Något skaver i samtidens klagokör om den unga generationen. Gen Z, vi som är födda någon gång mellan senare delen av 1990-tal och tidigt 2010-tal, beskylls för att vara ointresserade av politik och beroende av skärmar. Det sägs att vi är hyperrationella och besatta av rikedom. Den tidigare ungdomens utsvävningar – rus, revolt, romantik – har ersatts av ett neurotiskt självförvaltningsprojekt. Vi som är uppvuxna efter millennieskiftet sägs helt enkelt vara en tråkig generation.
Men vi är ju trots allt barn av vår tid.
Det är lätt att fälla moraliska domar. Mer ange läget skulle dock vara att ställa frågan: Vad är det för samhälle som har format oss till dessa varelser?
Vi föddes i en tid av nyliberal hysteri och dogm. Offentlig sektor skulle plötsligt bedrivas som ett privat företag. Vinstintresse i vård och skola sågs som en garant för ökad kvalitet. Allt skulle effektiviseras och avregleras. Och människors vardag skulle förvandlas till varumärken genom realityshower och sedermera influerare. Ingenting kommer undan kommersialiseringens kraft.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
