Arkiv

Ingen gör skäl för det något slitna uttrycket ”intellektuell rockstjärna” som Slavoj Žižek. En bekant till mig besökte en Lacan-konferens i Ohio för cirka ett år sedan. Flockarna med psykoanalys- och tysk idealismnördar måste ha varit en lustig syn i Mellanvästern. Men en av de närvarande var redan känd bland lokalbefolkningen: Slavoj Žižek. Han fick enligt uppgift formligen fly från de många unga tjejerna som kört långväga för att ta bilder tillsammans med honom.

Med sina grova skämt, oklippta hår, usla engelska uttal samt yngre och vackrare fru är det mycket med den slovenska 77-åriga filosofen som stämmer in på just bilden av en rockstjärna.

I sina över femtio böcker har han stakat ut en igenkännbar stil: radikal, ofta kontroversiell, vänsterpolitik influerad av marxistisk och psykodynamisk analys varvat med populärkulturella referenser och mörk humor. Att han i ”Liberal Fascism”, utgiven på Fri Tanke förlag i Henrik Gundenäs översättning, blir den sammanfallande liberala världsordningens försvarare kan därför te sig oväntat.

Familjen. För mig och många med mig en trygg hamn, en tillhörighet. Något att längta till, tråna efter, värna och sörja för. Samtidigt givetvis en medvetenhet om att det inte är en sanning för alla, att familjen kan vara djupt problematisk; ett klanvälde, en strukturell ohälsa genom generationer, en våt filt som håller dig kvar i emotionella labyrinter som ingenvart leder. Lev Tolstoj skrev i inledningen till Anna Karenina: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Med Tolstojs ord rekommenderar jag dig att träda in i ”Ultravåld” av Tone Schunnesson.

Branko Milanovic, tidigare ekonom vid Världsbanken och författare till en rad böcker om global ojämlikhet, är tillbaka med en ny bok, ”The Great Global Transformation”. Han är kanske mest känd för elefantkurvan, som i ett enda diagram fångar hur inkomsterna för världens befolkning har utvecklats sedan 1980-talet. De har ökat kraftigt för de lägre skikten i den globala fördelningen, framför allt i Asien, minst för den breda arbetarklassen i västvärlden, som globalt sett tillhör den övre medelklassen, och allra mest för den globala eliten. Därav elefantformen.

I den senare tidens forskning, som är inspirerad av Milanovic, har man följt den globala ojämlikheten tillbaka till 1800-talet och urskiljer tre epoker. Under den första globaliseringen, imperialismens era före första världskriget, ökade ojämlikheten både mellan och inom länder: de industrialiserade kärnländerna tjänade mest på att byta industrivaror mot råvaror, och deras eliter på kapitalets fria rörlighet.

Från första världskriget till 1970-talet fortsatte klyftan mellan väst och resten av världen att växa, men två världskrig, demokratins genombrott och fackföreningsrörelsens framväxt pressade samtidigt ned ojämlikheten inom de flesta länder. Sedan omkring 1980, den nyliberala eran med Milanovics ord, har mönstret vänts: ojämlikheten mellan länder har minskat kraftigt, framför allt till följd av Asiens tillväxt, medan den har ökat inom nästan alla länder. Det är denna epok som elefantkurvan fångar.

Den nya boken handlar om denna epoks politik: dels de geopolitiska konsekvenserna av utvecklingen, dels de inhemska politiska processer som har drivit på ojämlikheten inom länder och den motreaktion som nu börjar ta form.

De rödgröna partierna vann stortingsvalet 2025, och de fem samarbetspartierna säkrade en majoritet: 88 mandat mot 81. Det var en historisk seger av flera skäl.

För det första hade de borgerliga partierna länge haft majoritet i opinionsmätningarna inför valet. Särskilt Høyre, Moderaternas systerparti, hade under lång tid haft starka siffror. Men under valrörelsen kollapsade Høyre i opinionen och lyckades inte återhämta sig.

Samtidigt gjorde Fremskrittspartiet, Frp, sitt bästa stortingsval någonsin med 23,8 procent av rösterna. Tillsammans räckte det ändå inte.

Vad låg bakom demobiliseringen på högersidan?

Solen började gå ner över Saharas sanddyner och mina krafter var sedan länge borta. Flera timmar tidigare hade jag insett att det var en dålig idé att försöka springa Sahara Marathon nästan otränad. Jag svor över att jag inte, likt min kloka riksdagskollega Eva Lindh, valt en halvmara i stället.

När jag till slut närmade mig målet som ligger i det västsahariska flyktinglägret i Smara, Algeriet, kom en Mercedes av äldre modell uppkörande bredvid mig. Västsaharas president, och ledare för befrielserörelsen Polisario, hade tid att träffa Eva och mig inom en timme. Efter att ha avslutat loppet, slängt lite vatten på mig från en tunna, så var jag redo att träffa honom. Presidenten var då som nu Brahim Ghali.

Även om Marockos ockupation av Västsahara ofta befinner sig i mediaskugga, så fladdrar Ghalis namn ibland förbi internationell rapportering på tv och i tidningar. Men likväl blev jag något förvånad, när han fyra år efter vårt möte plötsligt hamnade i centrum för spansk politik. Våren 2021 insjuknade Polisarios ledare svårt i covid och flögs från Algeriet till Spanien för vård. Regeringen hänvisade till humanitära skäl.

I Rabat, Marockos huvudstad, väckte det raseri. För Marocko, som betraktar Västsahara som sitt territorium, var Spaniens mottagande av separatistledaren en provokation. Några veckor senare skulle konflikten få en helt annan dimension. Plötsligt slutade den marockanska gränsbevakningen vid Ceuta att fungera. Det var så klart inte en slump.