I senaste valet ökade S i Stockholm med 7,2 procentenheter. Emilia Bjuggren skriver om valrörelsen, nya väljargrupper och varför politik måste vara roligt.
Hade en psykologiforskare besökt Socialdemokraternas valvaka på Waterfront i höstas så hade den upplevt en intressant fallstudie i kognitiv dissonans. Stämningen var låg och lite tryckt, men under ytan florerade ett mischmasch av känslor. I alla fall hos alla oss stockholmare som i månader kämpat för en enda sak. Att få Stockholmsväljarna att kanalisera all den frustration man under så många år byggt upp i en röst på Socialdemokraterna. Det hade vi äntligen lyckats med.
I Stockholms kommun ökade Socialdemokraterna med sju procentenheter till ett valresultat på 29,4. I regionen var ökningen ännu större. Där landade resultatet på 33,3 procent och vi lyckades efter sexton år äntligen putta bort Moderaterna och Iréne Svenonius från den tron de så länge suttit på. Stockholmaren hade gått och blivit socialdemokrat – men hur kom vi dit? Givetvis finns det på den frågan ett antal svar, jag tänkte peka på några saker jag tror var viktiga.
Inför valet 2022 var stockholmarna mycket riktigt missnöjda – ungefär hälften uppgav i en opinionsundersökning att stadens utveckling gick åt fel håll. En ännu större andel, över 60 procent, uppgav detsamma om sjukvården i vår region. Kanske var det utförsäljningarna, skandalerna, den misstänkta vänskapskorruptionen eller känslan av att det skapats ett sjukvårdssystem som gav mer ångest än hjälp? Oavsett orsak till missnöjet toppade sjukvården listan som den viktigaste frågan för stockholmarna inför valet.
Samtidigt kunde man ana att samma resa höll på att göras i Stockholms stadshus. Där hade Moderaternas arbete med ideologiska utförsäljningar och marknadsstyrning legat lite i skymundan under mandatperioden jämfört med hur de härjade tidigare under 00-talet. Men när det grönblåa styret, under sista året vid makten, började sälja ut skollokaler så vaknade opinionen även här. Ett agerande från Moderaterna, i både stadshuset och regionen, som gjorde det enkelt för oss socialdemokrater i Stockholm att koppla ihop högerns utförsäljningspolitik med det övergripande budskapet från partiet om att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden.
Förutom sjukvården var de viktigaste frågorna för stockholmarna inför valet trygghet, integration, skola och äldreomsorg. Alla är frågor där kommunen kan göra skillnad. Eftersom de också stämde väl överens med partiets nationella prioriteringar blev det naturligt att fokusera våra lokala vallöften kring dessa.
På trygghetsområdet lovade vi bland annat att öka resurserna till det förebyggande arbetet och dubblera antalet fältassistenter. Inom välfärdsområdet gick vi fram med att stoppa privatiseringar och utförsäljningar, att garantera alla elever lika rätt till bra lärartäthet och införa mer läxhjälp och skolfrukost på fler skolor, men också att ta tillbaka verksamheter med dokumenterade missförhållanden och öka grundbemanningen i äldreomsorgen.
En viktig del till den lokala framgången var också folkrörelsearbetet. Vi var ett av de partidistrikt som genomförde många väljarsamtal genom dörrknackning. En förutsättning för det är att vi under flera år haft ett ledarskap som fokuserat arbetet mot tre tydliga mål: fler medlemmar, roligare verksamhet och större förtroende hos stockholmarna. Partidistriktets främsta ledare har inte bara upprepat detta som ett mantra utan själva förkroppsligat dessa prioriteringar.
Jag tror inte att det går att underskatta hur viktigt det har varit att de i handling visat att detta är våra främsta prioriteringar. På samma sätt har det förväntats att vi förtroendevalda ska vara med och leda arbetet i organisationen. Och det ger resultat, för när fler medlemmar har roligare tillsammans blir det mycket lättare att möta stockholmarna i dörrarna.
På det nationella planet hände mycket annat, och till stora delar hjälpte den diskussionen stockholmaren till beslutet om en röst på Socialdemokraterna. Nationellt var vi återigen i en valrörelse som kretsade kring ett enda parti, Sverigedemokraterna. Moderaterna, som så länge stått pall och hållit partiet ifrån reellt inflytande, hade nu vikt ned sig. Så även Liberalerna. Två partier som historiskt varit starka i just Stockholm fick nu väljarnas hårda dom.
Det förvånar mig att Moderaternas och Liberalernas strateger inte kunde förutse styrkan i stockholmarnas aversion mot högerpopulism och rasism. Även fast de respektive partiorganisationerna i Stockholm desperat försökte markera avstånd mot Sverigedemokraterna hade väljarnas tillit till stor del försvunnit. Moderaterna gjorde sitt sämsta val sedan 1970-talet i Stockholm.
Med valresultatet fick vi Stockholms-sossar en relativt okänd och ny väljarbas. Under valrörelsen gjorde influencern och näringslivsprofilen Amanda Schulman ett inlägg där hon proklamerade till stöd för Magdalena Andersson och Socialdemokraterna.
En influencer boende på Östermalm, vars innehåll generellt kretsar kring lyxiga semestrar, inredning och smink, valde nu att profilera sig politiskt. I vissa valkretsar på Östermalm och Vasastan ökade Socialdemokraterna med upp till 12 procent. En stor del av Moderaternas egen valanalys kretsade kring deras oro att denna väljargrupp, storstadsväljaren med god privatekonomi, nu lämnat deras parti. Och vi socialdemokrater kan på inget sätt ta dem för givet.