Arkiv

Per Molander (f. 1950) har de senaste tio åren kommit att bli många tunga socialdemokraters favorittänkare. Före detta utbildningsminister Anna Ekström kallade honom gärna för en ”intellektuell gigant” och han fick Magdalena Anderssons förtroende att leda sin stora Jämlikhetskommission som presenterade slutbetänkandet ”En gemensam angelägenhet”. I sin nya bok ”En invasiv art – så tog företagen över världen” (Volante) tar Molander vidare den analys av ojämlikhet, marknader och marknadsmisslyckanden som gjort honom så populär. I fokus står den historiska uppfinningen av den ”juridiska personen” och boken analyserar varför just denna organisationsform tagit över världen. Som alltid från Molander är det skarpt och väl underbyggt. Ytterligare socialdemokratiska jubelrop är att vänta.
 

För den som går igenom hela Per Molanders cv är hans i dag tydliga vänsterprofil möjligen något överraskande. Under 90- och 00-talen stod han nämligen i centrum för flera av de politiska processer som avreglerade och liberaliserade Sverige. I rollen som huvudsekreterare, först för utredningen som avreglerade jordbruket men särskilt för den så kallade Lindbeckkommissionen, gjorde han sig ett namn som den ämbetsman som i praktiken klarade av att genomföra stora och verkligt samhällsförändrande reformer.
 

Lindbeckkommissionen var särskilt betydelsefull.

På många sätt har den Europeiska unionen haft en framgångsrik period de senaste åren. Hanteringen av pandemin och den relativt sett goda sammanhållningen kring hur vi bör möta aggressionen mot Ukraina har stärkt det europeiska samarbetet. Men också på lagstiftnings- och policyområdet har framsteg gjorts.
 

Med den nya migrationspakten finns nu för första gången förutsättningar för en gemensam asyl- och migrationspolitik som både är mer rättssäker och förutsägbar. Den medvetna satsningen på grön omställning har givit eu en global ledartröja i klimatarbetet. Det finns fortfarande ett tiotal länder som bankar på EU:s dörr och vill bli medlemmar. Attraktionskraften i det europeiska projektet finns fortfarande där.
 

Men samtidigt tycks orosmolnen bli allt svartare. Den ryska aggressionen mot Ukraina sätter hela Europas säkerhet på spel. Världshandeln får alltmer osäkra förutsättningar för varje nytt utspel från Vita huset. Högerpopulismen växer sig starkare och starkare i nästan alla medlemsländer.
 

Både framgångarna och utmaningarna leder till att en ökad majoritet av medlemsländernas medborgare ser eu som det bästa sättet och komplementet till nationalstaten för att skydda de värden som vi vill ska prägla våra samhällen men också som ett effektivt instrument att möta osäkerheten.
 

Vart är då eu på väg i dessa stormiga vatten? Det finns nog inget entydigt svar på den frågan men jag vill peka på några viktiga element som är nödvändiga för en bättre europeisk framtid.
 

Året är 2015. Fyra kandidater till partiledarposten i Labour kliver in i en hall i Warrington, i nordvästra England. Tre av dem ser besvikna ut. Vad de – och ett fåtal andra – vet, är att den erfarne vänsterpolitikern Jeremy Corbyn har vunnit. Och inte bara vunnit: han har segrat överlägset, med omkring 60 procent av rösterna.

Liz Kendall, högerfalangens kandidat i Labour, skrattar godmodigt när resultaten läses upp. Efter en kampanj där hon ställt sig bakom nedskärningar i välfärden fick hon bara 4,5 procent av Labourväljarnas stöd. Det svaga stödet fick dock knappt någon uppmärksamhet i skuggan av Corbyns omvälvande valseger. Men nästan ett decennium senare får Storbritannien lida för de där knappt fem procenten på grund av de lärdomar som Labours högerflygel drog av det.
 

Att tala om att landet ”lider” kan tyckas överdrivet. Efter Labours valseger i det allmänna valet i juli förra året är vi för första gången sedan 2010 fria från Toryregeringar. Dessutom har Labour en enorm parlamentarisk majoritet, som man redan använt för att driva igenom ambitiös lagstiftning för att exempelvis stärka hyresgästers och arbetstagares rättigheter. Det nya lagförslaget om hyresgästskydd kommer till exempel snart att förbjuda så kallade ”no-fault”-vräkningar. (Det kanske förvånar svenska läsare att hyresvärdar i England i dag kan vräka någon utan att ange något skäl.)
 

Men mer övergripande är bilden långt ifrån ljus.