I decennier har svensk politik pekat på mer marknad som svar. Men från järnvägar och apotek till veterinärer och begravningar syns samma mönster: marknader förväntas lösa problem som de inte är byggda för att hantera. Maria Arkeby vill att vi tar tag i marknadsmisslyckandena.
Vad är egentligen ett samhälle till för? Det är en av politikens mest grundläggande frågor. Men de flesta människor går inte omkring och funderar på samhällskontraktet när vi handlar mat, lämnar barnen på förskolan eller väntar på tåget till jobbet.
Under de senaste decennierna har svaret ofta handlat om valfrihet, effektivitet och ekonomisk tillväxt. Inte utan skäl. Ett samhälle som inte skapar välstånd kommer förr eller senare att få svårt att finansiera sina gemensamma åtaganden. Ett samhälle som inte ger människor frihet att forma sina egna liv kommer förr eller senare att förlora både dynamik och legitimitet.
Men det finns också ett annat svar. Ett samhälle är till för att lösa sådant som människor inte kan lösa på egen hand. Att bygga den infrastruktur som binder samman landet. Att skapa trygghet när livet förändras. Att garantera att grundläggande funktioner finns där när vi behöver dem. Att säkerställa att friheten inte bara tillhör den som har störst plånbok eller bäst förutsättningar. Kort sagt: att se till att det som måste fungera faktiskt fungerar.
Det var den frågan som följde mig genom arbetet med en serie rapporter för Tankesmedjan Tiden om marknader som sällan står i centrum för den politiska debatten.
Inte vård, skola och omsorg som är de områden vi oftast pratar om när det gäller marknadsmisslyckanden. I stället handlade det om begravningar, djursjukvård, taxi, bilprovning, apotek och järnväg.
Vid första anblick kan det framstå som en märklig samling ämnen. Vad har en veterinärklinik gemensamt med järnvägens underhåll? Vad förenar apotekens läkemedelsförsörjning med marknaden för begravningstjänster?
Vid första anblick kan det framstå som en märklig samling ämnen. Vad har en veterinärklinik gemensamt med järnvägens underhåll?
På dessa områden möter människor samma grundläggande problem. De förväntas agera som konsumenter på en marknad där de ofta i praktiken har begränsade möjligheter att göra just det.
Under lång tid har svensk politik präglats av en stark tilltro till konkurrensens kraft. Det finns goda skäl till det. Konkurrens kan pressa priser, skapa innovation och ge människor fler alternativ. Många av de reformer som genomfördes under 1980-, 1990- och 2000-talen byggde på just den insikten.
Problemet uppstår när marknadslogiken förvandlas från verktyg till princip. När vi börjar utgå från att samma modell fungerar överallt. När frågan inte längre blir om marknaden är rätt lösning för en viss verksamhet, utan hur marknaden ska införas.
Det är då vi riskerar att blanda ihop medel och mål. Marknaden är inte ett samhällsmål. Den är ett sätt att organisera delar av samhället. Politikens uppgift är något annat. Den är att skapa de villkor som gör det möjligt för människor att leva fria och trygga liv. I bästa fall våra bästa stämningars längtan.
Ibland sker det bäst genom konkurrens och privata initiativ. Ibland kräver det regleringar, offentligt ansvar eller andra former av samhällelig styrning.
Då är inte den avgörande frågan vem som utför en tjänst. Den avgörande frågan är om tjänsten fungerar för dem som behöver den. Det är här marknadsmisslyckanden blir intressanta, inte som nationalekonomiskt begrepp utan som politisk verklighet.
Det handlar också om tillit. För de flesta människor är samhället inte en abstrakt idé. Det är tåget som kommer i tid, läkemedlet som finns på apoteket och färdtjänsten som dyker upp när den ska.
När sådana funktioner brister är det sällan marknaden som förlorar människors förtroende. Det är samhället och politiken. Därför handlar frågan om marknadsmisslyckanden ytterst inte bara om ekonomi, utan om politikens förmåga att upprätthålla samhällskontraktet.
När mina rapporter läggs bredvid varandra framträder nämligen ett mönster som är större än de enskilda marknaderna. Problemen handlar sällan om att konkurrensen är för svag eller att företagen är för få. De handlar om att marknaden förväntas
lösa uppgifter som den inte alltid är särskilt väl lämpad för.
Marknaden söker lönsamhet. Det är dess uppgift. Som samhälle behöver vi ofta något annat. Vi behöver att läkemedlen finns på hyllan, att människor har råd att ta sitt djur till veterinären, och att det inte kostar skjortan att dö.
Marknaden söker lönsamhet. Det är dess uppgift. Som samhälle behöver vi ofta något annat.
Järnvägen är ett tydligt exempel. Ett tågsystem är mer än summan av sina delar. Det kräver långsiktiga investeringar, samordning och ett tydligt ansvar för helheten. När punktligheten brister eller underhållet släpar efter drabbas inte bara resenärerna. Hela samhällsekonomin påverkas.
Apoteksmarknaden visar att tillgänglighet inte bara handlar om öppettider eller antalet försäljningsställen. Den handlar också om innehåll. Ett apotek fyller ingen funktion om den medicin som människor behöver inte finns där. De senaste årens återkommande läkemedelsbrist har visat hur sårbar den försörjningen kan vara.
Vart tredje hushåll i Sverige har ett husdjur och många behöver någon gång uppsöka en veterinär. Formellt sett fungerar djursjukvårdsmarknaden bra, alldeles utmärkt till och med. Men när två stora koncerner så totalt dominerar marknaden och pressar upp priserna betydligt snabbare än inflationen, med hela 70 procent på tio år, så uppstår frågan om konkurrensen verkligen fungerar för svenska djurägare. För många människor har kostnaderna blivit så höga att man inte längre har råd att ha ett husdjur.
Begravningsmarknaden tar dock det hela till en ny nivå. Trots att vi som medborgare betalat begravningsavgift på i genomsnitt 38000 kronor i livet, så ska vi ut med ytterligare mellan 30000 och 60000 kronor för en ”normalbegravning” med annons, kista och blommor, som dessutom ofta kastas omedelbart efter begravningen. På vissa platser är den sista hyra vi betalar, en bårhusavgift. Tillgången på allehanda tillval är enorm. Möjligheten att fatta balanserade beslut mitt i kanske en av de tyngsta perioderna i livet är betydligt mer begränsad. Jag har svårt att sätta ord på hur cyniskt jag tycker att detta är.
Taximarknaden visar en annan typ av konflikt. En stor del av branschen bygger på offentligt finansierade resor som färdtjänst, sjukresor och skolskjutsar. För den som använder dessa transporter handlar frågan inte om valfrihet, utan om möjligheten att ta sig till vården, arbetet eller sociala aktiviteter.
Samtidigt har den hårda prispressen i delar av branschen bidragit till återkommande problem med arbetslivskriminalitet, osunda villkor och en utveckling där chaufförerna ofta får bära en allt större del av den ekonomiska risken. När konkurrensen främst sker genom lägre kostnader blir frågan till slut inte bara hur billig en resa kan bli, utan på vilka villkor den utförs och med vilken kvalitet för den som reser.
Bilprovningen är kanske lite lustigt nog det mest intressanta exemplet av alla, rent teoretiskt. Det handlar inte om en livsavgörande tjänst. Ingen riskerar att stå utan läkemedel eller tvingas avstå vård. Men är du beroende av bilen i din vardag så är du också beroende av bilprovningen (det finns andra varumärken än Bilprovningen.)
När bilprovningen avreglerades var tanken att ökad konkurrens skulle ge bättre tillgänglighet och lägre priser. På vissa håll ökade också tillgängligheten. Antalet stationer blev fler och öppettiderna längre. Men utvecklingen blev inte den som många hade föreställt sig. Sedan avregleringen har priserna stigit betydligt snabbare än inflationen. Mellan 2010 och 2019 ökade priset för en kontrollbesiktning med omkring 56 procent, samtidigt som konsumentprisindex steg med ungefär 10 procent.
Sedan avregleringen har priserna stigit betydligt snabbare än inflationen.
Även här syns samma geografiska logik som på flera andra marknader. I större städer är konkurrensen hård och utbudet stort. I glesbygden är alternativen färre och avstånden längre. Bilprovningen visar att även på en marknad där tjänsten är enkel, standardiserad och obligatorisk fungerar konkurrensen inte alltid på det sätt som teorin förutsätter.
Problemen ser olika ut. Men de kretsar kring samma fråga. Vad gör vi när samhällets behov inte sammanfaller med marknadens drivkrafter?
Det är en fråga som blivit allt viktigare i en tid då frågor om beredskap, försörjningstrygghet och resiliens åter hamnat högt på den politiska dagordningen. Pandemin visade hur sårbara många system är. Kriget i Ukraina har påmint oss om att robusthet och självförsörjningsförmåga inte är föråldrade idéer, utan grundläggande samhällsintressen.
Kanske är det därför de här till synes helt olika marknaderna till slut visade sig handla om samma sak. Om det som måste fungera. Vi kan skjuta upp en semesterresa. Vi kan avstå från ett restaurangbesök. Vi kan vänta med att köpa en ny telefon. Men vi kan inte välja bort att en anhörig dör, att vi har tillgång till våra mediciner eller att tåget tar oss till jobbet. Att färdtjänsten ska komma. Att bilen måste besiktigas. Att hunden blir sjuk.
Under lång tid har svensk politik varit upptagen av frågan om hur marknader kan skapas. Det är en viktig fråga. Men kanske är det dags att ägna lika mycket uppmärksamhet åt en annan; vad är det som måste fungera?
För ytterst är det inte antalet aktörer, graden av konkurrens eller organisationsformen som avgör om människor känner tillit till samhället. Det är om samhället finns där när de behöver det. Och om det inte gör det spelar det till slut mindre roll vem som bär skulden. Då är det samhället som har misslyckats.
Maria Arkeby
analyschef Tankesmedjan Tiden
