Arkiv

När vi nu är på väg in i en period av ofred och ett stort upprustningsprojekt har startats upp finns det givetvis ett intresse för hur det var förra gången kriget stod för dörren. Hur planerades det för att möta en situation där vi blev angripna och kanske ockuperade av en fiende? Erfarenheterna från andra världskriget levde kvar länge och översattes till kalla krigets epok.

Vi ska inte glömma att den svenska säkerhetspolitiken vilade på tre ben: alliansfrihet, att kunna stå neutrala i krig, och en efter våra förhållanden stark krigsmakt.

Ofta har det senare ledet fallit bort när det talats fint om vår gamla säkerhetspolitiska doktrin, den som tjänade oss så väl… och den främsta förklaringen är väl kanske för att det var ett rätt kostsamt åtagande.

Konsekvensen är att vår försvarsgräns inte längre är svenskt territorium, utan hela Natoområdet.

Det vi ser nu är en återgång till de dimensioner vi hade på femtio- och sextiotalet. Och nu ska vi inte bara försvara oss själva, utan har ett åtagande att också hjälpa kamraterna i Nato. Konsekvensen är att vår försvarsgräns inte längre är svenskt territorium, utan hela Natoområdet.

Jag kom till Sverige 2010, samma år som Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Sedan dess har allt i svensk politik handlat om migration. Visst, andra ämnen har stundvis varit på tapeten. Men i grund och botten har debatten kretsat kring vilka som ska få komma till Sverige, vilka som ska få stanna i Sverige och under vilka villkor de som kommit ska få leva här i landet. Migration, migration, migration.

Mitt första politiska minne är från 2014. Jag lyssnade på Jimmie Åkesson i Almedalen. En lång attack på en migrationspolitik han ansåg orimlig. Följt av ett nöjt konstaterande att Sverigedemokraterna ”nu utgör ett slags centrifugalkraft i svensk politik”. Och så har det blivit.

Mycket av den retorik som Åkesson använde i det där Almedalstalet är nu skåpmat för andra partier. Samtidigt som Åkesson själv rört sig vidare mot starkare tobak.

Som många andra socialdemokrater hade jag nästan tyst resignerat inför den politiska verkligheten som den var. Den här våren har dock ändrat på det. Fredrik Kopschs ”Utvisad” är en del av anledningen.

Det går snabbt nu: mot valårssommar, midsommarhelg, industrisemestern. Jag spenderar vårens första veckor i en vårdbubbla efter en psykisk kris. Väl ute på andra sidan drabbas jag av en insikt: de medborgerliga musklerna måste aktiveras. Jag ger mig in i gyttjebrottningen som är det ”offentliga samtalet” på internet. Men något känns extra fel denna gång. Hur ska jag egentligen hinna komma i form till september, frågar jag mig.

Att säkra ekonomisk tillväxt framöver framstår alltmer som en ödesfråga. Samtidigt har industripolitik blivit en del av högerns kulturkrig och det politiska slagfältet. Hur bör och kan industripolitik bidra till hållbar tillväxt och ökat välstånd?

I debatten som förs kan man urskilja olika linjer. Enligt vissa ska politiken inte lägga sig i utan överlåta till näringsliv och marknaden att göra vägvalen, för att inte riskera felinvesteringar och skattemedel.

Socialdemokrater har däremot sagt att man vill samla samhällets aktörer, i form av industriföreträdare, akademin och arbetsmarknadens parter, kring en gemensam framtidsagenda och sluta det som man kallat en svensk industripakt. Tyngdpunkten ska ligga på strategiska framtidsbranscher där Sverige har goda förutsättningar att skapa morgondagens välstånd.

En marknadsbaserad utveckling som så långt möjligt drivs av företagens egna strategiska, långsiktiga bedömningar torde vara den mest hållbara i meningen att den är förenlig med bibehållen eller ökad konkurrens. Staten ska inte ta på sig näringslivets roll, utan fokusera på det som är statens uppgifter. Vilka är då dessa?