Arkiv

Att läsa Fanny Nilssons ”Åk till akuten” skulle kunna göra vem som helst uppgiven. För vården har stora problem. Och när Fanny Nilsson reser runt i Europa i jakten på det perfekta vårdsystemet, så är den övergripande slutsatsen: Det perfekta vårdsystemet finns inte. Inte heller i Nederländerna som ofta lyfts som ett positivt exempel. Även där rusar kostnaderna och kritiken.

Men jag läser den här boken med hoppfulla glasögon. Fanny Nilsson, själv ST-läkare i internmedicin med erfarenhet från akutsjukvård, har gjort ett gediget arbete med att belysa vårdens problem och försök till lösningar, både i Sverige och runt om i Europa. I stället för att misströsta tänker jag: Jag tror att den här boken kan spela roll. Den är trovärdig, den rör sig elegant mellan människoöden och systembeskrivningar. Jag skulle önska att den blir kurslitteratur på många utbildningar, men framför allt att den läses av fler än de som brukar läsa böcker om svensk sjukvård. Att Fanny Nilsson får besöka många studiecirklar och delta i många debatter. Den kanske inte har potential att bli årets julklappsbok, men den är en måstebok för alla sjukvårdspolitiker i Sverige, oavsett politisk färg. Även om jag gissar att det finns de som kommer att läsa den med stora ideologiska skygglappar.

De problem Fanny Nilsson finner är både systematiska och inrotade. Och Sveriges problem är bara början om Tidöpartierna får som de vill. Då är Uber-ambulanserna snart här, då är det snart bara den som har gott om pengar som har råd att bli sjuk. Så ser utvecklingen redan ut i Storbritannien. Där är det inte längre vård efter behov som gäller. Vi politiker har ett enormt ansvar för att bygga ett så bra system att den enskilda aldrig ska behöva göra sådana val.

Trepartsalliansen och dess problem
Mellan 1948 och 1972 var den ekonomiska tillväxten i Sverige exempellös. Den förutsatte omfattande rationaliseringar, men gjorde det möjligt att bygga en ambitiös välfärdsstat. När lo och SAF – trots motstridiga intressen – samarbetade utifrån sina för tillfället sammanfallande intressen av rationaliseringar, förhandlingsöverenskommelser och välfärdsutbyggnad, blev Folkhemmet möjligt. Arbetarna gick med på rationaliseringarna mot att man fick en del av kakan.

Så med det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet år 1944 och en förenande välfärdsberättelse stakades vägen ut och mobiliserade arbetarklassen. Betoningen av långsiktig rationalitet och centraliserade beslut förutsatte en LO-facklig rörelse som kunde kontrollera sina medlemmar och samtidigt gick i takt med välfärdsstatens utveckling. Det förutsatte att kommunisterna marginaliserades inom fackföreningsrörelsen – vilket skedde med hjälp av facklig-politisk samverkan. Om detta skriver jag mer i min bok ”Kampen om facket” (2012). Den socialdemokratiskt dominerade statens roll i trepartsalliansen var att via höjda skatter genomföra välfärdsreformer som skapade social och ekonomisk trygghet.

Modellen fungerade väl fram till slutet av 1960-talet, då LKAB-strejken inledde en våg av vilda strejker, riktade delvis mot sättet att rationalisera på, som gjorde arbetarna till utbytbara maskiner. När oljekrisen 1973–74 sedan sammanföll med en bred ekonomisk strukturkris ökade pressen ytterligare, särskilt på den tunga industrin. Den långvariga stagnationsperioden medförde att staten inte längre kunde leverera förväntade välfärdsleveranser. Tilliten till staten försvagades och förtroendet för politik och politiker minskade.

”Helhjärtat”. Så heter Magdalena Anderssons nya biografi. Och med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag var måttligt förväntansfull inför att läsa den. Som politiskt överintresserad, och någon vars jobb delvis är att följa politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet, så är jag inte bokens målgrupp. Inte heller är genren ”sittande eller nyss avgångna politiker som skriver bok” särskilt tilltalande. Varje formulering vägs på guldvåg, varje potentiell kontrovers eller fultolkning slipas bort. Risken är därför att resultatet blir ett pressmeddelande på över 200 sidor.

Valrörelser är blod, svett och tårar. Frustration, sömnbrist, dålig kosthållning. Varje dag är som ett maratonlopp som man vunnit eller förlorat när natten kommer.

Man tänker – varför förstår inte väljarna sitt eget bästa? De kan väl helt enkelt rösta med hjärtat – alltså rösta på OSS?

Jag har funnits i mitten av partiets valrörelse i tre val. 2002 som pressekreterare hos Göran Persson, 2006 som presschef hos Göran Persson, 2010 som presschef hos Mona Sahlin.

Innan dess har jag följt valrörelser sedan 1985 som politisk reporter på TT.

Det är klart att det är en enorm skillnad på 1985 och i dag. 1985 var de självklara motpolerna S och M. Olof Palme och Ulf Adelsohn stod på var sin sida i SVT:s studio och grälade hetsigt om tredje vägens politik, systemskifte och knattefotboll. Olof Palme var knivskarp, Ulf Adelsohn drastisk, rolig. Ingen av dem drog sig för att ta ut svängarna – med den tidens mått mätt. Så när Bengt Westerberg dök upp i rutan upplevdes han som den resonabla mittenpolitikern och Folkpartiet blev det enda parti som fick ökat stöd i valet.

Naturligtvis blev ingen förvånad när Socialdemokraterna ändå vann. Trots att partiet ”bara” fick 44,6 procent av rösterna. S var statsbärarna, partiet som kunde regera. Om Lars Werners VPK hade obstruerat mot detta hade vi politiska reportrar svimmat. De borgerliga var av ödet dömda till evig opposition – det visste alla.

Verkligheten var vår fiende. Så heter SSU:s valanalys från 2022. Det är en uppgörelse med hur socialdemokratin tappade den unga generationen och därmed förlorade valet. Men det nya var inte att vi såg problemen, utan att vi sa det högt. Vi presenterade slutsatserna för det socialdemokratiska partiet, på partimöte efter partimöte. I motion efter motion krävde vi konkret politik för den unga generationen. En politik som förstår verkligheten. SSU höjde blicken, pekade ut långsiktiga lärdomar och tydliggjorde att nästa val inte kan handla om förvaltning, utan om samhällsbygge.

Den här gången kan vi säga att Socialdemokraterna har lyssnat. Nu börjar skiftet synas: partiet tillsatte arbetsgrupper för att förnya politiken och partikongressen antog en ny politisk riktning. Vi pratar återigen om välfärd som en framtidsfråga, inte ett nostalgiprojekt. Nu måste vi fortsätta våga ta debatten hela vägen. Socialdemokratin är som bäst när vi bygger samhället för kommande generationer. Ett samhälle som garanterar unga deras frihet och framtid. Att socialdemokratin har tagit tag i misslyckandena är bra, men vi behöver gå ännu längre.

Den 20 november 2025 var det femtio år sedan Francisco Franco dog. När han tog sitt sista andetag 1975 var det ännu ovisst om diktaturen skulle dö med honom. I efterhand blev det så: fascismen begravdes med sin diktator. Men dess skugga ligger kvar.

Jag skriver detta efter ett besök vid La Mano i Stockholm, minnesmärket över de svenska frivilliga som stred för republiken. Sverige minns ofta den spanska fascismens början genom dessa frivilligas mod. Och eventuellt genom löpsedlarna om Hans ”Hasse Hoffa” Ericssons Kanarieresa under LO:s bojkott av Francodiktaturen. Men historien är mer än det vi råkar minnas. Den är också allt det som levdes innan någon hann skriva ner det.

I riksdagsvalet 2023 byttes Finlands statsministerparti ut. Socialdemokraterna gjorde ett bra resultat men hamnade ändå på tredje plats, medan Samlingspartiet och Sannfinländarna tog första och andra platsen. Resultatet påverkades säkert till en del av det ansvar man har när man är ett statsministerparti. Fyra utmanande år låg då bakom oss. Den globala pandemin och följderna av Rysslands anfallskrig syntes också i människors vardag till exempel i höjda energipriser.

Dessa omständigheter påverkade säkert hur väljarna beslöt att rösta, men trots de tunga åren hade folket högt förtroende för statsminister Sanna Marin och regeringen. Ändå blev det så att Samlingspartiets budskap om farorna med statens skuldsättning nådde väljarna bättre än vårt.

Genom historien har finländarna tagit vår skuldsättning på stort allvar. Minnet av 1990-talets ekonomiska kollaps, som berörde nästan varje familj, är starkt. Därför var löftet om att stoppa skuldsättningen en sak som många tog till sig. Socialdemokraterna nådde ett gott resultat i valet och överträffade resultatet från förra valet som gav statsministerposten, men det räckte inte för att bli det största partiet. Samlingspartiet och Sannfinländarna stärktes i valet på Centerns bekostnad.

År 1645 blev Jämtland åter en del av Sverige, efter att i hundratals år ha tillhört Norge. Redan då hade jämtarna en stark lokal identitet, bland annat genom Jamtamot – en lagstiftande tingsförsamling. Det sägs att jämtarna upplevde skiftet mest som ett byte av herre, men att vi i grunden är ett eget folk. Den identiteten är tydlig än i dag, inte minst när Republikens president varje år håller tal inför över 20000 personer som skanderar:

”Jamtland, Jamtland, Jamt och standut!” på Storsjöyran.

I mitten av landskapet ligger Republikens enda stad – huvudstaden Östersund. Det är här denna berättelse utspelar sig.

Påverkar historien om Republiken den lokala politiken i Östersund?

Jag skulle säga att svaret är ett entydigt ja. Lokalpatriotismen är djupt rotad, och det finns en ständigt närvarande misstänksamhet gentemot storsvenskens verkliga avsikter – samt en kamp för den plats som är vår. Ett exempel:

Ge fan i Oviken, Storsjön och vår alunskiffer!

Östersunds politiska landskap

Men innan vi går in på den politiskt turbulenta tid som har varit så vill jag ge lite bakgrund. Östersund är en handels-, turism- och tjänstestad, och skiljer sig från många andra norrländska städer där tung industri dominerat.

Socialdemokraterna har varit starka men har inte haft samma dominanta roll som i nordligaste Norrland. På den borgerliga sidan är Centerpartiet starkt och har ofta varit den ledande kraften. Väljarlandskapet liknar det nationella men med en viss dragning mot den övre vänstra fyrfältaren, vänster och GAL, i den berömda GAL-TAN-skalan.

Nedgången

År 2018 förlorade vi valet, och den gamla alliansen – här med Centerpartiet i spetsen – tog efter 24 år över nycklarna till stadens rådhus. Vi fick 29,6 procent av rösterna. Det innebar att vi hade förlorat nästan var fjärde väljare sedan valet 2010, då vi fick 39,5 procent (2014: 35,5 procent).

Det är svårt att sätta fingret exakt på vad som låg bakom nedgången – det var självklart flera faktorer. Vi höll inte tillbaka, och valanalysen recenserades av lokal media som något av det mest självutlämnande som någonsin kommit från ett parti.