När vi nu är på väg in i en period av ofred och ett stort upprustningsprojekt har startats upp finns det givetvis ett intresse för hur det var förra gången kriget stod för dörren. Hur planerades det för att möta en situation där vi blev angripna och kanske ockuperade av en fiende? Erfarenheterna från andra världskriget levde kvar länge och översattes till kalla krigets epok.
Vi ska inte glömma att den svenska säkerhetspolitiken vilade på tre ben: alliansfrihet, att kunna stå neutrala i krig, och en efter våra förhållanden stark krigsmakt.
Ofta har det senare ledet fallit bort när det talats fint om vår gamla säkerhetspolitiska doktrin, den som tjänade oss så väl… och den främsta förklaringen är väl kanske för att det var ett rätt kostsamt åtagande.
Konsekvensen är att vår försvarsgräns inte längre är svenskt territorium, utan hela Natoområdet.
Det vi ser nu är en återgång till de dimensioner vi hade på femtio- och sextiotalet. Och nu ska vi inte bara försvara oss själva, utan har ett åtagande att också hjälpa kamraterna i Nato. Konsekvensen är att vår försvarsgräns inte längre är svenskt territorium, utan hela Natoområdet.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
