Debatten om dagens socialdemokrati präglas av historielöshet. När partiet betonar gemenskap, plikt och samhällsansvar beskrivs det som en högersväng. I själva verket har svensk socialdemokrati alltid varit mer kommunitär än liberal, menar Tobias Sundin.
Komikern Özz Nûjen delade ut julklappar till partiledarna i tv4. Ett koppel, en vindflöjel och en kompass. Den sistnämnda klappen är till Magdalena Andersson. Han hoppades den skulle vara till hjälp med att hitta tillbaka till socialdemokratin.
Nûjen är inte ensam. Redan för tre år sedan utkom essän Röd frihet, av professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, som noga hade räknat hur många gånger ordet ”frihet” förekommer i partiets program. Han finner att det förekommer allt färre gånger sedan Mona Sahlins dagar och landar i att Socialdemokraterna blivit ett auktoritärt, repressivt parti.
Närmare närtid har Anders Lindberg kallat det nya partiprogrammet en högersväng förklädd till anti-woke.
Närmare närtid har Anders Lindberg kallat det nya partiprogrammet en högersväng förklädd till anti-woke.
Föremål för debatten är en viktig fråga. Vad är egentligen socialdemokratisk ideologi? I ljuset av anklagelserna om en högersväng är det värt att lyfta Linköpingshistorikern Sten O. Karlssons läsvärda tegelsten Det intelligenta samhället: en omtolkning av socialdemokratins idéhistoria från 2001. Här hittar vi en berättelse om den svenska socialdemokratin som klyver rakt igenom kategorierna frihetlig och auktoritär.
Sten O. Karlsson positionerar sig i kontrast till Herbert Tingstens historieskrivning, som i hög grad präglat förståelsen av socialdemokratins idéutveckling. Tingsten framför i Den svenska socialdemokratins idéutveckling att den svenska socialdemokratin i sin början var starkt marxistisk men sedan lade av sig Marx läror i takt med att partiets makt växer och det inordnar sig i en borgerlig hegemoni. Ideologin byttes mot det rena maktintresset.
I kontrast lyfter Karlsson fram den svenska socialdemokratins ideologiska särart. Han skriver: ”[Det är] en brygd på i huvudsak kommunitaristiska ingredienser; bestående av en rejäl nypa Lassalle, en matsked allmän evolutionism och en näve ospecificerad katedersocialism. Anrättningen spetsas med några kryddiga marxistiska fraser.”
Karlsson betonar det konservativa idéarvet från Hegelianismen och de många icke-marxistiska socialister som influerade socialdemokratin. Däribland Ferdinand Lassalle som samlade arbetarklassen i Bismarcks Tyskland. Hans socialism var mycket misstänksam mot den bland nationalekonomer rådande laissez-faire liberalismen och sökte allianser med den konservativa staten, ett brott mot Marx och andra statskritiska socialister. Denna skola, som krävde statliga åtgärder för att höja arbetarklassens levnadsstandard, kallades katedersocialister av sina mer marknadsliberala motståndare.
Detta ideologiska potpurri skiljer sig på grundläggande sätt från likväl marxismen, som liberalismen och naturligtvis konservatismen. I stället beskriver Karlsson den med en medveten anakronism: Kommunitarism, med tankegångar som liknar så kallade postliberala tänkare från slutet av förra seklet som Charles Taylor, Michael Sandel eller Alasdair MacIntyre. Strävan mot det gemensamma goda och samhällsgemenskap har alltid varit ledstjärnan i den socialdemokratiska ideologin.
Helt centralt för denna socialdemokratiska kommunitarism är idén om människan som av historien dömd till social gemenskap.
Helt centralt för denna socialdemokratiska kommunitarism är idén om människan som av historien dömd till social gemenskap. Vi föds in i ett samhälle och kan omöjligen existera utanför det. Redan i taxin till BB på väg till din födsel färdas du på en väg byggd med allmänna medel, av människor som talade det språk du också kommer göra. Denna idé står i bjärt kontrast till den liberala idéen om en naturligt fri, autonom individ som sedan sluter frivilliga kontrakt med andra individer.
Denna djupa förståelse av samhället som något som genomsyrar varje individ för med sig att man redan från födseln är belagd med såväl rättigheter som plikter. Men dessa friheter och skyldigheter är inte av metafysisk eller universell natur, även de är ett resultat av det sociala: språk och traditioner, lagar, avtal och institutioner. Därmed upphävs också den av liberalismen uppmålade konflikten mellan individens frihet och ett förtryckande allmänintresse, liksom den mellan gemenskap och autonomi. Vi blir fria tillsammans eller så blir vi inte fria alls.
I vår tid, liksom på Ernst Wigforss, Hjalmar Brantings eller Per Albin Hanssons tid, är det inom ramen för den nationella demokratin som både samhällsgemenskapen och de små gemenskaperna existerar. Denna insikt är också grunden för socialdemokratins framlyftande av allmänintresset framför individen eller en specifik klass i marxistisk bemärkelse. Individens välstånd och frihet, som social varelse, är ju avhängigt på det allmänna bästa.
Det största hotet mot social gemenskap anses i denna ideologi vara ojämlikheten, då äkta social gemenskap endast kan hittas bland jämlikar. I det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var den utbredda fattigdomen och sociala utslagningen, ”den sociala frågan”, det största hotet mot en fungerande samhällsgemenskap. Även i dag är de växande klassklyftorna, våra alltmer segregerade städer och skolor, och den brottslighet och det kaos som följer hot mot nationen och samhällsgemenskapen.
Den gestalt som mest av allt förkroppsligade den socialdemokratiska kommunitarismen var Per Albin Hansson. Folkhemsbegreppet och dess vision var både det gemensamma politiska projekt som skulle ge nationen något att samlas kring och en idé om ett gott samhälle. Målet var att alla medborgare skulle bli en del av en fredlig, jämlik och effektiv organism.
Denna bärande idé fanns hos många ideologiskt inflytelserika socialdemokrater, även innan Hansson. Axel Danielsson, tidningsman och författare till Socialdemokraternas partiprogram 1897 skrev redan 1889 att ”Samhället är icke något frivilligt kontrakt, icke ens ett påtvunget, utan en organism, stadd i ständig utveckling och genomgående sina nödvändiga faser.” Oscar Olsson, som beskrivits som den svenska studiecirkelns upphovsman, skrev 1945 i Tiden: ”En människa kan inte få sina bästa och högsta lyckomöjligheter fritt och harmoniskt utvecklade utom i gemenskapslivet, således i samhället.”
Inom den tidiga socialdemokratiska ideologin hägrade Ferdinand Tönnies begreppspar Gemeinschaft och Gesellschaft stort, som ungefärligt kan översättas till ”gemenskap” och ”samhälle”. Men i stället för att acceptera den förmoderna gemenskapens upplösning i den tidiga industrialismens hårda samhälle ville man använda modernitetens framsteg för att skapa en ny gemenskap.
Den i dag så utskällda sociala ingenjörskonsten var långt ifrån auktoritär. I stället byggde den på ett annat frihetsbegrepp än det liberala: Eftersom individ, stat och samhälle utgjorde en samhällsorganism krävdes att dessa fungerar efter rationella och vetenskapliga principer. I utbyte mot att erbjudas välstånd, gemenskap och frihet att utveckla sin person ska människan vara skötsam, produktiv och upplyst. Som Axel Danielsson uttryckte det: ”Att var och en ska göra vad han vill är en anti-socialistisk sats. […] Det måste finnas i varje förnuftigt samhälle en viss begränsning av den personliga friheten; och i det socialistiska samhället kan denna begränsning endast ha till syfte allas väl.”
Utan gemensamma normer, gemenskaper och traditioner är den individuella människan naken, maktlös och ofri.
Utan gemensamma normer, gemenskaper och traditioner är den individuella människan naken, maktlös och ofri. Ur detta perspektiv är den 68-inspirerade kritiska vänstern främmande för socialdemokratins vision. Denna sociala väv är inte något som ska rivas upp, tvärtom ska det förtätas. Den idé om ett gott liv som utgjorde kärnan för folkhemstanken har sedan dess varit under attack från både den frihetliga vänstern och den nyliberala högern.
Man behöver förstås inte gilla partiets riktning eller dess förslag. Men svekdebatten är missriktad. Sett i det perspektiv jag lagt fram är det snarare 90-talets och det tidiga 2000-talets socialdemokrati som är den historiska anomalin. Att enögt hävda att partiet blivit auktoritärt är att göra våld på de ideologiska nyanser som alltid har funnits i den svenska socialdemokratin.
Visst kan socialdemokratin och den bredare vänstern ha användning av en kompass. Men den kommer inte peka dit dess gåvogivare tror.
Tobias Sundin
kulturredaktör Tiden
