokratin behöver en egen idé, om jämlikhet och makt. Kapitalet behöver motkrafter. Viktigast: historien var inte given då, alltså är den inte given nu. Andra beslut var möjliga då, och vägval finns i dag. Framtiden är mer öppen än vi minns. Det är, för mig, en hoppfull slutsats.
JS: Och förbannelsen?
KP: Att vi sitter fast i tänkandet – i institutioner, modeller, ”så gör man”. Det är därför historien måste återerövras: berättelsen om det som varit speglar vilka vi är. Genom att berätta annorlunda om då kan vi också berätta annorlunda om oss själva nu.
Genom att berätta annorlunda om då kan vi också berätta annorlunda om oss själva nu.
JS: Till sist. Du har sagt att ”[o]m opinionsjournalistiken – där jag tidigare varit verksam – handlar om att söka svar så bottnar den bästa kulturjournalistiken i tvivel, nyfikenhet, en fråga.”
Hur skulle du själv placera din bok på den skalan? Slutar den med ett fråge- eller ett utropstecken?
KP: Det här är mitt bästa försök – och essä betyder just försök. Men den slutar absolut med ett frågetecken. Den innehåller inget manifest. Jag är inte historiker, jag har inte utvärderat den socialdemokratiska krispolitiken.
Jag försöker förstå de stora skeendena, läsa dem genom mina egna minnen och genom det jag lärt mig av litteraturen. Men jag har också en åsikt: vi lever i en farlig tid, och de stora partier och rörelser som borde ha varit ett bättre värn mot ojämlikheten och den utvecklingen har inte klarat den uppgiften.
