Arkiv

Var går skiljelinjen mellan de närande och tärande? Pelle Rödin har läst Jan Emanuel och Anders Kalats nya bok ”Gemenskap” och finner brister i klassanalysen.
 
Hur kan man skapa ett vi? Det är kärnan i Emanuel och Kalats bok ”Gemenskap”. Författarna engagerar sig för hur man får människor i ett samhälle att känna samhörighet med varandra.
 
Inte för skojs skull eller av nostalgiska skäl, utan för att en upplevd gemenskap är en förutsättning för solidaritet och för både viljan och förmågan att förändra samhället tillsammans.
 
Det är vanskligt att sammanfatta drygt 200 sidor i drygt två meningar, men jag tror inte att författarna skulle invända mot det. Det är tankar i tiden, och det är förstås relevant.
 
Kritiken mot dagens socialdemokrati är inte särskilt kättersk – det är mer Den tredje vägen eller millennieskiftets socialdemokrati som är måltavlan, eller väderkvarnen om man så vill givet vår samtid. Det senaste decenniets interna vänsterdebatt om de frågor författarna tar upp har dock sällan förts genom längre resonerande artiklar eller i bokform, och därför är det välkommet när så sker.
 
Flera avsnitt är också tänkvärda. Såsom avsnittet om migration, med en både jordnära och ideologisk redogörelse för varför arbetarrörelsen historiskt oftast haft en restriktiv syn på invandring. Det finns saker att invända emot i författarnas analys.
 
Men debatten sedan flyktingkrisen 2015 har varit plågsam genom blindheten för klass, där de mest tongivande kritikerna till politikens omläggning oftare haft sitt sommarställe på Gotland än sina barn i Gottsundas skolor.
 
Sådant märktes, och det skadade svensk vänster och förutsättningarna att samla många människor för progressiv politik. Författarna närmar sig åtminstone frågan underifrån; de som drabbas av trångboddhet, av ökad fysisk otrygghet, och den exploatering på arbetsmarknaden som väldigt många migranter utsätts för – och som många i medelklassen tjänat på.
 
Intressant är också avsnittet om hur svensk arbetarrörelse varit världsmästare i att skapa allianser och se till det som förenar. Inte av pur maktlystnad, utan för att det varit det bästa sättet att skapa legitim och långsiktig förändring.
 
Författarna redogör väl för skillnaden mellan att föra samman stora grupper som kan göra gemensam sak för sin egen skull, gentemot att snarare skapa koalitioner mellan välavgränsade minoriteter och identiteter med udden riktad mot majoritetssamhället. Den senare strategin går – föga överraskande – ofta inte så bra.
 
Det finns mer att invända mot författarnas resonemang om vår samtid och framtid. Författarna tecknar en klassanalys där det främsta engagemanget består i att dela upp medelklassen i närande och tärande. Närande är de som utövar något praktiskt och nyttigt för mänskligheten; sjuksköterskor och lärare med flera. Tärande är de som främst utövar kontroll och normgivning; som HR-personal, kommunikatörer och internrevisorer.
 
De är bokens och samhällsutvecklingens skurkar. De vi kan kalla överklass, högsta chefer eller företagsägare, nämns knappt alls i ekvationen. Och för att få ihop det tvingas författarna bortse från att även rätt många i de yrken som de medger har ett stort värde, såsom sjuksköterskorna, lärarna och bibliotekarierna, också de har ”fel” åsikter och agerar normerande.
 

Ännu en gång kritiseras nämndemannasystemet. Men hur ser alternativet ut? Katarina Stjernfelt försvarar allmänhetens representation i våra domstolar.
 

 
Återigen ifrågasätts några nämndemäns opolitiskhet. Efter flera tidigare uppmärksammade fall kring nämndemän väcks nu diskussion efter en dom där en afghansk man nekats asyl. Han dömdes av en juristdomare och tre nämndemän. Nämndemännen visade sig samtliga vara nominerade av Sverigedemokraterna.
 
Enligt dagens regelverk nominerar de politiska partierna lämpliga personer till uppdraget som nämndeman. Kommunfullmäktige utser sedan nämndemännen. Den tydliga koppling som finns mellan de politiska partierna och nämndemannauppdraget anses av vissa medföra ökad risk för att den som får uppdraget är ”politisk”.
 
Nämndemännens roll är att vara allmänhetens representanter i domstolen. De ska garantera insyn och de ska upprätthålla förtroendet för domstolsväsendet. Nämndemännen ska vara opolitiska, de ska följa gällande lagstiftning och vara objektiva och sakliga.
 
Kraven på att en nämndeman ska vara lämplig för uppdraget kan tyckas självklart. Men vad innebär det egentligen att vara ”lämplig”? Personen ska ha gott omdöme och kunna agera självständigt, hen ska också ha ett engagemang i samhällsfrågor. Det ska vara en redbar person som är förtroendeingivande.
 
Det går naturligtvis inte att garantera att trots att en person anses vara lämplig enligt beskrivningen, att den personen för den skull lyckas vara helt opolitisk vid dömandet i domstolen.
 
När nämndemannasystemet kritiseras måste det vägas mot alternativen. Finns några alternativ för att öka möjligheten för ett helt opolitiskt dömande? Kan nomineringen av en nämndeman göras någon annanstans? Kan någon annan församling än den högst beslutande i en kommun vara mer lämplig att sedan utse de nominerade personerna?
 

I Juli går Storbritannien till val. Partisekreterare Tobias Baudin har på kort tid besökt Labourpartiet två gånger och träffar Payam Moula för en intervju.
 

 
Rent statistiskt är de svenska Moderaterna ett av världens minst lyckade partier. Under de senaste hundra åren har partiet fått medborgarnas förtroende att leda landet i endast femton år, med totalt fyra olika statsministrar. Men det finns ett parti i Storbritannien som dessvärre ger dem konkurrens: brittiska Labour.
 
De senaste hundra åren har Labour fått väjarnas förtroende i ungefär 31 år, vilket förvisso inte är en katastrof, men sedan 1979 (!) har bara en enda Labourledare lyckats vinna val mot en sittande Toryregering. Tony Blair. Men kanske är det på väg att förändras nu.
 
I år kommer förmodligen Storbritannien att gå till val. Förmodligen, eftersom ordningen i Storbritannien är att regeringen utlyser tidpunkten för nästa val max fem år efter det senaste valet. Den här gången innebär det att valet senast får ske den 28 januari 2025. Men bland experterna är gissningen att valet trots allt kommer ske någon gång i år.
 
I skrivande stund leder Labour överlägset i opinionen mot regeringspartiet Tories, med en marginal på nästan 20 procentenheter. Regeringspartiet, som först gjorde sig av med Theresa May efter tre år, och därefter skrävlaren Boris Johnson efter tre år, för att sedan göra sig av med Liz Truss efter rekordkorta 50 dagar, leds i dag av Rishi Sunak. En av Storbritanniens mest förmögna män.
 

 
Det finns med andra ord anledning att vara optimistisk.
 
Och kanske är det därför som den svenska socialdemokratin nu sneglar över Nordsjön. Socialdemokraterna har under en kort tid skickat två delegationer för att besöka sitt systerparti i Förenade kungariket. Jag kontaktade därför partisekreterare Tobias Baudin för en intervju. Det blev ett samtal om Labour och att vinna val. Men även om det kommande EU-valet.
 
– Det var riktigt bra stämning efter alla jobbiga år. Partiet har hämtat sig och har gott självförtroende. Det finns en stark vinnarkänsla.
 
Väl inne på Baudins kontor i riksdagen beskriver han mötet med Labour som mötet med ett parti som mår bra. Den svenska delegationen, där Baudin ingick, reste under hösten 2023 till Liverpool för att besöka Labours årliga partikongress. Till skillnad från Sverige där Socialdemokraterna har kongress vart fjärde år sker det varje år i Storbritannien, vilket gör att partiet haft över hundra kongresser genom åren.
 
– Deras kongress är mer av ett event, eller stort konvent. Det blir mycket tal och pepp, men mindre politik som beslutas.
 
Labours partikongresser är gigantiska apparater. Vid den senaste var runt 2 500 journalister på plats, och cirka 15 000 delegater.
 
– Du har även många utställare. Partiet drar in 1,5 miljoner pund. De har gjort business av det. Förutom lobbyister som är där har du vanlig affärsverksamhet, folk som säljer glasögon osv. För att få ihop ekonomin tar de även ut en avgift för partimedlemmar som besöker kongressen.
 
Ett liknande upplägg med partidagar varje år är inte helt ointressant för svensk del menar Baudin, bekymret är att det nog snabbt skulle bli dyrt. Åtminstone om man inte vill ta en avgift av deltagarna, och det vill han inte.
 
Tillbaka till kongressen i Liverpool. Baudin beskriver ett starkt linjetal av partiledare Keir Starmer. Även David Lammy, Labours utrikespolitiske talesperson, talar. Vi ska återkomma till honom senare.