Arkiv

Statsministern menade nyligen att invandrare har lägre försvarsvilja än inrikesfödda. Uttalandet saknade grund och regeringen verkar inte förstå sig på försvarsvilja, skriver Nicole Ilias.
 
Traditionsenligt har barn och unga under april månad varit ute på gator och torg i hela landet för att sälja årets majblomma. Barnrättsorganisationen Majblomman gör det för att sprida kunskap och samla in resurser för barn som lever i fattigdom.
 
Årets design är skapad ur det faktum att ett av tio barn i Sverige lever i just barnfattigdom. Att folk, år efter år, förvånas över hur dåligt ställt vissa kan ha det i vårt land blir nästan tjatigt, precis som när vissa blir tagna på sängen över snöväder som slår till under våren. Vid detta lag borde fler faktiskt känna till hur såväl många barns verklighet ser ut, som hur den svenska våren kan vara förrädisk
 
Men innan våren och årets insamling mot barnfattigdom så började året med rubriker från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Företrädare från regeringen talade om att det finns en reell möjlighet för krig i Sverige och vad ordet försvarsvilja innebär. Statsminister Ulf Kristersson ville betona vad det svenska medborgarskapet innebär, att det inte bara är en resehandling utan innebär att man också ska ha viljan att försvara landet.
 
Udden var riktad mot invandrare. Sedan dess har en debatt pågått om vad försvarsvilja betyder och vilka samhällsgrupper som besitter den mest.
 

Om dagens orättvisor är ett resultat av gårdagens politiska misslyckande så krävs en ny generation med nya lösningar. Det menar Lisa Nåbo, ordförande för SSU.
 
2024 är valmöjligheternas år. Den 9 juni är det val till Europaparlamentet. När svenskarna går till valurnan gör även polackerna, fransmännen och portugiserna detsamma för att utföra sin demokratiska plikt.
 
Samtidigt på andra sidan Atlanten samlar sig USA till presidentval. Valet tycks bli en favorit i repris – amerikanerna ska för tredje valet i rad bestämma sig för om Donald Trump ska bli president. För andra gången kommer Joe Bidens namn finnas med på valsedeln.
 
Skillnaderna mellan presidentkandidaterna är stora. Men en sak förenar dem: deras ålder. Den ena har passerat 80 år medan den andra inte är långt bakom. Trots Bidens relativa framgångar sett från ett sakpolitiskt perspektiv jämfört med andra demokratiska kandidater, tycker en majoritet att presidentens första mandatperiod varit en besvikelse.
 
Men politiska avtryck avgörs inte bara i policydokumentet, det avgörs också i vilken utsträckning som förtroendet finns mellan politikerna och medborgarna. De båda presidentkandidaternas höga ålder är ett återkommande ämne i debatten.
 
De senaste åren har präglats av att den ena krisen avlöser den andra. Pandemin, krig i vårt närområde och ekonomisk nedgång har satt chocker i våra system och satt vår politiska lösningsförmåga på prov. Men det finns parallella utmaningar som har en annan strukturell karaktär som beror på systemfel. Utmaningar som är resultat av tidigare generationers politiska misslyckanden.
 
Klimatkrisen, välfärdskrisen och en skenande ojämlikhet är exempel på dessa. Det är problem rotade i fundamentala brister i hur vi organiserar våra samhällen.
 
Ovannämnda kriser har alla en gemensam nämnare: de är avgörande för vår generations framtid. Kriser som redan gått långt men som fortfarande går att lösa innan det är för sent. Klimatkrisen är redan här, men den har ännu inte kulminerat, vilket innebär att det finns tid för att avvärja krisen och se till att vi når utsläppsmålen.
 

Var går skiljelinjen mellan de närande och tärande? Pelle Rödin har läst Jan Emanuel och Anders Kalats nya bok ”Gemenskap” och finner brister i klassanalysen.
 
Hur kan man skapa ett vi? Det är kärnan i Emanuel och Kalats bok ”Gemenskap”. Författarna engagerar sig för hur man får människor i ett samhälle att känna samhörighet med varandra.
 
Inte för skojs skull eller av nostalgiska skäl, utan för att en upplevd gemenskap är en förutsättning för solidaritet och för både viljan och förmågan att förändra samhället tillsammans.
 
Det är vanskligt att sammanfatta drygt 200 sidor i drygt två meningar, men jag tror inte att författarna skulle invända mot det. Det är tankar i tiden, och det är förstås relevant.
 
Kritiken mot dagens socialdemokrati är inte särskilt kättersk – det är mer Den tredje vägen eller millennieskiftets socialdemokrati som är måltavlan, eller väderkvarnen om man så vill givet vår samtid. Det senaste decenniets interna vänsterdebatt om de frågor författarna tar upp har dock sällan förts genom längre resonerande artiklar eller i bokform, och därför är det välkommet när så sker.
 
Flera avsnitt är också tänkvärda. Såsom avsnittet om migration, med en både jordnära och ideologisk redogörelse för varför arbetarrörelsen historiskt oftast haft en restriktiv syn på invandring. Det finns saker att invända emot i författarnas analys.
 
Men debatten sedan flyktingkrisen 2015 har varit plågsam genom blindheten för klass, där de mest tongivande kritikerna till politikens omläggning oftare haft sitt sommarställe på Gotland än sina barn i Gottsundas skolor.
 
Sådant märktes, och det skadade svensk vänster och förutsättningarna att samla många människor för progressiv politik. Författarna närmar sig åtminstone frågan underifrån; de som drabbas av trångboddhet, av ökad fysisk otrygghet, och den exploatering på arbetsmarknaden som väldigt många migranter utsätts för – och som många i medelklassen tjänat på.
 
Intressant är också avsnittet om hur svensk arbetarrörelse varit världsmästare i att skapa allianser och se till det som förenar. Inte av pur maktlystnad, utan för att det varit det bästa sättet att skapa legitim och långsiktig förändring.
 
Författarna redogör väl för skillnaden mellan att föra samman stora grupper som kan göra gemensam sak för sin egen skull, gentemot att snarare skapa koalitioner mellan välavgränsade minoriteter och identiteter med udden riktad mot majoritetssamhället. Den senare strategin går – föga överraskande – ofta inte så bra.
 
Det finns mer att invända mot författarnas resonemang om vår samtid och framtid. Författarna tecknar en klassanalys där det främsta engagemanget består i att dela upp medelklassen i närande och tärande. Närande är de som utövar något praktiskt och nyttigt för mänskligheten; sjuksköterskor och lärare med flera. Tärande är de som främst utövar kontroll och normgivning; som HR-personal, kommunikatörer och internrevisorer.
 
De är bokens och samhällsutvecklingens skurkar. De vi kan kalla överklass, högsta chefer eller företagsägare, nämns knappt alls i ekvationen. Och för att få ihop det tvingas författarna bortse från att även rätt många i de yrken som de medger har ett stort värde, såsom sjuksköterskorna, lärarna och bibliotekarierna, också de har ”fel” åsikter och agerar normerande.
 

Ännu en gång kritiseras nämndemannasystemet. Men hur ser alternativet ut? Katarina Stjernfelt försvarar allmänhetens representation i våra domstolar.
 

 
Återigen ifrågasätts några nämndemäns opolitiskhet. Efter flera tidigare uppmärksammade fall kring nämndemän väcks nu diskussion efter en dom där en afghansk man nekats asyl. Han dömdes av en juristdomare och tre nämndemän. Nämndemännen visade sig samtliga vara nominerade av Sverigedemokraterna.
 
Enligt dagens regelverk nominerar de politiska partierna lämpliga personer till uppdraget som nämndeman. Kommunfullmäktige utser sedan nämndemännen. Den tydliga koppling som finns mellan de politiska partierna och nämndemannauppdraget anses av vissa medföra ökad risk för att den som får uppdraget är ”politisk”.
 
Nämndemännens roll är att vara allmänhetens representanter i domstolen. De ska garantera insyn och de ska upprätthålla förtroendet för domstolsväsendet. Nämndemännen ska vara opolitiska, de ska följa gällande lagstiftning och vara objektiva och sakliga.
 
Kraven på att en nämndeman ska vara lämplig för uppdraget kan tyckas självklart. Men vad innebär det egentligen att vara ”lämplig”? Personen ska ha gott omdöme och kunna agera självständigt, hen ska också ha ett engagemang i samhällsfrågor. Det ska vara en redbar person som är förtroendeingivande.
 
Det går naturligtvis inte att garantera att trots att en person anses vara lämplig enligt beskrivningen, att den personen för den skull lyckas vara helt opolitisk vid dömandet i domstolen.
 
När nämndemannasystemet kritiseras måste det vägas mot alternativen. Finns några alternativ för att öka möjligheten för ett helt opolitiskt dömande? Kan nomineringen av en nämndeman göras någon annanstans? Kan någon annan församling än den högst beslutande i en kommun vara mer lämplig att sedan utse de nominerade personerna?
 

I Juli går Storbritannien till val. Partisekreterare Tobias Baudin har på kort tid besökt Labourpartiet två gånger och träffar Payam Moula för en intervju.
 

 
Rent statistiskt är de svenska Moderaterna ett av världens minst lyckade partier. Under de senaste hundra åren har partiet fått medborgarnas förtroende att leda landet i endast femton år, med totalt fyra olika statsministrar. Men det finns ett parti i Storbritannien som dessvärre ger dem konkurrens: brittiska Labour.
 
De senaste hundra åren har Labour fått väjarnas förtroende i ungefär 31 år, vilket förvisso inte är en katastrof, men sedan 1979 (!) har bara en enda Labourledare lyckats vinna val mot en sittande Toryregering. Tony Blair. Men kanske är det på väg att förändras nu.
 
I år kommer förmodligen Storbritannien att gå till val. Förmodligen, eftersom ordningen i Storbritannien är att regeringen utlyser tidpunkten för nästa val max fem år efter det senaste valet. Den här gången innebär det att valet senast får ske den 28 januari 2025. Men bland experterna är gissningen att valet trots allt kommer ske någon gång i år.
 
I skrivande stund leder Labour överlägset i opinionen mot regeringspartiet Tories, med en marginal på nästan 20 procentenheter. Regeringspartiet, som först gjorde sig av med Theresa May efter tre år, och därefter skrävlaren Boris Johnson efter tre år, för att sedan göra sig av med Liz Truss efter rekordkorta 50 dagar, leds i dag av Rishi Sunak. En av Storbritanniens mest förmögna män.
 

 
Det finns med andra ord anledning att vara optimistisk.
 
Och kanske är det därför som den svenska socialdemokratin nu sneglar över Nordsjön. Socialdemokraterna har under en kort tid skickat två delegationer för att besöka sitt systerparti i Förenade kungariket. Jag kontaktade därför partisekreterare Tobias Baudin för en intervju. Det blev ett samtal om Labour och att vinna val. Men även om det kommande EU-valet.
 
– Det var riktigt bra stämning efter alla jobbiga år. Partiet har hämtat sig och har gott självförtroende. Det finns en stark vinnarkänsla.
 
Väl inne på Baudins kontor i riksdagen beskriver han mötet med Labour som mötet med ett parti som mår bra. Den svenska delegationen, där Baudin ingick, reste under hösten 2023 till Liverpool för att besöka Labours årliga partikongress. Till skillnad från Sverige där Socialdemokraterna har kongress vart fjärde år sker det varje år i Storbritannien, vilket gör att partiet haft över hundra kongresser genom åren.
 
– Deras kongress är mer av ett event, eller stort konvent. Det blir mycket tal och pepp, men mindre politik som beslutas.
 
Labours partikongresser är gigantiska apparater. Vid den senaste var runt 2 500 journalister på plats, och cirka 15 000 delegater.
 
– Du har även många utställare. Partiet drar in 1,5 miljoner pund. De har gjort business av det. Förutom lobbyister som är där har du vanlig affärsverksamhet, folk som säljer glasögon osv. För att få ihop ekonomin tar de även ut en avgift för partimedlemmar som besöker kongressen.
 
Ett liknande upplägg med partidagar varje år är inte helt ointressant för svensk del menar Baudin, bekymret är att det nog snabbt skulle bli dyrt. Åtminstone om man inte vill ta en avgift av deltagarna, och det vill han inte.
 
Tillbaka till kongressen i Liverpool. Baudin beskriver ett starkt linjetal av partiledare Keir Starmer. Även David Lammy, Labours utrikespolitiske talesperson, talar. Vi ska återkomma till honom senare.